Luther i enrum är en sällsynt bra titel för en monolog som försöker beskriva Martin Luthers liv och verk fram till hans översättning av Nya Testamentet år 1522. Pjäsen som har skrivits och framförs av skådespelaren Johan Fagerudd tar upp enrummet som en både positiv och negativ faktor i människans liv.
I enrummet kan man i bästa fall få lugn och ro. Man lämnas i fred. Men vad händer, när man brottas med existentiella tankar där i enrummet? Är det då bra att stanna där? Får man den hjälp man är i behov av? Hör någon när man skriker eller gråter i sitt enrum? När man, som Luther, anfäktas av djävulska krafter utifrån och inom sig?
Enrummet kan ge skydd. Men man är ensam i det. Frivilligt eller ofrivilligt. Luthers första enrum var i ett kloster. Klostrens enrum kallas för celler. Ett namn som väl betecknar faran i att vistas i ett sådant enrum. En klostercell är ett enrum som man kan vara och känna sig inlåst i, även om man själv valde att låsa in sig där.
Luthers andra enrum var i en borg. Där blev han inlåst. Eftersom man försökte skydda honom. Också om han inte befann sig i det där andra enrummet av fri vilja kändes det betydligt tryggare för honom än det första. Men jag går händelserna i förväg.
Tankar om Luther
Johan Fagerudd som själv är hemma från bibelbältet i Österbotten fick en förfrågan om en sådan pjäs för ett och ett halvt år sedan och tackade genast ja. På min fråga hur troende han själv är, på en skala från 1 till 10, svarar han: 8. Han betecknar sig som en ganska typisk lutheran: duktig, prestationsinriktad och laglydig. Var och varannan finländare kan känna igen sig i den här beskrivningen.
I början tänkte han berätta Martin Luthers liv från vaggan till graven. Men efter en stunds betänketid förkastade han idén. Det här berodde på det faktum att han skulle framföra monologen i kyrkor, men också i skolor. Då fick den ha längden av en lektion, det vill säga 45 minuter, vilket inte skulle ha räckt till för att beskriva hela Martin Luthers liv.
Dessutom tänkte sig Johan Fagerudd att det skulle vara mycket mera intressant att inte presentera en gammal man som ser tillbaka på sitt liv utan en man mitt i livet. På det sättet kunde han också lyfta fram andra, mindre kända sidor av Luther. Han kunde känna igen sig i Luthers frustration och hade ofta en känsla av att han ville försvara honom. Den unge Luther, märk väl.
Fagerudd besökte också Luthers enrum i Erfurt och Eisenach som båda finns bevarade för att kunna känna på rummens geometri, både den konkreta och den andliga.
Det andra enrummet
Det var alltså ett antal år Martin Luther tillbringande i enrum fram tills han fyllde 40 år den 10 november 1523. Det året hade han återvänt till Wittenberg, staden där han år 1512 blev teologie doktor och började jobba på universitetet.
Han återvände till Wittenberg från enrummet på borgen Wartburg. I detta hans andra enrum hade han vistats i nästan ett år efter att han på riksdagen i Worms hade avböjt att retirera från sina omstridda teser med de berömda orden Här står jag och kan icke annat, Gud hjälpe mig, amen!
Som så mycket i Luthers liv är de här orden snarare en efterhandskonstruktion, en myt som skapades av hans anhängare. I verkligheten sade han Jag är bunden av Bibelns ord och mitt löfte till dem och mitt samvete är knutet till Guds ord. Jag kan inte och kommer inte att göra avbön för något, eftersom det varken är säkert eller rätt att gå emot sitt samvete. Gud hjälpe mig. Amen. Också det helt bra sagt men mycket mindre slående, eller hur?
Bara Gud kunde få mig att tiga.
Efter dessa ord förklarades Martin Luther laglös och all läsning och innehav av hans litteratur blev bannlyst. Det här så kallade Ediktet i Worms tillät vem som helst att döda honom utan rättsliga påföljder. För att skydda honom iscensatte hans kurfurste Friedrich III av Sachsen en kidnappning och förde honom under ett fingerat namn till Wartburg norr om staden Eisenach.
Det var säkert mången där som undrade vem den där Junker Jörg var för någon; han som satt där i sitt enrum, sitt Studierzimmer, och skrev och översatte så att fingrarna blödde och bläcket sprutade.
Johan Fagerudd är mycket övertygande som Martin Luther. Med ett hårsvall lika bångstyrit som Luthers brottas han uppriktigt med både Gud och Djävulen. Jag såg uppsättningen i en kyrka (Johanneskyrkan i Helsingfors) och det gjorde pjäsen inte sämre, snarare tvärtom.
