Det finns saker och ting jag kan sakna jättemycket i mitt nya hemland. Och som gör att jag känner mig utanför. Och som jag inte kan göra någonting åt eftersom det är bara så. Till exempel det här med att dela minnen.

Det händer ofta, på en fest eller ett samkväm, att man börjar prata om gemensamma ungdomsminnen: böcker man läste eller musiken man diggade. Det är då lätt hänt att jag hamnar utanför.

Inte en enda finländare har läst min älsklingsbok, Uwe Johnsons Mutmaßungen über Jakob (Antaganden om Jakob). Det är förståeligt eftersom boken aldrig har blivit översatt till varken svenska eller finska.

Samma sak händer när man frågar efter bandet som har betytt mest för mig i min ungdom. BAP, svarar jag. Vem? BAP! Never heard. Just det!

Mina LP-skivor från BAP Skivkonvolut av det tyska rockbandet BAP Bild: Yle/Peter Lüttge BAP

Stort i Tyskland, okänt i Finland

BAP hör till de riktigt stora rockbanden i Tyskland. Av deras hittills 23 fullängdare var hela 19 listettor. 6 miljoner sålda album säger också sitt.

BAP är från Köln och sjunger på den lokala dialekten Kölsch. Den är inte alldeles lätt att förstå. Därför hör det till att bandet ge ut sina texter i interlinearversioner. Med texten i det kölscha originalet överst och den högtyska översättningen underst.

Interlinearversion av en låttext Interlinearversion av BAP:s sångtext Bild: Yle/Peter Lüttge BAP

Att de sjunger på kölsch tycks inte bekomma fansen som finns över hela Tyskland, Österrike, Schweiz och Beneluxländerna. Också i Danmark har bandet trogna anhängare.

Det finns i dag bara en originalmedlem kvar i bandet: den viktigaste, nämligen sångaren och låtskrivaren Wolfgang Niedecken. I mångt och mycket är det han som är bandet. Man kunde kalla honom för Tysklands Bob Dylan. Eller Ulf Lundell.

Fem gånger BAP - live

Jag hör inte till dem som har gått så där jättemycket på konserter. Jag vet inte riktigt varför eftersom jag nog är lite av en musikdiggare. Jag brukar skämtsamt säga att jag mäter bara 169 centimeter i strumplästen, därför ser jag inget när jag står lite längre bort från scenen.

BAP är i alla fall bandet jag har sett överlägset flest gångar. Underligt nog kommer jag rätt så bra ihåg dem alla.

BAP:s första skiva är lo-fi på alla sätt och vis BAP:s första skiva (1979) Bild: Yle/Peter Lüttge BAP

Hemma sämst

För första gången såg jag Wolfgang Niedecken's BAP - det var så de hette fram till år 1982 - i den anrika jugendbyggnaden Kaiser-Friedrich-Halle i min hemstad Mönchengladbach. Det var den 5 oktober 1981. Jag var 18 år gammal.

Exakt en vecka innan deras tredje skiva für usszeschnigge! (högtyska: zum ausschneiden, svenska: för att klippa ut) kom ut. Skivan som blev deras genombrott. Den första listettan i Tyskland som har sålt i över en miljon exemplar och som har hållits på listan i otroliga 81 veckor. Men det hade man ingen aning om då.

Underligt nog är det den konserten jag kommer minst ihåg. Jag vet till exempel inte med säkerhet med vem jag var där. Och när jag tittar på fotografierna av konserten som jag hittade på nätet, ringer det inte alltför många klockor.

BAP är ett otroligt bra liveband. Och är hela tiden på tour. Konsert i Zitadelle Spandau, Berlin Bild: YLE/Peter Lüttge BAP,Wolfgang Niedecken

På permission

Mycket bättre kommer jag däremot ihåg den andra konserten. Den 30 mars 1983. I Heidmarkhalle i Fallingbostel, av alla ställen. En liten stad i norra Tyskland, mellan Hannover och Bremen. Jag var i armén i närheten. Vi var ett gäng rhenländare som hade frågat efter och fått kvällspermission för konserten.

Det var en fantastisk konsert. Det var Wolfgang Niedeckens födelsedag och publiken sjöng Jag mår han leva för honom. Bandet spelade allt de kunde och när det var slut jammade de bara vidare. Det blev både Rolling Stones och Bruce Springsteen.

Till sist stod födelsedagsbarnet ensam på scenen med en gitarr och ett munspel och sjöng alla Bob Dylan-låtar han kunde utantill. De var många. Klockan var långt efter midnatt när vi for därifrån. Vi hade dragit rejält över permissionen. Men vi brydde oss inte. Den här konserten var ett minne för livet.

Hela konserten finns på en live-skiva, Bess demnähx (högtyska: Bis demnächst, svenska: Vi ses snart), som kom ut 1983.

