Det har blivit dags att begrava en jätte då Pohjolahuset i Munkshöjden delvis ska jämnas med marken. Välkommen med på en guidad tur inuti landmärket tillsammans med Anette Holmström som jobbat i huset sedan 1978.

Pohjolahuset i Munkshöjden. Bild: Yle / Ted Urho

Skjutbana, simhall, design och kaffemaskiner. År 1969 var Pohjolahuset en unik arbetsplats.

- Min mamma jobbade på Pohjola då när de flyttade från Kaserngatan hit till Munkshöjden. På den tiden ordnades det barnkalas för de anställdas barn, minns Holmström med värme.

I det skede som Holmström fick egna barn var firmafesterna för familjens minsta redan på upphällningen.

- Simhallen var däremot öppen för personalens familjer på helgerna så då brukade jag ta pojkarna hit och simma. Och sedan skulle det alltid drickas kakao ur kaffemaskinen. Kaffemaskinen är en legend, den fanns här redan när jag var barn, skrattar Holmström.

Seppo Pylvänäinen har jobbat i Pohjolahuset sedan det tidiga 1970-talet och Anette Holmström sedan 1978. På promenaden genom huset skrattar de högt tillsammans åt olika saker som skett under årens lopp. Seppo Pylvänäinen har jobbat i Pohjolahuset sedan det tidiga 1970-talet och Anette Holmström sedan 1978. På promenaden genom huset skrattar de högt tillsammans åt olika saker som skett under årens lopp. Bild: Yle / Ted Urho

Vemodigt att lämna byggnaden

Tillsammans med fastighetschefen Seppo Pylvänäinen guidar Anette Holmström vant runt besökarna i det gigantiska huset. In i A-tornet, det som reser sig elva våningar över omgivningen kommer man inte in. Det är sedan ett par år tillbaka uthyrt till Sanomakoncernen.

- Det är ju i det huset som de flesta av mina minnen finns. Det var där jag började min karriär på Pohjola som våningsbud, berättar Holmström. Att lämna Pohjolahuset känns vemodigt, tillägger hon.

Holmström och Pylvänäinen känner varandra sedan länge tillbaka. Skratten ekar i de nästan tomma korridorerna när duon kommer ihåg den ena roliga händelsen efter den andra som skett i huset under årens lopp. Det är omöjligt att säga om den ena eller den andra roliga incidenten har skett för två, fem eller femton år sedan. Seppo Pylvänäinen har själv jobbat i huset i över 40 år.

- När huset byggdes var det i en klass för sig, särskilt då man tänker på hur mycket som det satsades på personalens välmående, säger Pylvänäinen stolt. Här finns till och med en skjutbana, men den är noggrant övervakad och stängd för utomstående, tillägger han.

Så här ser det ut inuti

I tiderna jobbade över 2000 personer i huset.

Valokatu (Ljusgatan) heter gången som för samman A-tornet och B-tornet. Härifrån kommer man även till länga med tidigare personalbostäder där bland annat företagets chaufför och vaktmästare bodde. Valokatu (Ljusgatan) heter gången som för samman A-tornet och B-tornet. Härifrån kommer man även till länga med tidigare personalbostäder där bland annat företagets chaufför och vaktmästare bodde. Bild: Yle / Ted Urho

Här är de svarta stolarna som Anette Holmström och hennes vänner brukade samlas kring då de skulle träffas ”Mustilla” efter lunchen. Stolarna stod tidigare i huvudentrén och en stol väger två ton. Här är de svarta stolarna som Anette Holmström och hennes vänner brukade samlas kring då de skulle träffas ”Mustilla” efter lunchen. Stolarna stod tidigare i huvudentrén och en stol väger två ton. Bild: Yle / Ted Urho

Rymdvarelser eller auditorium? Lilla auditoriet finns i B-tornet och den ursprungliga designen återspeglar året 1983 då tornet stod klart. Rymdvarelser eller auditorium? Lilla auditoriet finns i B-tornet och den ursprungliga designen återspeglar året 1983 då tornet stod klart. Bild: Yle / Ted Urho

Färggranna väggar präglar källarkorridorerna. Då huset byggdes var man mån om personalen och ville pigga upp de underjordiska utrymmena genom att måla väggarna i olika färger. Färggranna väggar präglar källarkorridorerna. Då huset byggdes var man mån om personalen och ville pigga upp de underjordiska utrymmena genom att måla väggarna i olika färger. Bild: Yle / Ted Urho

Skyltningen i huset är noggrann. Fast ingen har väl använt ordet ”mikro” om sin dator på de senaste 15 åren? Skyltningen i huset är noggrann. Fast ingen har väl använt ordet ”mikro” om sin dator på de senaste 15 åren? Bild: Yle / Ted Urho

Men det var inte bara jobb, ibland festade man till det.

Saariskabinettet har hängt med i företagets inredning en längre tid. För designen står ingen mindre än Eliel Saarinen och rummet kommer att flytta med till OP-Pohjolas nya kontor i Vallgård. Saariskabinettet har hängt med i företagets inredning en längre tid. För designen står ingen mindre än Eliel Saarinen och rummet kommer att flytta med till OP-Pohjolas nya kontor i Vallgård. Bild: Yle / Ted Urho

I Pohjolahuset finns ett flertal påkostade representationsutrymmen. Dessa fåtöljer är designade av Yrjö Kukkapuro. I Pohjolahuset finns ett flertal påkostade representationsutrymmen. Dessa fåtöljer är designade av Yrjö Kukkapuro. Bild: Yle / Ted Urho

I matsalen är tak och golv ännu i ursprungsskick, men möblemanget har bytts ut. Den stora klockan på väggen lider av för tunga visare: mellan jämt och halv går tiden snabbt för att stora visaren faller neråt av sin egen tyngd medan tiden mellan halv och jämnt går långsammare då den tunga visaren blir som en uppförsbacke för klockverket. I matsalen är tak och golv ännu i ursprungsskick, men möblemanget har bytts ut. Den stora klockan på väggen lider av för tunga visare: mellan jämt och halv går tiden snabbt för att stora visaren faller neråt av sin egen tyngd medan tiden mellan halv och j Bild: Yle / Ted Urho

Huset byggdes med utgångsläget att personalen skulle må bra.

Även personalens fysiska välmående var viktigt på 1960-talet då huset ritades och byggdes. Därför byggde man in en gymnastiksal och utrustade den med alla tänkbara redskap. Även personalens fysiska välmående var viktigt på 1960-talet då huset ritades och byggdes. Därför byggde man in en gymnastiksal och utrustade den med alla tänkbara redskap. Bild: Yle / Ted Urho

I samband med gymmet finns en simhall med både en uppvärmd bassäng och en kallbassäng. Bassängerna används som vattenreserver för husets sprinklersystem. I samband med gymmet finns en simhall med både en uppvärmd bassäng och en kallbassäng. Bassängerna används som vattenreserver för husets sprinklersystem. Bild: Yle / Ted Urho

I samband med gymmet finns en simhall med både en uppvärmd bassäng och en kallbassäng. Bassängerna används som vattenreserver för husets sprinklersystem. Bild: Yle / Ted Urho

Den gamla slöjdsalen blev gymnastiksal. Utrymmet var länge ett tillhåll för de anställda som hade slöjd som hobby.Bild: Yle / Ted Urho

Saloonen. I samband med damtoaletten i personalfoajén fanns även ett puderrum som fungerade som inofficiell mötesplats för företagets damer under de stora firmafesterna på 1970- och 1980-talet. Sitt namn fick utrymmet för att det tidigare låg bakom ett par svängdörrar som traditionellt associeras med vilda västernfilmer. Saloonen. I samband med damtoaletten i personalfoajén fanns även ett puderrum som fungerade som inofficiell mötesplats för företagets damer under de stora firmafesterna på 1970- och 1980-talet. Sitt namn fick utrymmet för att det tidigare låg bakom ett pa Bild: Yle / Ted Urho

Klockorna i Pohjolahuset

En uppsättning klockor som visat tidens gång i huset sedan 1969.

När Pippi Långstrump, Tommy och Annika blir strandsatta på en öde ö skickar de ut flaskpost med ett meddelande om att de försmäktar utan snus, inte mat.

Texten författas medan Pippi sitter framför en öppen eld med en fräsande, halvtom stekpanna. Barnen kommer lyckligtvis hem innan de svälter ihjäl, men knappast utan kurrande mage och en känsla av hunger, m a o med tomma magar. Vad är detta fenomen och hur påverkar det oss? Kan tom mage vara ett tillstånd värt att pröva på frivilligt? Vi ventilerar begreppet tillsammans med Herman von Numers, specialist i kirurgi och gastroenterologi

Ämnet ingår även i Kvanthopp

Hur vet jag att min mage är tom?
- Den kurrar. Det är nog hungerskänslan som väcker dig och säger att det skulle det vara skäl att gå och sjagga (äta) litet. Man upplever oftast en hungerskänsla, för att tom mage skall väcka aptiten och sätta igång systemet, tarmperistaltiken och alla de matsmältningshormon som behövs för matsmältningsprocessen.

Schematisk bild av amylas Schematisk bild av amylas Bild: Yle/public domain

Är magen verkligen tom?
- Den är tom på normalt innehåll. Den är tom på mat, men själva magsäckens slemhinna producerar slem och matsmältningsvätskor. Vi brukar tala om tomsekret. Där finns nästan alltid en pöl av vätska av något slag i magsäcken. När man gör gastroskopi ser man gärna att patienten skall vara oäten i 12 timmar för att man skall vara säker på att där inte finns innehåll i magsäcken. Då ser man den här pölen, som man sedan suger bort i samband med endoskopin.

Vad innehåller pölen?
- Den innehåller slem och matsmältningsvätskor som normalt skall finnas i magsäcken för att bl a skydda magsäckens slemhinna för den saltsyra som magsäcken själv producerar så att man s a s inte äter upp sin egen mage.

Vad finns där förutom saltsyra?
- Där finns en del olika matsmältningsenzym. Redan spottet innehåller amylas som spjälker kolhydrater. Det kommer också med olika enzym, bl a proteinspjälkande enzymer som behövs för matsmältningen.

Är det faktiskt magen som kurrar?
- Det är nog egentligen mera tarmen som kurrar. Hunger ger en betingad reflex och hungerskänsla, så om du ser mat eller känner doften av mat så då startar den här reaktionen och då startar peristaltiken. Tarmen börjar föra vidare det innehåll som där finns för att ge plats för nästa sats och det är det här som kurrar. Det är vätska och gas. Tarmen ligger ju i krökar och krumbukter och någon gång kan det hända att där ligger en brant tarmkrök så att det mullrar och kluckar när innehållet går förbi den där kröken. Normalt ska det inte ta ont. Man kan både höra och känna ljudet. Det har ibland hänt mig att jag hat trott att min mobiltelefon, som jag har på darrning, har ringt för att jag har haft den ungefär på samma ställe som jag har min bältficka för mobiltelefonen, men det har visat sig vara ett sådant här magkurr.

Bild av magsäcken Bild av magsäcken. Bild: Herman von Numers

Hur lång tid tar det innan magen är tom?
- Det är väldigt olika, men man räknar med att maten skall ha passerat magsäcken och gått ner i tolvfingertarmen redan efter 3-4 timmar. Det beror litet på vad man har ätit också. Olika födoämnen sätter igång peristaltiken på litet olika vis. Restriktionen man ger till patienter är att vara oäten i 12 timmar är för säkerhets skull, så att magsäcken verkligen är tom.

Varför är det viktigt att ha tom mage inför en operation?
- En viktig orsak är för att patienten inte skall börja spy i samband med narkosen. När man får en narkos är narkosläkaren väldigt mån om, att när man för ner t ex tuben i luftstrupen som skall kopplas till andningsmaskinen under operationens gång, att den inte utlöser en sådan spyreflex så att patienten spyr och sedan kanske andas in maginnehållet. Det är farligt så därför så rekommenderar man att man alltid har tom mage. Om man utför endoskopi, som man gör om t ex skall undersöka tjocktarmen, så får man inte heller äta på en tid. Det kommer ner innehåll i tjocktarmen uppifrån tunntarmen som förstör den endoskopiska möjligheten.

Vissa mediciner skall tas på tom mage? Varför är det bra med tom mage som utgångsläge?
- Mediciner har olika typer och det finns olika tablettyper. Det finns de som skall smälta i magen och det finns de som har ett sådant skal att de ska passera magsäcken och sedan smälta först i tarmen. Lite beroende på vad man strävar efter bestämmer man om tabletten skall tas på tom mage eller tillsammans med mat. Det är beroende på medicinen och tablettens sammansättning.

Brillat-Savarin gav ut en samling kåserier om mat Bild: Yle/public domain

Fasta och svält

Den franska gastronomen och epikurén Jean Anthelme Brillat-Savarin författade en samling kåserier över mat och dryck som utkom 1825 med titeln Smakens fysiologi (Physiologie du goût). Den består av ett trettiotal meditationer varav den 24:e behandlar fastan.

Fasta sker frivilligt i sedligt eller religiöst syfte, skriver han. Och fast fastan strider mot våra böjelser eller ett av våra vanligaste behov har den brukats sedan uräldsta tider.

Brillat-Savarin menar att fastan uppkommit ur aptitlöshet i samband med sorg och olyckor. Med olyckor kan förstås allt från olyckliga väderförhållanden till krig och epidemier. Dessa förklarade man med gudarnas vrede, respekterade ödet och visade sin respekt genom att vara återhållsam och späka sig. När olyckorna lättade intalade man sig att fastorna hjälpt att återskapa den gudomliga ordningen.

I religiösa urkunder fastar profeter och heliga män för att förbereda sig inför en svår andlig kamp. Jesus fastade, liksom Elia och Mose, i 40 dagar och 40 nätter för att kunna bemöta Djävulen ute i öknen. Fysiologiskt hände inte så mycket i Jesu kropp, mer än att magsäcken krympte, att han tärde på sina näringsreserver och att han fick utstå svaghet på grund av lågt blodsocker.

I till exempel Bibeln fastar man i 40 dagar och 40 nätter. Hur länge kan man leva med tom mage?
- Det är svårt att säga. Man kan leva ganska länge med tom mage, men det är naturligtvis beroende på hurudana reserver man har. Om man är rund så bryts det egna fettet ner. När fettet är slut så bryts musklerna ner och då blir man allt svagare och eländigare, men i princip kan det gå månader. Det är också beroende på vad man dricker, men om man dricker bara vatten så blir man ganska fort eländig. Man ser ju på de som har varit i hungerstrejk, att det kan vara fråga om flere veckor, ofta t o m månader innan det börjar bli kritiskt, men människor är så olika från början så att det är utgångsläget som är det viktiga.

Jesus fastade och befann i öknen. Bild: EPA/YOUSSEF BADAWI

Krymper magsäcken som tom eller är det bara vätskorna som minskar i magsäcken?
- Magsäcken krymper faktiskt. Det är ju också idén med bantning. Om man verkligen har lyckats äta mindre och mindre portioner för att magra, så har man det lättare när man har kommit förbi de där första två-tre veckorna. Då krymper faktiskt magsäcken och man får en snabbare mättnadskänsla i den förkrympta magsäcken efter en liten måltid. Det är syftet med de här bantningsoperationerna som man gör. Det finns olika metoder, t ex att man endoskopiskt för ner en ballong i magsäcken som upptar skall vi säga då två tredjedelar av magsäckens kapacitet och då ryms där bara en liten mängd mat så blir man mätt.

Så man kan ha en liten och en stor tom mage? ´
- Jo, det kan man faktiskt ha. Den lilla tomma magen har man när man hållit på en tid och sett till att den har varit mer eller mindre tom.

Vad händer i magen när man fastar?
- Där händer faktiskt inte så hemskt mycket, men som sagt så minskar näringsreserverna an efter som man fastar. Det är säkert helt hälsosamt och bra att fasta då och då. I urminnes tider fick man ibland byte när man var ute och jagade, ibland fick man inte och man blev säkert inte överfet med det systemet utan man fick lov att äta då när det fanns. Jag tror att det är bra att fasta då och då med urskiljning, men fastar man för mycket börjar man bryta ner egna viktiga vävnader som normalt skall finnas där och sköta olika kroppsfunktioner. Om de i sin tur går till åt den här dagliga förbränningen att hålla hjärtat igång och att det kommer blod och näring till hjärnan så då börjar det nog redan vara ohälsosamt. Blodsockret ger signaler till gastroentestenala systemet. Om blodsockret blir lågt får man hungerskänsla och får man inget att sätta i sig då blir det värre. Ibland kan hungerskänslan försvinna när man har fastat en längre tid, men då börjar man nog så småningom må dåligt. Det är bl a blodsockervärdena som reglerar hormonfrisättningen för matsmältningshormonerna.

Magsäcken Bild: Yle/public domain

Vad kan hända om man fastar för länge?
- Det händer nog ingenting annat än att magsäcken krymper. Man kan ju ha olika inflammationer i magsäcken nog också. Det produceras ju magsyra och om där inte är någon mat som neutraliserar magsyran så kan man nog få en inflammation. Man talar om en gastrit eller magkatarr som man kallar det på svenska. Om den frigjorda syran gör för stor påverkan på magslemhinnan så kan man få en magkatarr eller magsår. Det är typiskt att man lätt får magsår vid överproduktion av magsyra. Syran blir alltså inte neutraliserad av maten. När det sura maginnehållet kommer ner i tolvfingertarmen, då levererar bukspottskörteln en vätska som innehåller enzymer för fett- och proteinspjälkning, men också ett alkaliskt sekret som neutraliserar magsyran. Om det är mycket magsyra långa tider i en tom magsäck så kan det bli bekymmer med magslemhinnan.

Fastans inverkan och betydelse i 1700-talets Paris

Brillat-Savarin beskriver hur borgarna i Paris äter och fastar i mitten av 1700-talet. En normal dag inleds med frukost, före klockan nio, bestående av bröd, ost, frukter, pastejer och kallt kött. Mellan klockan tolv och ett äter man middag och pol-au-feu (se även kyckling i gryta, stuvning) med mer eller mindra utsökta tillbehör. Klockan fyra intags en lätt mellanmåltid, särskilt avsedd för barn och de som följer tidigare traditioner. Det förekommer också goûters soupatoires, (övers. smakfyllda kvällsmål) som börjar klockan fem och fortsätter i det oändliga. De är muntra måltider med inslag av skvaller och förtal, ifall endast damer ordnar dessa för varandra. Vid åttatiden superade man med förrätt, stek, mellanrätter, sallad och dessert. Efter ett parti kort gick man sedan till sängs.

I Paris har det också förekommit middag av högre rang, som började efter spektaklets slut. Efter omständigheterna bestod sällskapet av sköna damer, skådespelerskor på modet, eleganta kurtisaner, förnäma herrar, finansmän, glada gossar och kvickhuvuden. Där berättades dagens nyheter, det sjöngs visor på modet, man talade om politik, litteratur och teater, men framför allt gjorde man sin kur.

Vy från Paris Bro över floden Seine i Paris, Frankrike Bild: Yle Bildtjänst / BHVP, Bibliotheque Historique de la Ville de Paris

Sedan vänder Brillat-Savarin på steken och visar hur borgarna bröt sina vanor vid fastan. Man åt ingen frukost och kände sig därför också hungrigare än vanligt. Middagstimmen kom, och man åt så mycket fisk och grönsaker man kunde. Redan före klockan fem höll man på att dö av hunger, tittade på klockan, väntade och rasade, allt för sin salighets skull.

Klockan åtta fick man inte en god souper, utan kollation, en lätt måltid som tillåts på fastedagarna. Munkar begränsade sig då till ett glas vin. Vid kollationen fick varken serveras smör, ägg eller något som ingått i ett levande väsen. Man fick nöja sig med sallad, syltsaker och frukter. Man höll god min trots att maten inte vägde upp till den aptit som rådde i denna samhällsgrupp. Sedan gick man till sängs och hela fastlagen fortsatte på samma sätt.

