Det skall sägas direkt: Matts Dumells bok När Mannerheim valde Finland är en spillra av ett havererat filmprojekt. Dumell skulle göra en film om vändpunkterna i Mannerheims liv. Filmprojektet rann ut i sanden och det blev en bok i stället. På gott och ont.
Jag skall börja med det goda. Boken om Mannerheims liv och förehavanden år 1917 är lättläst och intressant. Det finns mycket Dumell skriver om som jag inte hade en aning om. Man dras genast med i berättelsen som börjar så här:
- Pojopojken Martin Franck spelade en helt underordnad men samtidigt unik roll i berättelsen om Mannerheims återkomst från Ryssland till Finland. Han räddade nämligen Mannerheims liv i december 1917.
På de här orden följer en mustigt skriven berättelse inte bara om Mannerheims byte av land och armé utan också om jägarrörelsen, tillblivelsen av republiken Finland och de ryska revolutionernas många spår, vändningar och krumbukter.
Jag har alltid varit intresserad av Mannerheim som person. Jag är utbildad historiker och det var ett väldigt naturligt ämne för mig.
Carl Gustaf Mannerheim är den förenande länken som håller berättelsen samman och flytande. Från skogen vid floden Stochód i Galizien (dagens Ukraina), där Franck mötte Mannerheim för första gången hösten 1916, till landshövdingen Theodor August Heikels residens i Vasa, där den finska senaten satt och Mannerheim bodde i januari 1918.
Matts Dumell är en fängslande berättare. Och det märks att det är ett filmprojekt som ligger till grund för boken. Ibland har jag en känsla av att läsa ett manuskript eller ett utkast till en film som skall göras och här ligger också roten till det onda med boken.
Bok eller filmmanus?
Senast när jag har kommit fram till kapitel 15 som heter Hemliga förhandlingar i Petrograd får jag nog av spekulationerna. Det här är varken en historiebok eller en historisk roman, det är en sagoberättelse.
De hemliga förhandlingarna i Petrograd (dagens Sankt Petersburg) i början av januari 1918 var så hemliga att vi inte vet någonting om dem. Vi vet varken när Mannerheim åkte till den ryska huvudstaden, var han bodde eller vem han träffade där. De facto vet vi inte ens med säkerhet om han hade åkt dit överhuvudtaget.
Det här bekymrar inte Matts Dumell. Han börjar kapitlet med orden Ifall man accepterar att Mannerheim steg på tåget till Petrograd tidigast på nyårsdagen 1918...
Sedan skriver han fem hela sidor om de hemliga förhandlingarna. Fem sidor som är späckade med ord och vändningar som vi kan anta, teoretiskt skulle det ha varit möjligt, med stor sannolikhet, eventuellt, sannolikt, vad Mannerheim då svarade kan vi ana och kanske, kanske, kanske...
Jag tror boken väcker mycket intresse i och med att den innehåller så mycket opublicerat material och intressanta synpunkter. Jag har även lagt ner mycket tid på att arbeta med starka källor och omfattande stödfakta.
Dumell skriver i det här kapitlet också en hel sida om mötet med prima ballerinan Tamara Platonovna Karsivina (eller Karsavina som hon väl egentligen hette) som var hustrun till förste legationssekreteraren vid Engelska ambassaden Henry James Bruce. När man i slutet av det kolporterade mötet läser meningen Men om de faktiskt träffades första veckan i januari är spekulation känner man sig snuvad på konfekten.
En lärorik bok
Men alla spekulationerna till trots är det ändå en ganska läsvärd bok. Åtminstone för mig som inte är finländare. Jag lärde mig nämligen en hel del: om Mannerheim, om grundandet av staten Finland, om den ryska revolutionens många skeden, om inbördeskrigets början, om jägarrörelsen.
Det är otroligt hur lite jag visste om de där sakerna och hur det gick till när Finland förklarade sig självständigt. Och det är också anmärkningsvärt hur mycket fortfarande är höljt i dunkel. Om nu Dumell har rätt med sina spekulationer. Det kan ju hända att han inte orkade gräva djupare. Men det tror jag inte.
Visste du till exempel att ungefär 500 utbildade jägare stannade kvar i Tyskland? De så kallade arbetarjägarna. Jägare som sympatiserade med de röda. Det hade jag ingen aning om.
Eller visste du att det var en privat bank som hette, just det, Privatbanken, som finansierade den vita armén genom en kredit på 15 miljoner mark. Krediten stod till Mannerheims förfogande i Vasa och omedelbart efter ankomsten där, den 19 januari 1918, lyfte Mannerheim i två repriser sammanlagt 9 miljoner mark. Det hade jag inte heller någon aning om.
Boken skulle ha vunnit på att avhålla sig från de många rätt så vilda, frikostiga och ofta mer eller mindre fruktlösa spekulationerna och koncentrera sig på det som är mera eller mindre känt och som man hade kunnat spinna och gräva vidare på. Det skulle ha räckt gott och väl. Nu är det lite för mycket Broder Dumells sagor över det hela. För min smak.