Du har gjort det redan en tid. Och jag tycker att du gör väldigt klokt i att svara minst sagt undvikande på alla de frågor som du får angående det rådande läget i ditt hemland.
Det sägs att pennan är vassare än svärdet. I teorin, ja. Men när de möts på samma arena är det alltid svärdet som vinner. Eller kniven. Eller pistolen.
Dessutom har du ju redan sagt allt det du ville ha sagt. Du har till och med skrivit en hel roman om det. För nästan 20 år sedan. Då beskrev du på ett skrämmande aktuellt sätt det som händer i dag.
Romanen heter Snö. Det är den enda politiska romanen du har skrivit. Det har du själv sagt. Och jag håller med dig.
Varje liv är som en snöflinga
När jag läste den för många år sedan tyckte jag att den hörde till dina svagare alster. När jag nu läste den igen, skrämde den mig på grund av sin nästan kusliga aktualitet. Och växte och växte och växte.
Ka – Kar – Kars
I romanen Snö beskriver du hur författaren Ka, ditt alter ego får jag anta, reser till en gudsförgäten håla i nordöstra Turkiet som heter Kars. ”Den ensligaste och mest förgätna staden i Turkiet”, skriver du i din essä Kars och Frankfurt som du höll som tacktal för Den tyska bokhandelns fredspris år 2005.
Kars finns alltså på riktigt. Staden ligger vid den armeniska gränsen och har tidigare varit en armenisk stad. Du nämner många gånger i romanen alla de tomma armeniska husen som finns runtom i staden.
Du berättar aldrig varför de står tomma. Det behöver du inte heller. Det vet ju alla i Turkiet. Också de som inte vill veta det.
Ka kommer till Kars för att skriva en artikel för en Istanbultidning om staden och konflikterna som blossat upp mellan de europeiskt sinnade turkarna, kemalisterna, och de islamska traditionalisterna som har växt sig allt starkare.
Däremellan står de militanta kurderna som man inte riktigt vet vad de står för. Det toksnöar när Ka kommer till staden. Och det fortsättar att snöa under hela den tid handlingen pågår.
Därför heter romanen Snö. Snö är Kar på turkiska. Ka som kommer till Kars som är täckt med snö, alltså Kar. Den här fantastiska alliterationen som genomsyrar hela romanen går tyvärr förlorad i översättningen. Men den visar vilken fantastisk författare du är.
Kafkas K. och Pamuks Ka
Hur som haver kommer Ka alltså till Kars. På grund av snöfallet stängs staden av från yttervärlden. Ingen kommer längre in i staden, än mindre ut ur staden. Den är insnöad.
När de så klockan tio, tre timmar efter utsatt tid, kom krypkörande in på Kars snötäckta gator kände Ka inte alls igen staden.
De invigda börjar kanske haja till när de läser det här. Har det inte funnits en annan Ka som har kommit till en igensnöad gudsförgäten håla?
Javisst. Den tyska författaren Franz Kafkas K. (kåå uttalas kaa på tyska) som är huvudfiguren i hans två mest kända böcker Processen och Slottet.
Det är den sistnämnda boken du, Orhan, syftar på. Kafkas Slottet och din roman Snö börjar nästan identiskt. Besökarna som kommer till de respektive insnöade hålarna heter bägge Ka. Båda är desorienterade och försöker förstå vad som pågår i staden och det samhälle som utgör den.
Den tyska filosofen Theodor Adorno skriver i sin essä Notiser om Kafka att Kafkas samhällen i Processen och Slottet är totalitära, fascistiska samhällen. Samhällen som förebådar den annalkande nationalsocialismen. Kafkas samhällen är därför arketyper också för kommande totalitära system.
Det var sent på kvällen när K. kom fram. Byn låg inbäddad i djup snö.
Adorno har rätt. När man läser Kafkas Slottet och din Snö vaggas man in i samma olycksbådande stämning. Makten finns någonstans långt borta (Istanbul) eller högst uppe (Slottet). Den är onåbar och har delegerats till de subalterna: underofficerare, portierer, hemliga poliser, arbetslösa, kypare osv..