Brillat-Savarin betonar till sist att källan till våra njutningar är att söka i svårigheten att nå dem, att kunna försaka och längta. Denna strävan förenas sedan i den akt eller stund då fastan bryts och man får hugga kniven i en skinka eller äta en nygräddad pastej.

Om man har haft tom mage under en längre tid. Är det något man absolut skall undvika?
- Nej, det skulle jag inte säga, men om man har svultit en tid och har en tom mage så skall man undvika att äta hårdsmält mat, fet och stekt mat. Då är det bättre med lättare mål som när man har haft en magtarmsjukdom med diarré och uppkastningar. Då är det viktigt att man börjar med lätt föda som kroppen lättare kan ta hand om.

Ger fasta tankeskärpa och mer energi, kliniskt sett?
- Nej, jag tror inte att det är en direkt klinisk sak. Jag har aldrig läst några publikationer som skulle stöda det här. Det är kanske litet mera av en skröna.

Vad innebär fjärilar i magen?
- Det är nog bara ett sätt att uttrycka att det liksom händer någonting. Det är peristaltiken och det är luft i magen som förflyttar sig. Man både känner och hör det här och det kommer sådana där små darrningar. Det hör helt till och det beror på att matsmältningskanalen rör på sig. Där ska hela tiden finnas en viss funktion som för det här matinnehållet vidare mot sitt slutmål.

Fjäril på blomma, inte i mage. Bild: Wikipedia Commons

Inga barn på tom mage

Brillat-Savarin ordar om vikten av att äta rätt och att respektera och uppskatta mat på rätt sätt. En gourmand frossar inte, men ser till att inte gå till sängs med tom mage. Brillat-Savarin hävdar dessutom att inga barn blir gjorda på tom mage.
- Det kan ha sin riktighet, men jag tror att någonting där mitt emellan är bäst. Jag tror inte att man är någon bra älskare om man proppar sig full med en t-bone steak strax före utan jag tror att det ska vara Mellanders Mellansort, som man brukar säga, är lämpligt, att man varken är hungrig eller övermätt.

Ju längre efter måltid desto mer tom mage, det finns ingen konkret "definition". Måltidens storlek, dess makronutrientkomposition, kolhydraternas struktur, fibermängd, vätskemängd, surhet m.m. påverkar hastigheten av magsäckstömningen. Det är inte en fråga om att magen måste vara 100 % tom och att mat i magen helt utesluter effekten, men ju mindre mat desto snabbare upptag. Kör på 3-4 timmar. Analys av aminosyror på tom mage:

Citatet ovan för oss in på ett ämne som diskuteras friskt på nätet, nämligen kombinationen träning och tom mage, med eller utan preparat som höjer prestanda.

- Man skall vara mycket försiktig med de här träningspreparaten om man vill bygga upp kroppen. Det har t o m funnits sådana som har varit direkt skadliga och som har gett användarna leversvikt. Det ska man vara aktsam med. Jag tror igen här att det viktiga är att man har en god grundfysik. Man skall äta normalt och sköta sin diet. Om man utför något speciellt, t ex springer maraton, så måste man tanka med näring som lätt kan upptas av kroppen, t ex socker och hastiga kolhydrater. De här löparna vet ofta vad de skall dricka och vad de skall äta för att inte behöva springa med full mage, men ändå ha de här energireserverna. Någon äter banan, någon choklad och någon dricker fysiologisk näringslösning, men specialpreparaten för muskelträning skall man vara försiktig med, säger Herman von Numers.

Maratonlöpare springer på halvtom mage New York Marathon Bild: EPA / Peter Foley

Reagerar magsäcken snabbt på näring när den är tom? Är uppsugningsförmågan snabb?
- De facto uppsugs det inte så mycket i magen. Magsäcken är reservoaren. Där startar processen med enzymerna och där blandas den om, finfördelas och blandas med saltsyran. Saltsyran utlöser vissa matsmältningshormoner som fungerar bättre i sur miljö, men det är sedan när maginnehållet kommer ner till tolvfingertarmen som uppsugningen börjar. Där kommer bukspottskörtelsaften och gallan med som är jätteviktig för spjälkning av fetter. Då börjar den här din egentliga uppsugningsprocess där kroppen tar till vara de viktiga ämnena och för dem till levern. Det är den stora fabriken som valkar, rensar och gör sig av med det som är dåligt, via gallan, ut i tarmen. Det som är bra används för att gå till blodet och nära hela kroppen.

Så de som t ex springer maraton söker efter sådant som snabbt kan transporteras bort från magen så att magen kan bli tom igen?
- Sådant som snabbt går ner och snabbt förvandlas till det akuta energibehovet som man har vid det tillfället.

Drick inte på tom mage Bild: Yle

Alkohol och tom mage

- Alkohol på tom mage är en dålig sak, för att alkoholen rinner mycket snabbt vidare till tolvfingertarmen och där upptas den också. Det farliga är att ta alkohol på tom mage är att där blir en stark koncentration av alkohol. Om upptas mycket alkohol på en kort tid, när den går ner i tolvfingertarmen och vidare i tunntarmen, så kan man få en intoxikation alltså en alkoholförgiftning och det kan man dö i.

Ju mera mat det finns i magsäcken och ju mera innehåll det finns i tarmen, desto mera utspäds alkoholen och desto lättare kan kroppen göra sig av med den. Dessutom har alkohol ett ganska högt näringsvärde. Om man förutom vanlig mat också använder mycket alkohol så blir man lätt fet. Ju mera alkohol man har använt under en lång tid desto större är risken att få ett fettlever. Det lagras fett i levern, den börjar fungera sämre och sen kan det gå över till en levercirros och då blir man riktigt sjuk. Det är själva alkoholen som är illa, inte en interaktion med t ex saltsyran i magsäcken. Levern har en viss förmåga att bryta ner alkohol, men att i en större portion som kommer under kortare tid så desto svårare har levern att hinna med.
Alkohol kan också förorsaka en bukspottskörtelsinflammation, pancreatit, som kan leda till döden. Punsch är bättre än snaps för att punschen innehåller mera socker. Då finns sockerreserven med där så att man inte så hastigt blir så full som om man hade druckit bara sprit.

Möjligheten att träffas över en kopp kaffe i ett offentligt rum har funnits här sedan år 1773 då det första kaffehuset öppnades i Helsingfors.

Riktigt alltid har det inte funnits äkta vara i kopparna ens på caféer - till kaffevännernas stora förtvivlan.

Kaffe på Strömsövillans veranda Bild: YLE/Strömsö

Behövde inte prackas på folk

När kaffet introducerades i den östra rikshalvan Sverige-Finland på 1720-talet fattade befolkningen genast tycke för drycken.

Passionen för kaffe drabbade stegvis hög som låg och ett nationellt kaffeberoende såg dagens ljus. Ibland försökte statsmakten begränsa drickandet av olika skäl, men alla försök strandade på att folk envist höll fast vid sin sump.

Lottor delar ut kaffe till brobyggare i Taipaleenjoki 1941 Lotta delar ut kaffe till byggarbetare i Taipaleenjoki 1941 Bild: SA-kuva

Ransonering och brist

Vinterkriget betydde nämligen kafferansonering och 1941 försvann kaffet helt från marknaden. Världshaven blev farliga för fraktfartyg och Finland ville inte slösa valuta på kolonialvaror.

- Min mamma fick köpa 200 kilo kaffe ännu i slutet av 1940 för att hon var krögare, berättar Björn Holm, 86, om sin mor Hildur Holm.

Hildur Holm förestod järnvägsrestaurangen av första klass i stationshuset i Karis åren 1932-1941, och krögare hade förtur till ransonerade varor.

Av kaffet hon mottog (och som Björn, då 12, utrustad med skottkärra flyttade från tågperrongen in i restaurangköket) användes 195 kg i restaurangen och endast en femkilosburk (den stora burken på huvudbilden, red.anm.) fördes till hemmet.

Stationshuset i Karis med restaurang och café Karis tågstation Bild: Yle / Marica Hildén

Kaffet försvann från marknaden

I december 1941 delades den sista kaffesatsen ut till medborgarna; det blev 250 gram per person.

Det rådde krigstillstånd, bomber föll om nätterna, det var svårt att få ihop ingredienser till måltider och så kunde man inte ens koka sig en hygglig kopp kaffe!

Surrogatkaffe blev vardag. Till en början blandades exempelvis 25 procent kaffe och 75 procent annat i paketen och burkarna som såldes som kaffe.

Det "andra" var mest cikoriarötter, råg och korn, men också maskrosrötter och rostade samt malda fikon. Även ekollon, dadlar, lupiner och kikärter användes för att försöka åstadkomma kaffesmak.

Samlingen består av många rara föremål.

- Jag skickades med tåg från Karis till Hyvinge för att köpa surrogatkaffe när det gick rykten om att sådant fanns till salu, berättar Holm om våren 1941.

Ur Arkivet:
Att tillreda en surrogatmåltid

Bild: Yle/Hanna Nordenswan

Hur surrogatkaffe smakade? Det kan ni testa själva!
Sluta knarka kaffe! Gå över till kikärter!

Alla hurrade

Så äntligen var kriget över. Den första lasten med Rio-kaffe nådde Finland 1946 och välkomnades varmt - poliseskort behövdes för att hålla de jublande människomassorna i styr. Återigen fick alla 250 gram kaffe per man.

Först 1954 blev kaffet helt fritt i Finland.

Finländare konsumerar nu i snitt 10 kg rostat kaffe per person i året, mot i snitt fem kilogram i övriga EU. Mest köps det in brasilianska kaffebönor som sedan rostas här.

Baristan Erika redo att betjäna kaffetörstiga Erika tillreder islatte Bild: Yle/Ann-Lis Fredriksson

I dag finns förutom traditionellt rostat bryggkaffe även ekologiskt odlat eller rättvisemärkt kaffe, espresso, cappuccino, americano, café au lait, koffeinfritt kaffe. Och mycket, mycket mer.

Barista: Hur många sorter som helst

Erika Karttinen, 19, studerar nationalekonomi och jobbar som barista på ett trendigt café i centrum av Helsingfors.

Hon berättar att det mest är unga urbana vuxna som besöker caféet, men det finns också äldre personer bland kunderna. En del äldre kunder önskar vanligt bryggkaffe.

- Och så finns det de som frågar efter latte som är både fettfri och laktosfri. Men vår fettfria mjölk är låglaktosmjölk, och då brukar kunder välja fettfritt, säger Erika något häpen.

Specialkaffe på café Bild: Yle/Ann-Lis Fredriksson

Det frågas också mycket efter rättvisemärkt, ekologiskt eller koffeinfritt kaffe och kaffedrycker.

Erika själv väljer ofta vanligt svart kaffe.

Och matcha latte? Jo, det är grönt te i kaffet. Mycket hälsosamt lär det vara.

Eritrea först ute på kaffekartan

Från det nyaste till det äldsta: Arkeologiska fynd placerar det första bruket av kaffebönor till bergen i Eritrea för fyra tusen år sedan. Troligtvis var det glupska getter som tuggade på de röda bönorna, och de blev så pigga att en herde insåg att bönorna var värda ett smakprov.

Långt senare kom man på att rosta och koka bönorna. De rostade bönorna blev så populära att kaffedrickandet krävde egna offentliga rum.

Apparat för kaffetillredning Bild: Yle/Ann-Lis Fredriksson

Endast olja och droger drar in mer

I dag är kaffe näst efter olja världens viktigaste lagliga handelsvara. Grovt taget kan man säga att kaffe dricks mest i rika länder och produceras huvudsakligen i de fattigaste länderna.

Kolonialmakterna använde alltid kaffe som ett slagträ - de kunde välja vem som fick köpa och hur mycket det skulle kosta.

Det drick långt över två miljarder koppar kaffe varje dag i världen. Nu är det dags för en kopp till!




Källor:
Kaffe, från böna till kopp. Dicum & Luttinger
http://www.users.abo.fi/agripenb/historia.htm
http://www.se.jura.com/home_se_x/about-coffee/coffee-history_jwoc/coffee-history4_jwoc.htm
http://uppslag.kaapeli.fi/bin/view/Uppslagsverket/Kaffe
http://www.baristat.fi/kahvitieto/kahvin-historiaa/

Arkeologerna är begeistrade. Sommarens utgrävningar vid Raseborgs ruiner har resulterat i ett helt oväntat men mycket viktigt fynd inne i ruinerna. Fyndet kan ge mängder av ny information om livet på medeltiden.

Alla forskare trodde att den ursprungliga borggårdens golv inte längre fanns under nyare lager. Men vad stötte arkeologerna den här veckan på om inte just den ursprungliga beläggningen av kullersten.

Nya skyltar ledde till historisk upptäckt

Nya förvaltaren Forststyrelsen har i sommar satt upp stora informationsskyltar på området. Forststyrelsen har därför den här veckan låtit arkeologerna gå igenom marken där det har grävts gropar för skyltarna.

Ingen trodde att det fanns något att hitta

Inne på borggården har det inte grävts på mycket länge eftersom alla trodde att de äldsta fynden försvann när arkeologerna för första gången började studera ruinerna i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. De första utgrävningarna vid Raseborg är mycket bristfälligt dokumenterade.

- Vi trodde ju att huvudslottet har tömts för över hundra år sedan, att där inte finns någonting att hitta, säger Georg Haggren som har lett utgrävningarna nu.

Men den här veckan hittade arkeologerna borgens gamla stengolv.

- Det är borggårdens ursprungliga stenbeläggning. Det är något fascinerande och nu vet vi att det finns mycket att hitta här inne i slottet.

Arkeologerna har i många år, också i sommar, endast grävt i närheten av ruinerna på Slottsmalmen. De får nu ta ny sats.

- Nu måste vi tänka om. Det är otroligt spännande. Det ger otroligt stora möjligheter här på Raseborg.

Sagoland för historiker

Han säger att fyndet blir en skattkammare för forskare.

- Vi har nu endast grävt små provgropar och plötsligt finns det en massa information om Raseborgs slott och det medeltida Raseborg.

Haggren visar kullerstenarna och andra stenar som syns i en fyrkantig grop. Den är ungefär tre gånger två meter stor.

Borgens golv och kol från branden på 1500-talet. Kullerstenar och små kolbitar i arkeologernas grävruta, lite gräs vid den raka kanten. Bild: Yle/ Pia Santonen

Bland stenarna syns pyttesmå kolbitar.

- Det finns också rester av brand. Vi vet att slottet eldhärjades någon gång efter mitten av 1500-talet. Spåren av branden syns nu tydligt här.

I rutan syns också annat än kullerstenar och kolbitar.

- Här syns konstruktioner från äldre skeden i slottets historia. Vi började med en riktigt liten grop men när vi såg att det finns mycket mera bevarat, öppnade vi lite mera.

Haggren blir nästan mållös.

- Det känns otroligt fint!

Alla ska få se

Forststyrelsen skulle resa infotavlor också inne i borgen. Men nu får de vänta på grund av överraskningsfynden. En informationsskylt i färg med en karta och text, en svart stolpe med små svarta skyltar som pekar åt olika håll, slottruinerna i bakgrunden. Sommar, sandväg. Bild: Yle/ Pia Santonen

Arkeolog Henrik Jansson på Forststyrelsen hoppas att någon del av de nya fynden i sinom tid kan lämnas synliga så att besökare vid Raseborgs ruiner får se hur borgen såg ut på 1500-talet.

Ätbara eller ätliga blommor och växter finns det gott om i våra skogar och trädgårdar. I den här artikeln listar vi de flesta som kan odlas eller köpas av t.ex. grönsakshandlaren eller som växer vilt i naturen. Ätbara blommor används oftast i sallader, som dekoration eller som krydda.

(Artikeln är uppdaterad 16.10.2014)

Varning! Var säker på vad det är för blomma du stoppar i dig, att de inte är giftiga och inte är besprutade med diverse giftiga ämnen. Det finns drygt 200 giftiga arter i Finland, varav ett tjugotal är definierade som mycket giftiga och cirka 80 som giftiga. Är du inte säker, ät dem eller plocka dem inte. Den farligaste gruppen är flockblommiga växter, till vilka räknas bl.a. odört, vildpersilja och sprängört. Läs Jouni Paarlahtis Myrkkykasvit (2005) för mera information eller besök LuontoPorttis - NatureGates hemsida (även på svenska).

Vilda örter och växter är ofta litet beska eller bittra, då alkoholer, terpener, fenoler, svavelföreningar och estrar står för aromer och smaker. Egenskaperna försvinner ofta vid kokning eller annan tillredning med värme och vätska.

För recept rekommenderar vi Sami Tallbergs Vilda örter: Kokbok (2014) och vetenskaplig text på molekylärnivå hittar du i Harold McGees On food and cooking: The science and lore of the kitchen (2004). Hemsidorna Skogsskafferiet.se och Shenet.se samt Marthornas pdf om vilda grönsaker är också värda ett besök för information om ätbart i skogen som går utanför den här artikelns gränser.

Här är receptet till krögaren Sasu Laukkanens vildörtssallad och Alexandra de Paolis mammalåda med örter, med teer och omslag för ammande mödrar och spädbarn som drabbas av kolik.

Här visar Alexandra hur man bygger en ställning för att torka örter och läkeväxter.

Bredkaveldun (Typha latifolia) (Leveäosmankäämi) Bredkaveldun är en strandväxt med mild och sofistikerad smak. Bredkaveldunets ljusa rotändor kan ätas färska i sin helhet och är saftiga och delikata till 15 cm:s höjd. Ur äldre växter kan man gräva ut det grötliknande innehållet som smakar mandel. Efter blomningen blir växten träig, men näringen kvarstår. Passar även till fiskrätter.
Bild på bredkaveldun.

Brudbrödets rötter innehåller mycket stärkelse. Bild: Yle/Public domain

Bladen kan också friteras och serveras med kött- eller vegerätter. Brudbröd passar också i desserter med jordgubbar och rabarber.

Rötterna innehåller rikliga mängder stärkelse och nödbröd kan bakas av malda rotknölar, vilket är anledning till namnet brudbröd. Hur ledet brud skall förklaras är däremot oklart. Noteras kan emellertid att det tyska namnet för brudbröd är Kleines Mädesüß, ungefär Lilla sötnosen i betydelsen ung flicka. Detta kan kanske antyda ett sammanhang med en brud.

Brudbröd gav också näring till sjömän och kan därför ofta hittas i hamnområden. Brudbröd har även insamlats för att ge smak åt vissa maträtter. Om exempelvis brudbrödblommor kokas i mjölk får mjölken god smak av mandel och bittermandel.
Bild på brudbröd

Brännässla (Urtica dioica) (Nokkonen) De vilda örternas okrönte konung är en god källa för kalcium, järn, kalium och magnesium. De späda vårskotten kan skördas till nässelkål och nässelsoppa. Brännässla används som spenat och serveras i soppa med ägg, men även i bröddegar, stuvningar och pajer, med färskost, som plättar eller te. Nässelskott och blad kan också torkas till grönpulver.

Se klippet om Ogräs som mat ur Min Morgon med Vivi-Ann Sjögren och Kenneth Nars.

Se klippet när Harriet Brunila kokar nässelsoppa och lagar ostgrissini.

Se klippet när Lee Esselström och Maria Turchaninoff steker nässelplättar med blåbär.

Se klippet när Alexandra de Paoli lagar nässelgnocchi och ogrässallad.

Se klippet när Bertel Lindvik lagar abborre med nässlor och steker nässelplättar.

Recept på sallad med brännässla.

Recept på nässelsmörgås.

Recept på nässelsmoothie.

Se klippet när Lee Esselström och Alexandra de Paoli plockar nässlor och gör nässelsmoothie.

