Sex år efter dadaismens död i Paris kom ett häftigt dadaistiskt efterskalv. En kort eruption av dadaistisk litteratur. I Svenskfinland.
Eruptionen varade i ett par år. Och blott och enbart i en litterär finlandssvensk tidning: Quosego. Tidningen utkom i fyra exemplar. Ett provalbum och så tre nummer till. Sedan var dess saga all. Likaså dadaismens saga i Svenskfinland.
Quosego, tidskrift för ny generation, var de finlandssvenska modernisternas tidning. Den finlandssvenska modernismen med förgrundsgestalter som Edith Södergran, Gunnar Björling, Henry Parland, Hagar Olsson och Elmer Diktonius firar för övrigt också sitt 100-årsjubileum i år.
Det var de finlandssvenska modernisterna som upptäckte dadaismen. Och blev förtjust i den. Det är oklart hur bra och hur mycket de egentligen kände till dadaismen. Bara ett namn nämns i Quosego: Richard Huelsenbeck.
Dadas mening (till Richard Huelzenbeck) -
stark hand: lögn och frid. Allts naturlighet och konstens hantverksindusti, din fabulösa hjärna. Uppdraga genialitet, skratt, ro och det ej förutsagda.
Hans namn är felstavat. Med z i stället för s. Det lär ha varit Elmer Diktonius som hittade honom. Och introducerade honom till sin krets. Men han själv publicerade sig inte på ett dadaistiskt vis. Det var bara Gunnar Björling, Henry Parland och i viss mån Rabbe Enckell som blev tända på fenomenet. Framför allt den förstnämnde.
Dada var redan död
Det är som sagt oklart hur stort kännedom de tre hade om dadaismen. Dadaismen var ju, när det begav sig, ett väldigt kortvarigt och marginellt fenomen. Knutet till några få städer och personer i framför allt Schweiz, Tyskland, Frankrike och Holland. Samtidigt skall man komma ihåg att nyheterna inte färdades lika snabbt som idag.
Det kan hända att modernisterna bakom tidningen Quosego inte hade en aning om att dada var död 1928. Stendöd.
Dada - är det ej vi: förnuft och samvetets blomstermånader som tillfriskat?
Men död eller ej, det brydde sig inte modernisterna om. De skapade sin egen dadaistiska värld och världsbild. Och de gjorde det bra. Så bra att det är helt oförståeligt att finlandssvensk dada inte har uppmärksammats desto mera. Men den drunknade tydligen i modernistträsket. Och så kom den som sagt sex år för sent. Så konstvärlden brydde sig inte längre om en sak som hade dödförklarats en gång tidigare. Dessutom av de egna.
Hög standard
Den finlandssvenska dadaismen är alltså totalt okänd i den övriga världen. Och inte bara där. Den är också okänd i Finland. Och i Norden. Det är så himla synd. Men på sätt och vis förståeligt.
Den finlandssvenska dadaeruptionen ägde inte bara rum för sent utan också i marginalerna. I de europeiska marginalerna, långt borta i ett avlägset Finland. Men också i de finska marginalerna. Quosego var en enspråkig svensk litterär tidning i Finland. Dess föregångare Ultra var ännu ett tvåspråkigt projekt. Och så var ju modernisterna också i marginalerna. Då ännu. I Svenskfinland. För att inte tala om den rikssvenska litteraturen.
Dada-universums ord:
Moral - alltid två din moral min moral som dumhet och - vattenklosett.
Men det var klass på den finlandssvenska dadaismen. Framför allt Gunnar Björling får räknas till de stora. Om han skulle räknas som en dadaist. Hans storartade diktsvit 4711. Universalistisk Dada-Individualism, som fanns med i Quosegos första nummer, det så kallade provnumret, är helt otroligt bra. Han öser på med kvalificerad nonsens i hela 258 kortare dikter och aforismer.
Det är helt tydligt att det var han som drog med de andra två, Henry Parland och Rabbe Enckell. Henry Parland skulle nog ha kunnat bli en stor dadaist han också men han dog redan året därpå, 1930.
Till Henry Parland.
"Gapa rulla" det är filosofien, Dadas torgs soignerade läppfundament -
gå på gatorna
vara ansiktsnerv
prata med hejdlösa
tummar.
Ett okänt fenomen
Det som förvånar mig är att litteraturforskningen inte känner till det finlandssvenska dadaistiska efterskalvet. Jag har aldrig någonsin läst någonting om de finlandssvenska dadaisterna i några som helst böcker som handlar om dadaismen. Den tycks helt enkelt inte ha ägt rum.
Den nämns inte heller som ett postdadaistiskt fenomen. Den tycks ha fallit ur tid och rum.
Men det är ju löjligt, (en grimas) hö! (fnysande) när man inte vill begripa någonting. Det är ju klart, jag kan ju inte ställa mig och undervisa alla idioter.
Å andra sidan kan man ju fråga sig varför världen skall bry sig om finlandssvensk dada när inte ens finlandssvenskarna bryr sig. Men i Svenskfinland överskuggar den finlandssvenska modernismen fortfarande allt annat inom litteraturforskningen. Som om det inte skulle ha hänt någonting inom lyriken efter det andra världskriget.
Allt en dans och villervalla, tings hunger och reaktionsförhållanden, intet är färdigt.
Nå, även de få finlandssvenska dadaistiska protagonisterna tycks ha tappat intresse efter att tidningen Quosegos saga var all 1929. Parland dog som sagt snart därpå. Rabbe Enckell skrev ett trettiotal diktsamlingar efter Quosego i stramt modernistisk tradition.
Gunnar Björling hade då och då dadaistiska återfall i sin diktning. Men även han, modernisten framom andra, lämnade dadaismen dithän.
Varför skrev då några ur Quosegogänget dadaistiska alster? Det kan man bara spekulera om. Kanske därför att det kändes befriande att skriva utan mening. Tidigare hade man kastat metriken och rimmen över bord, nu var det dags att göra uppror också mot innehållet. Efter upproret mot formen gjorde man uppror mot betydelsen.
Världs expansion en dadaistiskuniversell livsström fakticiteten karaktären synvidderna utom inom oss.
Eller så hade de bara himla roligt när de skrev kvalificerad nonsens. Vi får i alla fall vara tacksamma över att de gjorde det. Finlandssvensk dada är så attans bra!
