Redan utställningens plansch är i ögonfallande. Den visar en av världshistoriens mest kända skäggbärare, Karl Marx, med ett för honom typiskt, vildvuxet skägg.
Planschen är en remake av Gunter Rambows original från år 1969. Den nya planschen gjordes av samma konstnär med samma material som den gamla: gåsfjädrar på silkscreentryck.
Gåsfjädrarna ger Karl Marx ansikte ett fjunigt utseende och mildrar hans annars så bistra blick på ett anmärkningsvärt sätt. Det fjuniga skägget som normalt förknippas med en oerfaren yngling intresserar och irriterar samtidigt.
Den stora skäggutställningen i Berlins Neues Museum, Bart - zwischen Natur und Rasur, passar väl in i en av världens stora hipsterhögborgar. I Berlin finns krogar, restauranger och tillställningar, där det inte finns en enda representant av manligt kön närvarande utan väl ansat ansiktshår. Helst helskägg skall det vara.
Nyaste undersökningar visar att det finns fler män med skägg än utan i dagens Berlin. Utställningen svarar alltså mot ett uppdämt behov och är skamligt publikfriande. Men på det rätta sättet.
Världshistorien = skägghistorien
I utställningen visas hur tätt sammanknutna rakningens och skäggbäringens historia är med världshistorien. Sumererna var de första som rakade bort skägget som ett tecken på att de nått en högre samhällssfär. Sumererna var samtidigt de första som bosatte sig i städer och skägget symboliserade för dem det vilda utanför stadsmurarna.
I Egypten var skägget en symbol för makt. Bysten av den kvinnliga faraon Hatshepsut visar henne med det ceremoniella lösskägget, ett attribut som hörde till kungaämbetet.
Hos de gamla grekerna var skägget en symbol för visdom och lärdom. Därför bar alla filosofer liksom Platon ett stort och yvigt skägg.
När Alexander den store kom till makten som 20-åring var han utan skägg som alla andra grekiska ynglingar. Han tyckte att skägg bara var i vägen för krigare, motståndare kunde ju gripa tag i det. Därför ville han inte se skägg på sitt manskap. Efter det var det rakade ansiktet norm fram till Hadrianus på 100-talet som var den första kejsaren i antiken som avbildades och alltså också bar ett skägg.
Skäggskatt i Peter den Stores Ryssland
Utställningens minsta artefakt är samtidigt en av de mest intressanta. Det är ett ryskt skäggmärke från år 1705, en så kallad skäggkopek.
När tsaren Peter den store reste genom Europa som ung tyckte han att det ryska kläd- och skäggmodet inte riktigt motsvarade det europeiska. Den 5 september 1698 bjöd han landets elit till sitt slott där han egenhändigt klippte bort besökarnas skägg.
Samtidigt bestämde han att alla förutom prästerna skulle raka bort sitt skägg. För att få fart på rakningen inrättade han en skäggskatt för alla de som ville behålla sitt skägg. Från och med 1705 fick de som hade betalt skatten den så kallade skäggkopeken som ett kvitto.
Påträffades man utan skäggmärket riskerade man tvångsrakning på öppen gata. Skäggskatten uppbars fram till år 1772 då tsarinnan Katharina den stora avstod från den.
Ovårdat skägg som bevis på geniet
På 1800-talet skedde någonting som kanske kunde beskrivas som en individualisering av skäggväxten. Valet av skägg eller icke-skägg har mestadels varit beroende av yttre faktorer som makt eller faktorer som var individuella, men som inte kunde styras av bäraren, som till exempel visdom eller erfarenhet.
I och med genibegreppets tilltagande popularitet bland konstnärerna under romantiken odlades en ny form av individualitet: Konstnären som det ofta ensamma och oförstådda geniet.
Fåglar som är sorgsna odlar skägg.
Hade man nått den statusen kunde man kosta på sig alla möjliga former av det som ansågs vara excentriskt. Ett ovårdat och vildvuxet skägg kunde då bli ett uttryck för geniets utanförskap och samtidigt en symbol för det geniala.
Än i dag ser man vildvuxna, yviga skägg hos konstnärer som medvetet odlar både ansiktshåret och myten om geniet. Titta bara på bilderna här nedanför, det ena ur utställningen, det andra ur Yle:s bildarkiv.
Den skäggiga damen
En hel avdelning på utställningen ägnar sig åt fenomenet Den skäggiga damen. Den visar skäggprydda damer som i äldre tider uppträdde på varietéer, cirkus eller tivoli i de så kallade freak shows, men också dagens motsvarigheter, med den nya ikonen eurovisionsvinnaren Conchita Wurst i spetsen.
När man tittar på fotografierna och läser biografierna av de skäggprydda damerna från både igår och idag slås man av att de flesta tycktes eller tycks vara stolta och nöjda med sitt avvikande utseende.
Hur som haver är utställningen en liten pärla och sitter som skägget i ansiktet på en hipster. Passande nog såg jag nyligen en ung man på en av Berlins gator bärandes på en t-skjorta med texten: Det finns ett ord för en person utan skägg: Kvinna.
Skägget intresserar
Också vi på Svenska Yle vurmar för skägg av alla de slag. Se här nedan en video som gjordes för Yle Fems kulturprogram Lasso som hade ett specialprogram om skägg.
I utställningen finns en hel del interaktivitet. Du kan skriva i en gästbok varför du älskar ditt skägg, du kan botaniserar bland olika skäggfenomen på en interaktiv vägg och du kan fota dig med ditt skägg eller olika lösskägg som sedan visas i utställningen.
Kanske du också vill berätta om ditt eller nån annans skägg? Eller till och med skicka en bild? Skriv då gärna i kommentarsfältet nedan eller maila din historia eller bild till kulturklipp@yle.fi (#skägglurk) så publicerar vi dem.
Utställningen om skägg, Bart - zwischen Natur und Rasur, har just blivit förlängd på grund av det stora intresset och kan beskådas på Neues Museum i Berlin fram till den 3 juli 2016.