Vi går mot påsk och i många familjer förbereder man en helg med målade ägg, ugnsstekt lamm och kanske memma eller pascha till efterrätt. Vad åt då Jesus och lärjungarna vid den sista måltiden?
Jesus sitter vid ett dukat bord omgiven av sina tolv lärjungar. Tidigare under dagen har Jesus bett lärjungarna ordna den gemensamma måltiden i ett avskilt rum, i ett hem, någonstans i Jerusalem. Det är det osyrade brödets första högtidsdag, då judarna firar Seder till minnet av uttåget ur Egypten.
Lärjungarna är upprörda och konversationen går het. En är strax på väg ut för att räcka över mästaren till romerska soldater, en annan skall förneka honom tre gånger innan gryningen. Den upprymda stämningen kan tydligt utläsas i Leonardo da Vincis väggmålning Nattvarden från 1498, det förmodlingen mest berömda verket över Jesu sista måltid.
Leonardo da Vincis italienska måltid
I Leonardos väggmålning är bordet dukat med en vit linneduk, tallrikar av tenn och vinglas. De viktigaste detaljerna ur kristen synpunkt syns tydligast, brödet och vinet. På bordet står två stora serveringsfat fyllda med mat. På fatet till vänster ser vi ett antal hela fiskar, men enligt konst- och mathistorikern John Varriano visar tre mindre serveringsfat till höger bitar av grillad ål toppad med skivad apelsin och frukter, möjligen granatäpplen.
Trots att det här är ett av världens mest berömda mästerverk är det långt ifrån historiskt korrekt. Leonardo da Vincis nattvard är nämligen en italiensk renässansmiddag.
Huvudrätten är grillad ål
Efter att Bartolomeo Sacchis (1421 – 1481) eller Platinas mycket populära kokbok De honesta voluptate et valetudine kommit ut 1474, blev det riktigt trendigt med kombinationen apelsin och fisk. Platinas kokbok fanns dessutom i Leonardo da Vincis bokhylla.
Platina publicerade flere recept för ål: grillad, stekt, kokt och bakad i pajdeg. Den grillade ålen i Nattvarden kan ha tillretts med hjälp av följande recept i De honesta voluptate, bok 10.
"När ålen är fångad, skinnad och rensad, skär den i tillräckligt stora bitar, trä på ett spett och grilla dem väl nära eldstaden med lagerblad och salvia mellan bitarna. Fukta ständigt köttet med saltlagen som kallas salimola. När ålen är nästan klar, täck bitarna med mjöl eller smulat bröd i vilket du strött kanel och salt. Om du vill koka ålen, gör det grundligt med persilja, salvia, några lagerblad och täck med verjuice och peppar".
Det är möjligt att Leonardo blev inspirerad av Platina, men övertygad efter att ha ätit en portion grillad ål hos sin mecenat Ludovico Sforza i Milano kort före han påbörjade målandet av Nattvarden.
John Varriano har dessutom studerat da Vincis inköpslistor som nämner pepparkryddat bröd, ål och aprikoser.
Bittra örter, fruktsås och osyrat bröd
Nattvarden är ett typiskt verk av sin tid. Renässanskonstnärer använde ofta historiska texter som inspirationskällor. Ambitionen var inte att ordagrant återskapa textens innehåll utan att måla starka uttryck, fantasifulla miljöer och överflödiga detaljer kopierade från antiken. Nattvarden speglar snarare 1400-talet än tiden för vår tideräknings början.
Vad borde Leonardo da Vinci då ha dukat upp om han hade valt att måla en judisk påskmåltid istället för en italiensk renässansmiddag?
Bibelns beskrivning av själva måltiden är bristfällig. Vi får veta att de åt bröd och drack vin, men för att få en djupare inblick måste vi se närmare på den judiska påsken (pesach), judiska matregler (kashrut) och det romerska kökets influenser,
Det teologiska utgångsläget är att Jesus och lärjungarna dukade upp för en sedermåltid, som åts den första eller andra dagen av pesach.
Till en traditionell sedermåltid hör ett visst antal rätter som äts i en viss ordning enligt formuläret Haggada.
Sedermåltidens meny
Rätterna är Maror och Chazeret, d v s fat med besk sallad och beska örter, t ex vattenkrasse eller källfräne, cikoria eller vägvårda, romansallad, taggsallad, pepparrot och charchavinah, tolkad som martorn, någon sorts tistel eller ärtväxt.
Salladen och örterna äts råa och doppas i Charoset (även skrivet haroseth), en söt pasta av nötter, frukter, vin och kryddor som ställs i mitten på tallriken. Charozet äts också som pålägg på det osyrade brödet, Matzah.
På bordet finns också Karpas, d v s färska grönsaker (t ex selleri, rå lök, kokt potatis) och örter (t ex kruspersilja) som doppas i salt vatten eller vinäger, Baytsah, ett rostat ägg och Z'roar, en ugnstekt lammlägg. I vissa familjer äts varken det rostade ägget eller lammet, men däremot ett hårdkokt ägg.