Recept på kosttillskott med brännässla.
Bild på brännässla

Daggkåpa (Alchemilla) (Poimulehti) Daggkåpan är en gammal medicinalväxt, men odlas och i trädgårdar och unga blad kan ingå i en sallad.
Bild på daggkåpa

Dansk körvel eller Trädgårdskörvel (Anthriscus cerefolium) (Maustekirveli) Bladen används färska, torkade eller frysta som krydda till bland annat soppa, sås, sallad, kyckling, ägg- och fiskrätter. Smaken påminner om anis.
Dansk körvel har även använts som läkeört. Läkebok 3, en handskrift från början av 1500-talet utgiven av G. E. Klemming, anger Cerefolium thz ær kirfwil han ær mykyt hetir oc thør. Drikkir man kirwil mz winn tha dughir thz for sidhowærk.
Bild på dansk körvel

Fläder (Sambucus nigra) (Mustaselja) Av buskens blommor tillverkas fläderblomssaft. I Tyskland gör man en fläderblomchampagne som kan innehålla upp till 10 % vol alkohol. Den håller sig i flera månader. Det går att fritera blomklasarna till dessert, på tyska kallas den rätten Hollerschöberl eller Hollerküchle. De har använts inom medicinen, där de kallades Flores sambuci.

Växtens blad, bark och rötter innehåller ett gift, sambunigrin, som i kontakt med vatten avsöndrar blåsyra. Vid kokning splittras sambunigrin och gifteffekten försvinner. Även omogna bär och frön i mogna bär innehåller ämnet, vilket gör att de råa bären inte bör ätas. Giftet tillhör gruppen cyanogeniska glykosider, som finns hos många växter.

Liksom blommorna kan bären kokas till saft. De omogna fläderbären och andra växtdelar av fläder innehåller även andra toxiner, framför allt irriterande saponiner och eteriska oljor som troligtvis förstörs vid upphettning. Man har detekterat cyanhaltiga glykosider i låga halter i växtens alla delar förutom i blomman, men inget fall med cyanväteförgiftning efter förtäring av äkta fläder är känt. Förtäring av omogna bär kan ge magbesvär medan förtäring av mogna bär och blommor anses ofarliga. Ät dock bären med måtta.
Bild på fläder

Fjällsyran är rik på c-vitamin Fjällsyran är rik på c-vitamin Bild: Yle/Public domain

Fänkål (Foeniculum vulgare) (Fenkoli) De torkade fröna med sak av anis och lakrits används till såser, fiskrätter, skaldjur och som brödkrydda (ofta tillsammans med anis). Fänkål fungerar även utmärkt tillsammans med apelsiner och jordgubbar.

Recept på matsmältningste med fänkol.

Fröna kan användas hela, stötta eller malda. Blad och stjälk, i första hand de nedre delarna av stjälken, används i matlagning med den färska växten. Färsk fänkål kan bland annat användas till sallad eller griljeras i ugn. Dock försvinner lakritsaromen vid tillagningen.
Bild på fänkål

Gatkamomill (Matricaria suaveolens) (Pihasaunio) En vild ört med smak av kamomill och ananas, passar bra med hallon. Både blad och blommor passar i sallader samt med ljust kött och stek av fågel.
Bild på gatkamomill

Grå renlav (Cladonia rangiferina) (Poronjäkälä) Renlaven är oätlig som rå, men kan friteras och ätas istället för potatischips. Lavar bör ätas med måtta, i större mängder kan lavens syra orsaka irriterad mage. Renlav kan också ansvändas till att krydda brännvin med.
Bild på grå renlav

Gräslök (Allium schoenoprasum) (Ruohosipuli) Gräslök är en omtyckt krydda som bl a används klippt i sallader, på smörgås, till inlagd sill och som dekoration. Gräslök används ofta i röror tillsammans med gräddfil.

Recept på örtsalt med gräslök.
Bild på gräslök

Gulmårans smak påminner om kamomill. Gulmårans smak påminner om kamomill. Bild: Yle/Public domain

Gulsporre (Linaria vulgaris) (Kannuruoho, keltakannusruoho) Gulsporren blommar långt in på hösten och kan därför dekorera våra tallrikar längre än flera andra blomster. Blommorna kan användas till alla slags matlagning. De har en sötaktig, något sträv smak.
Bild på gulsporre

Harsyra (Oxalis acetosella)(Käenkaali, ketunleipä) Hela växten innehåller oxalsyra och genom kokning och kristallisering gjordes förr harsyresalt, Sal Acetosellæ, som användes som kylande medel.
Färsk kan den användas i blandad sallad eller tillsammans med fisk och skaldjur.

Recept på sallad med harsyra.

Harsyra innehåller c-vitamin, men bör ätas i måttliga mängder då oxalsyra i större mängd är frätande och giftigt och kan irritera mag- och tarmkanalen samt ge njursten.
Bild på harsyra

Humle (Humulus lupulus) (Humala) Humlens honblommor används sedan medeltiden i ölbryggning. Humlens syra har en svag antibiotisk effekt mot grampositiva bakterier vilket hjälper jästen att utvecklas och fermentera vörten till ett gott öl.
Den första dokumenterade odlingen av humle var 736 i Hallertau i nuvarande Tyskland, medan första gången humle nämns som ingrediens i öl var 1079. Första gången humle nämna i tillverkning av öl och mjöd i Finland är på 1300-talet.
Humle har även sedan urminnes tider använts som rogivande och sövande läkeört. Örten används ännu idag och finns att köpa både som te (infusion) och tinktur (utdrag med alkohol). Humle stimulerar även aptiten och matspjälkningen.

Te på humle: 2 matskedar humleblommor per tekopp kokhett vatten, låt dra 10-15 minuter och dricker det varmt vid läggdags. Vill man öka den lugnande verkan kan man även blanda i lavendelrot och blad av citronmeliss. Man kan även stoppa torkade blommor i kudden för att hjälpa sömnen.

Humlens blomskott kan användas som sparris eller brytbönor (haricots verts).
Bild på humle

Hundkäx - även hundloka, hundkax, hundkex, körvelkäx (Anthriscus sylvestris) (Koiranputki) Unga blad kan användas som körvel. Hundkäx passar bra i sallader, stuvningar, pajer och soppor. Finhackad fungerar den också som aromförstärkande bladkrydda i för- och huvudrätter. Torkade blad kan torkas till grönpulver.

Roten innehåller 15 % stärkelse och är ätbar. Om den urlakas så bitterämnerna försvinner påminner smaken om morot och palsternacka. Var försiktig! Det finns liknande växter som är giftiga, t ex odört, sprängört och vildpersilja. Hundkäxets rot doftar morot, medan odört luktar unket och vildpersiljans doft påminner om lök. Om roten hackas smått och kokas mer än 45 minuter försvinner bitterheten helt.
Bild på hundkäx

Isop (Hyssopus officinalis) (Iisoppi) Isop är en gammal krydd- och medicinalväxt från Medelhavsområdet, som används främst till grönsaksrätter och sallader. Blommor och blad kan dock med försiktighet användas som krydda eller bryggas till te.
Bladen har en lätt bitter smak av tanniner och en stark arom av mynta. Dessa kan användas i sallader. Isop är så kraftig att den används sparsamt i matlagning, men kan användas som salvia i lever- och blodrätter samt för att lätta upp feta maträtter..

Recept på örtte med isop.

Den är en flerårig växt som vanligen odlas för sina blå, vita eller rosa blommor eftersom den drar till sig bin och fjärilar. Isop är också ofta odlad som kantväxt i rabatter då den blommar länge och tål hård klippning.
Isop är också en av flera kryddor i likören Chartreuse.
Bild på isop.

Jordreva (Glechoma hederacea) (Maahumala) Jordreva kan användas i en blandad sallad eller för att smaksätta öl, t ex Anders Jahan Retzius omtalar i sin Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ (1806) att engelsmännen använde jordreva när de bryggde öl. Unga blad innehåller mycket c-vitamin och man kan också brygga te utav dem. Smaken är milt pepprig. Jordreva har också använts i osttillverkning istället för löpe.
OBS! Trots att jordreva använts I sallader och som medicinalväxt I årtusenden, uppmanas man att använda den i måttliga mängder. Den är giftig för kor och hästar och innehåller eteriska oljor med höga halter av terpenoider som kan irritera mag-tarmkanalen och njurarna. De eteriska oljorna innehåller också pulegon som också finns i Polejmynta (Mentha pulegium), känd för att vara giftig för levern och abortframkallande.
Bild på jordreva

Jättebalsamin (Impatiens glandulifera) (Jättipalsami) Stammen har en kraftig smak som påminner om vitpeppar, de unga bladen och blommorna är mildare och sötare. Jättebalsamin kan tillredas som sparris (skalas och kokas), men stammen bör ätas innan blomningen varefter den blir träig. Även fröskidor, frön och knoppar är ätliga. OBS! Jättebalsamin är lindrigt giftig så ät med måtta.
Bild på jättebalsamin

Kamomill, (Matricaria recutita, synonym Matricaria chamomilla) (Kamomillasaunio) Kamomill passar bra som krydda i små mängder till ljust kött eller i vegetariska rätter. Den förlikar sig också i desserter med mandlar eller nötter samt grädde och bär. Skär blommorna i tunna strimlor, torka dem hela eller använd dem som dekorationer. Bladen kan användas som sådana stjälken kan extraheras.
Kamomillte hjälper till med matsmältningen, gärna tillsammans med honung och mjölk. Vitaminer och mineraler i mjölken och honungen förstärker verkan av de antioxidanter som finns i kamomillteet. Kamomillte anses också traditionellt kunna användas mot förkylnings- och omsättningsbesvär samt som inslag i magsaft- och galldrivande teer.
Bild på kamomill

Kardborre (Arctium) (Takiainen): Stor kardborre (Arctium lappa) (Isotakiainen), Liten kardborre (Arctium minus) ( Pikkutakiainen), Ullkardborre (Arctium tomentosum) (Seittitakianen)
Kardborrens rötter innehåller mycket kolhydrater och har ätits sedan medeltiden. Ullkardborrens rot innehåller ca 21% kolhydrater och kan ätas färsk, även om kokt är att föredra. Näringsvärdet är högst under vintern (september till maj). Om roten hackas och därefter kokas i flera timmar ökar halten av tillgängliga kolhydrater då inulin brytes ned. Roten kan då sägas bestå av 80 % tillgängliga kolhydrater
Idag äts kardborrens rötter främst i Japan där den kallas gobō, i Taiwan, Korea, Italien, Brasilien och Portugal, där den kallas bardana eller garduna.
Även blomstjälkarna hos den späda växten kan ätas och smakar ungefär som den besläktade kronärtskockan. Bladen av liten kardborre hjälper även mot infekterade sår.

Kardborrens rötter innehåller mycket kolhydrater Kardborrens rötter innehåller mycket kolhydrater. Bild: Yle/Public domain

Kirskål, skvallerkål eller kers (Aegopodium podagraria) (Vuohenputki) Kirskålen sägs ofta felaktigt ha införts av munkarna under medeltiden. Arkeologiska fynd visar dock att den odlades på våra breddgrader redan under förromersk järnålder (500 f.Kr. - år 0), långt innan klosterväsendet etablerats i Norden. Däremot odlade munkar kirskål som läkeört och grönsak. Idag är kirskål ett av våra vanligaste ogräs. Unga blad, med toner av anis, kan tillredas som kål, därav de vanliga namnen kirskål, skvallerkål och svallerkål. Kirskål fungerar också som spenat till stuvning, i pajer eller i omeletter. Bladen är även användbara i sallader och pesto. Äldre blad kan användas som grönpulver eller som bladkrydda. Äldre blad har smak av persilja, selleri och libsticka.

Recept på kirskålslasagne.

OBS! Man bör dock se upp när man plockar kirskål att den inte förväxlas med odört, sprängört och vildpersilja som är mycket giftiga.
Bild på kirskål

Klöversläktet (Trifolium) (Apilat) varav de vanligaste är Vitklöver (Trifolium repens) (Valko-apila) och Rödklöver (Trifolium pratense) (Puna-apila). Rödklöver växer vilt i hela landet, men odlas också som vallväxt. De svagt doftande blommorna är fyllda av nektar och har en söt, något sträv smak. Strö klöver över salladen, riset eller en pastasallad precis innan du dukar fram. Ät inte för mycket klöver då de kan innehålla stora mängder kväve.
I nödtider torkades blommorna och maldes till mjöl, som fick dryga ut i brödbaket och gröten.
Bild på rödklöver

Krassesläktet (Tropaeolum) (Koristekrassit) Alla delar av växten är ätliga och kan användas som en dekorativ ingrediens i t ex sallad eller wokade rätter. De omogna baljorna kan läggas in i vinäger eller ättika och användas istället för kapris, men ger en intensiv krassesmak. En art är t ex Indiankrasse (blomsterkrasse) (Tropaeolum majus) med intensiv krassesmak i blommorna.

Dessa skall inte förväxlas med Smörgåskrasse (Lepidium sativum) (även kryddkrassing, kryddkrasse, trädgårdskrasse) (Vesikrassi) eller Vattenkrasse (Källfräne) (Rorippa nasturtium-aquaticum) (Vihanneskrassi) som tillhör korsblommiga växter. Örtens groddar används färska som kryddgrönt på smörgås, i sallader och sås. De förlorar mycket av smaken då de värms. Smörgåskrasse innehåller mycket järn, kalcium och folsyra samt A- och C-vitaminer och har starkare smak än vattenkrasse..
Bild på indiankrasse

Kryddtagetes har inslag av citron. Kryddtagetes har smak och doft av citron. Bild: Yle/Public domain

Kummin, brödkummin (Carum carvi) (Kumina) Kummin har en mycket lång historia och kan spåras tillbaka till sumererna, som kallade kryddan gamun. Även Plinius talar om de torkade frukterna som användes av romarna för att krydda bland annat ost, matbröd, surkål, gulasch, likör och brännvin (akvavit). Kummin passar också till höns- och grisrätter samt lamm. Dragerade kumminfrön förekommer som godsak.
Färska blad kan användas på samma sätt som dansk körvel (Anthriscus cerefolium) (Maustekirveli).
Frukterna upptogs också i farmakopén och användes både invärtes och utvärtes mot frossa och slem i bröstet.

Recept på matsmältningste med kummin.

Romersk kumminsås till skaldjur ur Apicius (ca 300-400 e.Kr.): Peppar, libbsticka, persilja, mynta, aromatiskt blad, t ex lagerblad, malabathrum (eller kanel), kummin, honung, vinäger, fisksås (garum)

OBS! Kummin hör till flockblommiga växter och bland dessa finns också mycket giftiga arter, bl a vildpersilja och odört, så undvik dessa ifall du inte är 100 % säker på att växten verkligen är kummin.
Bild på kumminfrön

Kungsmynta (Origanum vulgare) (Mäkimeirami, oregano) Kungsmyntan är Finlands oregano, mycket stark i smaken och passar till pasta- och potatisrätter. I den sydvästra delen av landet har man kryddat fiskrätter med kungsmynta, men den passar väl till tomatbaserade rätter, lamm, kött, fågel samt inälvor (lever, njure).
Bild på kungsmynta

Kvanne (Angelica archangelica) (Väinönputki) Kvanne har tidigare använts som medicinalväxt och krydda. Kvanne kan användas som brännvinskrydda eller till te, unga stjälkar och bladskaft kan kanderas och används i finare konfektyr. Samerna åt förr även fjällkvanne färsk eller inlagd i renmjölk. Både Olav Tryggvasons saga och den norska Gulatingslagen skriver om s k, fält där kvanne redan kring år 1100-1200 odlades som grönsak för användning antingen i matlagning eller som medicinalväxt.

Kvanne är en mångsidig växt. Kvannen är en mångsidig växt. Bild: Yle/Public domain

Kvanne ger likörerna Chartreuse och Benedictine deras karaktäristiska smaker. Kvannens rötter och frön används ibland vid framställningen av absint.

Kvannes rötter kan användas som krydda, blad och unga blommor som grönsaker och den saftiga stammen blir god sylt och godis. Vild kvanne är fridlyst söder om Uleåborg. Kvanne odlas därför och sirap, geléer och marmelader kan därför hittas i bättre sorterade mat- och delikatessaffärer.
Bild på kvanne

Kyndel (Satureja) (Kynteli), Sommarkyndel (Satureja hortensis) (Kesäkynteli), Vinterkyndel (Satureja montana) (Talvikynteli) används som krydda till bl a korv, viltfågel, grönsaker och sallad.
bild på kyndel

Kålmolke, mjölktistel (Sonchus oleraceus) (Kaalivalvatti) Kålmolke påminner om maskrosen och namnet syftar på att växten ätlig som kål. Den kan tillredas som sallad eller stuvas som spenat. Smaken är lite mildrare än maskros.

Redan i sin Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ 1806 anger Anders Jahan Retzius att kålmolke med fördel kan användas som grönsak.
bild: http://fi.wikipedia.org/wiki/Kaalivalvatti#mediaviewer/Tiedosto:Sonchus_oleraceus_Bluetenstand.jpg

Kärleksört (Sedum telephium) (Isomaksaruoho) Rotknölarna innehåller cirka 10 % kolhydrater och har en nöt- och bönliknande smak. De kan ätas råa men bör kokas i 15 minuter. De nyutslagna bladen är saftiga, något syrliga och en bra källa till c-vitamin. Bladen kan tillredas tillsammans med stekt fisk. De kan också ätas färska. Skotten kan tillredas hela som sparris.
I Finland har den tidigare använts som nyttoväxt och har, tack vare sina tjocka och saftiga rötter i folkmun kallats bergspotatis.
Bild på kärleksört

Lavendel (Lavandula angustifolia) (Laventeli) Lavendel är en flerårig liten buske, vanligtvis med blåvioletta blommor och används mest som dekoration och för sina väldoftande blommor, men också som te och krydda. Lavendel ingår i kryddblandningen Herbes de Provence, en kryddblandning med ursprung i Provence i södra Frankrike. Den används till kött, fågel och grönsaker. Blandningen innehåller basilika, fänkålsfrö, lavendel, rosmarin, salvia, sommarkyndel och timjan.
Bild på lavendel

Libbsticka, selleriört (Levisticum officinale), (Liperi, lipstikka) är en flerårig växt inom familjen flerblommiga växter. Växten används som krydda och fördes av munkar på medeltiden till Norden.
Libbstickas stjälkar kan ätas som grönsak, men används oftare som krydda, i synnerhet i buljonger och soppor eftersom den har en köttig smak. Mald rot har också ersatt peppar som krydda. Fram till 1970-talet var libbsticka en vanlig krydda i industriellt framställda hel- och halvfabrikat. När glutamat blev vanlig som smaksättare, minskade libbstickan i betydelse som krydda.

Recept på örtsalt med libbsticka.
Bild på libbsticka

Lindäven kallad Skogslind (Tilia cordata) (Metsälehmus) Lindens blad, blommor och bark har i huvudsak används i medicinalt syfte. Lindblommor bryggs oftast till te, med gyllene färg, söt och sammandragande smak. Lindblomste förbättrar blodcirkulation i kärlen. Därför används lindblomste vid behandling av svällande fötter.

Recept på sallad med lindknoppar.

