Utställningens underbara namn, Der Luthereffekt, ger för handen att Martin Luther och reformationen hade ett mätbart inflytande på några utvalda länder: Sverige, Tanzania, Sydkorea och USA.
Men hur mäter man effekten? Vilket mätinstrument har tyskarna använt sig av för att mäta den? Och, den kanske viktigaste frågan, vilken mätenhet valde man?
För att få reda på det stämde jag träff med Ewa Gossart, en av utställningens kuratorer. Det är hon som skall guida mig genom Sverigeavdelningen och svara på mina frågor.
Förtryck som mätenhet
Utställningen är kronologiskt ordnade, det äldsta kommer först. Förutom i den första salen där det hänger olika baner ner från taket. På baneren finns citat av mer eller mindre kända svenska personligheter, nutida och dåtida.
Då slagen väl utdelats, skulle man kyssa fars hand, därefter meddelades förlåtelse och syndabörden föll till jorden, befrielse och nåd inträdde.
Och här antyds redan mätenheten för Luthereffekten. Den blir ännu tydligare ju närmare man kommer nutiden. I utställningens sista salar är effekten påtaglig och mätenheten mycket tydlig. Luthereffekten mäts bäst genom att använda enheten Förtryck. Värst drabbades samerna. Men vi börjar med vanligt folk.
Ju större förtryck desto mera Luther
Efter salarna med de äldsta föremålen, de fina målningarna, de vackra gamla böckerna och de mastiga fördragen med mängder av sigiller, kommer vi till avdelningarna som närmar sig nutid.
Här berättas om hur kyrkans, församlingernas och prästernas makt ökade i landet. Pietismen får ett allt större inflytande på den svenska protestantismen och kyrkan slår över till det totalitära hållet. Vi talar alltså nu om en renodlad statskyrka, där prästen hade nått en ställning som kan jämföras med domarens och/eller polisens roll i andra samhällen.
Maktfördelningen är det lite si och så med. Samma makt, läs här den protestantiska kyrkan, väcker åtal, dömer och verkställer domen. Ett kännetecken för totalitära stater.
Samma profeter som i ena andetaget predikar evig fred, kärlek till nästan och kamp mot sociala orättvisor kan i nästa andetag girigt fantisera om den blodigaste hämnd och upprättelse.
Kyrkan skipar rätt och gör det med hård hand. Det blir läsförhör och visitationer. De som felas hamnar vid skampålen eller på skambänken. Utställningen visar exempel på båda. Många drabbade hittade sig i båda förnedringsinstrument: först knäböjandes på skambänken inne i kyrkan och sedan dinglades vid skampålen utanför kyrkan.
Häxor och trummor på bål
Kvinnor som inte ville foga sig efter den rådande kyrkliga ordningen kunde stämmas för trolleri och häxkonster. Häxorna brändes sedan på bål. Den sista häxan avrättades i Sverige så sent som 1704.
Ännu sorgligare är de oförrätter den protestantiska kyrkan gjorde sig skyldig till gentemot den samiska ursprungsbefolkningen i Sverige. Här talar vi inte om enstaka övergrepp utan om förtryck av ett helt folkslag.
Med intresse och fasa läser jag den svenska prästen Samuel Rheens En kortt relation om lapparnes lefwerne och sedher, wijdskiepellsser, sampt i många stycken grofwe wildfarellsser, en handskrift från 1671. Vem befann sig i grova villfarelser, undrar jag i mitt stilla sinne: prästen eller samerna?
Samernas land gavs till kyrkan eller dess företrädare (Samma hände för övrigt i Nordamerika, där indianerna drabbades. Utställningens USA-avdelning har många exempel på det.), de heliga platserna vanhelgades, de samiska språken kringskars och schamanerna förbjöds utöva sina så kallade trollkonster.
Tillsammans med min guide och expert Ewa tittar jag på samiska ceremonitrummor. På 1700- och 1800-talet pågick en veritabel jakt på de här trummorna som var djävulens. De brändes för det mesta.
Min generation kämpar för att läka den skada som kyrkan tillförde den samiska kulturen.
Men inte alltid. Den danska kungen Fredrik IV utnämnde den norska prästen Thomas von Westen till ledare för Lapplandsmissionen. Han missionerade i Norge, men också i Sverige och det som i dag är Finland. Han övertalade många samer att ge bort sina "trolleritrummor". Men han brände dem inte utan samlade på dem. Tyvärr gick hans stora samling ironiskt nog upp i rök under Köpenhamns brand år 1795.