Konserten i Fallingbostel finns med i listan av spelningar på konvolutet till Bess demnähx-skivan. Turné 1983 Bild: Yle/Peter Lüttge BAP

I stekhettan

BAP-konsert nummer tre ägde rum i min studiestad Tübingen, i sydvästra Tyskland. Den första konserten av BAP som jag såg open air. Den 11 juli 1984. På Sportplatz.

Det var stekhett den där dagen. Hela 37°. I skuggan. Men hitta skugga på en idrottsplan. Sådana temperaturer var inte alls vanliga i Tyskland på den tiden. Den lokala brandkåren sprutade vatten över publikhavet.

Ett åskväder dröjde under hela spelningen bakom scenen och åskväders blixtar gav den en fin inramning. Samtidigt var det klart att spelningen måste avbrytas om åskvädret skulle ha svept in över planen. Den tillfälliga scenen var nämligen inte alls regnsäker som Wolfgang Niedecken många gånger påpekade.

Wolfgang Niedecken Wolfgang Niedecken Bild: Raimond Spekking / CC BY-SA 4.0 (via Wikimedia Commons) BAP,Wolfgang Niedecken

Nå, allt gick bra. Det blev både hett och svettigt. Folk dansade och hade det roligt. Redan då var BAP:s konserter kända som veritabla allsångskvällar.

När den sista sången hade ljudit ut brakade sedan åskvädret lös. Med en otrolig styrka. Som tur slog ingen blixt ner på oss. Lyckliga och genomdränkta av först svetten och sedan hällregnet for publiken hem till sina studentlyor.

BAP 10 år

Nästa och sista gången för väldigt länge såg jag BAP i deras hemstad Köln. Det var den 10 juni 1989 på Uniwiese, ängen utanför universitetet. Konserten var bandets 10-åriga jubileumskonsert.

Jag åkte med några vänner från Tübingen, där jag fortfarande studerade, till domstaden. Konserten pågick i många timmar och med många överraskningsgäster, däribland Udo Lindenberg och Scorpions.

Niedeckens BAP i Berlin Konsert i Zitadelle Spandau, Berlin Bild: YLE/Peter Lüttge BAP,Wolfgang Niedecken

Sex månader senare for jag som utbytesstuderande till Åbo. Vistelsen som skulle bli ett halvt år har nu pågått i över ett kvarts sekel. Under dessa år har jag tappat kontakten med mycket från mitt forna hemland: vänner och vanor.

Även om mycket i mitt liv förändrades liksom öven en natt har kärleken till BAP fortgått och bestått. Jag lyssnade och lyssnar ofta på bandet. Både när jag är glad och när jag är ledsen. Kanske mera när jag är ledsen.

Det finns en låt, faktiskt BAP:s allra första låt, som jag alltid spelar när bluesen övermannar mig och hemlängtan slår till. Helfe kann dir keiner (svenska: Det finns ingen som kan hjälpa dig). Min familj vet att det inte är läge att störa mig när den här låten ljuder genom lägenheten.

Konsert i Zitadelle Spandau, Berlin Bild: YLE/Peter Lüttge BAP,Wolfgang Niedecken

27 år senare

År 2016 är det sedan så dags igen: BAP-konsert nummer 5. Den tredje utomhus. Den här gången i Berlin, i det gamla citadellet i kvarteret Spandau. Ett otroligt fint open air-ställe.

Det gamla citadellet ger konserten en fin inramning. Konsert i Zitadelle Spandau, Berlin Bild: YLE/Peter Lüttge BAP,Wolfgang Niedecken

BAP heter inte BAP längre utan, som i början av karriären, Niedeckens BAP. Och det är förstås frontmannen Wolfgang Niedecken som håller i taktpinnen. Många rhenländare har sökt sig ut till Spandau, det hör man på de skorrande r:en och de mjuka tje-ljuden när man smyglyssnar på publiken.

Publikens genomsnittsålder är kring de 50. Åttiotalister. Som jag. Allsångsfaktorn är hög. Sin vana trogen spelar bandet i över tre timmar. Jag är lycklig och salig och när de sedan spelar Helfe kann dir keiner är jag ung på nytt. Jag är 20 år och hela livet, hela världen finns framför mig.

Jag minns min ungdom i Mönchengladbach, min tid i armén i Munster och mina studieår i Tübingen. Jag minns dem med vemod. Jag känner mig ung på nytt och samtidigt så gammal som jag är i verkligheten. Mina två liv flyter ihop: 27 år i Tyskland och 26 år i Finland.

Få se hur och vart den här resan fortsätter? Men en sak är säker: BAP följer med.

BAP:s logo från första skivan Bild: Yle/Peter Lüttge BAP

Ett idylliskt helvete eller en helvetisk idyll. Så kunde man kanske beteckna Lappvikens sjukhus i Helsingfors. Förr i tiden. När det tjänstgjorde som Finlands första mentalsjukhus. Eller förr och förr. Sjukhuset var verksamt fram till år 2008.