Verhaftung ist Überfall, Gericht, Gewalttat
Det är exakt så samhället i Snö ser ut. Centralmakten är långt borta men alla åberopar den. Det är som Adorno säger i sin essä om Kafka: "Arrestering betyder samtidigt överfall, rättegång och våldshandlingar". Det är de totalitära samhällenas rättvisa.
Ka som aldrig tidigare har varit i Kars tar in på hotellet Snöfästingen. Han försöker orientera sig i staden och börjar träffa människor som kunde hjälpa honom att skriva artikeln.
Han möter hotellägaren Turgut Bey, den före detta kommunisten, och hans två döttrar İpek som inte bär slöjan och Khadife som bär slöjan. I början besöker han också tidningen Gränsstadsnyheterna och dess chefredaktör Serdar Bey.
Fake news
Serdar Beys tidning är för övrigt ett perfekt exempel på hur media fungerar i ett totalitärt samhälle. Så gott som alla artiklar i hans tidning är skrivna på förhand. Han skäms ingalunda för det. ”Man kunde kunna påstå att det varit hans starka sida”, som det heter i romanen.
Ursäktande säger han till Ka: "Låt mig först tala om att jag själv inte tror ett enda ord av det jag har skrivit. Om ni tror att jag gör det, så krossar ni mitt hjärta.”
Det finns människor som föraktar oss för att vi skriver nyheter innan de äger rum. Ni skulle se hur häpna de blir när saker och ting utspelar sig precis så som vi först har beskrivit dem. Det är detta modern journalistik handlar om.
Hans försvarstal liknar en analys av dagens fake news:
”Det är klart att vi tar in den sortens nyheter som prenumeranterna vill ha. Världen över – till och med i Amerika – skräddarsys nyheterna efter läsarnas smak. Och om läsarna uteslutande vill ha lögner, vem i all världen ska då kunna sälja tidningar som säger sanningen? Om sanningen skulle kunna höja upplagan, varför skulle jag då inte skriva den?”
Om Donald Trumps presstalesman Sean Spicer skulle få nog skulle Serdar Bey vara en fullgod ersättare.
Diktsamlingen som icke är
Det skrivs också annars mycket i staden Kars förutom prefabricerade tidningar: pamfletter, arresteringsorder, dagböcker, dikter, skådespel. Men det som skrivs är antingen inte värt pappret det skrivits på eller så ser det aldrig dagens ljus.
Ta till exempel diktsamlingen som Ka skriver på medan han vistas i Kars. Den som heter Snöns tystnad. Den finns inte. Fastän var och en av de 19 dikterna omnämns i boken, vad de handlar om och i vilken situation de har författats.
När man börjar leta efter den, efter Kas våldsamma död, så finns den bara inte. Det enda som hittas är en ritning i form av en snöflinga som föreställer hur Ka hade tänkt sig uppbyggnaden av boken.
I ett totalitärt samhälle är dikten du bär med dig bara i ditt huvud din bästa livsförsäkring. Du har uppfostrat ditt alter ego i romanen väl, Orhan.
Vad hände i Kars?
Andra sagesmän Ka kommer att träffa så småningom är den karismatiska islamisten shejk Saadettin, den radikala islamistledaren Blå som Ka möter i hemlighet eftersom han har gått under jorden, och två koranskoleelever, Necip och Fazıl.
Kas gamla vän från studietiden Muhtar bor också i staden. Han är före detta kemalist men kandiderar nu för Islamistpartiet inför det stundande borgmästarvalet. En galen men ack så viktig skådespelare, Sunay Zaim, och en lika galen upprorsmakare, Z Demirkol, kompletterar persongalleriet.
Och så har vi berättaren Orhan Bey, herr Orhan, ännu ett alter ego till dig, Orhan. Du är som vanligt bra på att få din röst hörd i dina romaner.
Handlingen i din roman är snabbt berättad. Efter att Ka kommit till Kars och staden blir insnöad skall det första direktsända lokala tv-programmet äga rum på Nationalteatern.
Programmets huvudattraktion är teaterföreställningen Slöjan. En gammal kemalistisk klassiker om en kvinna som tar av sig slöjan och frigör sig från sitt ok. Pjäsen framförs av den fornstora skådespelaren Sunays kringresande teatertrupp.