Utställningens banerförare
Vid den fantastiska tavlan Dis sint de Sitten von Lappland (Så är sederna i Lappland), målad av en okänd konstnär i mitten av 1600-talet, tar jag avsked från Dr. Ewa Gossart och tänker att tyskarna kan det här med utställningar.
De satsar på en fin utställningsarkitektur kombinerad med ett ofta gediget vetenskapligt arbete. Utställningskatalogen på över 400 sidor är ett bra exempel på det. Den är fyllig, informativ och en ren guldgruva.
Lite pliktskyldigt kommer härefter skildringen av den resterade utställningen. Den är också intressant men kanske först och främst för den historiskt intresserade åskådaren.
Tråkig nutidskonst
Det är Deutsches Historisches Museum i Berlin som har tagit sig an uppgiften att mäta Luthereffekten och museet slår på stort. Så stort att det egna museet som finns på praktgatan Unter den Linden inte räckte till.
Utställningen Der Luthereffekt. 500 Jahre Protestantismus in der Welt (Luthereffekten. 500 år av protestantism i världen) visas i stället på anrika Martin-Gropius-Bau, en av Berlins största utställningslokaler.
Utställningen har lagt beslag på hela den stora nedre våningen som är byggt kring ett stort atrium. Atriumet uppfylls av en stor installation av tysken Hans Peter Kuhn som heter Übergang. Med övergången menas den från katolicism till protestantism.
Den stora skulpturen av metall, glas och trä kan genomskridas och visar sig då vara en ljudinstallation, som lämnar mig tämligen oberörd som så mycket annat som dagens konstnärer har hittat på angående årets reformationsjubileum.
När man har tragglat sig genom åbäket kommer man så småningom till en port där det står Sverige över. Här börjar utställningen på riktigt.
Med polska ögon
Ewa är ursprungligen från Polen och ser på reformationen i Sverige med ganska så polska ögon. Och det gör hon i och för sig rätt i. Det katolska Polen var ju under stora delar av 1500- och 1600-talet en av Sveriges stora motspelare.
En av huvudpersonerna i konflikten är en gammal finlandsbekant: Katarina Jagellonica, dotter till den polska kungen Sigismund den första, hustru till hertig Johan, Gustav Vasas son och sedermera kung av Sverige. Hon var också själv mor till en Sigismund som var kung över Polen i hela 45 år (Zygmunt III Waza) och också kung över Sverige de sista åren på 1500-talet.
Katarina bodde med sin man på Åbo slott 1562 och 1563 och blev där tillfångatagen tillsammans med honom av hans bror kung Erik XIV. Det är inte lätt att hålla reda på alla krumbukter historien och dess protagonister företog sig på den tiden. Kurator Ewa Gossart har i alla fall stenkoll över det som hände.
Den helige Gustav II Adolf
Vi förflyttar oss till nästa sal. Där hittar vi målningen Apoteos av Gustav II Adolf. Apoteos betyder förgudande och det är exakt det man ser på tavlan.
Gustav II Adolf, lejonet från Norden, eller lejonet från midnattslandet som han kallades i Europa, sitter i sitt harnesk på sin häst. Han omsvärmas av änglar och försvarar den lutherska tron gentemot djävulen, alltså katolikerna. Den uppslagna bibeln ligger på marken. I utställningens katalog kallas han för det enda protestantiska helgonet.
Ett protestantiskt helgon är ju i och för sig en omöjlighet men till och med Martin Luther fick och får ta del av ett nästan helgolikt dyrkande, vilket jag också påvisade i min tidigare artikel Luthermania i Tyskland.
Drottning Kristina som fotnot
I samma rum ser vi tavlan på drottning Kristina, Gustav II Adolfs dotter, när hon underkastar sig påven Alexander VII. Jag frågar Ewa Gossart om Kristinas abdikation och konvertering till den katolska tron var en stor triumf för kyrkan i Rom? Hon förnekar det.
- Vatikanen ville förstås utnyttja det i propagandasyfte men sist och slutligen var hon bara en fotnot i historien. Det var hon som försvann från Sverige och folket där tyckte att det var bra så. Hon hade gjort sig ett rykte som mycket slösaktig och rikets ekonomi var kört i botten när hon lämnade landet.
De komplicerade maktpolitiska spelen mellan reformationen och motreformationen slutar här. Därefter lugnade läget ner sig och man kunde se om sitt eget hus. Eller snarare sagt sin egen kyrka. Och det var egentligen först nu problemen började hopa sig för vanligt folk och ursprungsfolk.
Det var nu förtrycket började på bred front. Förtrycket som är mätenheten för Luthereffekten. Ju större förtryck desto mera Luther.