Lindblomste har också inflammationshämmande, hostdämpande och svettdrivande verkan, alltså bra att dricka vid förkylning, halsont, bronkit och lunginflammation. Lindrar även vid pms och klimakteriebesvär. Bin besöker dessutom gärna blommorna som ger rikligt med nektar.
Bild på lind

Lungrot (Chenopodium bonus-henricus) (Hyvänheikinsavikka) Här är det främst blommorna och bladen som plockas i början av juli. Lungrot används som svinmålla och spjutmålla, alltså som kål eller spenat. De stora bladen kan rullas till dolmar och fyllas med t ex korn, nötter och russin samt smaksättas med gräslök. Låt rulladerna sjuda i köttbuljong eller olivolja och servera med citron. Lungrot passar även till pasta och risotto.
Bild på lungrot

Löktrav kan användas som lök. Löktrav kan användas som lök. Bild: Yle/Public domain

Marviol eller Atlantisk marviol (Cakile maritima) (Merisinappi) Bladen och blommorna har stark smak av senap. Marviol kan användas i sallader, men är utmärkt i ägg- och tomaträtter samt med rödbeta.
Bild på marviol

Maskros (Taraxacum) (Voikukka) Maskrosen är kraftig, skarpt pepprig och något bitter i smaken. Späda maskrosblad kan blandas i salladen och blommorna är dekorativa. Roten rostades förr till kaffesurrogat, men kan också kokas eller stekas som rotsak. Av blommorna kan man göra maskrosvin. Bladen kan också användas i pajer eller torkas till grönpulver. Blommor och blomknoppar kan läggas in som kapris, användas i stuvningar, bröddegar och omeletter.

Recept på blandad ogrässallad med maskrosor.

Recept på sallad med maskros.

Roten innehåller ca 23 % kolhydrater och kan ätas efter 15 minuters kokning. För att få bort den bittra smaken bör roten skalas och urlakas innan kokning. Bladen har hög halt av c-vitamin och kan ätas färska.
Maskrosor ger vart år stora mängder honung, de är utmärkta biväxter med högsta betyg på nektar och pollen.
Bild på maskrosor

Mjölke, mjölkört eller rallarros (Chamerion angustifolium) (Maitohorsma) Mjölkörtens blad innehåller rikliga mängder c-vitamin och unga blad kan användas i sallader, i pajer, stuvningar, torkas till grönpulver eller bryggas till te. Svart te med mjölkört kallas på ryska koporje. Unga blad kan också blandas i bröddegar.

Rotstocken innehåller ca 16 % stärkelse. De mjuka och nästan vita rotstockarna som används, är beska, men kan ätas efter kokning. För att mildra den bittra smaken bör rotstocken rostas och förvällas innan kokning i nytt vatten. Man bör även dra bort rotstockens bruna mittsträng. Även skotten kan ätas efter kokning och har hög halt av vitamin C, men kolhydrathalten är låg.

I Alaska görs karameller, sirap och geléer av mjölkört. Honung av mjölkörtens nektar är dessutom mild och lätt i smaken.
Bild på mjölkört

Myntasläktet (Mentha) (Minttu) Man uppskattar att det finns omkring 1200 olika sorters mynta i världen. Myntor odlas för användning som krydda och används i t ex godis, likör, glass, tandkräm, men passar även till lammkött. Myntan är lättodlad och tacksam att ha i den egna trädgården. Mynta ingår också som smaksättning i drinken Mojito.

För utvinning av eterisk olja används Pepparmynta (Mentha ×piperita) och Grönmynta (Mentha spicata), men i trädgården förekommer ofta varianter med smak av t ex choklad.

Recept på örtte med pepparmynta.

En mynta som växer vild i naturen är Ädelmynta (Mentha x gracilis) (Jalominttu) med stark smak av mentol. Passar i blandade sallader med tomater, men också tillsammans med frukter, bär och chokladbaserade desserter. Man kan också krydda brännvin med ädelmynta och brygga te utav den.
Bild på pepparmynta

Palsternacka (Pastinaca sativa) (Palsternakka) Palsternacka odlades redan i antikens Grekland. Den omtalas på våra breddgrader på 1500-talet, men tycks ha odlats långt tidigare, och var under medeltiden och renässansen betydligt mer populär som grönsak än idag.

Den förekommer ofta i väg- och dikeskanter och uppträder även som ogräs. Gott är palsternackans hjärtan är stjälkarna före blomning, unga blad och blommor samt fröer som kryddar fisk- och vegerätter.
De odlade formerna avviker huvudsakligen från de vilda genom sin grövre förtjockade pålrot, som äts som grönsak av kategorin rotfrukter. Formen varierar från långsträckt som hos Jerseypalsternackan eller kort och bred som hos Sockerpalsternackan. Palsternacka är en lättodlad och härdig köksväxt.

Recept på vandringsmat med palsternacka.

Roten har formen av en morot, men är större och vit till färgen. Smaken är mild, men karaktäristisk. Den är en vanlig grönsak i buljongkok och grönsakssoppor, ghår bra att gratinera och kan kokas för att rivas till mos, t ex blandad med riven ost och en aning mjölk. Den blommar under sommarens senare del.
Bild på palsternackans fröer

Penséer (Viola ×wittrockiana) (Tarhaorvokki) Penséer är ursprungligen hybrider mellan olika arter ur viola-släktet, främst styvmorsviol och storblommiga violarter. De färgglada blommorna, från blått till lila (gult, guld, orange, lila, violett, rött, vitt, även svart och mycket mörklila, med stora pråliga markeringar) används i första hand färska eller kanderade som dekorationer, och kan köpas i påsar av grönsakshandlaren. Använder man vilda eller egenodlade penséer bör man se till att de är obesprutade eller inte växer nära trafikerad väg. Torkade penséer har använts i medicinalt syfte som slemlösande och hudrenande.

Penséer är dekorativa på tallriken Penséer är dekorativa på tallriken Bild: Yle/Public domain

Penséer förekommer i flera mytologier och historiska berättelser. William Shakespeare skrev i pjäsen En midsommarnattsdröm om hur den sovande Titania kommer att förälska sig i den första varelse hon ser när hon vaknar, tack vare pensésaft som hällts över hennes ögon. Penséen kallas heart på engelska, för man trodde att blomman skulle säkerställa kärlek. Blomman ingick också i en keltisk kärleksdryck, eftersom den troddes ha magiska kärlekskrafter.
Bild på penseer

Pepparrot (Armoracia rusticana) (Piparjuuri) Pepparroten ursprungsområde är sydöstra Europa alternativt östra Ryssland. Den odlas idag på många håll i världen, men förekommer också som förvildad. Pepparrot kan ofta ses som ogräs i trädgårdar och längs motorvägar.

Pepparrot används som kryddsås på samma sätt som senap, bl a till olika korvrätter. Vit sås med pepparrot, pepparrotssås, kan användas till kokt kött och riven pepparrot syns ofta tillsammans med rökt fisk samt med kokt torsk och skirat smör. Genom att pepparrot motverkar mögelbildning, används den också som ingrediens i bland annat gurk- och rödbetsinläggningar. Pepparrot är också utsökt tillsammans med nöt- eller kalvtunga.
Pepparrotens blommor är starkt aromatiska och påminner till smaken om kål. Blad och blommor kan användas som kirskål. De späda bladen kan användas till sallad eller strimlas och blandas i t ex en majonnäs.

Pepparot innehåller kalium, kalcium, magnesium och fosfor. Färsk pepparrot innehåller c-vitamin 177,9 mg/100 g.

Pepparroten förekom under medeltiden i både folkmedicinen och den traditionella medicinen, bland annat som ett medel mot feber. Som ett medel mot gikt kunde man tillverka grötomslag med pepparrot som lades om den sjuka leden. Pepparrot heter horseradish på engelska, men är trots det giftig för hästar.
Bild på pepparrot

Pors (Myrica gale) (Suomyrtti) Pors är stark och parfymig i smaken som påminner om varma kryddor, t ex kanel, nejlika och pomerans. Porsens blad kan användas som lagerblad, t ex i kött- och fågelrätter.

Pors i vin användes under medeltiden som läkemedel. Förr i tiden användes porsen även, liksom humle, för att smaksätta öl, mjöd och brännvin. Ända fram till att handelsmonopolförbundet Hansan började styra Östersjöområdet på 1400-talet dominerade porsen som smaksättning i öl i Norden. Hansan ville dock bli kvitt porsen eftersom man saluförde den i Europa där man ville popularisera humlen som ny smaksättning för öl. Hansan spred därför rykten att porsen var giftig. Porsen försvann på så sätt relativt snabbt från ölbryggningen och har sedan 1400-talet varit fullt ut ersatt av humle.
Bild på pors

Prästkrage (Leucanthemum vulgare, tidigare Chrysanthemum leucanthemum) (Päivänkakkara) Prästkragen kan användas som dekoration, i sallader, i stuvningar eller tillsammans med andra sommarblommor i omeletter. Man kan också marinera de outslagna knopparna och använda dem på samma sätt som kapris.
Bild på prästkrage

Ramslök (Allium ursinum) (Karhunlaukka) Ramslöken har en stark smak som påminner om vitlök, men till skillnad från vitlöken är det de gröna bladen som används. På grund av detta går ramslök i folkmun ofta under benämningen skogsvitlök. Ramslöken är känslig för värme och bör inte upphettas, eftersom dess smak- och näringsämnen då går förlorade.

Recept på sallad med ramslök.

Ett typiskt recept är ramslökssoppa. I det moderna köket tillreds också potatissallad och ramslökpesto.
Bild på ramslök

Rapsblad smakar kål. Rapsblad smakar kål. Bild: Yle/Public domain

(Kålrot (ssp.rapifera) odlas och används som rotfrukt. Innan odling av potatis (Solanum tuberosum) blev vanlig under 1700-talet var kålrötter och rovor viktig basmat. Rova (B. rapa ssp. rapa) är en underart av åkerkål (B. rapa)).
Bild på rapsfält

Renfana (Tanacetum vulgare) (Pietaryrtti) Hela örten har, enligt Bilder ur Nordens Flora (1917–1926), besk smak och stark kryddlukt. Man kan använda både blommor och blad som krydda i brännvin. Förr användes den som nerv- och magstärkande, lösande, svettdrivande och maskdödande medel. Den är dock lindrigt giftig (innehåller tujon) och skall ätas med måtta.

Sami Tallberg extraherar renfanans blommor och stjälkar i honung över natten och använder lagen för glasera fågel eller för att smaksätta båler eller andra drycker.

Om kött gnides med växten eller inlägges däri, skall det längre än annars kunna motstå förruttnelse. (Svensk Botanik)
Bild på renfana

Ringblomman är mest dekoration på tallriken Ringblomman är mest dekorativ på tallriken. Bild: Yle/Public domain

Recept på örtte med ringblomma.

Förr användes ringblomma i sallader, men sedan medeltiden har ringblomma i första hand använts för att färga mat. Strålblommorna har färgat ris, smör och bakverk. Ringblomma kallas därför också falsk saffran, förr under namnet feminell. Torkade strålblommor kan brukas i dubbel dos istället för saffran för gulfärgning av soppor.
Bild på ringblomma

Rockentrav (Arabis glabra) (Pölkkyruoho) Rockentrav används på samma sätt som endiv (sydcikoria) (Cichorium endivia), alltså som en kryddört och grönsak. Bladen och stammen är sträv i smaken, bladen bittersöta. Passar även i vegetariska rätter, t ex med stekt svamp.
Bild på rockentrav

Ros (Rosa damascena, Rosa centifolia, Rosa gallica) (Ruusu) De finns omkring 200 arter av rosväxter som är indelade i ett flertal undergrupper. Ur rosor utvinns rosenvatten som troligen är historiens äldsta ansiktsvatten. Rosenvatten används bl a för att parfymera ris och desserter i det persiska köket.

Recept på chokladtryfflar med rosenvatten.

Rosen ger också nypon som är mycket rik på C-vitamin. Recept på kosttillskott med nypon.

Artikel och recept om rönnbär och nypon.

Recept på smoothie med nyponpulver.

Recept på örtte med rosenblad.

Recept på rosendressingar: rosenolja och rosenvinäger.

Beskrivning av kanderade rosenblad.

Kanderade rosblad, av t ex Vresros (Rosa rugosa) används till bakverk och som konfekt. Rosens blad används också till vissa brännvinskryddningar och likörer, till dekoration av maträtter och till doftkrus. Under medeltiden framställde munkar rosenhonung som användes både som sötningsmedel och för att bota lungsot.
Bild på vresros

Ryssgubbe, Långrova (Bunias orientalis) (Ukonpalko eli idänukonpalko) Växten härstammar från områden kring Kaspiska havet och kallas för fattigmans sparris eller spenat. Hela växten är ätbar utom roten, knopparna anses vara en stor delikatess. Ryssgubbe passar till kött- och fiskrätter, men också som huvudingrediens i vegetariska rätter. Ypperlig ingrediens med pasta och i lasagne och särskilt i rätter med griskött.
Bild på ryssgubbe

Röd temynta blir gott te. Röd temynta blir gott te. Bild: Yle/Public domain

Rundsileshår eller daggört (Drosera rotundifolia, Rovus meatus) (Pyöreälehtikihokki) Rundsileshår har använts i medicinskt syfte mot hosta, som antiinflammatorisk och för att lindra spasmer. Ur växten har man också utvunnit tätmjölk som tidigare använts som löpe. Daggörtens frukter är milda i smaken och kan användas som dekoration på t ex desserter.
Bild på rundsileshår

Rödmalva (Malva sylvestris) (Kiiltomalva) Malvor har i huvudsak används som medicinalväxter för att lindra förkylningssymptom, hosta och svullnader. Blad från unga växter kokades dock som vegetabilie runt om i Europa på 1800-talet. Rödmalva förekommer i södra Finland.
Bild på rödmalva

Röllika eller rölleka (Achillea millefolium) (Siankärsimö) Rölleka är en mycket gammal medicinal- och kryddväxt. Avkok på röllikan användes inom folkmedicinen som ett magstärkande läkemedel mot diarré, smärtstillande, mot inflammationer (chamazulen, C14H16) reumatism och kramper samt som aptitihöjande och abortframkallande medel. Den har också använts krossad som sårrengörare tack vare de aktiva ämnena metoinin (C7H13NO3) och smärtlindrande eugenol.

Recept på potatissallad med rölleka.

Recept på blandad ogrässallad med rölleka.

Recept på matsmältningste med rölleka.

Röllekan är örtig, dess något bittra blad passar i sallader och kan ersätta timjan och rosmarin som krydda. Rölleka användes förr istället för humle (Humulus lupulus) vid ölframställning, vilket givit upphov till namnen backhumle och jordhumle.
Bild på rölleka

Skogssallat (Lactuca muralis) (Jänönsalaatti) Skogsallat har liknande smak som maskros, något sträv och bitter. Bladen och blommorna kan användas i sallader eller med ostar.
Bild på skogssallat

Skäror (Bidens), Grönskära (Bidens radiata) (Säderusokki), Brunskära (B. tripartita) (Tummarusokki), Nickskära (B. cernua) (Nuokkurusokki) Skäror kan användas i stuvningar och sallader. Är bäst om de förvälls i ca 10 minuter och sedan steks, med t ex vitlök.
bild på grönskära

Slånblommor smakar vanilj. Slånblommor smakar vanilj. Bild: Yle/Public domain

Blommorna kan extraheras i sockerlag, mjölk eller grädde, varefter blommorna mandelsmak förstärks. Slånblomma ersätter bra vanilj i vaniljsås, som i sin tur lämpar bra i desserter med bär och rabarber. Glass smaksatt av slånblomma är god.
Bild på slånbär

Sommargyllen (Barbarea vulgaris) (Peltokanankaali) Sommargyllens blad kan användas i sallader. De innehåller stora mängder c-vitamin. Knopparna har smak av kål och kan kokas upp snabbt och ätas som sådana eller i t ex en pasta. Sommargyllen förekommer vilt i hela landet, men odling av sommargyllen som grönsak omtalas redan av Linné 1755.

Recept på sallad med sommargyllen.

Enligt Anders Jahan Retzius (1806) odlas den i de fläste Trägårdar, för at tidigt om wåren hawfa grön Sallat, emedan den står grön under Snön; men längre ut på året blir den för hård.
Bild på sommargyllen

Spansk körvel (Myrrhis odorata) (Saksankirveli) Det är lätt att förväxla spansk körvel med hundkäx, men spansk körvel har är mer aromatisk och har smak av anis, då hundkäxet är mer gräsigt. Frökapslarna är minst lika aromatiska som stjärnanis. Spansk körvel kan användas till mycket. Blommor, stjälkar och blad kan användas i sallader och soppor samt aromförstärkande som persilja och libsticka. Körveln passar utomordentligt med morötter, ärter, zucchini, sparris, blomkål, bönor osv. Spansk körvel passar också till jordgubbs- eller hallonbaserade desserter samt som kryddat brännvin till kräftor.
Bild på spansk körvel

Spjutmålla (Atriplex prostrata) (Isomaltsa) Spjutmållan växer vid stränder och vid sockerbetsodlingar. Efter att bladen kokats kan de användas som spenat eller kål. Man kan även använda blommorna och stammen före blomning. Sami Tallberg rekommenderar som ingrediens i lammrätter och med senap. Tallberg föreslår också spjutmålla tillsammans med gris och äppelmos (av sötare äppelsorter) eller till rökt kött med ärter och bönor.
Bild på spjutmålla

Stensöta (Polypodium vulgare) (Kallioimarre) Stensöta är känd för att jordstammen (rhizom) har kraftigt smak av lakrits, som beror på glycyrrhetinsyra. Stensöta används bl a som slemlösande medel i samband med bronkitis.
Bild på stensöta

Strandaster (Tripolium vulgare) (Meriasteri) Strandastern är som saftigast tidigt på sommaren och kan ätas rå eller ångkokas snabbt. Den passar som huvudingrediens till vegetariska rätter samt till fisk och kött. Blommorna är dessutom otroligt dekorativa.
Bild på strandaster

Strandkål (Crambe maritima) (Merikaali, euroopanmerikaali) Strandkål har uppskattats som grönsak i århundraden. I England odlas den som delikatess. Bladen kan blekas och används som sparris. Unga blad och skott kan användas som spenat, smaken är nötliknande. Blommorna har toner av honung. Sami Tallberg rekommenderar den tillsammans med öring.
Bild på strandkål

Körsbärsblommors avkok smakar mandel. Körsbärsblommors avkok smakar mandel. Bild: Yle/Public domain

Svalört (Ranunculus ficaria) (Mukulaleinikki) Smaken är nötig och bittersöt och det är i första hand blad och blommor som kan användas i t ex förrätter med griskött. Rotknölen är lindrigt giftig och har tidigare använts för att bota hemorrojder, men också rostats som mat.
Bild på svalört

Svarta vinbär, svartvinbär eller tistron (Ribes nigrum) (Mustaherukka) Bladen från svartvinbärsbusken passar bra till fågel, speciellt i marinader för anka och rapphöna. Bladen kan också användas till alla grädd- och mjölkbaserade desserter och passar som hand i handske i efterrätter med mjölkchoklad.

Svartvinbärsblad användas traditionellt till te och till inlagd saltgurka, varefter bladen kan användas till dolmar, med malet lammkött, korn och ost i fyllningen. Bladen är som bäst före blomningen.

Recept på te med blad av svarta vinbär.

Maria Plantings recept på Lorvendricka av svartvinbärsblad.

Svarta vinbär odlas ofta som trädgårdsväxt. Bären är mycket rika på c- och k- och e-vitamin, fibrer och folsyra och används till gelé, saft och sylt. Bären är också ingrediens i likören crème de cassis, och de används flitigt som brännvinskrydda.

Svarta vinbär är rika på vitaminer och antioxidanter. I standardiserade extrakt av svarta vinbär finns ett 15-tal olika antocyaniner, som är ett växtfärgpigment som reflekterar blått ljus varför man även kan hitta dem i andra blå bär. Antocyaniner är dessutom antioxidanter som visat ha en positiv effekt på synen.
Bild på svarta vinbär

Svinmolke (Sonchus asper) (Otavalvatti) Svinmolken har en skarp, bitter men fräsch smak. Blad och unga stammar kan användas i blandade sallader.
Anders Jahan Retzius skriver i Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ (1806) att svinmolke kan användas såväl som grönsak som till svinfoder.
Bild på svinmolke

Svinmållan är släkt med quinoan Svinmållan är släkt med quinoan Bild: Yle/Public domain

OBS! Svinmålla innehåller rikliga mängder oxalsyra så den bör ätas med måtta.Svinmålla är fortfarande vanlig som gröda för mat i norra Indien och i engelska texter kallas den ibland vid sitt namn på hindi bathua eller bathuwa.

