Den här texten handlar om varför våra barndomsmiljöer är så viktiga för oss, varför det är betydelsefullt att bygga en modell av sin hemstad, varför det är angeläget att ha kvar delar av sin usprungsmiljö - något som inte förunnas dem som råkar illa ut, till exempel i dagens krigshärdar.
I dag bor där andra, för mig helt främmande människor i mitt allra första hem. Nu är det de som äger reviret, som tittar ut genom fönstren, antingen ut mot gatan eller mot parken åt andra hållet.
Jag flyttade bort redan på 1970-talet när jag var tretton år. Sedan dess har jag bott på flera ställen, både på landsbygden och i olika städer, ja länder. Men trots det återvänder jag emellanåt till mitt allra första hem där uppe på Kaskisbacken i Åbo.
Det är främst i mina drömmar jag går upp från den bullriga gatan, förbi den då solbuckliga asfalterade planen ovanför garagen och in genom glasdörren med träramen - den som min lillebror flög genom i ett regn av splitter - förbi den farligt vresiga gårdskarlens och den milda disponentens ytterdörrar till den lilla hissen bakom hörnet och trycker på fyran.
Det är ju bara en betongkoloss – eller?
Varför är den betongkoloss som mitt barndomshöghus bestod av med de avgasstinna luftmassorna omkring sig så viktig för mig att jag fortfarande söker mig till det i mina drömmar? Javisst, jag kan vara nostalgisk, men det kan väl inte vara hela förklaringen?
Och huset står ju ändå kvar, det är varken rivet eller sönderbombat. Om jag så vill kan jag resa tillbaka till Åbo och vandra omkring i den yttre miljön, söka mig upp i parken med Aleksis Kivi-statyn, den vi hoppade upp på sockeln till och blev till sprattelgubbar tack vare återspeglingen i den blanka graniten…
Vad är det jag egentligen är fascinerad av? Varför vill jag bibehålla så mycket som möjligt också av det yttre i mitt barndomslandskap?
Miniatyrstaden, Mariehamn på 1920 – talet
Frågor som de här och många andra återväcks i mig när släktingar i Mariehamn tar mig till ett före detta diskotek i bottenvåningen i ett hus i centrala Mariehamn. Här vandrar jag omkring bland över sexhundra miniatyrhus fint utplacerade i elva vitriner. 
Vår guide, pensionerade skeppsbyggnadsingenjören Sten Hansen berättar att ”Miniatyrstaden Mariehamn på 1920-talet” är ett resultat av ett idogt arbete ända från slutet av 1980-talet. Dramatik finns både i tillkomsthistoriken och i vägen hit ner i före detta ”diskohålan”.
En viktig startpunkt hittar vi i rivningen av Societetshuset, Socis, i Mariehamn i mitten av 1970-talet. När den kära samlingsplatsen försvann upprörde det mången men väckte också idén att samla människor kring att bygga upp den igen i miniatyrformat. 
De så kallade ”Nybyggarnes” arbete med de pyttesmå husen i skala 1:100 har hittills krävt trettiotusen timmar av petnoga ihärdighet. Men någonstans halvvägs kommer nästa motgång när Mariehamns stad inte längre vill härbärgera sig själv i miniatyrformat. 
En mecenat träder fram
Frustreringen har länge varit stor när ålänningarnas förmodligen främste välgörare, kommerserådet Anders Wiklöf, 2014 erbjuder sig att ta emot Mariehamnsmodellen. I början av 2016 har discobollarna så fått stryka på foten i hans nattklubb. Nerför de rätt branta trapporna bärs de stora vitrinerna försiktigt, försiktigt som en fast del i det som nu blir Mariehamns nya Stadsmuseum.
En som är mycket fascinerad av att få se sin stad i miniatyrformat är DoDo Ingman, i dag återflyttad pensionär efter många år i Sverige som språkkonsult. Hon tycker bland annat om att jämföra vad som fanns och inte fanns på 1920-talet för det ger henne perspektiv. 
Hösten 1947 fyllde DoDo elva år och klarade inträdesförhöret till läroverket i Marieham där hon sedan bodde inackorderad hos ”olika tanter”. Staden föreföll henne fantastiskt stor eftersom DoDo kommer från Finström och den mycket lilla byn Åttböle med sina fyra gårdar.
