Frågan aktualiserades när nyheten om det nya förlaget med stort F slog ned som en bomb i de finlandssvenska kulturkretsarna. Det nya Förlaget (fyndigt namn förresten) skall ge ut finlandssvensk skönlitteratur och en stor del av de finlandssvenska författarna är mer än villiga att byta flagg.
Ingenting att orda om egentligen. Sånt händer när författare är missnöjda med sina förlag. De ser sig om efter ett nytt. Men det som är anmärkningsvärt är att författarna lämnar ett förlag, Schildts & Söderströms, som ägs av de finlandssvenska fonderna. Och att de byter till ett privatägt förlag.
Fondernas förlag
Förlaget Schildts & Söderströms ägs till en stor del av några finlandssvenska fonder. Man kan lugnt påstå att det är fondernas eget förlag. Förlagets största ägare heter Svenska litteratursällskapet (SLS), Konstsamfundet och Svenska folkskolans vänner (SFV). Före fusionen som gick av stapeln år 2012 ägdes Schildts förlag av SFV och Söderströms största ägare hette Konstsamfundet.
Man kan å ena sidan fråga sig varför de finlandssvenska fonderna äger förlag? Fast å andra sidan äger de finlandssvenska fonderna också museer. Och liksom museerna ger husrum åt konsten kan man väl säga att förlagen är böckernas och författarnas hemvist.
Hur som haver har fonderna som äger Schildts & Söderströms redan en längre tid varit ovilliga att täcka förlagets förluster. Och man kan verkligen fråga sig varför fonderna valt att strypa penningflödet. Kommer inte stöden den finlandssvenska litteraturen till fromma?
Vad säger stadgarna?
Det lönar sig att ta sig en titt på de berörda fondernas stadgarna. Vi börjar med Svenska litteratursällskapet:
SLS uppdrag är att samla, bearbeta och offentliggöra vittnesbörden om den svenska kulturens uppkomst och utveckling i Finland, att främja inhemsk forskning rörande svenska språket och litteraturen och att främja inhemsk litterär verksamhet på svenska medelst pris och understöd.
På Konstsamfundets webbplats kan man läsa det här: 
Konstsamfundets uppgift är att förvalta den förmögenhet som Amos Anderson testamenterat och med dess avkastning stöda finlandssvensk kultur; musik, litteratur, publicistik, bildkonst och teater.
Svenska folkskolans vänner ser det här som sin huvudsakliga uppgift:
SFV vill stärka det svenska i Finland genom utbildning, förlagsverksamhet (sic!) och understöd som en folkrörelse för bildning, kunskap och kultur.
Varför vill man inte göra det som är stadgat?
Samtliga fonder har alltså som uppgift att understöda den finlandssvenska litteraturen. Inte som en bisyssla, utan som kärnverksamhet. Ändå väljer en stor del av de finlandssvenska författarna att vända fonderna ryggen och söka sig till en privat aktör. Att bita den hand som skall föda och stöda dem.
Vad betyder förresten att understöda? För en fond? Är det inte just det att man ger pengar? Att man betalar en summa till ändamålet man har stadgat om?
Vad säger det här om fonderna? Tydligen vill man inte satsa alltför mycket pengar på den finlandssvenska litteraturen. Men fonderna saknar verkligen inte ekonomiskt underlag för att satsa på den finlandssvenska litteraturen.
Ta till exempel Konstsamfundet. De anser sig inte ha pengar att täcka en genomsnittlig förlust på en miljon euro som förlaget åsamkat. De kunde se det som ett understöd. Men det vill de inte. De tycker att förlaget skall vara en vinstmaskin, fastän de nog vet att det är en hopplös uppgift för ett finlandssvenskt förlag. Vill man ha vinstmaskiner för att utöka sitt kapital borde man söka sig till andra jaktmarker.
Hellre byggherre än mecenat
Samtidigt plöjar Konstsamfundet ner 60 miljoner euro i ombyggnaden av Forumkvarteret och 50 miljoner euro (minst) i byggandet av ett nytt konstmuseum under Glaspalatset. Sammanlagt 110 miljoner euro.
Om förlaget fortsatte att göra en förlust på en miljon euro årligen, skulle Konstsamfundet ensam kunna täcka underskottet i 110 år till. Och därmed gagna den finlandssvenska litteraturen och de finlandssvenska författarna.
Men det vill man helt enkelt inte. Man vill hellre vara byggherre och satsa stora summor på megalomaniska projekt, än att dela ut bröd åt författarfolket.
Missnöjet har grott länge
Författarna har länge varit missnöjda med fondernas prioritering av donationsmedlen (kom ihåg att det inte är egna pengar de gör sig av med). Men nu har de alltså gjort slag i saken. Och röstat med fötterna. Och lämnat det skepp som byggts under ett långt antal år för att bära dem, men sedan lämnats vind för våg av dem som äger det.
Och vem äger det nya skeppet, det nya Förlaget? En privat finlandssvensk aktör, nämligen företaget Moomin Characters och dess ägare Sophia Jansson. En privatperson (och privat kapital) som ser sig tvungen att gå in med finansiella och organisatoriska medel för att hålla den finlandssvenska litteraturen vid liv. För att frivilligt göra det som fonderna per definition måste göra men inte vill eller kan göra.
Man får hoppas att de inblandade finlandssvenska fonderna fick sig en tankeställare. Och att de lär sig av detta. Den finlandsvenska litteraturen och de finlandssvenska författarna till fromma. Och fondernas finlandssvenska förlag. Det som finns kvar av det.