Jag såg Mikael Enckell från spårvagnen. Han gick längs Mannerheimvägen utanför Sokos, förbi en tiggare. Ja, han gick förbi, men så stannade han upp och gick tillbaka och gav en slant. Jag fylldes av sympati, för precis så känner jag och många andra ofta. Vi vet inte riktigt hur vi skall bemöta tiggaren.
Det är tillfredsställande att ha en känsla av att man har gett något åt någon annan. Jag tror att det kanske är roligare än det är för tiggaren att få, säger Mikael Enckell.
De flesta går förbi en tiggare. Men få är oberörda. Hur handskas vi med vårt dåliga samvete?
När Fredrika Biström kort senare hade ett upprop på Facebook om en performance om tiggeri bestämde jag att dokumentera det.
Hon bjöd in människor till en performance utanför Gamla studenthuset i Helsingfors: Vi tigger tillsammans innan det blir olagligt.
Jag som många andra kände på något sätt ett ansvar. De sitter i vårt samhälle, i vår kultur och man ser att de är inte hemma här, berättar Fredrika. När lagförslaget kom, om att man skulle förbjuda tiggeri, tänkte jag att det försvinner ju inte fast man förbjuder det. Därför ville jag göra något.
Uppropet på Facebook lockade en grupp människor som satt sig i en ring utanför Gamla Studenthuset en solig höstdag. Bland de flesta av dem väckte det kluvna känslor att tigga.
Otto Ekman påpekar att idén är att make a point och inte att samla pengar. Vissa går nu förbi och tittar föraktfullt, de verkar inte bry sig så hemskt mycket om oss, lika lite som de bryr sig om på riktigt utslagna människor som tigger.
Ulf Särs kände sig lite tveksam till att utnyttja de nödställdas situation i ett konstnärligt syfte.
- Jag skulle hellre ha talat om en demonstration med ett klart syfte att försöka hindra en lag som förbjuder tiggeri.
Medan Alexandra Ramsay tyckte att det var märkligt att det här nästan väckte mer känslor än de riktiga romerna som man stöter på. Romerna själva sitter så tysta och anspråkslösa.
Det är klart att de här människorna gör en performance som handlar om friheten att försöka överleva. Var och en måste väl ha frihet att på ett eller annat sätt försöka överleva, påpekar Cris af Enehielm, som råkar gå förbi.
Fredrika Biström behandlar pengar och tiggeri i tre olika performance, som vi kan se i Seportaget: Se tiggaren i ögonen, ett ämne som fortfarande känns brännande aktuellt.
Henrika Andersson skriver om tiggare: ”Vi ser dem dagligen. Orörliga som påpaltade buddhor sitter de med knäppta händer och en tummad paffmugg placerad framför sig. Jag har för mig att huvudstadsborna åtminstone i början kände både sympati och ett sting av dåligt samvete…”. I programmet möter hon några romska kvinnor I Fiskehamnen, som sedermera revs.
Hur känns det när du sitter och tigger och människor bara går förbi och inte bryr sig om att stanna, inte ens ger dig en blick? frågar Henrika
Europa är inte den här rättvisa, mysiga oasen i världen, som många tror
Idag då?
Jag frågar Fredrika Biström hur hon idag ser på tiggarna och den performance hon tog initiativ till för fyra år sedan?
- Det är ledsamt men inga förbättringar har skett. Det positiva är att tiggeri inte är förbjudet och att rumäner tillåts övernatta i ödehus, ifall de inte “stör”.
- Det är bra att det säljs Iso Numero och blombuketter. Jag tror att fler förstår att de som tigger faktiskt inte har ett alternativ.
Du var tidig med att använda crowdsourcingmetoder, hur kommenterar du det idag?
Facebook var då mycket mer effektivt än i dag. Då var det nytt med events, de drunknade inte i mängden. Idag måste de verkligen sticka ut eller vara ännu mer privata.