Svinmållan är besläktad med quinoan (Chenopodium quinoa).
Bild på svinmålla

Syren eller bondsyren (Syringa vulgaris) (Pihasyreeni) Blommorna kan göras till saft, gelé eller marmelad. Man kan också äta blomman rå eller dekorera t ex sallader med dem. Kanderade syrenblommor förgyller en dessert. Kanderingen görs så att man doppar blomman i vispad äggvita, strör socker eller florsocker över torkar blommorna.
Bild på syren

Tistelsläktet (Cirsium) (Ohdakkeet) Tistelroten innehåller ca 21 % kolhydrater och kan ätas färsk, men 15 minuters kokning är att föredra. Den ljusa innermärgen på späda blomstjälkar kan också ätas enligt svenska arméns överlevnadshandbok.
Vissa arter av Cirsium, t ex Vägtistel, Cirsium vulgare, Cirsium monspessulanum och Cirsium pyrenaicum har traditionellt använts i matlagning på landsbygden i södra Europa. Kåltistel, Cirsium oleraceum odlas som livsmedel i Japan och Indien.
bild på tistel

Tusensköna (Bellis perennis) (Kaunokainen) Tusenskönan växer vilt på gräsmattor, i parker och på betesmarker. Växten används också som friväxande rabattblomma eller som kantväxt. Tusenskönan används som en bladgrönsak (liksom maskros, mjölkört, kirskål och brännässlor). Unga blad kan ätas råa i sallader eller tillredas. Knoppar och blomblad kan också ätas råa i sallader, soppor eller som smörgåspålägg. Den används också som te och kosttilskott.
Bild på tusensköna

Viol (Viola) (Orvokki) Violer hör till violsläktet och finns, liksom rosor, i flera undergrupper. De förekommer vilda, men odlas också som prydnads- och trädgårdsväxter. När de precis har slagit ut kan man dekorera sallader med eller använda dem i fyllningar av hönsfåglar och fjäderfä samt fisk. Violens blommor kan också smaksätta suffléer, krämer och liknande efterrätter. Bladen kan ätas råa eller tillredda i en blandad sallad. Blommor, blad och rötter innehåller a- och c-vitaminer.
Den odlade violettan, Rebecca, har en märkbar arom av vanilj i blad och blomma, med inslag av vaktelbär (släktet Gaultheria) (eng. Wintergreen).

Den starka doften från olika varianter av luktviol (Viola odorata) ger sötma till desserter, fruktsallader och tesorter, medan den mildare styvmorsviolen (Viola tricolor) fungerar med både söta och salta rätter, grillat kött och ångkokta grönsaker. Luktviolens hjärtformade blad kan också användas som grönsak.

En kanderad viol är en blomma, oftast en luktviol, viola odorata, som täckts med vispad äggvita och doppats i socker. Man kan också kandera eller kristallisera genom att hälla het sockerlag över blomman eller doppa den i lagen och röra om tills sockret stelnat och torkat. Metoden används bl a för att kandera rosenblad och tidigare apelsinträdets blommor. När man kanderar mandlar och apelsinskal på detta sätt kallas de för praliner på franska och engelska.

Kanderade violer tillverkas kommersiellt i Toulouse, kända som violettes de Toulouse. De används huvudsakligen som dekorationer eller som ingrediens i aromstarka desserter.
Fransmännen är också kända för sin sockerlag med smak av viol, som i USA används när man gör violscones och marshmallows. Violextrakt smaksätter också likörerna Creme Yvette, Creme de Violette och Parfait d’Amour.
Bild på styvmorsviol

Vitplister (Lamium album) (Valkopeippi) Vitplister påminner om brännässlan och växer i samma sort jordmån som denna, men bränns inte om man rör den. Örtståndet producerar en eterisk olja med mycket frän lukt. De späda skotten som kommer tidigt på våren har använts som grönkål. De tidigaste skotten av vitplister är lätta att förväxla med nässelskott, då dessa samlas för att användas som kål, men skulle de förväxlas är ingen olycka skedd, utom att nässlan ger en läckrare kål än blindnässlan. Man kan dock späda ut nässelsoppan med vitplister även om dess näringsinnehåll inte motsvarar nässlans.
Bild på vitplister

Vårbrodd har inslag av kumarin. Vårbrodden har inslag av kumarin. Bild: Yle/Public domain

Stjälkar, blad och frön eller frukterna kan extraheras och ingå i såser till fisk eller äppelbaserade efterrätter. Torkad vårbrodd kan också användas för att smaksätta lamm-, får- eller kalvstekar. Den torkade vårbrodden blötläggs först i ca 15 minuter och läggs sedan med köttet i ugnen. Grädda på relativt låg värme så att höet inte bränns vid.
Bild på vårbrodd

Vårklynne (Valerianella locusta) (Vuonankaali) Vårklynne är aromatisk, med inslag av ros och örter. Den är sällsynt i Finland och fridlyst på vissa håll. Vårklynnens blad och blommor passar i en finare sallad med skaldjur, sparris och kardborrar. I kokboken Vilda örter dekorerar Sami Tallberg stekt hönslever med färsk vårklynne och dressing.
Bild på vårklynne

Vårtbjörk (Betula pendula) (Rauduskoivu) Som färsk har vårtbjörken en somrig smak med toner av citrus. Knopparna är nötiga och unga blad kan användas som pesilja, dvs ge smak och arom till rätter. Passar bra till somriga, inhemska rätter som snålsoppa, potatisallad, laxfiskar och såser av gräddfil. Knoppar och unga blad kan också användas till att krydda snaps. Bladen kan extraheras till saft liksom fläder och svartvin och saven kan kokas till sirap eller drickas som sådan.
Bild på vårtbjörk

Våtarv, Vattunarv, Natagräs (Stellaria media) (Pihatähtimö eller vesiheinä) Hela växten är ätbar och behöver inte tillagas. Den rik på protein, kolhydrater och C-vitamin. Den kan plockas tills snön faller. Den kan ätas rå i sallader, i stuvningar eller tillredas som spenat samt mixas med annat grönt till hälsodryck. Koka våtarv i sin egen vätska 5-10 min, tillsätt litet citron och smör, eller fräs hela växten i smör, gärna med löktrav.

Recept på sallad med våtarv.

Den är också känd som medicinalväxt. Utvärtes har den varit viktig i vården av sår och kliande utslag, invärtes för att vårda problem i användnings- och urinvägar, hosta, skörbjugg, gikt, reumatism samt för hemorojder. Våtarv har också används för att bleka bort fräknar och förhöja tarmfunktioner. De verksamma ämnena är i huvudsak kisel och kalium, men växten innehåller också flavonoiden rutin (C27H30O16).
Småfåglar och kycklingar äter gärna våtarv, vilket givit upphov till det lokala namnet fågelgräs.
Bild på våtarv

Vänderot, Läkevänderot (Valeriana officinalis) (Virmajuuret) Vänderoten blommor är något bittra i smaken, men kommer till sin rätt i t ex dippar med smetana eller grädde samt vitt vin och en klick honung. Vänderot fungerar också i en klassisk smörsås till fisk.

Läkevänderot ingår i en större familj vänderotväxter, t ex Flädervänderot (Valeriana sambucifolia) (Lehtovirmajuuri).
Bild på vänderot

Älggräs, älgört (Filipendula ulmaria L.) (Mesiangervo) Älggräs har använts för smaksättning av öl och mjöd, antingen genom att karen gneds med bladen, eller att de tillsattes som krydda. Man har även kryddat portvin och ättika med blommorna.
Blommorna har en arom av mandel och honung. Av blommorna kan man koka saft efter samma recept som fläderblomssaft.I samband med sparrissäsongen kan man också smaksätta hollandaisesåsen med älggräs.

Sami Tallberg rekommenderar att man torkar blommorna då arom och smak förstärks. Sedan låter han de torkade blommorna dra i varm mjölk över natten. Mjölken får en smak av pralin och karamelliserad hasselnöt eller mandel. Mjölken blir utsökt att göra glass av.

Om bladen av älggräs gnuggas avger de en stark och angenäm doft som påminner om rödklöver. Doftämnet är en benzoloid. Bladen har för sin väldofts skull använts redan på 300-talet f.Kr. i Grekland. Älgörten tillhörde också kelternas heliga örter.

Recept på älggrässaft.

Bladen och blommorna innehåller salicylsyra. En drog gjord på torkade blommor (i den gamla farmakologin benämnt spiræe herba) har inom folkmedicinen använts som smärtstillande och febernedsättande medel.
Växtens tidigare vetenskapliga namn Spiraea ulmaria har fått ge namn åt läkemedlet aspirin.
Bild på älggräs

Ängsbräsma (Cardamine pratensis) (Luhtalitukka) Ängsbräsma är en växt man plockar i sjöar, bäckar och våtmarker. Smaken påminner om smörgåskrasse och växten kallas därför också för ängskrasse.Ängskrassens blad och blommor kan användas tillsammans med grillat kött, med rökt fisk och potatisallad samt i sallader. Pröva också att kombinera den med getost och färska jordgubbar.
Bild på ängsbräsma

Ängshaverrot (Tragopogon pratensis) (Piennarpukinparta eller pukinparta) Blomknoppar av ängshaverrot kan kokas som primörer eller som ingrediens i t ex en pastarätt. Späda skott kan användas som sparris, men även roten är ätlig.
Bild på ängshaverrot

Ängssyra (Rumex acetosa) (Niittysuolaheinä) och Bergsyra (Rumex acetosella) (Ahosuolaheinä) Ängssyran har odlats av människan i århundraden. Den kallas även för Nordens citron för sin syrlighet som den får av oxalsyra. Passar bra till fet mat, t ex lax och fett kött, till skaldjur och primörer, i gräddsåser och majonnäser samt efterrätter. Växten har använts av samerna för att syra mjölk för att få den mer hållbar. Bergsyran är något mindre till växten, men kan användas på samma sätt som ängssyra.

Recept på sallad med ängssyra.

Bladen kan också mixas till puré i soppor och redningar eller hela i sallader. De vildväxande varianterna har en skarpare smak p g a den högre halten av oxalsyra och har en doft av kiwifrukt eller syrliga smultron. Den odlade varianten av ängssyra, också kallad trädgårdssyra, är betydligt mildare. Kom ihåg att oxalsyra är giftigt. Små mängder ängssyra är ofarligt, men vid större intag kan den vara dödlig.
Ängssyra är även en internationellt populär växt.

Ängssyra äts världen över. Ängssyran äts världen över. Bild: Yle/Public domain

I Rumänien är den vilda och odlade änggsyran känd som măcriş eller ştevie. Även här blir den till stuvningar med spenat, ingrediens i soppor samt äts rå i sallader med spenat eller som smörgåspålägg. I Ryssland och Ukraina kallas den shchavel (щавель) och är en ingrediens i en s k grön borscht. Även i Litauen är rūgštynė en soppingrediens. I Ungern kallas ängssyran sóska (/ʃoːʃkɔ/ eller "SHO-sh-kaw"), i Turkiet kuzukulağı ('lammöron') och på polska säger man szczaw (uttalas /ʂʈʂaf/). I Kroatien och Bulgarien ingår ängssyra i soppor eller potatismos, eller som en del av en traditionella rätt av ål och andra gröna örter.

På den grekiska landsbygden används växten tillsammans med spenat, lök och mangold i en rätt som kallas spanakopita. I den flamländska delen av Belgien talar man om zurkel och konserverad puré av ängssyra blandas i potatismos som äts vintertid tillsammans med korv, köttbullar och stekt bacon. I Portugal kallas den azeda (syrlig) och tuggas vanligtvis rå.

I Vietnam kallas den rau chua och äts rå med salladsblad samt som ingrediens i pannkakan Bánh Xēo. I Indien kallas bladen chukkakura på telugu och används i flera smakrika recept, t ex chukkakura pappu soppa på gula linser, även kallad toor dal.

I Albanien benämns vildörten lëpjeta, bladen sjuds och serveras kalla marinerade i olivolja. Ängssyran används även i soppor och som fyllning i burek (byrek me lakra).
Bild på ängssyra

Fisk, bröd, gröt, rotfrukter, baljväxter och öl. Det är i korthet vad befolkningen i det medeltida Finland levde på, även vid våra slott. Hade man det bättre ställt fanns även kött på bordet, men det var inte alla förunnat.

För att bättre förstå hur vi levde i det medeltida Finland, måste vi först definiera medeltiden. Vi pratar om en lång tidsperiod som inföll ca 500 – 1500 e.Kr och som ofta delas in i tidig medeltid, högmedeltid och senmedeltid. Utvecklingen inom dessa tidsperioder varierar också i Norden jämfört med övriga Europa, men i korthet är vi under den här tidsperioden både katoliker med ca 180 fastedagar om året och protestanter med en reformation som även omfattar ett utvecklat jordbruk och en utvecklad bokföringstradition. Nya råvaror, kryddor och matlagningstekniker anländer med klostren och munkarna, krig och soldater, handelsmän och unioner, folkvandringar och upptäcktsresor.

Lyssna på matarkeolog Hanna Tunberg om hur man forskar i medeltida mat.

Konserveringsmetoderna bestämde långt vilka förnödenheter som kunde tillredas och när under året, men samhällsordningen påvisade att de av högre rang också skulle äta bättre. Adeln och kronans tjänstemän åt alltså mer mångsidigt än allmogen, något som förtydligas ytterligare när vi närmare studerar hur hoven levde vid europeiska slott och borgar. Det är, förutom en tid med stark hierarkisk samhällsindelning, en tid då humoralpatologin bestämmer hur en maträtt skall byggas upp.

I den här artikeln skall vi försöka skapa oss en bild av hur man levde vid medeltida slott och borgar i central- och sydeuropa, men även i Finland, d v s vid Tavastehus, Raseborg, Kastelholm, Olofsborg, Viborg och Åbo slott.

Det har forskats mycket kring slottens funktion i krigstid samt deras strukturer och uppbyggnader, men rätt litet om vardagen vid slotten, de kringliggande gårdarna och i regionen slotten styrde över. Därför är bl a Anna-Maria Vilkunas avhandling Kruunun taloudenpito Hämeen linnassa 1500-luvun puolivälissä en tacksam hjälp på vägen. Forskarna i sin tur kan tacka Gustav Vasa för att ha varit noga med räkenskaperna och låtit bokföra hushållningen vid de olika svenska slotten.

Vårt dagliga bröd

Ölbryggning på 1500-talet Ölbryggning på 1500-talet Bild: Yle/Public domain

Gustav Vasa beordrade också att skogsareal som var lämplig för odling skulle svedjas och utökas med rågodling, som gav bättre och säkrare skördar än vad korn och havre hade gett tidigare. Vid slotten odlades också baljväxter och rotfrukter, i första hand ärter, bönor och kål. Det som inte producerades vid slottet, odlades, föddes upp eller jagades av lokalbefolkningen och drevs in som skatter. En gård kunde vara ansvarig för nötboskapen, en annan för fisket, medan slottets närliggande marker odlades och skördades av arbetsfolk eller säsongsarbetare vid slottet. På så vis hade slottet regelbundet kött, fisk och vilt i förråden, torkat, syrat eller saltat. Det förekom också utbyten mellan slott, får från Åbo slott byttes ut mot nötboskap från Tavastehus. Mjölk kärnades till smör och ystades till ost, men allmogen fick nog nöja sig med surmjölk till rågmjölsgröten.

Lagring och konservering

Att utsätta livsmedel för kemiska processer som rökning, saltning (i salt eller lake) eller konservering gjorde att den höll sig längre. De flesta av dessa metoder tillförde även nya smaker till maten. Rökning och saltning av boskap som slaktades sent på hösten var en vanlig strategi för att dels förse hushåll med kött över vintern, dels att slippa slösa foder på boskapen under de magra vintermånaderna. Smör var nästan alltid hårt saltat (5-10% salthalt) för att inte härskna för snart, något som gjorde att det även kunde säljas på export. Grönsaker, ägg och fisk lades ofta in i tätt packade krukor med saltlag som ofta även innehöll sura vätskor (citronsaft, verjus eller vinäger). En annan metod var att försegla maten i ett lager av socker eller honung genom att koka det i en sockerlag, som sedan maten förvarades i. Att uppmuntra bakterieproduktion genom jäsning var också vanligt; man gjorde alkoholhaltiga drycker av spannmål, frukt och druvor där alkoholen verkade desinficerande, mjölk syrades till filmjölk eller ystades till ost som sen kunde lagras

Antik amfora för garum Antik amfora för garum Bild: Yle/Public domain

En vanlig rätt, oavsett om det var en bankett eller vardagsmåltid, var soppor och såser som var avsedda att ätas genom att man doppade (eller soppade) brödbitar i skålarna för att suga upp innehållet. Andra mycket vanliga rätter var frumenty, en tjock vetegröt kokad i köttbuljong och ofta smaksatt med kryddor samt diverse grötar på många olika sorters spannmål. Dessa kunde ofta serveras som desserter eller rätter avsedda för sjuka om de kokades i mjölk eller mandelmjölk och sötades. Pajer med fyllningar av kött, ägg, grönsaker och frukt var vanliga över hela Europa, och likaså olika degknyten, munkar och liknande bakverk. Mot senmedeltiden (1300-1500-talen) blev kex, och särskilt rån, populära till efterrätten hos överklassen. Spannmål, antingen i form av smulat bröd eller mjöl, var också det vanligaste sättet att reda soppor och stuvningar, ofta i kombination med mandelmjölk.

Soppor, grytor och stuvningar var de vanligaste rätterna och ingredienser som användes över hela Europa var mandlar, oftast i form av mandelmjölk, verjus (den sura saften av omogna druvor), vin och vinäger, gärna kombinerat med socker och honung för dem som hade råd. Gris och kyckling förekom i alla regioner och man åt stora mängder sill och torsk, särskilt i norr.

Det här betydde inte automatiskt att alla vid slottet fick äta av alla rätter. Alla åt gröt, bröd, ärter, bönor, kål och drack stora mängder öl, men vid slottsfogdens bord åt man de bästa styckningsdelarna som också serverades med dyrare och bättre kryddor än vid arbetsfolkets bord som tidvis fick vara utan smör och nöja sig med blodkorv som enda kötträtt. Slottsfogden drack också vin och brödet var bakat på finare malet mjöl än arbetsfolkets som var betydligt grövre.

De fyra temperamenten De fyra temperamenten Bild: Yle/Public domain

Humoralpatologin styr maten

Enligt humoralpatologin skulle man beakta kroppens fyra vätskor med en balanserad kost. Gul och svart galla, slem och blod ansågs ha olika fuktighetsgrad och temperatur och därför skulle en maträtt ha ingredienser som balanserade dessa egenskaper, t ex en kyckling kunde serveras med blodsås smaksatt med kanel. I likhet med den asiatiska maten där man strävar efter kombinationer av sött, surt, starkt, milt och umami skulle den medeltida maten ha inslag av varmt, kallt, torrt och fuktigt, vilket innebar t ex varma kryddor och ingredienser som vitlök, kanel och saffran, sötma i form av torkade frukter eller honung samt sylighet i form av vinäger. Fisk ansågs vara väldigt kall och fuktig och skulle därför tillagas på ett sätt som värmde och torkade ut, som stekning eller bakning i ugn och helst smaksättas med heta och torra kryddor; nötkött ansågs vara kallt och fuktigt och skulle därför helst kokas; fläsk var varmt och fuktigt och skulle därför grillas eller bakas. I några receptsamlingar anges alternativ till råvaror där humorala egenskaper ansågs viktigare än snarlikhet i smak. I ett recept på kvittenpaj anges kål som ett fullgott alternativ, och i ett annat likställs rovor med päron. Man kombinerade gärna frukt med kött, fisk och ägg. Ett recept på Tart de brymlen, en sorts fiskpaj från receptsamlingen Forme of Cury från sent 1300-tal, innehåller en blandning av fikon, russin, äpplen, päron och fisk (lax, ungtorsk eller kolja) med urkärnade plommon under pajskalet.

