Martin Luther tillbringade två tredjedelar av sitt liv i två olika kloster. Det här är en viktig faktor om man vill förstå hans agerande under reformationen.
Som ung student blev han medlem i augustinerorden. Det här skedde efter att han hade hamnat i ett våldsamt åskoväder. Blixten slog in nära honom och han gav ett löfte om att både bli munk och börja studera teologi om han överlevde.
Så skedde sedan också. Sagt och gjort var redan den unge Luthers valspråk.
Det katolska klosterlivet var ingen höjdare för Luther. Fastän han späkte sin kropp och sin själ med excessiva exerciser av både bikt, bön och botgörelser, så till den milda grad att till och med hans vän och gynnare, augustinerordens generalvikarie Johann von Staupitz uppmanade honom att ta det lite lugnare, hittade han aldrig den nåd han var ute efter.
Om någon skulle kunna nå himlen som munk, så skulle det verkligen ha varit jag.
Drygt tjugo år senare, 1524, lämnade han augustinerorden. Året därpå gifte han sig med den förrymda cisterciensernunnan Katharina von Bora. Vis av egen erfarenhet gick han in för att avskaffa klosterväsendet. Men han själv lämnade det egentligen aldrig. Varken mentalt eller fysiskt.
Luther avskaffade aldrig klostren
Jag träffade teologen Patrik Hagman i Åbo för att diskutera Martin Luthers ambivalenta hållning gentemot klosterlivet med honom. Han har ägnat det här ett helt kapitel i sin och Joel Halldorfs pinfärska bok Inte allena. Varför Luthers syn på nåden, bibeln och och tron inte räcker (2017).
Kapitlet heter Luther avskaffade världen och Hagman och Halldorfs resonemang går ut på att man innanför klostermurarna skapade förutsättningar för ett liv helt inriktat på Gud. Ett liv som kunde tjäna som inspirationskälla och förebild för andra kristna som i sin vardag försökte följa Jesus.
- Denna aspekt går förlorad när världen blir ett kloster, skriver de vidare. Kyrkan förlorar möjligheten att stå för en annan vision av samhället, och reduceras lätt till att bidra med religiöst understöd till den rådande ordningen.
Genom de här åtgärderna försvann en viktig opposition. Framför allt i Norden blev samhällen betydligt mera autoritära efter reformationen. Den demokratiska utvecklingen tog ett steg tillbaka.
- När klostren avskaffades försvann dessa maktcentra. Kvar var bara kungen, som i de protestantiska länderna i princip hade biskopar och präster som tjänstemän. De förändrades från att ha varit en värld med en utspridd, komplex och mångfacetterad maktstruktur, till samhällen med ett enda centrum, en enda makt - och parallellt med detta, ett enda accepterat sätt att leva.
- Världen före reformationen hade varit indelad i världen och klostervärlden. De var två våningar i det medeltida samhället, förklarar Patrik Hagman för mig.
När klostren avskaffades och Luther skulle börja skapa regler för hur man skulle leva som kristen i den nya protestantiska världen tog han, mer eller mindre omedvetet, väldigt mycket över från den medeltida klostervärlden.
Luther tänkte sig en värld där alla skulle vara kristna på det sätt som munkar och nunnor var kristna. Han tänkte sig en värld som liknade ett kloster.
Så han skapade egentligen en idé om hur vi ska leva i världen som mera liknar det medeltida klosterlivet än det medeltida lekmannalivet. Världen försvann och vi fick i stället ett stort kloster som alla gick i.
Frikyrkor är protestantiska kloster
I sin ofta citerade och mest kända bok Den protestantiska etiken och kapitalismens anda (1905) tänkte den tyska sociologen och filosofen Max Weber i liknande banor. I och med avskaffandet av klostervärlden försvann för honom möjligheten att dra sig tillbaka ur den riktiga världen till en parallell värld där man kunde leva ut sina religiösa och asketiska ideal.