Före det hade hon besökt Mariehamn bara några gånger. Det var i samband med folkskolans tandläkarbesök.
Åttböle ser vi ju inte i modellstaden, men Torggatan, där DoDo bodde hos en av tanterna, och som hon råkar bo på också i dag, den finns med. Också skolan finns kvar och nu väcks minnen… 
En detalj DoDo kommer ihåg är den när klassföreståndaren skrev sin egen adress Torggatan samt gatunumret som ett exempel på svarta tavlan då han ville lära eleverna att skriva sina adresser. DoDo visste att hon också bodde på Torggatan, men hon hade ingen aning om att husen var numrerade.
Det fick henne att skriva exakt samma adress som klassföreståndaren, för det måste ju vara rätt när läraren hade skrivit så. Läraren fick DoDo att rodna när han skrattande sade:
-Jag har inte förstått att vi bor i samma hus, du och jag.
En märklig mojäng på ett bord
En gång när DoDo skulle telefonera fick hon gå till kaptenskan Andersson. Hon visade in DoDo i ett rum där hon lämnade henne ensam så hon skulle få ringa ifred.
På ett bord stod en underlig mojäng, helt annorlunda den väggtelefon de hade hemma i Åttböle. Det slutade med att hon fick gå och be kaptenskan om hjälp. Och för att kunna ringa hem till Finström måste man först ringa telegrafen och beställa fjärrsamtal. Efter en god stunds väntan kom det en signal att man var framme.
-När man tänker på det här förstår man… hur fruktansvärt gammal man har blivit, säger DoDo med ett glatt hummande. Hon tillägger att det närmast är häpnad hon känner när hon reflekterar över hur mycket som har förändrat sig så totalt. 
När jag ber DoDo tänka på alla sina barndomsmiljöer, är det första hon tänker på huset i Åttböle och alla människor där. Under de tre första åren fanns det inga andra barn i byn och det var först när hon var fem år som hon kunde börja ha glädje av sin tvåårige lillebror.
Miljön lägger grunden för den man är
-Så på ett sätt var jag ju ensam, men jag har ingen känsla av att jag var ensam. Det fanns vuxna omkring mig och Wilhelm som bodde bakom stora salsspegeln. Han var en väldigt bra bästa kompis eftersom han - som den fantasifigur han var - precis förstod vad jag tänkte.
I en av sina böcker, Mormor och jag och Wilhelm bakom spegeln, har DoDo, Doris Ingman, skrivit mera om sin barndomsmiljö. När jag frågar varför barndomslandskapet är så viktigt för de flesta av oss svarar hon:
Det är ju då grunden för hela ens liv läggs. Beroende på det blir man väl den man blir. Men har man haft ett dåligt barndomsliv är det svårt att tänka sig att man skulle längta tillbaka.
Också om DoDos barndomsliv var allt annat än dåligt har hon själv inte varit särskilt nostalgisk av sig, utan alltid trivts i den miljö hon befunnit sig i. Dessutom har också Mariehamn förändrats kraftigt. Därför blev hon mycket förvånad över sin reaktion när hon för drygt tolv år sedan flyttade tillbaka tillsammans med sin man Folke Ingman:
-Det underliga var att jag kände att jag kom hem. Det var inte alls något jag hade förväntat mig för jag hade trivts alldeles utmärkt i Åbo och i Vaxholm. Men nu var det bara en stor värme i hjärtat. 
Och att återvända till Åttböle i Finström?
-Det är som att komma till ett välbekant främmande ställe. Där finns ju flera av mina släktingar, så man kommer som gäst, man kommer inte hem. Men ändå är där någonting som finns kvar. Och i Mariehamn känner jag mig numera mycket hemma.
Och alla krigshärdars barn?
Om allt i Åttböle försvann förmodar DoDo att hon skulle bli urarg och att det skulle kännas mycket tomt:
-Jag tänker på Aleppo för att ta ett exempel av många. Vilken barndom är det de kommer att minnas? Vilka hus, vilka bostäder finns kvar? Så det är klart att om Åttböle försvann så skulle barndomen kanske försvinna.
Hur mycket finns den då i den yttre, fysiska miljön när du tidigare pratade om att barndomen finns inom dig?