Denne Sunay reser land och rike runt för att övertyga människorna om de europeiska värderingarnas fördelar. Ett frustrerande jobb i ett land som håller på att förvandlas från sekulär republik till muslimskt envälde.
Även om tyska demokrater brännmärker en militärkupp i Turkiet så kommer de att tycka det är väldigt obehagligt om det är islamister de försvarar.
Sporrad av den tilltagande islamismen också i den här staden och det faktum att staden för tillfället är avskuren från yttervärlden på grund av snöfallet, tar han det gyllene tillfället i akt och genomför en kupp.
Mitt under teaterföreställningen, och med benägen hjälp av några soldater som finns med i pjäsen som statister, börjar han skjuta skarpt mot koranskoleeleverna på bakersta bänkraden som protesterar högljudda mot den förkastliga västliga pjäsen. Och så är våldsspiralen i gång.
Operettkuppen
Också kuppen är ett bra exempel på det som händer eller icke händer i Kars. När den spritt språngande galna Sunay omvandlar sin föreställning till en kupp vet ingen om det är lek eller allvar.
”Vad jag försöker är att driva konstens sanningar till deras yttersta gränser, så att de blir ett med myten”, så förklarar Sunay sin lilla agitation.
När snön till sist smälter efter tre dagar och kuppen kväses på bara några timmar kommer generalstaben och kansliet vid regeringens tillsynsmyndighet överens om att var och en gör klok i ”att betrakta den ”iscensatta kuppen” mer som en teaterhändelse än som politisk händelse".
Många av invårna i Kars - som alltså var obekanta med moderna teaterkonventioner - uppfattade det som ytterligare ett uttryck för någon experimentell regi.
Snö som metafor
Och det sista genialiska draget i din roman Snö, Orhan, är just snön. Den är ju en av bokens huvudaktörer. Bara den gör allt det som händer i boken möjligt.
Om det inte hade snöat så in i Norden, hade inte staden Kars blivit avskuren från omvärlden och ingenting som hände skulle då ha hänt.
Det är lite så som Tage Danielsson förklarar det i sin berömda Monolog om sannolikhet: Det som hände i Kars kan inte hända någon annanstans, ”eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände”.
Dessutom täcker snön som vräker ner under hela den tid handlingen pågår allt det som händer i boken. Två timmar efter att någonting har hänt finns det inte ett spår längre. Snön sväljer och döljer allt: spår, ljud, händelser.
Snön är i din roman, tycker jag, en metafor för censuren och självcensuren. Den har samma funktion i din bok som den har i Franz Kafkas Slottet. Den gör att alla och allt blir svårframkomliga. Den vitmålar alla och allt. Den klär alla och allt i en täckmantel.
Det stora i det lilla
Det som du skriver om i den här romanen i det lilla, i den gudsförgätna staden Kars, är ingenting annat än det som händer just nu i det stora, i hela Turkiet.
Du beskrev alltså det här scenariot redan dryga 20 år innan det äger rum på riktigt. Det är det som gör romanen till en så skrämmande upplevelse när jag nu läser om den inför ditt besök i Helsingfors som gäst på litteraturfestivalen Helsinki Lit.
För mig är du en siare. Redan för tjugo år sedan kunde du förutse både ett taffligt kuppförsök (”den löjliga militärkuppen”, skriver du), systematisk förföljelse av oliktänkare, mediernas likriktning och i slutändan Erdoğans maktövertagande.
I och med romanen blev du redan då en persona non grata i de nationalistiska kretsarna i Turkiet. Men också de europeiskt sinnade turkarna, de ”västerniserade” som du har kallat den grupp du själv är medlem i, började titta stint på dig. I din roman är de och islamisterna lika goda kålsupare.
År 2005, efter att din roman blivit översatt till en mängd olika språk och du fick Den tyska bokhandelns fredspris för ditt verk ”som sammanför Europa och det muslimska Turkiet” som det hette i prismotiveringen, blev du i ditt land åtalad för att du "har kränkt nationens heder".