Evangelierna nämner endast bröd och vin, så lärjungarna kan ha lagt till eller ersatt sederrätter med mat som ingick i en vanlig, judisk måltid, t ex stekt tilapia (musht), grön lök (salladslök, vårlök eller piplök), oliver, honung samt torkade dadlar och fikon. Yoghurt, ostar eller andra mejeriprodukter var däremot inte tillåtna enligt matreglerna.
Romerska influenser
Redan 6 f.Kr. hade en stor del av det geografiska område vi idag känner som Libanon, Palestina och Israel blivit delar av den Romerska republiken. I sin forskning om den sista måltiden tror de italienska arkeologerna Generoso Urciuoli och Maria Berogno, att måltiden även kan ha haft romerska inslag.
Förutom att studera bibelverser, arkeologiska data samt judiska och romerska skrifter konstruerade arkeologerna två måltider ur Nya Testamentet: bröllopet i Kana, där Jesus sägs ha förvandlat vatten till vin och Herodes Antipas bankett, där Johannes döparen blev halshuggen. De fann att vin, bröd och tzir, d v s en tjock fisksås ingick i bägge måltider.
Fisksås (garum, liquamen, tzir) och kryddat vin (conditum, mulsum) var två delikatesser romarna tog med sig var än de drog fram. Fisksåsen var en smaksättare som kan jämföras med dagens salladsdressing, vinägrett eller ketchup och kryddat vin förgyllde alla tillfällen. Romarna kryddade vin med bl a honung, peppar, mastix, lager, saffran och marinerade dadlar.
Vin och bröd hörde till varje måltid, men arkeologerna är övertygade om, att Jesus och lärjungarna kan ha ätit z'roar, stuvade bönor, oliver, maror, matzah, tzir, dadlar och druckit kryddat vin.
Lamm eller inte lamm
Inför seder slaktades offerlamm i Jerusalems tempel. Lammen slaktades på eftermiddagen, tillreddes i närheten och bars sedan hem. Lammet åts sedan samma kväll och natt.
Religionsforskare ifrågasätter om lamm verkligen ingick i Jesu sista måltid. Forskarna misstänker att själva måltiden kunde eller rent av skulle ha ägt rum dagen innan det traditionella offerlammet slaktades i templet.
Denna tanke stöddes av bl a påven Benedict XV (2007) med hänvisning till att gesten skulle ha förstärkt symboliken av att det var Jesus som var offerlammet. Hypotesen får ett visst stöd av det faktum, att sällskapet var fattigt och knappast hade råd med ett helt lamm, möjligen läggen som var en billigare slaktdel och som hör till sedermåltiden.
Den sista måltiden i bildkonsten
Leonardo da Vinci är ingalunda den enda bildkonstnären som har varit liberal i sin tolkning av Jesu sista måltid. Andrea del Castagno och Domenico Ghirlandaio målade varsin fresk med samma motiv och perspektiv redan ett halvt sekel före da Vinci.
Måltidens ingredienser kan variera kraftigt mellan verk och verk. Gemensamma nämnare är bröd och vin, men ibland ser vi jästa bröd som liknar semlor eller limpor, då de snarare borde vara ojästa, ljusa flatbröd.
På vackert dukade långbord med fina linnedukar är vinet upphällt i karaffer och vinglas. Konsthistoriker menar att bordet i Jerusalem troligen var dukat med tallrikar, skålar och bägare i sten, då man trodde att de inte förde med sig orenheter. Leonardo da Vinci dukade sitt matbord med tallrikar av tenn, knivar och bordställ med vatten samt individuella vinglas och skålar att skölja fingrarna i.
I evangelierna står det klart och tydligt att sällskapet låg till bords, medan konstnärer ofta placerat sällskapet sittandes runt ett rektangulärt långbord med Jesus i mitten. Rådande sed var att ligga på britsar eller stora dynor på golvet. De låg sannolikt runt ett bord med britsarna formade som en hästsko. Jesus var värd och låg på britsen till vänster.
Enligt seden åt värden och hedersgästen ur samma skål. Den här kvällen var Jesus värd och Judas hedersgäst. I Johannesevangeliet läser vi att Jesus doppade brödet, kanske i vin eller charozet, och gav det till hedersgästen. Kort därefter hade de tolv lärjungarna blivit elva.
För mera information och vidare läsning om Jesu sista måltid:
Den sista måltiden i Nya Testamentets evangelier: Matt. 26:17-29, Mark. 14:12-26, Luk 22:7-38 och Joh 13:1-30.
John Varrianos engelska artikel om maten i Leonardo da Vincis Nattvarden.
John Varriano: Tastes and Temptations: Food and Art in Renaissance Italy (2009)
Matkrönikören Bob Leos kolumn om sedermåltiden på Jesu tid.
Wietse de Boer & Christine Göttler: Religion and the senses in early modern Europe (pdf) (2013), om bl a kombinationen fisk och frukt.
Arkeologen Generoso Urciuoli och Marta Berognos blogg Archeoricette om forntida mat.
Generoso Urciuoli och & Marta Berogno: Gerusalemme: l'Ultima Cena (2015), om forskningen kring Leonardo da Vincis Nattvarden.
Sällskapet för biblisk arkeologis (Biblical archaeology society) hemsida.
Stefan Greens blogg för exegetik och bibelteologi om bordsplaceringen vid Jesu sista måltid