I Parts Unknown, den senaste serien av Anthony Bourdains resereportage besöker den amerikanske kocken och skribenten konfliktshärdar världen över. I ett avsnitt i säsong 2 når han Gaza och Västbanken, väl medveten om att hans identitet som amerikan ifrågasätts av palestinier och att hans roll är en observatörs, inte en fredsmäklares eller provokatörs.
På Västbanken träffar Bourdain israeliska några bosättare och medan hustrun lagar lunch diskuterar han spänningen mellan ortbor och bosättare med en israelisk före detta säkerhetsvakt. Resan fortsätter sedan till ett flyktingläger i Betlehem där kulturarbetaren Abed Abusrour guidar runt. I flyktinglägret bor ca 6000 personer varav 2/3 är barn och unga under 18 år. Abusrour engagerar barnen i amatörteaterverksamhet i flyktinglägret.
Lunchen, en hönsrätt, tillreds av Islam Abuaura, som driver ett kvinnokollektiv. För att ha råd med underhållet av sex barn, varav ett är handikappat lär hon unga kvinnor att laga mat. Diskussionen handlar om förebilder. Ett västerländskt barn ser upp till idrottsstjärnor och popikoner, ett barn på Västbanken eller Gaza växer upp med graffiti av politiska fångar och martyrer på husväggarna, personer som kan tolkas som hjältar. Men Abed Abusrour menar att barnen inte alls ser upp till beväpnade frihetskämpar och kända politiker utan till personer som Mohammed Assaf, den unga killen från Gaza som medverkar i Arab idol på TV.
Bröd och försoning
Efter en kvart kommer vi till resereportagets kärna, att dela bröd med varandra oberoende etnisk tillhörighet eller tro. Det sker i Majda, en arabisk by mellan Jerusalem och Tel Aviv där Michal Baranas och Yaakov Baron, judinna och muslim, driver en vegetarisk restaurang tillsammans. De är gifta och menyn är typisk för Medelhavsländerna, med inspiration av Michals och Yaakovs respektive bakgrunder och uppväxt. Det är ett möte som tar kål på flera fördomar om Västbanken. Omgivningen påminner om Provence, fågelsång ersätter de traditionella gevärsskott och granater vi är vana vid från nyheterna. Inte en meter taggtråd kan skönjas på tomten där paret odlar sina egna kryddor, grönsaker och frukter.
Maten är bland annat stekta ägg från frigående höns, tomater, lök och okra med mynta, en sallad av skivad, rå zuccini med aprikoser och färsk mynta, grillad zuccini i yoghurtsås. Rätterna är typiskt palestinska. Den gemensamma nämnaren för den lokala maten är att råvarorna steks väldigt kraftigt för att ge både sötma och rökighet. Både maten och det äkta paret betonar respekt och kärlek på flere plan och hopp för en framtida fred.
Middag i Gaza
Stegen styr sedan till Gaza där 1,5 miljoner bor under sträng bevakning av de israeliska myndigheterna. Bourdain betonar att väldigt få människor har tillstånd att besöka Gaza, förutom journalister, biståndsarbetare och räddningsmanskap. Sedan 2006 styrs Gazaremsan av Hamas.
Bourdain guidas runt av journalisten Laila El-Haddad, även författare till kokboken Gaza kitchen. Kameran sveper över barn och mödrar som leker i strandbrynet och olika sorters färsk fisk som lokala fiskare sorterar i olika lådor. Fisket har begränsats till 9 nautiska mil utanför kustlinjen, med mindre fångster som följd. Fiskare som söker sig utanför gränsen blir beskjutna eller besprutade med vattenkanoner, båtar konfiskeras och utrustning förstörs, berättar El-Haddad.
Bourdain besöker sedan en familj med en egen liten odling i Bani Suheila. Familjen är unik i den bemärkelsen att även mannen i huset, Abu, hjälper till med matlagningen. Rätten som serveras är en lokal specialitet, makloubeh. Lager av stekt aubergine, tomater, potatis, karamelliserad lök och höna bryns och kokas sedan i en buljong kryddad med muskotnöt, kanel, kardemumma. Rätten serveras med ris och kikärter.