Du hade i en intervju med den schweiziska tidningen Zürcher Tages-Anzeiger sagt att "trettio tusen kurder och en miljon armenier har dödats här och nästan ingen annan än jag vågar tala om det".
Åtalspunkten Ha kränkt nationens heder låter kanske lite lustig i våra nordiska öron men den är ingen liten sak i Turkiet, ett land där många tycks vara lättkränkta. Den kunde ha renderat dig upp till fem års fängelse.
Den där gången slapp du lättare undan. År 2008 fick du böta 6000 turkiska lira (ca 1500 euro) till 6 personer som hade känt sig särskilt kränkta. En summa som du säkert hade råd med att hosta upp eftersom du två årtidigare hade fått nobelpriset i litteratur och kammat in ca 830.000 euro.
Damoklessvärdet
Allt har sitt pris. Och det som du betalar högst för är ingalunda den här domen utan det faktum att du i dag är tvungen att leva ett liv omgiven av säkerhetsvakter. Ett Salman-Rushdie-liv.
Och när jag i början av det här brevet till dig skrev att pennan aldrig är vassare än svärdet när de används på samma arena så är det just svärdet som är det största hotet mot dig just nu. Du har nämligen ett permanent Damoklessvärd hängandes över dig.
Din överhängande fara är att kunna bli skjuten av en turknationalistisk galning när som helst. Hur rätt sjöng inte det svenska punkbandet Ebba Grön i sin låt Die Mauer: "Med en k-pist är det svårt att diskutera".
Att mordhotet inte är tomt prat fick du erfara i januari 2007 när din goda vän, den turk-armeniska skribenten Hrant Dink, sköts på öppen gata av en blott 16-årig nationalist.
Många tyska författare, Thomas Mann, Bertolt Brecht, Kurt Tucholsky - för att bara nämna några, trodde in i det sista att de med hjälp av litteraturens makt kunde förhindra Hitlers maktövertagande som ju, liksom i Erdoğans fall,i början föddes på helt lagliga vägar.
Men i januari 1933 vaknade de med en enorm baksmälla och fick illa kvickt rafsa ihop sitt pick och pack för att undgå koncentrationslägren. De fick lära sig det den hårda vägen.
Bakom trumman
travar kalvarna.
Skinnet på trumman
kommer från dem.
Och senast när riksdagen i Berlin stod i lågor en månad senare förstod även de sista att det är dags att ge sig av eller börjar tiga, om man ville överleva. I dag tror man att det var nazisterna själv som lekte pyroman.
Hur säkra är vi att militärkuppen i Turkiet verkligen är ett verk av Gülen-rörelsen?
Därför en gång till min vädjan: Snälla Orhan, säg ingenting! Ingenting som kan föranleda en nationalistisk galning att ta lagen i egna händer. Du är en av mina favoritförfattare. Jag vill läsa fler böcker av dig.
Hüzün
"Men varför går han inte i exil?" Den fråga har jag hört många gånger när jag med vänner eller kollegor diskuterar din situation. De som har läst dina böcker vet att det är omöjligt för dig.
Många av dina böcker är rena rama kärleksförklaringar till Istanbul. Jag tänker här inte bara på din bok med samma namn, Istanbul, utan också till exempel på romanerna Det tysta huset och Oskuldens museum.
Du beskriver i boken Istanbul ingående för dina läsare vad hüzün är. Hüzün, det här ordet som inte riktigt låter sig översättas. Den här blandningen av melankoli och vemod som lägger sig som ett töcken över Istanbul och människorna som bor där.
Du behöver hüzün lika mycket som en Lissabonbo behöver sin fado. Utan Istanbul och stadens hüzün är du dömd att förlora ditt hjärta och din själ. Då dras du ut med rötterna. Då kommer du att vissna illa kvickt. Och vad skall du sedan skriva om?
Därför ber jag dig: Fortsätt med att skriva dina romaner om Istanbul och människor som bor där, utan att blanda in uppenbarligt politiska element.
Ett eget museum
Det är ju inte så att dina böcker inte är politiska även om du inte nämnar politiken i dem. Den finns alltid där, outtalad, mellan raderna.
