Det har inte alltid varit lätt att vara barnbarn eller brorsdotter till de älskade sagomästarna Astrid Lindgren och Tove Jansson. Omgivningens obetänksamhet har kunnat vara rent besvärande.
Det ligger något sårande i att inte få bli sedd som den man är, utan alltför ofta jämföras med någon annan. Det är något som både Astrid Lindgrens barnbarn och Tove Janssons brorsdotter har upplevt.
Annika Lindgren, barnbarn till Astrid, säger så här om barnbarnen:
- Jag tror att vi alla tyckte att det var ganska jobbigt att vara släkt på det viset.
Ute på stan kunde folk komma fram och be om autografer och liksom älska Astrid Lindgren. Det kunde vara lite besvärande, säger Annika.
Ett annat exempel är från skolan när det kom en vikarie. Då var det första alla sade: ”Haha där sitter Astrid Lindgrens barnbarn!” Det kändes som en obekväm uppmärksamhet.
Ännu ett exempel är Annikas pianolektioner. Hon säger sig ha varit fullkomligt obegåvad på piano, samtidigt som pianofröken sade: ”Ja du kommer att kunna bli en stor konsertpianist.”
- Och det sade hon liksom för att jag hade en farmor som heter Astrid Lindgren. Och det fanns sådana där tillfällen när man tyckte att ”Nä fy sjutton vad tråkigt, hon skulle bara vara en vanlig farmor, det hade varit bättre”, konstaterar Annika.
Också för Nils Nyman var släktskapet med mormor Astrid ett visst problem då han blev lite äldre. Han brottades med hur han skulle förhålla sig till det.
Nils började undra om folk skulle tycka att han var konstig eller så. Samtidigt som han kunde vara stolt över att han hade den här fantastiska författaren som mormor, tyckte han att det var lite svårt att vara öppen med vem som var hans mormor. 
Klantiga slutsatser
Sophia Jansson har också erfarenheter av att folk jämför henne med hennes faster Tove Jansson. Och det får dem ibland att dra klantiga slutsatser, konstaterar hon.
Man förväntar sig på något sätt att det genetiska materialet måste betyda att hon också är begåvad. Många undrar om även hon ritar, skriver eller målar.
- Och det ställer ju hemska förväntningar på en själv att borde jag vara lika duktig som Tove och borde jag på något sätt vara jätte konstnärlig och också hålla på med det här, säger Sophia.
Som vuxen nu spelar det absolut ingen roll, men som ung är det ganska jobbigt. Det är en tid när man själv inte har någon aning om vad man ska bli och vem man är. 
Och när det då ställs en massa fåniga frågor om vad folk liksom förväntar sig av en så blir man just lite så här: "Åh vad jobbigt!" För det kan föda en känsla av otillräcklighet, vilken i sig ju är helt absurd, säger Sophia.
Bara för att du är släkt ska du plötsligt vara lika begåvad eller lika duktig som de här ganska unika, speciella och enastående damerna. Varför det? Då skulle det ju gå att kopiera så där bara.
- Men folk är ju mänskliga och de tänker inte riktigt efter och så säger man ibland dumma saker, tillägger Sophia med ett litet skratt.