Laila för upp samtalet till maten som språkrör för en, ibland bortglömd, palestinsk historia. Gazaremsans gastronomiska historia är en mix av rätter från olika regioner som samlats i Gaza i samband med att folk fördrivits från sina byar under årens lopp. Maten skiljer sig också mellan staden Gaza i norr och remsans övriga delar, t ex Khan Yunis. Programmet kulminerar i en träff med en grupp palestinska män som tidigare bott på den israeliska sidan. Man samlas för att tillsammans äta fatit ’ajir, en varm sallad på rostad, omogen vattenmelon, en specialitet i de södra delarna av Gazaremsan. Melonerna rostas i folie eller träs upp på ståltråd och slängs i en öppen eld. Medan melonerna rostas bakas ett ojäst bröd på vete och kornmjöl. Brödet kolgrillas och blandas sedan med innehållet från de rostade melonerna.
Nyhetsjournalistikens brister
Summa summarum är detta ett reportage som visar båda sidorna av den pågående konflikten där civila i bägge läger har fått sätta livet till. Bourdain sticker inte under stol med att palestinierna är den svagare parten i konflikten, men betoningen ligger i det de har gemensamt, en vardag. Det som gör programmet speciellt är att det visar de sidor jag länge förväntat mig att få se våra korrespondenter och nyhetsreportrar göra, nämligen umgås och dela bröd tillsammans med lokalbefolkningen. Detta i samtal om pågående kris, men också visa att det finns en vardag som är tämligen normal. Den traditionella nyhetsjournalistiken ställer relevanta frågor, men får sällan bra svar. Reportrar ventilerar åsikter genom hastigt genomförda vox pop intervjuer på gatan med sönderbombade hus i bakgrunden och drama byggs upp av explosioner eller processioner där ilskna män skanderar slagord medan de bär på en kropp inlindad i en flagga. Så ser det helt enkelt inte alltid ut.
Vad gör dessa människor när solen går ner och protesterna lägger sig? När nyhetsreportern dras sig tillbaka till hotellets balkong för att avlägga rapport, hoppar Bourdain i en taxi för att äta gatumat med sin lokala guide och prata med folk om ditt och datt. Det är faktiskt ditt och datt som är kärnan i dessa reportage, även om de också behandlar besvärliga politiska lägen. Det är ditt och datt som ger reportagen djup, värme och närhet.
Det gäller förstås att ha kontakter när man ger sig ut på en sådan här resa. I programmet från Gaza och Västbanken var Bourdains hjälp på vägen främst Yotam Ottolenghi, en restaurangägare från Jerusalem, nu bosatt i London och författare till kokboken Jerusalem. En god kontakt visar att det inte är omöjligt, ibland inte ens svårt, att bli bjuden hem på middag till en familj och prata om vardagliga ting, sådant som ger människorna i en konflikt ett ansikte och en själ. Vad är inte mer bibliskt än att dela bröd med varandra och inte minst i ett land som Israel?
Vad äter en terrorist?
Som tittare ställer jag mig ibland frågan vad terrorister äter när de inte kör omkring beväpnade i jeepar och viftar med banér? Varifrån hämtar de sina råvaror och vem lagar deras mat? Med samma nyfikenhet undrar jag hur de lagar mat i stora flyktingläger eller katastrofområden, då nyheterna endast visar lastbilar med förnödenheter som lastas av, men sedan övergår till att prata om sjukdomar, död och politisk ovilja.
Bourdains besök på Västbanken och Gazaremsan ger ett försök till svar på frågan hur en civilbefolkning får vatten, grönsaker och fisk genom småskaligt odlande och fiske. Den viktigaste insikten är att jag ser palestinier med hela kläder, rena och friska, i hela hus, med fungerande kök, precis som hemma hos oss. För hur skulle 1,5 miljoner människor kunna överleva och en infrastruktur upprätthållas om en stat som Israel bombade sönder allting dagarna i ända, något en ensidig nyhetsrapportering ibland får oss att tro.
Jag vet inte exakt varför nyhetsjournalistiken och traditionella reseprogram som Lonely Planet så effektivt undviker den här sidan av verkligheten. Det kan inte handla om pengar eftersom en vistelse planeras och budgeteras långt i förväg så det måste vara en fråga om prioritering. Är vardagen kanske inte tillräckligt spännande eller säljande? Det räcker tydligen inte med att höra hur det är att, som palestinier, leva i skuggan av Hamas. Det krävs ett israeliskt bombanfall för att väcka redaktionen till liv. Parts Unknown är därför en bra förebild för alla reportrar, även de som flygs in på kort varsel när det börjar smälla i knutarna eller för att bevaka ytterligare ett partipolitiskt val.