De bevarade berättelserna av till exempel Thiodolf Saelan, 1868-1904 överläkare på Lappvikens centralanstalt för sinnessjuka, som sjukhuset hette då, talar sitt tydliga språk.

Överläkarens skrivbord (rekonstruktion), 1800-tal. Överläkarens skrivbord, 1800-tal. Bild: Yle/Jessica Edén Lappvikens sjukhus,Medicinhistoria,Skrivbord

Det skriks och oreras, det fantiseras och härjas. Det hotas och gråts. Patienter stiger upp för sjukhusets brandstege och hotar med att hoppa ner. Exkrement stryks längs väggarna, på kläderna eller förtärs. Det urineras friskt nästan överallt. Ibland dricker patienterna sin urin. Tvångströjan är i flitig användning.

Litteraturhistoria, arkitekturhistoria, medicinalhistoria

Den kläs inte på vem som helst. Den kläs på Josef Julius Wecksell, skaparen av sorgespelet Daniel Hjort (1862), den svenska dramatikens främsta pjäs innan August Strindberg äntrade scenen. Wecksell "bodde" på Lappviken från och med 1865. Han dog där år 1907.

Tvångströjan kläs också på Alexis Kivi, skaparen av den finska litteraturens främsta verk Sju bröder som kom ut 1870, året innan han togs in på Lappvikens sjukhus för en obotlig sinnessjukdom.

Det är svårt att tänka sig hur det var när man tittar på sjukhuset i dag.

I dag är det idylliskt värre. Det är lite förfallet men rustas upp som bäst. Den ståtliga byggnaden från 1840-talet, ritad av ingen mindre än Helsingfors skapare Carl Ludvig Engel, ligger på en naturskön udde gömd bakom stora kyrkogårdar. Man är faktiskt lite förvånad när den mitt i allt dyker upp bakom en kulle.

Lappvikens sjukhus Lappvikens sjukhus Bild: Yle/Peter Lüttge Lappvikens sjukhus

Det pittoreska förfallet kommunicerar än så länge med de hemska upplevelserna som sjukhuset ruvar på. Upplevelserna väcks nu till liv av Radioteatern i en unik installation som äger rum på Konstens natt.

Om väggarna kunde tala

Lappviken. Röster ur själarnas rum heter föreställningen. Den kan inte höras på radion. Den måste upplevas på plats. Den äger rum i det gamla mentalsjukhuset.

Den platsspecifika föreställningen tar dig med på en resa genom Lappvikens unika historia: från rum till rum, från sekel till sekel, från patient till patient. Kom med på en fascinerande resa genom sjukhusets korridorer och psykiatrins historia. Från tvångströja till elchocksterapi. Från förvaring till behandling. Från internering till befrielse.

Korridor i Lappvikens sjukhus Lappvikens sjukhus Bild: Yle/Peter Lüttge korridorer,Lappvikens sjukhus

Det är som om rummen börjar berätta för dig vad som hände där. Som om väggarna börjar tala, viska, ropa. Lappvikens sjukhus kommer att berätta sin historia för dig.

I en snar framtid kommer Lappvikens sjukhus att vara upprustad och uppsnyggad. Det har alla förutsättningar att bli en av Helsingfors främsta sevärdheter. Det är viktigt att man då inte bara berättar om arkitekturen eller mentalvårdshistorien, utan att man också berättar om det lidande som utspelade sig inuti byggnadens bastanta väggar.

Radioteatern gör ett första försök.

Lappvikens sjukhus Lappvikens sjukhus Bild: Yle/Peter Lüttge Lappvikens sjukhus

Röster ur själarnas rum (Ääniä sielujen talosta). En ljudinstallation på Lappvikens sjukhus.

Kom med på en oförglömlig tidsresa i det gamla mentalsjukhuset. Vandra runt i patientrum och korridorer och hör sedan länge bortglömda röster väckas till liv i en unik ljudinstallation. (Evenemanget är tvåspråkigt. Rekommenderas inte för barn under 13 år.)

Ljudinstallationen äger rum under Konstens natt 25.8 kl 18-24 samt 27.8 kl 12-16. Fritt inträde.

Lappvikens sjukhus

Den som inte inte fysiskt kan besöka Helsingfors och Lappvikens sjukhus på Konstens natt kommer att kunna göra vandringen med hjälp av en interaktiv video på nätet.

Logo 1 Lappvikens sjukhus

Einojuhani Rautavaara har gått ur tiden. Vårt lands internationellt sett mest kända tonsättare efter Jean Sibelius var 87 år då han avled i sviterna efter en svår operation den 27 juli. Hans musik spelas årligen i medeltal 150 gånger på offentliga konserter, och vart femte framförande sker i Finland - det mesta uppförs utomlands.

Rautavaaras musik är tillgänglig, romantiskt färgad men också mystisk och förbryllande. Också en del av hans kompositionstitlar tar fasta på en slags religiös mysticism, t.ex. Angels and Visitations och Angel of Dusk.

