Det finns saker och ting jag kan sakna jättemycket i mitt nya hemland. Och som gör att jag känner mig utanför. Och som jag inte kan göra någonting åt eftersom det är bara så. Till exempel det här med att dela minnen.
Det händer ofta, på en fest eller ett samkväm, att man börjar prata om gemensamma ungdomsminnen: böcker man läste eller musiken man diggade. Det är då lätt hänt att jag hamnar utanför.
Inte en enda finländare har läst min älsklingsbok, Uwe Johnsons Mutmaßungen über Jakob (Antaganden om Jakob). Det är förståeligt eftersom boken aldrig har blivit översatt till varken svenska eller finska.
Samma sak händer när man frågar efter bandet som har betytt mest för mig i min ungdom. BAP, svarar jag. Vem? BAP! Never heard. Just det!
Stort i Tyskland, okänt i Finland
BAP hör till de riktigt stora rockbanden i Tyskland. Av deras hittills 23 fullängdare var hela 19 listettor. 6 miljoner sålda album säger också sitt.
BAP är från Köln och sjunger på den lokala dialekten Kölsch. Den är inte alldeles lätt att förstå. Därför hör det till att bandet ge ut sina texter i interlinearversioner. Med texten i det kölscha originalet överst och den högtyska översättningen underst.
Att de sjunger på kölsch tycks inte bekomma fansen som finns över hela Tyskland, Österrike, Schweiz och Beneluxländerna. Också i Danmark har bandet trogna anhängare.
Det finns i dag bara en originalmedlem kvar i bandet: den viktigaste, nämligen sångaren och låtskrivaren Wolfgang Niedecken. I mångt och mycket är det han som är bandet. Man kunde kalla honom för Tysklands Bob Dylan. Eller Ulf Lundell.
Fem gånger BAP - live
Jag hör inte till dem som har gått så där jättemycket på konserter. Jag vet inte riktigt varför eftersom jag nog är lite av en musikdiggare. Jag brukar skämtsamt säga att jag mäter bara 169 centimeter i strumplästen, därför ser jag inget när jag står lite längre bort från scenen.
BAP är i alla fall bandet jag har sett överlägset flest gångar. Underligt nog kommer jag rätt så bra ihåg dem alla.
Hemma sämst
För första gången såg jag Wolfgang Niedecken's BAP - det var så de hette fram till år 1982 - i den anrika jugendbyggnaden Kaiser-Friedrich-Halle i min hemstad Mönchengladbach. Det var den 5 oktober 1981. Jag var 18 år gammal.
Exakt en vecka innan deras tredje skiva für usszeschnigge! (högtyska: zum ausschneiden, svenska: för att klippa ut) kom ut. Skivan som blev deras genombrott. Den första listettan i Tyskland som har sålt i över en miljon exemplar och som har hållits på listan i otroliga 81 veckor. Men det hade man ingen aning om då.
Underligt nog är det den konserten jag kommer minst ihåg. Jag vet till exempel inte med säkerhet med vem jag var där. Och när jag tittar på fotografierna av konserten som jag hittade på nätet, ringer det inte alltför många klockor.
På permission
Mycket bättre kommer jag däremot ihåg den andra konserten. Den 30 mars 1983. I Heidmarkhalle i Fallingbostel, av alla ställen. En liten stad i norra Tyskland, mellan Hannover och Bremen. Jag var i armén i närheten. Vi var ett gäng rhenländare som hade frågat efter och fått kvällspermission för konserten.
Det var en fantastisk konsert. Det var Wolfgang Niedeckens födelsedag och publiken sjöng Jag mår han leva för honom. Bandet spelade allt de kunde och när det var slut jammade de bara vidare. Det blev både Rolling Stones och Bruce Springsteen.
Till sist stod födelsedagsbarnet ensam på scenen med en gitarr och ett munspel och sjöng alla Bob Dylan-låtar han kunde utantill. De var många. Klockan var långt efter midnatt när vi for därifrån. Vi hade dragit rejält över permissionen. Men vi brydde oss inte. Den här konserten var ett minne för livet.
