Längtan till havet och ångesten i stan ledde till att konstnären Stina Ericsson flyttade ut på landet. Nu är hon aktuell med en ny utställning på Villa Lande i centrum av Kimito.
Att gå omkring med Stina Ericsson i Villa Lande, allaktivitetshuset i Kimito centrum, innebär många skratt och glada utrop. Hon är spontan, anspråkslös och med en härligt smittsam iver.
Samtidigt är hennes tema högst allvarligt. Sin nya utställning har hon döpt till En levande skärgård i Östersjön
- Det ska vara lite så där grovt, säger Stina till sin man Martin – Mara – Ericsson när han hjälper henne att såga detaljer till verken. Mara har svårt att låta bli att sandpappra lite extra.
De åtta arbetena i trä och granna färger har namn som; Skarvens arv, Havsprat, Algflak och Överlevnadsvillkor = infrastruktur.
En levande skärgård i Östersjön
Mot genomträngande blått hav kontrasterar Stina ett orangerött sjömärke och ett gammalt båtblock av trä. Det vitmålade blocket kan symbolisera alla de många öar i skärgården som har blivit spöklikt vita av skarvens avföring.
Allvar och humor i blomlådor
Sina träinstallationer har Stina byggt in i gamla blomlådor. Jämsides med allvaret glimtar också humorn fram.
I Havsprat är det fiskarna som står för pratet. I Varifrån kommer föroreningen? ser fiskarna högst konfunderade på en kran som tittar fram hos dem på havsbottnen.
Själv karakteriserar Stina sin humor som lik sin fars, PON eller Peppe, Per-Olof Nyströms. En lite så där enkel, inte grov humor, säger hon.
- Nå okej, pappa ritade bland annat karikatyrer, något som jag inte har vågat mig på. Man ska nog veta precis vad man gör när man ritar av en politiker, konstaterar Stina.
Någon gång har hon själv också i sitt arbete varit tvungen att göra det. Men om pappa PON säger hon att han kunde få fram en människas karaktärsdrag med bara en linje och två streck - en nisch för sig. 
PON var under flera år på 1900-talet utställande konstnär och en av Finlands främsta affischmålare. År 1964 bad Museum of Modern Art i New York PON om att få av hans affischer till sina samlingar. För Marimekko, eller Printex Oy som det först hette, gjorde PON tyger.
Men i likhet med Stina var självkritiken hos honom stor. Stina minns när han hemma på Brändö natten före en utställning stod och skrapade bort färg från oljetavlor han lagt i badkaret. Efter att mor Mita räddat dem var de sedan de första som såldes under utställningen. 
Att ta över en annans tecknande
Det var jobbiga tider, säger Stina om åren i slutet av 1980- talet när Parkinsons sjukdom konstaterades hos hennes far. När han sedan blev så dålig att han inte längre kunde göra sina teckningar till dagboksverserna i Hufvudstadsbladet fick Stina ta över.
Gemensamt kom de överens om att han fortsatt skulle komma med idén till bilden. Stinas roll var att förverkliga den. Men:
- Jag tyckte att han ju var så känd redan och alla visste hur han ritade. Och det mesta hade kretsat kring Bez, journalisten och författaren Benedict Zilliacus som vid det laget hade slutat skriva dagsverser, säger Stina.
Så att komma bort från influensen av de här parhästarna kunde vara lite problematisk. Att kämpa med att hålla standarden och ändå bli självständig var en utmanande process som tog henne ungefär tio år, berättar hon.
Och Stina fortsätter att lära sig nytt hela tiden. Hon kollar i förlagor hur saker ser ut så det blir rätt, samtidigt som hon gör det på sitt eget sätt, med en egen linje.
Tidigare gjorde Stina illustrationer till Hufvudstadsbladets dagbokssida alla dagar. Numera är det tre gånger i veckan och teckningarna betyder mycket för henne.
PON:s råd till Stina var en gång att om hon inte hittar på illustrationen utgående från dagboksversen kan hon ta den från rubriken. Istället för att komma exakt ur texten, kan bilden på det sättet berätta samma sak, men från ett annat håll.
Självkritikens hårda framfart
Under Stinas första årtionde i livet hade hennes far ännu flera konstutställningar med tavlor som han hade målat i hyresbostaden på Brändö eller på sommarstället Kogrynnan i Korpo.
Också i Stinas verk syns Korpo i allt från flöten till klarblåa himlar. Men hon betonar att skapandet är sådant här spontant som man inte kan tvinga fram.
Stina Ericsson är mångsidig som konstnär. Hon arbetar med allt från akvareller, akrylfärger, färgpennor och tuschteckningar och hon gör både i äldre stil och i modernare mera stiliserad.
Stina är mångsidig
Ångest i staden
2010 lämnade Stina och Mara Helsingfors centrum. Stina kände att hon inte längre kunde andas i stan.
Mitt i det urbana kom också upplevelsen av att inte riktigt få vara sig själv. Det ledde i sin tur till känslor av otillräcklighet.
- Alla är så himla bra och alla är så instängda i sina egna, personliga liv i stan. Man kunde inte öppna sig och berätta om sina motgångar och besvär utan då var det liksom att det var en helig sak, säger Stina Ericsson.
Men många år har det tagit Stina att gå ner i varv och acklimatisera sig till livet på landet med sina allehanda andra problem, som frusna rör och de fotisgolfbanor vars gräs ska klippas under sommarhalvåret.
Gärna skulle folk också få hitta fram till Uppgårds där sju kilometer utanför Kimito centrum. Att prata med stadsfolk sommartid är något helt annat än den urbana hetsen. 
18.9.2016, med repris 24.9.16 sänder Radio Vega programmet Dokumenterat: Konstnären som drog sig tillbaka.