Det är emellertid svårt att enkelt kategorisera Rautavaara, vars musikaliska variationsrikedom i kombination med en personlig intellektuell profil gör det omöjligt att förenklat bedöma denna musikambassadör som skördat lagrar över världen.

Lärde sig under hela livet

Rautavaara sade sig ständigt vara i en inlärningsprocess vilket gav upphov till otaliga kompositionsstilar under olika faser. Först vid fyllda femtio kunde han säga att han hade lärt sig tillräckligt för att själv definiera sin musik.

Tonsättaren Einojuhani Rautavaara år 1970 Tonsättaren Einojuhani Rautavaara år 1970. Bild: Yle Einojuhani Rautavaara,tonsättare

Rautavaaras karriär upplevde aldrig en underbarnstid eller brådmogenhet, låt vara att han kom från ett musikaliskt hem - fadern Eino var operasångare. Einojuhani Rautavaara började spela piano rätt sent och slog sig först in på musikvetenskapliga studier.

Stipendiat i USA

Småningom började han studerade komposition för Aarre Merikanto och fick sitt diplom vid samma tid när han som 28-åring tilldelades Koussevitskystiftelsens Sibeliusstipendium för studier i USA. Stipendiet utlystes i anledning av Jean Sibelius 90-årsdag, och det var Sibelius själv som utsåg Rautavaara till stipendiat.

Med hjälp av bidraget kunde Rautavaara tillbringa två läsår vid anrika Juilliard School of Music i New York och studera för Vincent Persichetti, medan han på somrarna deltog vid de prestigefyllda kurserna i Tanglewood under ledning av Roger Sessions och Aaron Copland. Med tanke på händelserna under 50-talet är det lättare att instämma i påståendet att arvet efter Sibelius har förts vidare av Rautavaara.

Från tolvtonsmusiken till hyperromantiken

Som de flesta unga tonsättare på 50-talet upplevde också Rautavaara en seriell epok. Senare övergav han tolvtonssystemet (dodekafonin) till förmån för hyperromantik och mystik. I musiken från 80-talet till idag rör sig Rautavaara fritt över hela det postmoderna tonala landskapet.

Frihet och otvungenhet i kombination med ett gott hantverk har skapat ett tonspråk och melodier som tilltalar en bred publik. Och Rautavaara var mån om att publiken skulle lyssna och förstå:

- Det är min övertygelse att musik är stort om den bara för ett ögonblick kan skapa en känsla av evighet i tidens fönster…

En lång karriär

Åtminstone på en punkt skiljer sig Rautavaaras och Sibelius levdansbanor från varandra: då Sibelius upphörde med komponerandet strax efter 60 så arbetade Rautavaara oförtrutet in i det sista. Hans verkförteckning är omfattande och innehåller allt från bagateller till stora orkesterverk (8 symfonier) och operor.

Rautavaaras populäraste verk torde vara konserten för fåglar och orkester Cantus arcticus där orkestern beledsagar förinspelad sång av tranor, vilket vid tiden för tillkomsten i början av 1970-talet var en innovation som slog an.

Einojuhani Rautavaara år 1974 Einojuhani Rautavaara år 1974. Bild: Håkan Sandblom / Yle Einojuhani Rautavaara

Einojuhani Rautavaaras liv var trots internationella framgångar likt andra finländers. Emellanåt måste man ta i tu med vardagliga sysslor och fundera på utkomsten. Rautavaara var verksam som pedagog och var bl.a. rektor för Kottby musikinstitut i Helsingfors.

Hans första äktenskap mellan åren 1959 och 1982 var minst sagt olyckligt och präglades av svartsjuka och våld, medan det andra äktenskapet från 1984, med den 29 år yngre Sinikka (f. Koivisto), blev enligt egen utsago i flera hänseenden den lyckligaste tiden i tonsättarens liv.

Och på 90-talet fick Rauatavaaras musik sitt internationella lyft då skivbolaget Ondine satsade stort på cd-exporten, vilket lände både tonsättaren och bolaget till heder med god ekonomi som följd.

Einojuhani Rautavaara var en intellektuell kosmopolit som var bildad och språkkunnig. Sitt intresse för filosofi och trosfrågor beslyste han i sin självbiografi från 1989 och flera essäer.

I galleritaket hänger vimplar med bekanta ansikten. Leende politiker och samhällsprofiler tonade i pastellfärger. På baksidan av varje vimpel står saker som ansiktet i fråga har sagt: “Jag tror inte på klassamhället.” “Det här landet är nästan kört.”

Sant och bekant, roande och skrämmande i all enkelhet, samtidigt. En bra sammanfattning av stämningarna som det tvärkonstnärliga projektet “Sublima tolkningar - Subliimit tulkinnat” arbetar med.