Recept på medeltida, italiensk kryddblandning, Spezie fini.

Medeltida matvanor

I de flesta hushåll lagade man mat över en öppen eldstad i mitten av bostaden för att utnyttja värmen från elden så effektivt som möjligt. All medeltida matlagning skedde med hjälp av eld och alla kockar var tvungna att behärska konsten att laga mat över öppen eld. Ugnar var vanliga, men de var dyra att bygga och fanns bara i större hushåll och bagerier. Det fanns även mindre, flyttbara ugnar som kunde fyllas med mat och sedan täckas med glödande kol eller het aska, och även större ugnar på hjul varifrån man kunde sälja pajer och andra bakverk i medeltida städer. Mot senmedeltiden utvecklades successivt ett separat kök, först genom att eldstaden flyttades in mot väggen och senare genom att det placerades i en fristående byggnad som hängde samman med huvudbyggnaden genom en överbyggd gångväg eller arkad. På så vis kunde man undvika rök och matos och det minimerade också risken för att en eldsvåda skulle kunna sprida sig från de många eldstäderna i storköken. I slott och större herrgårdar var köken ofta belägna i bottenvåningen, indelade i två eller tre rum med flera eldstäder.

Träsnitt ur den första tryckta tyska kokboken Träsnitt ur den första tryckta tyska kokboken Bild: Yle/Public domain

Maten under medeltiden var ofta betydligt fetare än idag, i alla fall för dem som hade råd. Det ansågs inte vara ett hälsoproblem; kroppen behövde fettreserver, eftersom många arbetade hårt och bostäderna vara kalla och dragiga. Kroppsidealen var också annorlunda; var man rik skulle man gärna visa upp det med lite hull (särskilt bland män) och det var i allmänhet bara de mycket fattiga eller sjuka som var smala.

Vardag och fest

Till vardags åt man bröd, gröt, välling, ärter och kål med inslag av kokt, salt kött eller saltad, torkad fisk, men när det dukades upp till fest dignade i synnerhet honnörsborden utan like.

Här hittar du tips och råd om du vill ställa till en medeltida fest eller temakväll.

Köksbesättningen i de riktigt stora hoven som hölls av adel och monarker kunde ofta bestå av flera hundra personer: bagare, våffelmakare, såsmakare, förrådsmästare, slaktare, skärare, mjölkpigor, hovmästare och otaliga kökspojkar. Vanliga hushåll klarade sig oftast på ved som kunde plockas från omgivande skog, medan storköken med jämna mellanrum var tvungna att organisera försörjningen av ved för att laga mat åt flera hundra personer. I Du fait du cuisine (Om matlagning), en avhandling om matlagning från 1500-talet, ger mäster Chiquart, chefskock till motpåven Amadeus VIII, hertig av Savojen (1383-1451), rekommendationer för en tvådagarsbankett. Inför en tvådagarsbankett råder Chiquart en chefskock att säkra minst 1000 vagnslaster prima, torr ved och en hel lada kol.

Det är svårt att jämföra utbudet vid ett syd- eller centraleuropeiskt slott med ett nordeuropeiskt. Vid de franska och tyska hoven levde man i överflöd, medan allmogen och tjänstefolk fick nöja sig med enklare kost. Men även på slotten i Norden kunde kungen och fogdar bjuda på läckerheter som olika slags bröd, höna, kycklingar, fåglar (vaktel, järpe, duva, svan, gås, papegoja, anka, and, trana, fasan), ägg, gris, kalv, fisk (torsk, gädda, plattfiskar, abborre, öring, lax).

I Frankrikes kung Ludwig IX (den heliges) bokföring finns flere menyer sparade. I en matlista från år 1248 läser vi att man i hovet åt körsbär, unga bönor kokta i mjölk, paj av europeisk ål (Anguilla anguilla), mandelmjölk smaksatt med kanel, pressad ål i grön sås, tårtor, kakor och frukter.

Hur pressar man då ål? Källan avslöjar att ålen bars stekt till bordet, varefter vi får anta att den pressades på ett liknande sätt som man pressar anka.

Så vad är då egentligen pressad anka? Jo, efter ett antal smaskiga amuse boucher och en förrätt bestående av confiterat av anklår med anklever och tryffel kommer det helt enkelt in ett perfekt knaperstekt ankbröst serverat med rostad jordärtskocka, savojkål och karamelliserad lök. En kock med jättehög hatt rullar sedan ut en liten vagn med en vacker gammal ankpress i silver och en brinnande gasplatta och börjar sedan, under visst knakande, pressa ut det göttigaste ur ankskrovet.
Den blodiga vätskan häller han sedan i en kopparpanna och börjar tillreda en fantastisk madeirasås framför våra ögon. Det är vackert och gott och en sådan helhetsupplevelse att jag går därifrån leende och hoppandes att Operakällaren kommer börja gräva fram fler gamla klassiker ur gömmorna, skriver Jonas Cramby i tidningen Metro den 5.6.2013.

Den 19 maj 1344 bjöd den nyvalde påven Clemens VI i Avignon en festmåltid för den katolska kyrkans grädda.
Receptet finns inte sparat, men en lista på råvarorna som bestod av:

118 oxar, 1023 får, 101 kalvar, 914 getter, 60 grisar, 68 centner (troligen 6800 kg) späck och saltkött, 15 störar, 300 gäddor, 1500 tuppar, 3043 höns, 7428 kycklingar, 1146 gäss, 3250 dussin hönsägg och 31 500 äpplen.
Dryckesbägarnas antal var 51 000 st. Viner som dracks var La Rochelle, Beaume, Saint-Pourcain, Rehnviner och viner från Provence.

Vid det franska hovet åt man den 4 oktober 1576:
58 dussin bröd, 4 tunnor vin, 213 nål får, 94 nål kalv, 26 tuppar, 70 höns och kycklingar, 4 järpar, 6 kaniner, 2 harar, 12 småfåglar, 4 tallrikar kalvsylta, 4 fårmagar, 1 dussin korv, 84 hönsägg, 42 nål späck, 4 pajer av duva, 14 kakor och mängder av frukter.

Här kan se hur en medeltida festmåltid á la Tudor år 1590 byggs upp vid Haddon Hall i England av kocken Marc Meltonville och historikern Ruth Goodman.

Medeltida kokböcker

Det finns inte många tryckta medeltida kokböcker. Den kanske tidigaste skandinaviska kokboken Libellus de Arte Coquinaria (En liten bok om kokkonsten) från 1200-talet består av 35 recept. Boken finns i fyra versioner på lågtyska, danska och isländska. Det är i första hand tyska och franska, handskrivna receptsamlingar och muntlig tradition som styr kokkonsten i de medeltida köken fram till slutet av 1400-talet inspirerad av den högre kokkonsten med anor från antiken. Den mest omfattande receptsamlingen från romersk tid är daterad ca 200 e.Kr och går under författarnamnet Apicius, men tros ha sammanfattats av en viss Caelius. Inspirationen kom från Marcus Gavius Apicius som var en berömd romersk läckergom under första århundradet e.Kr.
Den första tryckta kokboken De honesta voluptate (Om den anständiga vällusten) av italienaren Bartolomeo Sacchi utkom 1475. Den fick en rad efterföljare främst i Italien, som under renässansen var föregångsland för finare matlagning i Europa. Under 1500- och 1600-talen var främst tyska kokböcker viktiga i Sverige, t.ex. Marcus Rumpoldts Ein neues Kochbuch (1576).

De tidiga kokböckerna är ofta en lista på ingredienser, men saknar mått, koktider och beskrivningar för hur rätter skall tillredas. Detta var uppenbarligen kunskap som nedärvdes av kökschefer, kockar, källarmästare och lärlingar och som även följde med kökschefer från land till land. Det var inte ovanligt att t ex en adelsdam som gifte sig och introducerades vid ett nytt hov hade med sig egen kökspersonal. Så fick hov njuta av vana smaker samtidigt som hon lät introducera nya rätter och tekniker. En rik köpman eller adelsman däremot, skulle nog ha känt sig hemma smakmässigt vart han än for i Europa. Han kunde njuta av en kyckling i saffransås eller en gädda med kanelsås både hemma och utomlands.

Under 1600-talet blommar den franska kokkonsten upp och därmed också kokböckerna. Åtskilliga handskrivna receptsamlingar på svenska bevarats från stormaktstiden. På 1600-talet slog det finare franska köket igenom hos den svenska aristokratin, vilket avspeglades på kokboksfronten med verk av köksmästaren Romble Salés Then frantzösiske kocken 1664 och friherren Åke Rålambs Adelig öfning XIV från 1690.
1642 utkom också den första tryckta svenska kokboken Sundhetzens speghel av drottning Kristinas livmedicus Andreas Sparrman skriven med alexandriner (rimmad versform). Det är en bok med praktiska råd om hur man bevarar hälsan, och innehåller en kokboksdel med recept.

Recept och råvaror från sen medeltid och stormaktstiden skiljer sig inte märkbart från varandra. Det blir pråligare, i synnerhet i hoven där man också dukar upp skåderätter som inte skall ätas utan bara är estetiska.

Hommage kommer från franskan och är en hyllning, en akt av vördnad. Termen används ofta inom konsten när man hyllar en annan konstnär genom sitt verk. Inspirerad av den färgstarka och dramatiska Frida Kahlo gör Camilla en stor tavla i blandteknik

För att göra en tavla i blandteknik eller ett kollage behöver du en massa små beståndsdelar:

Camilla som Frida Camilla som Frida Bild: YLE/Strömsö

- kartong eller skiva som bas
- färg
- penslar
- blyertspennor
- tuschpennor
- lim
- sax
- foton
- teckningar
- affischer och tidningar

Jag utgick från mitt favoritfoto av Frida, ett porträtt av fotografen Nickolas Murray, taget 1939. Det finns så många fantastiskt fina foton av henne, för att inte tala om alla hennes självporträtt.

Förutom att det skulle bli en bild av Frida plockade jag in mina egna favoriter från hennes liv och situationer runt henne, d v s hennes kärlek till djur, den mexikanska folkonsten med Mexican heart halsbandet och de mexikanska skallarna sugar sculls och det kända citatet Viva la vida som finns i en av hennes målningar. Det var de olika delarna och sen satte jag ihop dem.

Började med att skissa upp huuvd och kropp och placerade den rätt i bilden på den grundmålade skivan. Grovt skissade jag ungefär hur baneret skulle finnas plus storleken på skallarna.

Målade den gröna basen, det svart håret och klänningen. Då hann det torka medan jag klippte ut blommor som jag sedan limmade fast i hennes hår med hjälp av decoupage (funkar också med vanligt lim). Klippte ut mina tecknade fåglar och annat som skulle limmas fast.

Ritade sen tre mexikanska skallar under baneret. Ju fler skallar jag ritar desto roligare blir det, de är så fantastiskt detaljerade och man hittar bara på flera sätt att göra dem på. Riktigt roligt!

Sen fortsatte jag med att måla svart runt skallarna och limma fast blommor, småfåglar och gröna blad runt baneret och skallarna. Textade sen Viva la vida på baneret. De stora fåglarna limmades fast vid axlarna.

Jag suddade inte bort ett enda blyertsstreck, tycker att det ger en djupare friare känsla när man ser linjerna bredvid tuschstrecken. Ritade in tuschkonturer runt fåglar, skallar, blommor och hennes ögon, det kännspaka ögonbrynet och läpparna blev djupt röda och det sista jag gjorde var att måla den gula blusen plus smycket.

Camillas hyllning till Frida Kahlo

Camilla målar ett portträtt av Frida Kahlo med blandteknik.

Det finns olika sätt att fira allhelgona. I Finland är vi vana att fira mera stillsamt med tända ljus, men på andra ställen i världen är helgen ett tillfälle för släkten att samlas.

I Mexico är allhelgona en av årets största högtider. Egentligen går den under namnet Día de los muertos, alltså De dödas dag. Långt före spanjorerna landsteg i Mexico hyllade indianerna sina döda vid flera tillfällen under året. På den tiden hyllades barnens själar skilt och under en annan månad hyllades de avlidna vuxna. Man tänkte sig att det fanns fyra dödsriken. Härskare över alla var gudinnan Mictecacíhuatl och hennes make Mictlantecuhtli. Gudinnan omnämns numera som La Catrina och finns ofta avbildad som en dödskalle med någon feminin symbol.

När Mexico blev spanskt fusionerades de dödas högtidsdag med allhelgona. Men fortfarande ser man spår av de gamla traditionerna. På vissa begravningsplatser samlas släkten vid sina anhörigas gravar och har släktkalas. Mest utbrett är ändå att fira i hemmen.

Firas i två dagar

I Mexico firas allhelgona under två dagar. Den första dagen förbereder man ett altare för sin avlidna släkting. På bordet ställs fram mat och andra saker som den bortgångna har tyckt om. Det kan vara frukt, godis eller till och med cigarrer. Viss symbolik hör också till. Man tänker sig att den bortgångnes ande kommer på besök under natten. Därför görs en stig av blommor och silkespapper från ytterdörren som leder fram till altaret.

Fyra ljus sätts ut som en kompass. Salt och vatten symboliserar själens renhet, men man tänker sig också att anden som har rest under natten behöver vatten för att släcka törsten. Gula blommor symboliserar ljuset och solen.

Maten lämnas fram och ljusen är tända under natten då den dödas själ besöker altaret. Följande dag samlas släkten i hemmet och man har en familjefest. Itzel Ruiz som numera bor i Helsingfors firar de dödas dag tillsammans med mexicanska vänner. Syftet med festen är att hylla och komma ihåg sina avlidna. Hon berättar att medan hon förbereder altaret minns hon olika saker om sin mormor, som anekdoter eller olika saker hon har gillat och på så sätt har mormodern varit närvarande. Ett talesätt i Mexico lyder; att minnas är att leva. På så sätt går också traditionerna i arv.

De dödas dag

Elisabeth Morney firar de dödas dag eller allhelgona på mexiaknskt vis tillsammans med Irma och Itzel i Helsingfors

Över tio hugade köpare är intresserade av att köpa Svidja slott i Sjundeå.

De intresserade skulle senast klockan 12 på tisdagen (28.10) anmäla sitt intresse.

- Det kom över tio anmälningar. Flera av dem är riktigt seriösa, uppger försäljningschef Esa Pentikäinen på Senatsfastigheter som har i uppgift att sälja slottet.

- Jag vill inte i det här skedet säga om det bland de intresserade finns lokala eller utländska namn, säger Pentikäinen.

Preliminär plan

De intresserade skulle i första skedet berätta hur mycket de tycker att Svidja slott är värt samt vilka planer de har för fastigheten.

Svidja slott består av det historiskt värdefulla slottet och ett sextiotal andra byggnader samt närmare 800 hektar mark, varav över 500 hektar är skog.

Fortsätter i höst

Senatsfastigheter begär sedan in regelrätta offerter i november-december. Senatsfastigheter får begära offerter också av sådana som inte nu har anmält sitt intresse. Offerterna kan senare preciseras förhandlingsvägen.

- Det blir intressant att se om köparkandidaterna är intresserade av hela paketet eller en del av det, säger Pentikäinen.

Rehnberg intresserad av att köpa

Tidningen Västra Nyland uppger på sin webbplats på onsdagen (29.10) att Gustav Rehnberg från Gårdskulla gård i Sjundeå har anmält sitt intresse för att köpa Svidja slott.

Den övergivna fattiggården i Malax döljer många hemligheter. Man kan utforska huset i timtal och fascineras av det liv som utspelats här och beundra alla fynd i det öde huset. Men det lönar sig att vara noggrann och utforska också de skrymslen och utrymmen man inte skulle tro att döljer några hemligheter. Det lärde sig åtminstone Marjo Levlin.

Konstnären Marjo Levlin hade redan som barn lekt i huset men det var först i vuxen ålder hon julhelgen 2008 gjorde sitt livs upptäckt i en av de mindre byggnaderna, nämligen bastun. Levlin fick tillstånd att ta skatten tillvara och har förevisat den på utställning. Någon annan skulle kanske ha försökt tjäna pengar på de unika fynden men som konstnär ville Levlin dela med sig av en svunnen värld.

Den vite shejken

Louis Billing föddes 1888 i Kuopio och han levde hela sitt liv i cirkusvärlden. Hans far skötte en hästdriven karusell och modern sålde biljetter. Fr.o.m. 1915 följde han med Knut Lindbergs cirkus som hade både skjutbana och karusell.

Det svarta kabinettet som han tog över härstammade från Tyskland. Max Auzinger var en tysk skådespelare som upptäckt att man kunde skapa en magisk effekt genom att drapera ett rum med svart sammet och låta en svartklädd osynlig assistent lyfta och rotera på föremål.

Auzingers artistnamn blev Ben-Ali-Bey och hans show blev känd i Europa. Till Finland kom numret med Billings svärfar Buckhardt-Hansen som höll på med det från slutet av 1800-talet till mitten av 30-talet då han lade av. Louis Billing nappade konceptet och turnerade som den vite shejken fram till 1968. Billing dog 1980. Man kan bara spekulera vad hans samling svartkonst-grejer och cirkusprylar varit med om innan Marjo Levlin hittade dem i bastuförrådet. Vissa hade t.o.m. kodynga på sig vilket tyder på att de legat utomhus.

Levlin som hittade de bortglömda föremålen 2008 döpte sin konstinstallation till ”Humbugtältet & Det svarta kabinettet”.

För en urban explorer är ett fynd som detta rena rama lottovinsten. När jag besökte fattiggården i maj 2014 kliade det i fingrarna att ta med mig ett av den vita shejkens kort som minne, men jag lät bli.

Ni kan läsa mer om mina äventyr i fattiggården här.

I Levande arkivet hittas en intervju från 1974 med Louis Billing själv.

Stuck, kommer från Italienskans stucco. Stucco och är ett samlingsnamn för olika blandningar av gips, marmormjöl och lim som man använt för att göra dekorativa detaljer inom arkitektur och konst.

Stuckaturer har funnits länge. Arkeologer har hittat stuckliknande material i t ex Tutankhamuns gravkammare.

Under renässansen (pånyttfödelsen mellan 1400- och 1600-talen) återupplivades intresset för stuckaturer efter att ha varit ett ointressant material inom arkitekturen under medeltiden. Särskilt fina stuckarbeten finns i Vatikanen Rafaels loggia från denna tid. Stuckaturerna utvecklades i Barockens (glansperiod i mitten av 1600-talet) och rokokons (glansperiod i mitten av 1700-talet) arkitektur. Också för Jugendstilen (1890-1920-tal) passade stuckmaterialet bra. Jugendstilen kännetecknas av naturalistiska ornament och växtmotiv.

Stuckaturer och takrosetter

Ett potpurri av takrosetter och stuckaturer från Vasa Teater och egnahemshus.

Gipsmassa

Gipsmassa låter enkelt, men egentligen är det en kemisk process. För att belysa uppfinningslusten, påhittigheten och för att fascineras över hur i all sin dar kom man på att just göra så redan på den tiden listar jag några detaljer ut framställningen.

- Stuckmassa framställs av gipsmjöl som blandas ut med vatten. Andra material som marmormjöl, glas och sand tillsätts för att få önskade egenskaper.
- Gips = naturligt förekommande kalk som bundit till sig vatten och svavel, kemisk formel CaSO4 2H2O
- För att få gipsmjöl bräns gipssten i 110 till 180 graders värme. När ca 75% av det bundna vattnet har avdunstat bildas så kallat stuckgips.
- Stuckgipset blandas med vatten och man får en gipsdeg . Gipsdegen kan formas och den torkar långsamt. Stuckatören kan gjuta och skulptera massan hur den vill. När massan formats klar skall degen torka varpå det tillblandade vatten som tillsatts avdunstar, gipsdegen härdas och blir återigen till gipssten, I princip den form stuckmassan startade från.