Och samtidigt bevisar för världen att man som munk på sätt och vis är utvald till att visa för den övriga världen att man är mera gudfruktig än andra. I och med att den här möjligheten försvann var man hädanefter tvungen att bevisa sin utvaldhet på andra sätt: till exempel genom framgång i arbetslivet.
Men han förde resonemanget snäppet vidare. Enligt honom liknar många frikyrkor med sin stränga tukt och starka inåtvändhet medeltida klostersamhällen, framför allt de puritanska sådana som till exempel pietisterna, calvinisterna eller metodisterna. Om Max Weber skulle ha känt till laestadianismen skulle han säkert ha tagit med den i sina resonemang.
De lidelsefulla, allvarliga, känslosamma individerna som hittills utgjorde munkväsendets bästa representanter, var hädanefter tvungna att förverkliga sina asketiska ideal inom det världsliga yrkeslivet.
Om Luther avskaffade världen och gjorde hela den om till ett kloster är ju det enda sättet att visa för de icke troende, och kanske ännu mera för de bara så där lagom troende, att man hör till den lilla skara utvalda genom att man drar sig tillbaka till en gemenskap som utåt ger sken av att vara en del av världen, men som ändå håller världen utanför.
- I princip skapades en ny uppdelning, skriver Hagman & Halldorf. De som hade en innerlig gemenskap med Kristus var de "sant troende". Övriga, som bara gick i kyrkan och försökte leva som kristna i sin vardag, betraktades som "namnkristna", "ljumma" eller i värsta fall som avfällingar.
Sommarstugor är dagens kloster
Jag samtalade om det här också med psykohistorikern Juha Siltala, professor i Finlands historia vid Helsingfors universitet. Även han konstaterade att klosterväsendets försvinnande lämnade ett tomrum efter sig i de nordiska samhällena.
Till skillnad från Max Weber 100 år tidigare tycker han dock inte att finländarna försöker förverkliga sina inneboende asketiska ideal genom ett exemplariskt uppförande inom arbets- och yrkeslivet. Snarare tvärtom.
- Människornas längtan efter lugna, asketiska stunder i sina hektiska liv tillfredsställs i dag av en terapeutisk kultur, säger Juha Siltala. Det finns erbjudande som Kloster för en dag och olika former av så kallade retreats (to retreat = att dra sig tillbaka). Men jag undrar om inte de finska sommarstugorna fungerar som små, privata och temporära kloster för dagens finländare?
Jag tycker att det ligger någonting i Juha Siltalas resonemang. Stugorna är ofta asketiska. De ligger långt från allfarvägarna och saknar ofta el och vatten.
Därtill kommer bastun, där det försiggår ett rituellt svettande som för finländare har en i det närmaste religiös betydelse. Nästan som en bönestund. Vistelsen på sommarstugan finns till för att hitta tillbaka den inre klockan, den egna rytmen.
Martin Luther slutade där han började
På något sätt slapp Martin Luther aldrig klostervärlden han opponerade sig mot. Eller i alla fall inte dess fyra väggar. Efter att han lämnade sitt första kloster, augustinerklostret i Erfurt, fick han nämligen augustinerklostret i Wittenberg, det så kallade svarta klostret, klostret han levde i, till skänks av sin kurfurste Fredrik den vise.
Där bodde han fram till sin död tillsammans med "sin nunna" Katharina von Bora och sex barn. Helt konsekvent bytte han ut klostrets andliga innandöme. Ut flyttade de katolska klosteridealen och in flyttade världen som i och med det här bytet avskaffades och förvandlades till ett nytt klosterideal, ett protestantiskt sådant. På gott och ont, får man väl säga.
Luther gjorde alla kristna till munkar och nunnor.
I dag kallas det svarta klostret i Wittenberg för Lutherhuset. Namnbytet till trots förblev klostret omisskännligt ett kloster. Och dess mest kända invånare en munk. Luther avskaffade klostret utan att någonsin lämna det.
En gång munk, alltid munk.