Festligt värre i galleriets tak. Men bakom vimplarna finns mörkare budskap. Vimplar med Alexander Stubbs ansikte. Bild: Yle/Ylva Perera Alexander Stubb,galleri kalleria,jolin slotte,pauliina pesonen,politisk konst,sublima tolkningar

- Vi söker det sublima i nyhetsflödet, det som är både vackert och obehagligt samtidigt. Nyhetsförmedlingen i dag går ofta ut på att få oss att känna något, snarare än att förmedla information, vilket jag tycker är bakvänt, men vi väljer ändå att reagera på just känslonyheterna och se vad vi kan göra av dem, säger författaren Jolin Slotte.

Slotte och bildkonstnären Pauliina Pesonen har arbetat med Sublima tolkningar sedan 2014, och har för avsikt att fortsätta med det i minst tio år. Rent konkret går det ut på att de läser dagstidningar och följer med diskussioner om nyheter på nätet, och gör konst på basen av dem.

Pauliina Pesonen och Jolin Slotte arbetar tillsammans med Sublima tolkningar. Pauliina Pesonen och Jolin Slotte. Bild: Yle/Ylva Perera galleri kalleria,jolin slotte,pauliina pesonen,politisk konst,sublima tolkningar

Som utgångspunkt har de Edmund Burkes definition av det sublima:

Whatever is fitted in any sort to excite the ideas of pain, and danger, (...) is a source of the sublime, that is, it is productive of the strongest emotion which the mind is capable of feeling.― Edmund Burke

I vanliga fall publicerar Sublima tolkningar ett nytt verk den sjätte varje månad på sin hemsida. Emellanåt har de också fysiska utställningar, och det är en sådan jag besöker på galleri Kalleria i Helsingfors i månadsskiftet juni-juli.

- Den här gången valde vi att satsa på en humoristisk, karnevalesk stämning, men tittar man närmare finns det svåra också där, säger Slotte.

Kollage vid namn: "Finland är ett jämställt välfärdssamhälle!!" Ett konstverk bestående av blå kravatter. Bild: Yle/Ylva Perera galleri kalleria,jolin slotte,pauliina pesonen,politisk konst,sublima tolkningar

Runtom oss har vi bland annat jättelika målningar av Juha Sipilä och Alexander Stubbs kända knogkrock (fistbump), kärlekskalkyler mellan Europeiska unionen och dess medlemsländer och ett konstverk bestående av blåa kravatter.

Balans mellan exploatering och utforskande

Nyheterna som Sublima tolkningar tar sig an är nästan alltid tunga. Det blir tydligt om man bläddrar igenom verken på hemsidan. Våldtäkt, bristande äldrevård, misshandel, migrationskrisen, terrordåd, nedskärningarna i statsbudgeten för att bära nämna några.

Hur hanterar ni att arbeta med de här ämnena?

- Videoverken kan vara ganska tunga att göra, eftersom man måste lyssna på vissa ljudvärldar om och om igen, men i andra fall gör undersökandet och diskussionerna som vi för med varandra och tittarna att det blir lättare att förhålla sig till det som händer, säger Pesonen.

Slotte ser det som konstnärens uppgift att våga hålla ögonen öppna.

Det här är ämnen vi möter i media, och på något vis måste ta ställning till, vi kan inte ignorera det som händer i världen. Vi måste våga titta.― Jolin Slotte

Att hitta en balans mellan utforskande och exploatering är ändå inte alldeles lätt. Slotte och Pesonen för långa diskussioner inför varje verk.

- Vi har till exempel ett videoverk som visar en strand, där vågorna sköljer upp, men ingen drunknad pojke, eftersom vi vill ifrågasätta om vi verkligen behöver se en bild på ett dött barn för att känna empati, säger Slotte.

Ett annat verk om migrationskrisen handlar om dem som kommenterar “låt dem drunkna” på artiklar om antalet döda.

Regelbunden publicering ger frihet

Slotte uppskattar att hon via Sublima tolkningar kan arbeta med mer aktualitetsanknytning än till exempel bokutgivningens långsamma process tillåter. Samtidigt är det utmanande att klara av att lämna ifrån sig verk en gång i månaden.

- Det kan vara svårt att se tillbaka och inte gå in och ändra efter två månader. Å andra sidan måste journalister alltid släppa ifrån sig sådant som inte är fullständigt färdigt och perfekt, och vi behöver lite samma känsla, säger Slotte.

Pauliina Pesonen tycker rentav det är befriande med återkommande deadlines.

- Det är en lättnad. Eftersom vi inte har några krav på att sälja verken kan vi pröva oss fram och göra vad vi vill. Alltid måste det inte vara konkreta verk, det kan också vara performanser. Vi har kunnat experimentera med tekniker som är helt nya för oss, till exempel korsstygnsbroderier, säger Pesonen.