Hela konserten finns på en live-skiva, Bess demnähx (högtyska: Bis demnächst, svenska: Vi ses snart), som kom ut 1983.
I stekhettan
BAP-konsert nummer tre ägde rum i min studiestad Tübingen, i sydvästra Tyskland. Den första konserten av BAP som jag såg open air. Den 11 juli 1984. På Sportplatz.
Det var stekhett den där dagen. Hela 37°. I skuggan. Men hitta skugga på en idrottsplan. Sådana temperaturer var inte alls vanliga i Tyskland på den tiden. Den lokala brandkåren sprutade vatten över publikhavet.
Ett åskväder dröjde under hela spelningen bakom scenen och åskväders blixtar gav den en fin inramning. Samtidigt var det klart att spelningen måste avbrytas om åskvädret skulle ha svept in över planen. Den tillfälliga scenen var nämligen inte alls regnsäker som Wolfgang Niedecken många gånger påpekade.
Nå, allt gick bra. Det blev både hett och svettigt. Folk dansade och hade det roligt. Redan då var BAP:s konserter kända som veritabla allsångskvällar.
När den sista sången hade ljudit ut brakade sedan åskvädret lös. Med en otrolig styrka. Som tur slog ingen blixt ner på oss. Lyckliga och genomdränkta av först svetten och sedan hällregnet for publiken hem till sina studentlyor.
BAP 10 år
Nästa och sista gången för väldigt länge såg jag BAP i deras hemstad Köln. Det var den 10 juni 1989 på Uniwiese, ängen utanför universitetet. Konserten var bandets 10-åriga jubileumskonsert.
Jag åkte med några vänner från Tübingen, där jag fortfarande studerade, till domstaden. Konserten pågick i många timmar och med många överraskningsgäster, däribland Udo Lindenberg och Scorpions.
Sex månader senare for jag som utbytesstuderande till Åbo. Vistelsen som skulle bli ett halvt år har nu pågått i över ett kvarts sekel. Under dessa år har jag tappat kontakten med mycket från mitt forna hemland: vänner och vanor.
Även om mycket i mitt liv förändrades liksom öven en natt har kärleken till BAP fortgått och bestått. Jag lyssnade och lyssnar ofta på bandet. Både när jag är glad och när jag är ledsen. Kanske mera när jag är ledsen.
Det finns en låt, faktiskt BAP:s allra första låt, som jag alltid spelar när bluesen övermannar mig och hemlängtan slår till. Helfe kann dir keiner (svenska: Det finns ingen som kan hjälpa dig). Min familj vet att det inte är läge att störa mig när den här låten ljuder genom lägenheten.
27 år senare
År 2016 är det sedan så dags igen: BAP-konsert nummer 5. Den tredje utomhus. Den här gången i Berlin, i det gamla citadellet i kvarteret Spandau. Ett otroligt fint open air-ställe.
BAP heter inte BAP längre utan, som i början av karriären, Niedeckens BAP. Och det är förstås frontmannen Wolfgang Niedecken som håller i taktpinnen. Många rhenländare har sökt sig ut till Spandau, det hör man på de skorrande r:en och de mjuka tje-ljuden när man smyglyssnar på publiken.
Publikens genomsnittsålder är kring de 50. Åttiotalister. Som jag. Allsångsfaktorn är hög. Sin vana trogen spelar bandet i över tre timmar. Jag är lycklig och salig och när de sedan spelar Helfe kann dir keiner är jag ung på nytt. Jag är 20 år och hela livet, hela världen finns framför mig.
Jag minns min ungdom i Mönchengladbach, min tid i armén i Munster och mina studieår i Tübingen. Jag minns dem med vemod. Jag känner mig ung på nytt och samtidigt så gammal som jag är i verkligheten. Mina två liv flyter ihop: 27 år i Tyskland och 26 år i Finland.
Få se hur och vart den här resan fortsätter? Men en sak är säker: BAP följer med.