Takrosett

Takrosetten är en typ av stuckatur. Den är en dekoration som man ofta ser som en dekoration runt takbelysningen i äldre hus. Takrosetter finns i äldre trähus och stenhus, de finns otroligt utsmyckade takrosetter och pyttesmå, nästan osynliga.
Takrosetter har nog fallit bort från våra byggen för länge sedan, kanske för att det tar tid att dekorera, kanske det blir för dyrt eller kanske för att det nu finns så många stilar som går parallellt. Det skulle kanske vara omöjligt att välja en modell som skulle passa till allas inredningssmak.

Nuförtiden finns takrosetter i frigolit att köpa som separata detaljer som man limmar upp i taket. Fördelen med frigolit är att det är ett lätt material.

Min takrosett har jag skurit ur i en polystyrenskiva (xps), ett material som normalt används som isolering under hus. Xps-skivan är lätt att forma och jobba med. Jag använde en vass mattkniv och skar olika typer av avfasningar i skivan.
När mönstret var klart spacklade jag hela takrosetten med ett mellangrovt lättslipat spackel. Takrosetten limmade jag fast i taket. För att få takrosetten integrerad och som en del av taket målade jag den i samma vita nyans som resten av taket.

Jims takrosett av polystyren

Jim skär ut en takrosett i polystyren.

För 75 år sedan fylls vägar, gator och tåg inte bara av unga män på väg mot fronten – utan också av hästar. Under den stora reservövningen hösten 1939, som de facto är en regelrätt mobilisering, genomförs också en omfattande utskrivning av civila hästar. Försvaret själv har 5000 hästar. När vinterkriget bryter ut är antalet över 70 000.

Utskrivningar

Sammanlagt avstår civilbefolkningen 130 000 hästar till vinter- och fortsättningskrigen. Så långt det är möjligt lämnar man ingen gård hästlös. Ödesgemenskapen med mänskorna är snarlik; de unga, de gamla, de sjuka och de dräktiga får bli kvar och axla ansvaret för att livet skall kunna fortgå också vid hemmafronten.

På uppsamlingsplatser runt om i landet samlas hundratals hästar inför ett okänt öde, spända framför kärran med sina bästa seldon, lastade med havre och hö för tre dagar, en filt, en grimma och ett dricksämbar. Med djupt allvar förberedde pappa Kiltti för resan. Hängde ännu ett ämbar om dens hals. Den dricker inte ur något annat, hade han sagt då han lämnade över sin käraste ägodel i Villmanstrand.

Jag var tvungen att föra vår häst Lintu till kriget, till Järvenpää station här hemifrån Pusula. Det var en sträcka på sådär 90 kilometer. Vi körde efter varandra, startade på kvällen, i skymningen. En sådan kolonn med hela socknens hästar blev till en kedja på flere hundra hästar. Alla hade stuvat sin kärra med så mycket hö och täcken för sin häst som möjligt, det var ju redan höst, och ingen visste hur hästarna skulle resa vidare. Förstås hade man tårar i ögonen vid avfärden. Så länge vi körde genom bekanta trakter försökte Lintu vända av där den var van att vända. Den undrade över mängd av hästar som följde med på vägen, men uppförde sig lugnt och fint. (Salme Ahola f 1920)

I en tid då hästarna är högt skattade arbetskamrater och familjemedlemmar är avskedet svårt. De flesta hästar är egna uppfödningar, med långt större betydelse för ägarna än enbart som arbetsredskap. En körkarl fick order om att välja sig en häst från uppsamlingsplatsen. Han valde ut en pigg häst och satte sig på kärran. Men ägaren släppte inte taget. Då hästkarlen undrade om det var något fel på hästen, brast den gamla mannen i gråt. Han ville inte låta sin häst gå.

Hästkunskap

Vid krigsutbrottet 1939 lever 70 % av befolkningen på jord- och skogsbruk. Det finns 53 000 bilar och 350 000 hästar i landet. En verklighet som borgar för att de flesta soldater som utses till häst- och körkarlar vet hur man handskas med hästar, och förstår att ta väl hand om dem.

Jag har brev som vi fick av Jallus körkarl. Han tackar för att vi gett en så bra, frisk och ung häst till staten. Här ett utdrag ur ett av breven;
Första mötet. Jag sa; ”nå ja Jallu, kom hit”. Ingen respons. Hästen stod i givakt, huvudet högt, såg på mig länge, orörlig. Jag insåg att här godkänns jag - eller förkastas. Samma sak upprepades första gången jag skulle leda in den i korsun. Hästen tittade ömsom på mig, ömsom på korsuns öppning. Samma givakt. Den långa, allvarliga blicken. Jag förstod att om jag inte lyckas vinna den hästens förtroende, finns det inget som får den att hållas i mina händer. I början av striderna, när mullret var riktigt helvetiskt, var vi rädda båda två. Men Jallu har med tiden utvecklat ett alldeles enastående lugn. Den är som tanken. Ett lätt tag i tömmen och den förstår; nu måste vi gå som om vår sista stund var kommen. Och så gick vi. På ett ställe lärde sig Jallu gå 3 km på egen hand för att dricka. Man väntade och undrade att kommer den tillbaka. Men där kom den alltid, som en blixt.” (Helvi Viljanen f 1920)

Vapenbroder

En häst dra en vagn med matrial och soldater hjälper till med att knuffa vagnen. Bild: Yle.

Och någonstans blir hästen också avgörande för bibehållen mänsklighet mitt i krigets helvete. Bland minnesbilderna från kriget finns de om soldater som vandrar runt med hästarna under kalla nätter så att de inte skall frysa, som med fara för sitt eget liv skaffar dem hö och foder från tomma lador i ingenmansland , som stjäl täcken och mantlar att lägga på hästarna i kylan, som delar sin egen brödranson med hästen och skalar potatisen möjligast tjockt så att hästen skall få mer att äta. Det finns berättelser om män som inte nänns lämna hästen för att åka på permission, om dem som skriver långa brev till hemgårdarna och berättar om hur deras häst mår, om dem som sörjer en stupad häst mer än en stupad kamrat.

Jag borde ha fått stryk och inte medalj, för jag var envis och lydde inte alltid. Jag följde mitt eget förnuft, förde inte hästarna till sådana ställen där hästar inte kan vara. Någon major sade, då han såg mig med kanonen, att kör dit bara i linjen. Jag svarade att du ser ju själv att där hålls man inte ens till fots, hur tror du att man kan ta sig dit i kulregnet med två hästar? Jag slängde tömmarna på marken och sa att kör själv om du vill ta livet av oskyldiga djur. Han tittade långt en stund och sa sen; jaha, hit tar vi motoriserade kanoner, hästarna får dra sig bakåt. ( Kalevi Taipale f 1924 )

Hästarnas sinnen är långt mer utvecklade än våra. Det räddar många människoliv. Hästen varnar dem som kan läsa dem rätt med rest huvud, spelande öron, spänd hållning. Till och med en döv häst kunde känna av då ett anfall hotade.

Pruuni hade plötsligt stannat och vägrade ta ett endast steg framåt. Snart slog en granat ner exakt där körkarlen och hästen hade varit, ifall den inte stannat. Hästen visste också bakom vilken buske fienden gömde sig, och en häst räddade sin körkarl genom att sätta av i full galopp utom räckhåll för fiendens gevärseld.
Veikko var stark, envis, skämtsam, frihetsälskande, lugn, trogen, arbetsam, född ledare och min vän. En gång då tre av oss beslöt att ridande hälsa på dem som då var i tur att svara för våra eldledningsgplatser Norto och Hiekka, samt stödbatterikommandeplatsen Hatsa, tog vi de tre hästarna Junno, Seppo och Veikko. Vi hade med oss post, några paket och ett och annat som man bett oss taga med. Vi red ca 8 km, band hästarna i buskar i en sandgrop några tiotal meter bakom korsun. Då vi sedan hade lämnat Hatsa och gick mot löpgraven hörde vi hur ryssarna sköt med granatkastare. Efter att ha hälsat på i de båda eldledningskorsuna gick vi småningom tillbaks för att uppsöka hästarna. I sandgropen stod endast en häst, Veikko, med avrivna tömmar, tittande på löpgraven. Glatt kom den emot oss. De två andra var försvunna. Granaterna från ryssarnas beskjutning hade fallit nära intill, kastat upp sand och stenar och detta, tillsammans med explosionsljudet, hade skrämt hästarna. Det behövs nog extra sisu hos en häst för att bli stående kvar, då andra hästar rusar iväg. Tack, Veikko. ( Jarl Engbom f 1920)

Hemkomst

Över 20 000 hästar stupade eller försvann i krigen. De som överlevde hemförlovades – där det fanns ett hem. När hästarna skrevs ut fick de ett nummer inklippt i hårremmen och inbränd i hoven, ett nummer som berättade vem de tillhörde. Hästkarlarna gjorde sitt bästa för att hålla numren synliga. Alltid lyckades det inte. De hästar man inte längre kunde identifiera såldes på auktion. Några tog sig hem på egen hand, hundratals kilometer genom för dem okänd terräng.

Lintu och Jallu hörde till de hästar som klarade sig.

De ringde från Borgå station och sa att er häst Jallu är här. I bättre skick har ingen häst varit. Kom och hämta hem den.
Jallu traskade i allsköns ro vägen hem från Borgå till Pukkila med sin avhämtare på ryggen. De kom till Pukkila kyrka. Då lyfte den på huvudet – och så tog den en rivstart och satte iväg så att ryttaren knappt hölls på ryggen. Jallu hade insett att här är vi ju på väg hem! Bekanta trakter. Och ännu knappa 10 kilometer kvar. Hemma var husfolket emot när Jallu sprängde in på gårdsplanen. Vi var tacksamma. En av oss hade återvänt hem. Jallu vandrade rätt in i sin egen spilta. Sedan gjorde den några ärevarv runt gården, inpekterade hembacken, kom och ställde sig andfådd med oss, sade nästan ; det här trodde ni inte, va ?
Vi var lyckliga. Ett stort tack tillhör också de män som var med Jallu där vid fronten. Breven berättade om ett samarbete mellan häst och man utan vilket vi inte hade klarat oss ur kriget. (Helvi Viljanen f 1920)

Min syster Sanelma hämtade Lintu från Hyvinge. I Karkkila började den känna igen sig och då kunde inget längre hålla den. Den sprang så hårt den kunde hemåt. Fast den hade allvarlig kvarka sprang den omkring som ett föl på hemgården. Kriget hade gjort Lintu lite skygg. Den var rädd för åskan och kastade sig ner till marken var gång det mullrade. (Salme Ahola f 1920)

Hjältar

Åtta hästar drar en kanonvagn. Bild: Yle

Herbert af Forselles ( f 1921 ): Jag finner inte ord med vilka jag kunde tacka hästen i Finlands krig. Det är nästan övermäktigt att uttrycka den tacksamheten. Hela mitt hjärta var med hästarna under kriget. De utförde underverk. Kort sagt; utan hästar och lottor hade Finlands armé varit förlorad.

Redaktör: Marianne Zilliacus

Källor: Kiitos suomen hevoselle ( Ulla-Maija Aaltonen, 1991)
Hevosen ja ihmisen kumppanuus sota-aikana (Riitta-Marja Leinonen)
Statistikcentralen

Mer om hästens historia i Finland i Rivet ur arkivet, Yle Fem måndag 24.11.2014 kl. 22.00 (repris fredag 28.11)
30 dagar på Arenan

Se programmet här

Läs också: Rivet ur arkivet: Hästen
Läs också: Hästar i arbete och nöje
Läs också: Om flickor och hästar

Personliga och välunderbyggda Åpromenader. Mariella Lindéns nya bok är underhållande och bjuder på intressanta och detaljrika historiska utflykter.

De flesta av oss har ägnat oss åt promenader vid Aura å i något skede av livet. När berätterskan Mariella Lindén promenerar omkring i sin nya bok Åpromenader tar hon läsaren med på språkliga och historiska utflykter vid ån och dess omgivningar. Det är bildat och initierat och dessutom roligt.

Historiskt och personligt

Händelser kring ån och spåren efter dem vävs in i Mariellas berättande på ett sätt som ger läsaren en trygg känsla; hon vet vad hon talar om. Och resorna kring ån löper också inåt, det blir en hel del personligt reflekterande kring det egna varandet vid ån.

Mariella Lindéns nyfikenhet på detaljerna och händelserna blir djupdykningar och utbroderingar som den erfarna berätterskan Mariella hanterar varsamt och humoristiskt. Det är kulturhistoriskt ur många perspektiv. Här synas miljökonst, arkitektur och torg. Dethär är en bok som resonerar bakåt med ett fräscht här och nu-perspektiv.

Tidsperspektiven är allt mellan istid till nutid och geografiskt rör sig boken i första hand mellan Korois och Åbo slott.

Boken Åpromenader har getts ut av Mariella Lindéns eget förlag Sannsaga, i samarbete med Turku Touring. Ombrytningen har gjorts av Lasse Harkkala. Delegationen för informationsspridning, Svenska kulturfonden och FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande har bidragit med understöd.

Åpromenader - bilder som inte kom med i boken

I Parts Unknown, den senaste serien av Anthony Bourdains resereportage besöker den amerikanske kocken och skribenten konfliktshärdar världen över. I ett avsnitt i säsong 2 når han Gaza och Västbanken, väl medveten om att hans identitet som amerikan ifrågasätts av palestinier och att hans roll är en observatörs, inte en fredsmäklares eller provokatörs.

På Västbanken träffar Bourdain israeliska några bosättare och medan hustrun lagar lunch diskuterar han spänningen mellan ortbor och bosättare med en israelisk före detta säkerhetsvakt. Resan fortsätter sedan till ett flyktingläger i Betlehem där kulturarbetaren Abed Abusrour guidar runt. I flyktinglägret bor ca 6000 personer varav 2/3 är barn och unga under 18 år. Abusrour engagerar barnen i amatörteaterverksamhet i flyktinglägret.

Lunchen, en hönsrätt, tillreds av Islam Abuaura, som driver ett kvinnokollektiv. För att ha råd med underhållet av sex barn, varav ett är handikappat lär hon unga kvinnor att laga mat. Diskussionen handlar om förebilder. Ett västerländskt barn ser upp till idrottsstjärnor och popikoner, ett barn på Västbanken eller Gaza växer upp med graffiti av politiska fångar och martyrer på husväggarna, personer som kan tolkas som hjältar. Men Abed Abusrour menar att barnen inte alls ser upp till beväpnade frihetskämpar och kända politiker utan till personer som Mohammed Assaf, den unga killen från Gaza som medverkar i Arab idol på TV.

Bröd och försoning

Efter en kvart kommer vi till resereportagets kärna, att dela bröd med varandra oberoende etnisk tillhörighet eller tro. Det sker i Majda, en arabisk by mellan Jerusalem och Tel Aviv där Michal Baranas och Yaakov Baron, judinna och muslim, driver en vegetarisk restaurang tillsammans. De är gifta och menyn är typisk för Medelhavsländerna, med inspiration av Michals och Yaakovs respektive bakgrunder och uppväxt. Det är ett möte som tar kål på flera fördomar om Västbanken. Omgivningen påminner om Provence, fågelsång ersätter de traditionella gevärsskott och granater vi är vana vid från nyheterna. Inte en meter taggtråd kan skönjas på tomten där paret odlar sina egna kryddor, grönsaker och frukter.

Maten är bland annat stekta ägg från frigående höns, tomater, lök och okra med mynta, en sallad av skivad, rå zuccini med aprikoser och färsk mynta, grillad zuccini i yoghurtsås. Rätterna är typiskt palestinska. Den gemensamma nämnaren för den lokala maten är att råvarorna steks väldigt kraftigt för att ge både sötma och rökighet. Både maten och det äkta paret betonar respekt och kärlek på flere plan och hopp för en framtida fred.

Middag i Gaza

Stegen styr sedan till Gaza där 1,5 miljoner bor under sträng bevakning av de israeliska myndigheterna. Bourdain betonar att väldigt få människor har tillstånd att besöka Gaza, förutom journalister, biståndsarbetare och räddningsmanskap. Sedan 2006 styrs Gazaremsan av Hamas.

Bourdain guidas runt av journalisten Laila El-Haddad, även författare till kokboken Gaza kitchen. Kameran sveper över barn och mödrar som leker i strandbrynet och olika sorters färsk fisk som lokala fiskare sorterar i olika lådor. Fisket har begränsats till 9 nautiska mil utanför kustlinjen, med mindre fångster som följd. Fiskare som söker sig utanför gränsen blir beskjutna eller besprutade med vattenkanoner, båtar konfiskeras och utrustning förstörs, berättar El-Haddad.

Bourdain besöker sedan en familj med en egen liten odling i Bani Suheila. Familjen är unik i den bemärkelsen att även mannen i huset, Abu, hjälper till med matlagningen. Rätten som serveras är en lokal specialitet, makloubeh. Lager av stekt aubergine, tomater, potatis, karamelliserad lök och höna bryns och kokas sedan i en buljong kryddad med muskotnöt, kanel, kardemumma. Rätten serveras med ris och kikärter.

Laila för upp samtalet till maten som språkrör för en, ibland bortglömd, palestinsk historia. Gazaremsans gastronomiska historia är en mix av rätter från olika regioner som samlats i Gaza i samband med att folk fördrivits från sina byar under årens lopp. Maten skiljer sig också mellan staden Gaza i norr och remsans övriga delar, t ex Khan Yunis. Programmet kulminerar i en träff med en grupp palestinska män som tidigare bott på den israeliska sidan. Man samlas för att tillsammans äta fatit ’ajir, en varm sallad på rostad, omogen vattenmelon, en specialitet i de södra delarna av Gazaremsan. Melonerna rostas i folie eller träs upp på ståltråd och slängs i en öppen eld. Medan melonerna rostas bakas ett ojäst bröd på vete och kornmjöl. Brödet kolgrillas och blandas sedan med innehållet från de rostade melonerna.

Nyhetsjournalistikens brister

Summa summarum är detta ett reportage som visar båda sidorna av den pågående konflikten där civila i bägge läger har fått sätta livet till. Bourdain sticker inte under stol med att palestinierna är den svagare parten i konflikten, men betoningen ligger i det de har gemensamt, en vardag. Det som gör programmet speciellt är att det visar de sidor jag länge förväntat mig att få se våra korrespondenter och nyhetsreportrar göra, nämligen umgås och dela bröd tillsammans med lokalbefolkningen. Detta i samtal om pågående kris, men också visa att det finns en vardag som är tämligen normal. Den traditionella nyhetsjournalistiken ställer relevanta frågor, men får sällan bra svar. Reportrar ventilerar åsikter genom hastigt genomförda vox pop intervjuer på gatan med sönderbombade hus i bakgrunden och drama byggs upp av explosioner eller processioner där ilskna män skanderar slagord medan de bär på en kropp inlindad i en flagga. Så ser det helt enkelt inte alltid ut.

Vad gör dessa människor när solen går ner och protesterna lägger sig? När nyhetsreportern dras sig tillbaka till hotellets balkong för att avlägga rapport, hoppar Bourdain i en taxi för att äta gatumat med sin lokala guide och prata med folk om ditt och datt. Det är faktiskt ditt och datt som är kärnan i dessa reportage, även om de också behandlar besvärliga politiska lägen. Det är ditt och datt som ger reportagen djup, värme och närhet.