Det första enrummet
Pjäsen börjar med skildringar av Martin Luthers barn- och ungdom. Den senare tog slut tidigt som det var på den tiden. Som fjortonåring skickades han i väg, först till Mansfeld, senare till Magdeburg och Eisenach för att utbilda sig.
Som sjuttonåring påbörjade han sina studier i Erfurt. Där läste han först juridik tills han, efter en traumatisk ovädersupplevelse med blixt och åska, lovade att gå i kloster och studera teologi, om han skulle komma helskinnad hem. Under medeltiden var åskväder djävulens påhitt.
Sagt och gjort. År 1505 inledde han sin bana som munk i augustinerklostret i Erfurt. Han flyttade in i en tidstypiskt mycket spartansk cell, hans första enrum. Och det här enrummet gjorde honom inte gott.
Ni kanske tror att jag går omkring här på mitt rum helt sysslolös. Nej! Jag skriver hela tiden. För att stå ut! Det är med bläcket jag bekämpar djävulen!
Luther och enrum är egentligen en riktigt dålig kombination. Luther var ju en barockmänniska ut i fingerspetsarna. Det kommer väl fram i hans Bordssamtal som han höll för sina vänner och underhöll sina vänner med. Han var en levnadsglad katolik som sjöng och söp och skröt. Han hade åsikter om än det ena, än det andra och inte alls bara om Gud, kyrkan och nattvarden.
Ensam i sin cell i augustinerklostret blev han bra mycket märklig. Han fastade, bad och biktade excessivt. Han späkte sig så mycket att till och med klostrets ledning tyckte att nu får det räcka och förvisade honom ur klostret för att göra en akademisk karriär. I Wittenberg.
Den 31 oktober, klockan 12 på dagen, 1517 hängde jag upp mina 95 teser på porten till slottskyrkan i Wittenberg. Jag visste faktiskt inte vad det vad jag satte igång.
De 95 teserna
Där lugnade han ner sig. Till synes. Men en resa till Rom och avlatsförsäljningen i hans hemknutar, för att uppbåda finansieringen av det pågående bygget av Peterskyrkan, gjorde att han började koncentrera sig på de missbruk som han tyckte sig se i 1500-talets katolska kyrka. De var många. Så många att de blev till hela 95 teser om avlatens innebörd. Han skrev dem förresten på latin: Disputatio pro declaratione virtutis indulgentiarum.
Efter att han hade skrivit dem sökte han efter ett sätt att publicera dem också. På den tiden fanns det ju inte några tidningar eller nätsidor. Så han gjorde som de flesta då gjorde när de ville ha någonting sagt: han spikade upp teserna på slottskyrkans dörr. Hans anhängare kom på en ännu bättre idé. De översatte teserna till tyska och lät trycka dem som flygblad. Det var möjligt tack vare uppfinningen av boktryckarkonsten några decennier innan.
Sedan tog det hus och kyrka i helsike. Men det är en annan historia. Den historien berättar Johan Fagerudd inte, och det gör han rätt i.
Fortsättningen följde
Fortsättningen är inte längre bara Martin Luthers historia. Han blev nämligen så småningom en makternas spelknapp: både för den katolska kyrkan och de olika protestantiska kyrkorna som började växa fram på olika håll i Europa. Men också för de världsliga makthavarna som försökte få en del av den katolska kyrkans kaka eller, varför inte, hela kakan. Såsom en viss Gustav Vasa i Sverige, och Finland därmed.
Johan Fagerudd framför sin självskrivna monolog utan hjälp av vare sig scenografi, rekvisita eller ljus- och ljudplanering. Två enkla strålkastare lyser upp honom. Ibland sjunger eller nynnar han på en psalm skriven av Luther. Annars litar han på berättelsens inneboende dramaturgi. Och på det faktum att alla åskådare är någorlunda bekanta med Dr. Martin Luther.
Jag såg som sagt monologen i en (lutheransk) kyrka som gav berättelsen extra tyngd och proveniens. Men skådespelet ges inte bara i kyrkor utan också i skolor. Hur den ter sig i en skolas aula eller gymnastiksal kan jag inte uttala mig om. Månne inte att Martin Luthers liv är tillräckligt intressant även i sådana sammanhang? Det är ju ett av de mest omvälvande i mänsklighetens historia.
De som rätt läser och förstår min lära gör inte uppror. Låt er inte föras vilse! Inte med våld! Tar ni till våld har ni inte mitt stöd. Bara genom ordet! Jag vill predika det, jag vill säga det, jag vill skriva det. Men jag vill inte tvinga på någon ordet med våld. Tron vill bli antagen frivilligt, utan tvång.
Pjäsen Luther i enrum spelas fram till de ekumeniska kyrkodagarna i Åbo den 20 maj 2017. Spelplanen hittar du här.