Världen är vilja och den är ond – sådant tänkande var mycket populärt för hundra år sedan. Ger de tankarna oss någon förståelse för livet just nu?
Vad gör du då du sitter på bussen, väntar på att träningarna skall börja, åker till sommarstugan? Kanske slösurfar du på din mobil och försöker få tiden att gå åt?
Kanske försöker du hålla långtråkigheten borta?
Frågan om långtråkighet, eller leda är central för att förstå det västerländska tänkandets stora pessimist, Arthur Schopenhauer. Han ansåg sig se igenom livet och tillvarons villkor till den grad att han menade att upphörandet av att vilja är ett mål i sig för människan.
Det betyder att han ansåg livet vara ett så utdraget lidande att det vore bättre att inte finnas till.
Hur kom han fram till något sådant?
Indiskt tänkande och det tyska jaget
Schopenhauer föddes under slutet av 1700-talet i det som idag heter Gdansk och ligger i Polen. Under sin livstid var han en rätt marginell filosof som levde på sitt fadersarv.
1819 kom hans huvudverk ut och det hette ”Världen som vilja och föreställning”. Immanuel Kants filosofi hade myntat begreppet ”tinget i sig”, som man inte kunde känna till, men Schopenhauer ansåg att man bakom varje väsen och varje företeelse kunde ana en världsvilja, en kraft som bara strävade efter att existera.
Då han såg ut över naturen kom han fram till att den här viljan var ond. Sin pessimism och längtan efter icke-existens hämtade han också i de klassiska indiska skrifter vars översättningar börjat nå Tyskland – i synnerhet läste han uphanishaderna.
Romantiskt tungmod
Schopenhauer skrev sitt huvudverk i ett Tyskland som starkt drabbats av romantiken, där bland annat den store författaren Goethes verk ”Den unga Werthers lidanden” lästes flitigt; en beskrivning av en ung mans kärleksolycka som drev honom till självmord. Boken ledde till att unga män tog sina liv i inspiration.
Schopenhauers verk är tudelat. Den ena delen handlar om kunskapsteori, om just vad vi som människor kan veta, om tinget i sig och hur vi som betraktare eller de som erfar världen präglar vad man kan säga om den. I Kants anda diskuterar han våra förnuftskategorier.
Men verket har också en etisk och existentiell sida, som handlar om människans liv och villkor.
Schopenhauers problem är den vilja han känner i sig själv, hur den driver människan att vilja en sak, tröttna, vilja något nytt, tröttna och i jakt på lycka jaga omkring efter den i hela sitt liv.
Det här är något som präglade Schopenhauers pessimistiska syn på tillvaron och för honom gällde det då att hitta sätt att släcka viljan, släcka det egna egoistiska begäret.
I betraktelsen av konst och konstens inneboende platonska idé fanns det för människan en möjlighet att glömma sig själv.
På grund av svaghet i vår mänskliga natur tänka vi alldeles för mycket på den mening andra hysa om oss.
Schopenhauer skiljde sig från Kant då han, likt Platon, ansåg attreflektion kring den materiella världen kan ge oss kunskap om den verkliga världen. Kant ansåg att vi inte kunde veta något om tinget i sig. Shopenhauer såg den bakomliggande viljan i allt som existerade.
Det fanns ytterligare ett sätt som hjälpte människan att befria sig från den materiella och karga världen; medlidandet.
Medlidandet i etiken
Schopenhauer satte medlidandet i centrum av sin etik – i det intresselösa hjälpandet av en annan människa glömde man sig själv och kunde lösgöra sig från viljans grepp om ens liv.
Schopenhauer var ingen kyrkans man, trots att predikandet av medlidandet också är någonting som finns i Nya testamentet.
Schopenhauer var en man som suktade efter erkännande som han inte fick under sina aktiva år – kring hans död och efteråt blev hans kulturpessimism trendig.
Han ansåg livet vara ett lidande, det lärde också Uphanishaderna ut, och han ogillade en filosofi som ger människan en falsk optimism, att allting händer av en orsak.
Den stora tyska kompositören Richard Wagner var också mycket inspirerad av Schopenhauer.
Under Schopenhauers livstid lästes däremot Hegel, vars filosofi ännu idag gör sig påmind i världen, i forskning, i kulturteori, marxism med mera.
Schopenhauer såg i Hegel sin stora fiende. Hegels filosofi är en historiefilosofi, om historiens (eller andens) framåtskridande i världen, om hur anden blir medveten om sig själv.