Det gäller förstås att ha kontakter när man ger sig ut på en sådan här resa. I programmet från Gaza och Västbanken var Bourdains hjälp på vägen främst Yotam Ottolenghi, en restaurangägare från Jerusalem, nu bosatt i London och författare till kokboken Jerusalem. En god kontakt visar att det inte är omöjligt, ibland inte ens svårt, att bli bjuden hem på middag till en familj och prata om vardagliga ting, sådant som ger människorna i en konflikt ett ansikte och en själ. Vad är inte mer bibliskt än att dela bröd med varandra och inte minst i ett land som Israel?

Vad äter en terrorist?

Som tittare ställer jag mig ibland frågan vad terrorister äter när de inte kör omkring beväpnade i jeepar och viftar med banér? Varifrån hämtar de sina råvaror och vem lagar deras mat? Med samma nyfikenhet undrar jag hur de lagar mat i stora flyktingläger eller katastrofområden, då nyheterna endast visar lastbilar med förnödenheter som lastas av, men sedan övergår till att prata om sjukdomar, död och politisk ovilja.

Bourdains besök på Västbanken och Gazaremsan ger ett försök till svar på frågan hur en civilbefolkning får vatten, grönsaker och fisk genom småskaligt odlande och fiske. Den viktigaste insikten är att jag ser palestinier med hela kläder, rena och friska, i hela hus, med fungerande kök, precis som hemma hos oss. För hur skulle 1,5 miljoner människor kunna överleva och en infrastruktur upprätthållas om en stat som Israel bombade sönder allting dagarna i ända, något en ensidig nyhetsrapportering ibland får oss att tro.

Jag vet inte exakt varför nyhetsjournalistiken och traditionella reseprogram som Lonely Planet så effektivt undviker den här sidan av verkligheten. Det kan inte handla om pengar eftersom en vistelse planeras och budgeteras långt i förväg så det måste vara en fråga om prioritering. Är vardagen kanske inte tillräckligt spännande eller säljande? Det räcker tydligen inte med att höra hur det är att, som palestinier, leva i skuggan av Hamas. Det krävs ett israeliskt bombanfall för att väcka redaktionen till liv. Parts Unknown är därför en bra förebild för alla reportrar, även de som flygs in på kort varsel när det börjar smälla i knutarna eller för att bevaka ytterligare ett partipolitiskt val.

Ömma kärleksbrev skrivna av marskalk Gustaf Mannerheim. Här har vi det arkivfynd som forskaren Ulf Olsson har gjort.

Gertrud "Calle" Wallenberg på Palais Royal i Paris kvinna på Palais Royal i Paris står vid sin cykel och tittar bakåt mot fotografen Bild: Elisabeth Seth Rippes arkiv. Sture Balgård omslag & grafisk form

Omkring hundra brev, omslutna av en grann, röd rosett, räddas undan en uppslitande bouppteckning i Monte Carlo år 1983. Breven förs till Sverige där de läggs i tryggt förvar i Wallenbergarkivet. Många år senare hittar Göteborgaren Ulf Olsson dem där. Han är professor emeritus i ekonomisk historia och har skrivit mycket både om Wallenbergarna och om Mannerheim. Nu är han aktuell med boken Berättelsen om Gertrud ”Calle” Wallenberg Mannerheims sista kärlek.

Marskalken gillar en dam som vet vad hon vill

I breven flödar Mannerheims tankar och känslor fram till hans hjärtas dam, först bosatt i Paris, sedan i Monte Carlo. Hon är grevinnan Gertrud Arco auf Valley, alias Gertrud ”Calle” Wallenberg, en i den berömda bankirsläkten. 1946 sänder hon Mannerheim ett visitkort på hotell Ritz i Paris. Så här beskriver han sin första reaktion:

- Jag kastar en likgiltig blick, tiens unde grande dame qu´on dit charmante, mais dont je ne connais que le nom. Orädd och vet vad hon vill var min reflexion. Jag ringer för att beklaga och fråga vad det gäller. En fascinerande röst och ett tonfall som liksom bekräftar att man vet vad man vill, allt egenskaper som behaga mig.

Mannerheims intresse är väckt och senare tyder allt, enligt Ulf Olsson, på att han blir kär. Förutom per brev hörs de snart sagt varje kväll på telefon. Detta även om Mannerheim till en början är rädd för att hans telefonsamtal är avlyssnade. Oftast är det sedan hon som ringer upp honom. Ulf Olsson om Mannerheim:

- Han låg där med telefonen på nattygsbordet och väntade… Men det gick inte alltid så bra att ringa så långa samtal som till Frankrike eller Italien … man fick beställa långt i förväg och sedan fick man ett visst antal minuter interurbant samtal. Och det fungerade inte alltid så väl.

”Calle” förefaller mycket stolt över sin relation med Mannerheim och hon uppfattar att han inte är uppvaktad nog av finnarna. Ulf Olsson påpekar att:

- Hon tyckte att finska staten och finska politiker inte höll honom högt nog och uppskattade honom tillräckligt. Hon ville ju själv sväva i de högre rymderna, hon ville väl sväva med honom där så att säga.

Var finns breven till Mannerheim?

Gertrud ”Calle” Wallenbergs brev till Mannerheim är tyvärr försvunna. Om de fortfarande existerar skulle Ulf Olsson vara mycket intresserad av att få se dem.

Ulf Olsson, professor emeritus i ekonomisk historia, har skrivit boken om "Calle" Wallenberg och Gustaf Mannerheim man med vitt hår, blå kostym och pillemariskt leende ser rakt in i kameran fotograferad 2014 Bild: Mi Wegelius/Yle

Det är som hade en osynlig fé blandat sig i leken och med sitt trollspö inom mig väckt känslor jag för längesen trott döda, fått mitt hjärta att klappa såsom jag ej minns ens i ungdomens vår

Men redan ur Mannerheims brev till Calle målas en hel tidsera fram. Vi får möta en marskalk som vittnar om hur trött han varit vid livet, om hans problem med ideliga operationer till följd av det magsår han lider av. I juni 1947 skriver han till henne:

- Allt föreföll tomt och dystert, jag frågade mig vad meningen kunde vara med att man räddat mitt liv och att ödet tvungit att ställa mig ansikte mot ansikte med den dystra hatfulla verkligheten.

Och nu efter ett år av vilket en fjärdedel på ett sjukhus, huru har icke allting förändrats.

Nästan allt jag trodde omöjligt har skett. Det är som hade en osynlig fé blandat sig i leken och med sitt trollspö inom mig väckt känslor jag för längesen trott döda, fått mitt hjärta att klappa såsom jag ej minns ens i ungdomens vår, intressen vakna, osynliga band att växa fram…

I samband med en vådlig bilfärd sitter Mannerheim på dikesrenen och funderar på sitt liv. Med stora penseldrag målar han också fram åren i Ryssland och i Warszawa. I andra brev framkommer hans rädslor, bland annat för att Europa skall övertas av kommunisterna.

Nazismens rötter

Kommunismens spöke men också fascismens tittar fram. En intressant detalj i sammanhanget är berättelsen om Gertrud ”Calle” Wallenbergs första man, den österrikiske greven Ferdinand Arco auf Valley. När han efter första världskriget kommer till Sverige för att gifta sig med Gertrud, möts han av en omvälvande nyhet: hans bror Anton har skjutit ihjäl den bayerske ministerpresidenten Kurt Eisner. Det är mycket politiska bråk i München under de här åren. Kommunister, bolsjeviker och konservativa frikårer drabbar samman. Enligt Ulf Olsson är det ur denna mylla som Hitler skall komma att träda fram och nazismen uppstå i München.

Tiderna är oroliga. Gertrud Calle Wallenbergs och Ferdinand Arco auf Valleys äktenskap blir heller inte lyckligt. När hon möter Mannerheim har hon i praktiken levat som frånskild redan i många år, även om hon inte formellt är det. Släkten Valley är nämligen katoliker.

Men för Mannerheim är hon hans Medelhavsblomma, hans Medelhavsvipa…

Gemensamma promenader

Gertrud "Calle" Wallenberg och Gustaf Mannerheim på promenad i Nice och i Monte Carlo. Mannerheim träffar Hitler.

Radio Vega sänder programmet Dokumenterat: Hon som tog kommandot över Mannerheim. Ulf Olsson berättar om Mannerheims och Gertrud ”Calle” Wallenbergs relation som den framstår i Mannerheims kärleksbrev.

Skådespelaren Fred Negendanck ger breven sin röst.

Carl och Karin Larsson var med och lade grunden till ett nytt folkhem som uppstod i Sverige i början på förra seklet. Familjen i centrum, inredningen skulle vara glad och färggrann och man skulle trivas i sitt hem och göra saker tillsammans. I Carl och Karins hus finns en fin grön tallrikshylla. Jag har förstått att tallrikshyllan är på väg tillbaka in i inredningen och eftersom det inte finns så många gamla hyllor kvar kan en beskrivning på hur man gör en ny passa bra, en ny hylla med inspiration av Carl och Karin.

Carl och Karins hus i Sundborn är fascinerande och inspirerande. Möblerna i Lilla Hyttnäs, som Larssons kallade sitt hem, är praktiska och fina. De dekorerade modigt om gamla möbler. men var också duktiga på att skapa nytt. Följ instruktionerna så kan även du skapa något nygammalt som faktiskt är rätt tidlöst.

Gör så här.
Skriv ut schablon 1 och schablon 2 till sidorna på hyllan. Tejpa ihop A4:orna i schablon 2 och klipp ut modellen.

Rita av modellen och såga ut.

Fräs ur en dekorationskant på hyllplanen. Fräs in 4 mm breda spår med ca 1,5 cm mellanrum längs med hyllplanen. Då kan fler tallrikar stå bakom varandra utan att halka).

Fräs ur en dekoration på sidorna och i framkanten av den breda hyllan som kommer högst upp.

Borra hål för rundstaven i sidorna.

Jims tallrikshylla Jims tallrikshylla Bild: YLE/Strömsö

Sandpappra alla delar noggrant.

Märk ut var hyllorna kommer.

Skruva fast en liten kloss på sidan under hyllplanet.

Skruva fast alla tre hyllorna, den översta uppifrån och de övriga från sidorna.

Sätt i rundstaven och spika fast den.

Förborra på alla ställen där det kommer en skruv.

Det kan vara en bra ide att måla alla delar före monteringen eftersom det är svårt att komma åt alla hörn då hyllan är hopskruvad.

Tallrikshylla

Jim bygger en nygammal tallrikshylla.

Montera hyllan på väggen:
Borra hål rakt framifrån genom sidorna. Borra hålet i nedre delen av hyllsidan där den är som smalast.

I övrekant, där sida och översta hyllan möts, passar det bra att skruva fast ett platt järn på vardera sidan. Upphängningsjärn som har färdiga hål finns att köpa, men det går också bra att tillverka dylika av t ex 3 mm tjockt flatjärn.

Inför den här julen på Strömsö har vi tagit inspiration av en fantastisk kreativ och mångsidig kvinna. En kvinna, som om hon hade levt idag skulle ha kunnat kalla sig formgivare, modedesigner, stylist och textilkonstnär. Hon var modernt fritänkande i sitt skapande och långt före sin tid. Och den kvinnan är Karin Larsson.(1859-1928)

Karin var klassisk skolad i både Slöjdskolan och Konstakademien i Stockholm. När hon 1882 flyttade ner till konstnärskolonin i franska Grez-ur-Loing mötte hon konstnären Carl Larsson. Och det är deras kommande hem som blir motiven för Carls berömda målningar och spelplanen för Karins kreativitet. Hon lägger målarpenslarna på hyllan, målar snarare med nål och tråd och skapar hemmet som Carl avbildar. Behöver de en ny möbel så ritar hon den, modern och helt annorlunda än andra möbler.

Paret får åtta barn och Karin designar och syr kläder som var anpassade till lekande barn och inte små vuxna som var det rådande sättet. Hon väver modernistiska gobelänger och broderar fria mönster där devisen är att handen skall synas. Hon odlar kaktusar och introducerar pizza på familjemenyn.

Deras hem i den lilla byn Sundborn utanför Falun i Sverige, Lilla Hyttnäs är numera världsberömt och förebild för den skandinaviskt ljusa och den svenska stilen. Det är och var ett hem som är öppet, lekfullt, belamrat men harmoniskt och där mycket kärlek fortfarande finns kvar i väggarna.

Karin: en fantastisk kreatör, en en-kvinnas-Strömsö innan Strömsö fanns.

Hemma hos Carl och Karin Larsson

Camilla besöker Larssons hem i Sundborn.

Vill du ha en trendig stil på nyårsfesten kan du låta dig inspireras av 1960-talet. För just nu är 60-talet hett.

- Idag hittar man mycket kläder som är inspirerade av 60-talet. Men till skillnad från förr då materialen inte andades så är materialen bättre idag och det är kanske inte fullt så tight som på 60-talet, säger hårstylisten Peter Bergfeldt.

- Man kan plocka det man själv tycker var trevligt från 60-talet, sedan finns det också mycket annat som är trendigt nu. Men 60-talet är vackert, stilrent och mycket grafiskt.

Några av de detaljer som går igen i dagens mode är a-linjen på kappor, klänningar och tunikor, korta kjolar, stövlar, snäva byxben, höga midjor och metalliska färger.

Den metalliska färgen blev också karaktäristiskt för senare delen av 60-talet då den första bemannade månlandningen genomfördes och modet rymdinspirerades.

En av 60-talets absoluta stilikoner var den brittiska modellen Twiggy. En typisk Twiggy-look var mycket mascara och kajal, medan läpparna lämnades hudfärgade. Twiggy var mycket smal och anorexian lär ska ha fått sin start i 60-talet då unga kvinnor ville se ut som henne.

- Tidigare hade kvinnorna haft formen av ett timglas, men så kom Twiggy och satte igång anorexian på den tiden, säger Bergfeldt.

Det hände mycket under 60-talet, det var ungdomens tid. Det hände massor, inom såväl hår, mode som musik. När det gäller accessoarer var 60-talet däremot ganska enkelt.

Om vi ser på dagens mode som är inspirerat av 60-talet är det trendigt för män att ha skägg, och gärna ett muffigt skägg. Bergfeldt färgade dessutom Jims skägg med ett så enkelt medel som mascara. Lockiga hår är inne. Annes hår fuktades med vattenspray och fönades torrt med värmeskydd och fuktgivande balsam i.

Omvandling till 60-talet

Anne och Jim visar upp sig i 60-tals modet och får nya frisyrer av hårstylisten Peter Bergfeldt.

Det första man ser i ett öde hus i söder är den tomma Lonkeroburken och cigarrettasken från ifjol. Medan man kliver över glassplittret och det sönderslagna handfatet på golvet kan man beundra unga nutidskonstnärers tags och fempennisgraffiti på väggarna.

Vi får kanske veta att Risto är homo eller att någon älskar Suski. I Österbotten står det ofta på en tavla på väggen att Gud älskar dig. Oftast brinner ödehus i södra Finland ner snarare förr än senare.

Huset som flyttade på sig

Ödehuset i Vassor byggdes troligtvis 1850 men flyttades 1910 till sin nuvarande plats. Sedan 70-talet har det stått övergivet. Foton: Lisen Julin.

Ett hål i golvet

Carl-Gustav Heir står på backen och hälsar oss välkomna. Han låser upp dörren till ett gammalt fint trähus. Ovanför dörren står årtalet "1850" och vi får veta att huset ursprungligen stod 300 meter längre bort men flyttades hit 1910. Vi går in.

Urban, eller i det här fallet kanske snarare rural, exploration är kanske inte lika farligt som att hoppa fallskärm naken och liknande extremsporter men det är desto häftigare. Och litet faror vid sidan av spänningen bjuder det här huset också på. Golvet i köket är nämligen så murket att det finns ett stort hål rakt ner till källaren. Faller man ner där så faller man, om inte mot en säker död, så mot en bruten vrist om man har otur. Ett fall på en meter kan vara ödesdigert. Om man är ganska liten. Därför har man lagt spångar av plankor att gå på.

Mat i skafferiet

Förutom golvet ser köket ser ut som om det skulle ha lämnats förrförra sommaren. Men det är detaljerna som avslöjar att vi faktiskt står i ett 164 år gammalt hus. Kopparpannorna skulle man säkert få en slant för på auktionen. Vi kikar in i köksskåpet. Saltpaket, sockerpåsar, ris. Påsarna och askarna är så gamla att de saknar bäst-före-datum. Saltpaketet har en hinna av torkad salt på utsidan. På något vis har det sipprat igenom. Ibland kan det se ut så här i skafferiet på vår sommarstuga, men då är matvarorna kvarglömda 2013 och inte... ja när? För länge sedan i varje fall. Kanske 70-talet?

Kolla in en video från huset här:

Senast någon bodde i det här huset var på sjuttiotalet. Men här finns kvar böcker, tidningar och föremål som är betydligt äldre. I följande rum finns en hög med böcker. Det är mest religiös litteratur. Ttyckt på 1800-talet. Helt galet.

Om gamla tidningar och böcker

Jag tyckte alltid om att gräva i vedlådan på landet och gräva fram de understa ”Katso”-tidningarna (på den tiden var Katso ännu en bra tv- och filmtidskrift, numera påminner den mer om 7 Päivää). Vi prenumererade på detta förträffliga tv-blad sedan 70-talet och det var roligt att se vad det kom på Tv 1 och Tv 2 år 1975 eller 1981.

Böckerna jag nu bläddrar i är 100 år äldre än så. En bok har en uråldrig font som närmast liknar Motörheads eller Bathorys logon. Religiös text förståss. ”Förbönens hemlighet”, har ni läst den boken? Tänkte väl det.

Vi knäpper bilder och går sedan upp på vinden. Litet bråte, fina kistor, gardiner som hänger i trasor och en vacker utsikt genom fönstret till nutiden. Det känns som att titta ut från en tidsmaskin.

I Experttimmen, gammalt och antikt presenteras det mest värdefulla vi har. Det är inte någon tavla, inte heller några ädelstenar eller några sköra papyrusrullar där vi kan följa med kärlekskorrespondensen mellan Kleopatra och Julius Caesar. Nej, det mest värdefulla vi har är vårt vatten!

Trodde du att bantning och ett hälsosamt och sunt leverne är ett nytt påfund? Då trodde du fel. Redan i antikens Rom ville man bli både skön och ren.
Hälsovattnens guldålder var på 1700-talet och visst har ni hört om det lyxiga badortslivet, där fina damer och herrar roade sig kungligt (och kanske inte alltid så hälsosamt) samtidigt som de avnjöt mineralvatten.

I Esbo stadsmuseum pågår en utställning där man kan bekanta sig med det helande vattnet. Museilektor Anna Wilhelmson berättar hur man druckit brunn, det vill säga hälsovatten från naturkällor. Esbo har haft en egen hälsobrunn och på utställningen kan man bland annat bekanta sig med hur badortslivet i Esbo såg ut under 1780-talet.

Själv har jag tagit del av Hangös tidigare museichef Birgitta Ekström-Söderlunds fantastiska berättelser om badortslivet i Hangö. Jag har läst om Hangö badanstalt som byggdes 1879, hört om badgästerna, statsmän, furstar, grevar och baroner som gjorde sitt bästa i att överglänsa varandra. Sedan badade de också i något skede samt drack lite välgörande vatten. Vattnet användes både utvärtes och invärtes.

Så här ser det ut i Hangö idag (2013) Bild: Yle/ Bubi Asplund

Vatten är värdefullt. Det förstod man förr och det förstår man i alla länder där vattnet är en bristvara. Också vi inser det fina med vatten om vi mot förmodan är tvungna att klara oss en tid utan rinnande vatten ur våra kranar.

I Experttimmen handlar det däremot inte om det, i flesta fall kommunala, vatten som rinner ur våra kranar. Vi drar oss lite längre bakåt i historieböckerna. Men tänk på hur värdefullt vattnet är när du på restaurangen ber om ”bara vatten, tack”.

Experttimmen på torsdag 22 januari kl 19.30 och söndag 25 januari kl 12.05.