Konstverk om åldrande och självbestämmanderätten. Korsstygnsbroderi som säger "handarbete förbjuden". Bild: Sublima tolkningar, Subliimat tulkinnat jolin slotte,korsstygnsbroderi,pauliina pesonen,politisk konst,sublima tolkningar

Trots den relativt snabba publiceringstakten är långsiktighet och långsamhet något av Sublima tolkningars ledord. De vill kunna gå tillbaka till verken om tio år och se om det överhuvudtaget går att förstå dem då.

Politiskt utan agenda

En annan ambition är att utmana mediernas påstådda objektivitet.

- I dag älskar vi kolumner och personliga texter, men var är informationen, vad kan vi egentligen lita på? Nyheter föds aldrig i ett vakuum, men till exempel rapporteringen kring Brexit visar tydligt att inte ens politiker och journalister kan se igenom det här, säger Slotte.

Verket "You can't handle the truth". Vill vi att medierna ska berätta sanningen? Konstverket "You can't handle the truth". Bild: Yle/Ylva Perera galleri kalleria,jolin slotte,pauliina pesonen,politisk konst,sublima tolkningar

Sublima tolkningar beskriver sig som ett politiskt projekt men har ingen egen politisk agenda.

- Vi försöker inte föra fram ett specifikt parti eller störta regeringen och tror inte heller att det finns någon entydig sanning. Vi reagerar helt enkelt på det vi ser, säger Slotte.

Vi gör helt enkelt tolkningar åt åskådarna, som sedan gör egna tolkningar i sin tur.― Pauliina Pesonen

Regional spridning

Slotte och Pesonen är båda hemma från Karleby, men har under projektets gång bott på varsitt håll: i Helsingfors, Tammerfors, Trondheim, Tavastehus och Sjundeå. Det har satt sina spår bland annat på vilka nyhetskällor de läst, men också på språket.

- Vi arbetar flerspråkigt, på finska, svenska, norska och engelska. Vi översätter nästan aldrig verken direkt, utan låter de kulturella skillnaderna som språken rymmer komma fram. Eftersom Pauliina är finskspråkig och jag svenskspråkig fungerar det väldigt naturligt, säger Slottte.

Konstverk den 6 december 2015. Konstverket "Jag firar ej". Bild: Sublima tolkningar, Subliimat tulkinnat jolin slotte,pauliina pesonen,politisk konst,sublima tolkningar

Eftersom de bor i olika städer sker mycket av arbetet över nätet, genom videosamtal och genom att Slotte och Pesonen skickar länkar åt varandra.

Alla idéer växer fram gemensamt vi säger egentligen aldrig “nej” åt varandra, utan brukar organiskt märka när vi slutar prata om en viss idé för att den inte håller.― Jolin Slotte

I huvudsak är det Slotte som står för texten och Pesonen för det visuella, men de märker inte ut vem som gjort vad.

- Det är en skön kontrast till författarlivet i övrigt, där man står väldigt ensam. Här får vi hela tiden bolla med varandra. Jag skulle nog inte kunna arbeta så här med vem som helst, men vi känner varandra så bra, och jag litar till hundra procent på Pauliinas omdöme, säger Slotte.

Nätet ger frihet

Tack vare stöd från bland annat Kone-stiftelsen har de möjlighet att kontinuerligt arbeta deltid på projektet. I framtiden hoppas de också få tillfälle att vistas en period på ett konstnärsresidens tillsammans, för att samarbeta närmare kring vissa verk.

Att få arbeta på samma ställe ibland är viktigt för Jolin Slotte och Pauliina Pesonen. Här på galleri Kalleria i Berghäll. Jolin Slotte och Pauliina Pesonen genom skyltfönstret till Galleri Kalleria. Bild: Yle/Ylva Perera galleri kalleria,jolin slotte,pauliina pesonen,politisk konst,sublima tolkningar

De återkommande fysiska utställningarna tjänar också en viktig social funktion.

- Vi får diskutera våra verk vidare med galleribesökarna, vilket är något av hela poängen. Vi skulle gärna få fler kommentarer också på nätet, säger Slotte.

Trots att både Slotte och Pesonen är verksamma som professionella konstnärer är de nöjda med beslutet att primärt publicera Sublima tolkningars verk på nätet.

- Det ger oss en frihet, vi har inget förlag eller galleri som flåsar oss i nacken, och det gör att vi kan jobba i vilket medium som helst utan att låsa oss. Dessutom är nätet ett sätt att nå alla, också dem som inte skulle söka sig till en konstutställning, säger Slotte.

Bekanta ansikten och teman gör att utställningen lockar många som inte känner till projektet sedan tidigare. Girlander med vimplar i galleritaket. Bild: Yle/Ylva Perera galleri kalleria,jolin slotte,pauliina pesonen,politisk konst,sublima tolkningar

I galleri Kalleria i Berghäll är det många som hittar in utan att känna till projektet sedan tidigare. De färgglada vimplarna och bekanta ansiktena väcker nyfikenhet.