När jag för några år sedan besökte ditt eget lilla museum i Istanbul, Oskuldens museum, museet du byggde medan du skrev en roman, Oskuldens museum, om en person som samlar på artefakter av det Istanbul som en gång har varit för att sedan bygga ett museum för det, Oskuldens museum, var det för mig som om jag skulle gå genom en politisk utställning.
Jag behövde inte köa för en biljett. Biljetten fanns bak i boken och stämplades vid ingången, ännu ett exempel på hur otroligt bra du är på att väva ihop dåtid med nutid, teori med praktik, vitterhet med realitet.
I ditt museum, som blev valt till Årets museum i Europa år 2014 och som du byggde med nobelprispengarna, minus böterna för att du hade kränkt nationens heder, där, i Oskuldens museum, mitt i Istanbul, stod det klart för mig att hela utställningen är en enda åklagelse.
Genom att skriva om och visa ett Istanbul as it once was, skriker du ut ett ringande j’accuse, jag anklagar, mot spekulanter, fastighetsbolag, folk som bygger illegalt och, framför allt, myndigheter som ser mellan fingrarna och tillåter allt och lite därtill. Och som har förstört staden och fortsätter att förstöra den.
Är inte det politiskt?
Självuppfyllande profetia?
Nej Orhan, förlåt att jag duar dig men genom dina böcker känns du för mig som en förtrogen gäst, fortsätt att skriva om Turkiet och fortsätt att tiga om det rådande politiska läget. Det är inte din uppgift att lösa de politiska problemen som finns i ditt hemland.
Fortsätt att vara ”den gröthjärtade liberala européhärmare” (så beskrivs Ka av de mera hårdföra kemalisterna i Snö), att vara ”låtsaseuropén” som skriver ”sina löjliga poesiböcker”.
Politik i ett litterärt verk är ett pistolskott mitt i en konsert.
Du har själv i Snö beskrivit vad som väntar dig om du skriver vidare på samma sätt.
”Låt mig få tala om hur det går för dumskallar som går omkring här i Kars och låtsas vara européer. Tre dygn behövs det bara, tre dygn och sen är de döda, borta, skjutna, bortglömda”, säger chefredaktören Serdar Bey till Ka.
Och Ka själv tillägger: ”Livet handlar inte om principer, det handlar om lycka. Men i ett brutalt land som vårt där ett människoliv inte är särskilt mycket värt, är det idiotiskt att förstöra sig själv för det man tror på. Tro? Höga ideal? Det är bara folk i de rika länderna som har råd med en sådan lyx."
Han säger det medan ”raden av författare som på senare år har dött för islamisternas kulor passerade revy för hans inre öga. Med innerlig sorg tänkte han på dessa offer och konstaterade att de hade varit naiva. Av detta skäl tänkte han att det intelligentaste vore att dra sig undan i ett hörn och försöker finna lite lycka.”
Sanna dina ord! Gör det. Dra dig undan och finn lyckan. Svara inte på alla de frågor du får av journalisterna om det rådande läget i Turkiet. Hänvisa till din roman Snö. I den har du förutsagt det mesta.
Be journalisterna att fråga politikerna vad de tänker göra. Politikerna från väst som besöker Turkiet. Eller be dem att fråga Nato vad den tänker göra med sin medlem Turkiet. Eller, varför inte, be dem fråga vem som helst. Om du skall ha en åsikt, kan du lika väl kräva en åsikt av alla de andra först. Oss andra. Mig.
När en bra poet konfronteras med svåra fakta som han vet är sanna men också är fientliga mot poesin, har han inget annat val än att fly ut i marginalerna.
Så, Orhan, snälla Orhan, fortsätt att tiga om den politiska situationen i Turkiet! Och fortsätt att skriva om det land som du älskar så mycket som inget annat i världen.
Jag vill läsa ännu många fler böcker av dig. Ditt alter ego Ka dog i slutet av din roman Snö, lönnmördad på öppen gata ”mellan turkiska kebabställen, resebyråer, frisersalonger och ölhallar” i staden Frankfurt som han trodde var hans fristad.
Det räckte med honom! Tack på förhand!
Peter
__________________