Förnuftet och historien
Både Schopenhauer och Hegel är delar av ett 1700-tal där förnuftets roll var centralt för det filosofiska tänkandet. Frågan om förnuftet och om det egentligen inte bär sin egen motsats inom sig ställdes efter det andra världskriget. Då frågade man sig om det var (det organiserande) förnuftet som fanns som grund för Auschwitz.
Hegel skrev många storverk – bland andra Andens fenomenologi där historiens utveckling hela tiden går framåt genom erfarenheter, misstag och övervinnandet av dessa.
Hegels kunskapsmodell kallas dialektik och hans världshistoria var förnuftets – något som Schopenhauer förkastade.
Hegel ansåg att det inte fanns någon dold sanning, däremot att historien bestod av olika skeden, grader av medvetanden, sammanhang där människorna är agenterna – det vill säga de handlande varelserna som för historien framåt.
Historien går mot ett slutmål – och exempel på hegelianskt tänkande under 1900-talets slut stavades filosofen Francis Fukuyama som konstaterade att vi nått historiens slutpunkt, det perfekta samhället. Fukuyama har reviderat sin optimistiska slutsats senare.
Filosofen Jean-Jaques Rousseau myntade ett svårtolkat begrepp; allmänviljan, som betyder att det finns en gemensam vilja i samhället, en vilja där människors individuella viljanden möts. Det handlar om vad som är bra för samhället i stort.
I Hegels ”Ande” finns en mycket besläktad tanke, i den ser vi vår kollektiva identitet.
Moralens död och så vidare
Ytterligare en tysk stor tänkare som fortfarande läses och som under nazisttiden dessutom utnyttjades heter Friedrich Nietzsche. Inspirerad av Schopenhauer och det antika tänkandet kastade sig Nietzsche över frågor som vilja till makt, guds död, moralens grund – och han gjorde det med en litterär kvalitet som många filosofer innan honom saknat. Efter också.
Nietzsche vände sig mot sin samtida förnuftskultur men också mot den futtighet som präglade de seder och bruk som människor enligt honom levde efter.
Han vände sig mot jaget och de universella värdena – istället var hans filosofi nihilistisk, ett avståndstagande från eviga sanningar.
Schopenhauers medlidande förkastade han, bland annat i termer av hur just en flockmoral, en kärlek till nästan, ett medlidande, var exempel på slavmoral. De var dygder i ett maktspel som handlade om att tränga ut mera livsbejakande sätt att leva.
Nietzsche beundrade de stolta grekerna, de som bejakade livet, de som inte förnekade det.
I högre människor, det lider mot midnatt
Nietzsche vände sig mot Tysklands borgerliga dygder och lyfte fram antikens stora andar.
Han vände sig mot Immanuels Kants sanningsbegrepp och såg själv på sanning som något som fanns till ”för oss”, som instrument för det vi vill i våra liv.
Han frågar sig varför vi skulle ta på oss moralens börda, varför vi ger dem en roll som sättet för oss att bli lyckliga eller trygga.
Vilja till makt är ett viktigt begrepp för att förstå Nietzsche och vetandet är ett sätt att nå den makten. Då Nietzsche förkunnar guds död så vill han understryka att människan inte längre tror på Gud – också om hon kanske säger sig göra det. Det handlar inte om en fysisk guds död.
Filosofin som hammare
Nietzsche petar till sanningar, knackar på dem med sin hammare så de spricker. Han vill blotta de olika makter som begränsar människans liv – han vill att livet skall bestå av stor glädje, att bejaka dem men också livets avigsidor.
Kanske man man säga att hans filosofi handlar om att leva för fullt, utan ånger och motsvarande mentala begränsningar.
Han talade om vilja till makt, men menade inte diktatorers makt utan mera ett livsbejakande, inte ångrande, sätt att förhålla sig till sitt liv.
Nietzsches tal om övermänniskan, om att överskrida normer och lagar och skapa nya sådana misstolkades och användes av nazisterna vars språkbruk också tidvis satt Nietzsche i en suspekt dager. Den som läser Nietzsches skrifter kan konstatera att han går lika hårt åt sin samtids antisemitism som så mycket annat också. Han dog år 1900.
Den sista delen i den här artikelserien kommer att handla om 1900-talets existentialism och feminism.
Lilla O och Molly diskuterar den onda världen:
Källor:
Svante Nordin: Filosofins historia
Robert Solomon: Continental Philosophy Since 1750
Vattimo: Nietzsche - en introduktion
Vår tids filosofi
Orginaltexter