Nu efter utställningens slut är projektet tillbaka på nätet, och kommer att fortsätta finnas där - och på annat håll - åtminstone tills 2024. Vad som kommer att skapas kan bara världen utvisa, det gäller för den nyfikne att följa med.

En av Sublima tolkningars video, "Finlands barn", ingick i Yles satsning "De oskyddade. Eerikoista" 2015.

Det finns inte ett bättre fordon att göra stan med på sommaren än en cykel. Att cykla är snabbt, svalkande, tyst, miljövänligt och väldigt, väldigt trendigt. Eller kan du tänka dig en hipster utan sin fixed bike?

Jag själv cyklar på en ca 30 år gammal 10-växlad Tunturi Retki Super. En klassiker. Eller cyklade får jag väl lov att säga. Efter att jag fyndade en ny cykel i en antikaffär häromdagen.

En ny cykel som såg väldigt gammal ut. Men den verkade vara i mycket bra skick. Förutom att det inte fanns luft i de gamla däcken. Alla rörliga delar fungerade. Och att cykeln tycktes vara i originalskick gjorde inte saken sämre.

Platserna, färdiga, gå! Maro Special 1941 Bild: YLE/Peter Lüttge cykel

Nyckeln var av märket Maro. En Maro Special. Maro? Never heard. Jag reserverade cykeln och for hem för att se om jag kunde hitta något om märket. Resultaten var väldigt blygsamma, men gav ändå en fingervisning om cykelns proveniens.

För det första hittade jag Maro i en lista över gamla finska cykelmärken. Tyvärr utan inga som helst vidare förklaringar. Och så hittade jag det lilla plåtmärket som finns framme på ramen i en finsk antikhandel på nätet. Det var exakt samma märke, men ordet Special saknades. Det här tyder på att cykeln kan vara finsk.

Maro Special 1941 Bild: YLE/Peter Lüttge cykel,cykelmärken

Men hur gammal kunde cykeln tänkas vara. Antikhandlaren hade inget riktigt svar på det. Han, och jag, gissade på allt mellan 20 och 50-talet. Dags att forska vidare.

Navet är nyckeln

När man vill bestämma en gammal cykels ålder är bakhjulets nav ofta en bra historieberättare. Så var det också på den här cykeln.

Jag läser: Komet 41 F & S D.R.P. Ausl.-Pat. Be. Klart som korvspad, eller?

Den underbara ringklockan med bild av en gammal tävlingscyklist Gammal cykelringklocka från början av 40-talet. Bild: YLE/Peter Lüttge cykel,cykelklocka,ringklocka

Efter lite efterforskning på nätet kunde jag lätt knäcka koden. Navet är av märket Komet som tillverkades av det tyska företaget Fichtel & Sachs i Schweinfurt. Det är tillverkat år 1941. D.R.P. betyder Deutsches Reichspatent. Här är det frågan om ett Auslandspatent, ett patent för utlandet. Det är patenterat av Reichspatentamt som fanns fram till år 1945 i Berlin, därför Be.

Nu vet jag alltså att min cykel är tillverkad år 1941 eller, om navet köptes in sent om året, 1942. Och att navet tillverkades för försäljning till utlandet eftersom det var ett exportnav.

Ett nav kan berätta mycket. Maro Special 1941 Bild: YLE/Peter Lüttge cykel

Mera tyskt

Också cykelsadeln är ett original från början av 40-talet. Och också den är tysk. En Veleda. Den tillverkades av bröderna Isringhausen i Bielefeld.

Den är döpt efter en germansk völva, en spåkvinna som tillhörde bruktererna och ledde ett germanskt uppror mot Romarriket år 69. Bruktererna var en germansk stam som levde i nordvästra Tyskland söder om Teutoburgerskogen i dagens Nordrhein-Westfalen. Kom ihåg det. Det är tent i morgon.

En original Veledasadel tillverkad av bröderna Isringhausen i tyska Bielefeld Cykelsadel, Veleda 1941 Bild: YLE/Peter Lüttge cykel,Cykelsadel

Utsökta detaljer av en 75 år gammal cykel

Maro or the art of bicycle maintenance

Efter att jag hade fått någorlunda svar på mina frågor for jag, beväpnad med en cykelpump, tillbaka till antikaffären. Affären blev av och jag pumpade däcken. För första gången sedan gud vet hur länge. Och vet ni vad? De höll. Otroligt.

Det var bara att cykla i väg. Jag hade tidigare stämt träff med Jörgen Holmström eller bikefixaren, som han också kallar sig. Han står på sommaren med sin ambulanta cykelverkstad vid Eirastranden. Han hade lovat hjälpa mig med en första genomgång av cykeln.

Bikefixaren Jörgen Holmström Jörgen Holmström, Bikefixer Bild: YLE/Peter Lüttge jörgen holmström

Jag kände mig som en kung, när jag susade fram längs med stranden på en 75 år gammal hoj. Cykeln rullade mycket bra. Och den var lätt att trampa. Ramstorleken passade mig också perfekt. Inte för liten och inte för stor.

