I den här kolumnen hädar it-entrepenören och Nagutysken Kaj Arnö och berättar om att han i Tyskland varit med om bastu som slår de finska varianterna.
Tysk badkultur är inte fy skam. Gammal är den också. Den medeltida tyska staden Reval hade en gata vid namn Badstube, som numera i estnisk tappning givits namnet Sauna. Och det finsk-ugriska ordet för bastu kör också post-medeltida tyskar med.
Annorlunda är inte samma som sämre, sa min mamma. Visst är tysk bastukultur något annorlunda. I många hänseenden är den rentav bättre, fast det kanske vore hädiskt att hävda. Trettio år av tyskt bastubadande har satt sina spår i mig.
Jag minns mina första stapplande försök på Kellinghusenstraße i Hamburg under 1980-talet. Stora bastur. Flera av dem, endel var ångbastur. Konstgjorda vågor i bassängen. Många snäpp bättre än Hagalunds simhall, eller SVUL:en på Topeliusgatan.
Män och kvinnor i samma ångor
Märkvärdigast var dock tyskarnas sätt att spara pengar genom att inte ha skilda bastur för damer och herrar. Det var gewöhnungsbedürftig, krävde tillvänjning. Nu roar jag mig då gäster från Finland får ögon som tallrikar då denna lilla skillnad går upp för dem. Enklare är det att vänja sig vid att man inte får kasta bad själv (det gör Bademeister, på angivet klockslag), och att man alltid bör sitta på en handduk (Kein Schweiß aufs Holz, Ingen svett på träet)
I München finns det ett antal kommunala simhallar, i Stadtwerke Münchens regi – stadens lokala energi- och vattenbolag. I centrum finns Müller'sches Volksbad i jugendstil, från tidigt 1900-tal.
Lite längre ut finns Michaelibad, Dantebad, Westbad och Olympiahalle från 1972. Den ena är mer påkostad än den andra. Dantebad (inte långt från Olympiazentrum) är att rekommendera, så även Westbad.
Att märka gäller framför allt att en vanlig inträdesbiljett inte gäller för bastun, som man alltså måste betala extra för. Gör det.
Efter ett antal år i Münchens kommunala bastubad upptäckte jag något ännu större. Tänk om världens bästa bastu inte alls ligger i Finland?
Det blir min hädiska slutsats efter många års intensiva och angenäma bastuupplevelser i Therme Erding, drygt tio minuter från Münchens flygfält.
Att antyda något sådant är förstås ett helgerån för varje patriotisk finländare, men jag låter inte det politiskt korrekta överskugga det uppriktiga.
Att komma till Tyskland och upptäcka vad bastu kan vara
Jag går inte in på någon renlärig definition av Bastuns Sanna Väsen. Jag talar inte ens om en enskild bastu, dess utsikt, dess design eller läge invid lämplig havsstrand.
Vad jag utgår ifrån är helhetsupplevelsen, värmen, ångan, dofterna, njutningen. Att få umgås, kasta bad, simma, dricka öl, äta något gott. Rengöra sig, slappna av.
Jag talar om en upplevelse som kan räcka i timtal.
Låt mig börja med chockbehandling: Therme Erding är Europas största vattenpark (tänk Serena gånger tio) och världens största bastuområde. Det finns över fyrtio olika bastur, och mellan jul och nyår kan de på en gång släppa in över tvåtusen personer.
Låt mig fortsätta med facit: Jag har under de senaste tio åren haft ett antal släktingar och vänner på besök från Finland. Att gå i bastu i Tyskland har för dem känts som att gå över ån efter vatten. På förhand, märkväl.
I efterskott har jag hört klagomål om varför jag inte berättat tidigare om denna plats, och varför jag inte sagt att vi skulle reservera mer tid än några få timmar före flygets avgång.
Inom parentes sagt: Ja, jag brukar säga det, men ingen tror utan att se med egna ögon.
Bastu, konst och en druid
Och sedan till pudelns kärna: Förra lördagen i Keltenthronsauna, 75°C. Drygt hundra bastubadare, av vilka en sitter högst uppe på en keltisk tron.