Att jag bär den inom mig behöver inte hindra att det är bra att den finns kvar där utom mig också. Om den försvann skulle ju någonting ha förstörts.
I dag råkar DoDo bo mittemot det hus som hon bodde i som elva - tolvåring. Jag undrar om det är en förlängning av den DoDo som fanns då, som bidrar till att hennes barnajag finns kvar.
-Jo, jag kommer ihåg en gång när jag och min rumskamrat låtsades sova och efter att tanterna sagt god natt hoppade vi ut genom fönstret och sprang och jagade pojkar. Det var mycket spännande. Och det är klart att den sortens minnen dyker upp när jag ser huset. Liksom det dyker upp det där hur jag måste gå till grannen och ringa och så vidare.
Så det att du fysiskt ser miljön aktiverar den DoDo du var då, envisas jag.
-Just det, så kan man nog säga, svarar hon. 
Jämförelse som ger perspektiv
Sten Hansen för sin del är född i början av 1930-talet, han kommer från Tosarby nära Kastelholm där hans mor var lärarinna i skolan. Hans far arbetade först ombord på segelfartyg, sedan på ångfartyg och han kom ju inte hem ens varje år.
Efter sitt vuxna liv i Sverige har också Sten återvänt, det för ungefär fjorton år sedan. Som DoDo tycker han att det är roligt att röra sig i Mariehamn och titta på de gamla byggnaderna och jämföra med modellstaden. 
Tillsammans med en gammal vän brukar de fastna för nya saker:
- Å vad det huset är fint just i den här belysningen och så vidare… Vi njuter av skönheten men också ibland av när det ser lite ruggigt ut.
Ett av husen på Södra gatan promenerar eller cyklar Sten mycket ofta förbi. Det väcker speciellt många minnen för där bodde hans morfar och den äldsta av hans mostrar och det är roligt att titta in på gårdsplanen som han har lekt så mycket på.
-Det värmer hjärtat varje gång man kan konstatera att det har bibehållits i sitt ursprungliga skick som gården var i på 1930-talet, säger han och berättar några minnen:
-Morfar hade på sitt skrivbord ett skrivtyg, pennställ med ett lejon på, som jag var väldigt intresserad av. Det har min egen son nu fått ärva av mig.
Grundläggande identitetsskapare
En gång när han som treåring var hos morfar bjöds det på stekt strömming. ”Den ska man inte bena utan bara skära i bitar och äta hel”, hade Stens mamma lärt honom, så som morfar i sin tur hade lärt henne.
Morfar frågade nu om han skulle bena skötströmmingen åt honom. Sten svarade:
-”Nej, den ska man äta så här!” och så skar jag upp den, vilket gjorde morfar mäkta imponerad. Och nu äter också mina barn strömming på det sättet.
Miljön är verkligen en del av ens identitet, det är den, säger Sten. Han tror definitivt inte att det skulle vara samma sak om den bara fanns kvar i hans sinnevärld. 
I början av 2000-talet kom Sten med i Nybyggarne. Det har gett honom möjligheten att uppleva det gamla Mariehamn så som han minns det. Och det har också varit något som har fått honom att igen trivas bra i staden.
-Känslan av kontinuitet skapar en mening, har en jättestor betydelse, säger Sten. Och man träffar ålänningar – vi är kanske lite konstiga, vi försöker hålla ihop överallt vart vi än kommer.
Finns det någon form av idyllisering, nostalgi i modellbyggandet, undrar jag.
Utan tvekan, svarar Sten. Men det viktiga är att vi har fått komma samman och skapa. Och vi är faktiskt väldigt stolta över modellstaden.
Harmoni och känslor av lycka
Vi vill ha den kvar så att vi kan visa framförallt för våra barn och barnbarnsbarn att så här såg Mariehamn ut på 1920 - 30-talen. Vi tycker att det är viktigt att man har bra kontakt med sina rötter för det gör att man blir mera harmonisk, lyckligare, tror Sten.
Jag associerar till Pia Ingströms utmärkta bok: När känslor äger rum. I den ägnar hon sig åt ett systematiskt utforskande av olika sorters hem som en förlängning av människans själ.
Också städer kan vara hem och delar av ens identitet, tänker jag och beger mig än en gång i mina tankar upp för Kaskisbacken i Åbo och in i det höghus som kom att ge mig mitt första hem. 