Druiden (Bademeistern) kommer in för att ge offergåva åt den påhittade keltiska guden Ötzelmötz (om jag nu uppfattade namnet rätt). Druiden har en stor fana, om 3 m x 3 m, som han viftar med, efter att först kastat bad genom att hälla ett stort ämbar med iskross doftande av Sibirische Tanne på den enorma bastuugnen.
Han talar bred bayersk dialekt med oss, skämtar och utmanar oss. Och dagens Keltenkönig är påfallande slagfärdig i sina svarsrepliker.
Själva föreställningen understöds med ljud och ljus på ett sätt som får tanken att gå till son-et-lumière-förevisningarna vid pyramiderna i Gizeh.
Föreställningen har tre akter (tre Saunaaufgüsse i form av ämbar som det kastas bad med): Först Carmina Burana av Carl Orff, sedan modern techno av någon adept till Hans Zimmer, och sist Rammstein. I den tredje och sista akten viftar druiden frenetiskt till publikens hängivna applåder i takt med Rammstein.
Till sist släpps vi ut på bar backe och småpratar med både druiden och andra badgäster. Den sociala isen har definitivt smultit.
Någon säger att samma druid nyss bjudit på en annan minnesvärd upplevelse, då med tema Venedig.
Digga musik i bastun?
"Nämen snälla Kaj, det där är ju inte bastu!", kanske läsaren tycker. Jaha. Jag fann det respektfullt, värdigt och Carmina Burana ger kalla kårar på ryggen.
Men förvisso, faller det inte på läppen med klassisk musik i bastun, tag då någon annan av de drygt fyrtio basturna. Är läsaren konservativ finntållo, välj då bastun Kelosauna (uttal: Keeloosaunaa, med surrande talfel på s:et).
Direktimporterad torkad lappländsk stock. Drygt 110° och absolut tystnad. Inte så många gäster, och ingen show. Bastukammaren har träinredning som påminner om en lyxig lappländsk skidstuga. Definitivt i enlighet med finsk bastutradition.
Den mer flexible läsaren går till Sole-bastun, där Bademeistern bjuder varje gäst på en halv liter salt. Saltet gnuggar man in i huden i bästa peeling-stil.
Undvik ansiktet och eventuella nyrakade hudpartier, förmanas vi. Osmosen suger ut slagg ur övre hudpartiet. Här är det bara 60°C, så man ska orka sitta kvar i de rekommenderade nio minuterna för att osmosen ska ha sin verkan innan man sköljer bort saltet. Efteråt känns huden oljig och mjuk; känslan håller i sig i flera dagar.
Lokala läckerheter istället för bastukorven
Törsten besvärar förstås snart. Att helnaken avnjuta sitt lokalbrygda öl i blandat sällskap i någon av barpoolerna är till en början utmanande för en halvpryd nordbo van vid treans öl och grillkorv med handduken runt höfterna.
Men våra gäster av varierande ålder och kön har vanligen återfått den tappade hakan och samlat anletsdragen efter den första halvtimmen, för att sedan kommentera senaste mode rörande tatueringar och frisyrer i regioner som annars inte får så mycket dagsljus.
Therme Erding är i första hand en ort man besöker i sällskap, oftast som par, ibland i större grupp, sällan ensam. I direkt förbindelse med poolbaren, så att man kan ta ölglasen med sig, finns en utebassäng med bubbelbad och strömmande vatten, flitigt frekventerad av ömt omslingrade par.
"Sedlighetsroteln" i form av anställda håller ett litet öga på att inte ömhetsbetygelserna eskalerar. Den bubblande vattenytan skyler det mesta och jag har inte märkt att någon tagit illa vid sig av att folk blivit för närgångna.
Illustrationerna till artikeln är tyvärr inte direkt från mina egna upplevelser. Eller snarare: tursamt nog.
Kameror och telefoner är givetvis bannlysta i tyska bastur, vilket är en grundförutsättning för att man ska kunna slappna av och njuta i anslutning till allt bastubadande. Och det är tyskarna bra på.
Kanske bättre än vi finländare, hävdar jag, men ta mig inte på orden utan pröva själv, om du har extra tid före ett hemflyg från München.
Text: Kaj Arnö