Jag tänkte på amerikanen Robert M. Pirsigs bok Zen or the art of motorcycle maintenance. Jag vet inte varför. Kanske därför att Pirsig i boken undersöker begreppet kvalitet och han anser att kvalitet inte kan definieras.

Hur som haver såg jag fram emot mitt möte med cykelfixaren Jörgen och mitt första närmare möte med min nya kärlek: min Maro Special från 1941.

Cykelfixaren fixar cykeln

Väl framme tog sig Jörgen en första titt på den gamla oldtimercykeln. Han tyckte också att den såg bra ut. Jag skulle börja med att smörja alla rörliga delar enligt hans anvisningar. Det mesta kändes bekant. Bara smörjningen av naven med hjälp av en smörjnippel hade jag aldrig gjort tidigare.

Smörjning av framnavet Maro Special 1941 Bild: YLE/Peter Lüttge cykel

Baknavet med smörjnippel Smörjnippel av en Komet cykelnav av märket Fichtel & Sachs från 1941 Bild: YLE/Peter Lüttge cykel,Smörjning,Smörjnippel

Efter smörjningen tittade vi på alla skruvar och fastsättningar. Vissa skruvar var lösa: en vid ett av de fina gamla handtagen, en vid de likaså fina gamla pedalerna och en under sadeln. Fastän skruvarna var delvis rostiga fungerade de alla och gick att dras åt. Försiktigt. Så att de inte går av.

Efter skruvarna drog vi åt ekrarna, som alla var hela. Allt var med andra ord hur bra som helst. Cykeln bedömdes vara i utmärkt skick, för sin ålder. Det enda som bekymrade oss var däcken. Framdäcket är ett fint gammalt Nokiadäck och bakdäcket ett fult grått polskt.

Bikefixaren in action Jörgen Holmström, Bikefixer Bild: YLE/Peter Lüttge cykelreparation,jörgen holmström

Vi beslöt oss för att byta däcken. Och innerslangarna. För säkerhets skull. Och för syns skull. Men det hann vi inte med i onsdags. Så det får bli på veckoslutet. Jag återkommer med en bild av den gamla cykeln med splitternya däck. I gammal stil, förstås.

Nöjd cyklar jag hem genom den begynnande sensommarkvällen på mitt fynd: min Maro Special från 1941. Cykeln, mannen, staden i en fin symbios.

En videohälsning till alla Berghällhipsters

Väl hemma hittar jag ännu en gammal östtysk läkarväska som matchar den gamla cykeln på ett perfekt sätt. Så nu är det bara att fortsätta Sensommaren i city. På cykeln. Som sig bör.

Och hej, om du vet något om cykelmärket Maro och dess historia, hör av dig!

Maro Special 1941 Bild: YLE/Peter Lüttge cykel,Pakethållare

Bikefixare Jörgen Holmström

Vid borggården på Raseborgs slott har en grupp entusiastiska arkeologer i gul väst den gångna veckan koncentrerat grävt i den gamla ölkällaren, i köket och i vapenkammaren.

Orsaken är att man misstänkt att det finns tidigare outforskade kulturlager i borgen.

- Det har vi nu fått bekräftat, berättar museichefen Dan Lindholm nöjt.

Informationsskylt gav upphov till omvälvande upptäckt

Det hela började med en ynka informationsskylt som Forststyrelsen ville lägga upp på gården. Innan den kunde slås ner i marken ville man försäkra att det inte fanns några oupptäckta kulturlager. Efter utgrävningarna på 1930-talet har uppfattningen varit att borgen tömts helt och hållet.

Elina Terävä doktorerar i vapen i Raseborg och utför arkeologiska utgrävningar i den gamla vapenkammaren. Elina Terävä utför arkeologiska utgrävningar i vapenkammaren på Raseborgs slott. Bild: Yle/Nicole Hjelt arkeolog,arkeologi,elina terävä,Raseborgs slott,utgrävningar,vapenkammare

Det visade sig ändå att det fanns bevarade kulturlager.

- Det som är ett helt otroligt fynd är att vi har hittat det ursprungliga golvet. Det gör att vi kan forska i de tidigaste åren här på slottet vilket man inte kunnat göra tidigare, berättar Lindholm.

Det är Västra Nylands landskapsmuseum som utför de arkeologiska provgrävningarna.

Raseborgs renässans

Via arkivforskning har man dessutom kunnat konstatera att slottet inte ödelades år 1553 som man tidigare trott.

Så vitt jag vet är det första gången något motsvarande hittats på slottet.― Museichefen visar något som härstammar från den äldsta varianten av kakelugn.

För 460 år sedan hade det varit betydligt livligare här på gården. Borggården på Raseborgs slott. Bild: Yle/Nicole Hjelt arkeologi,Raseborgs slott

- Vi kallar det Raseborgs renässans. Under två år kryllade det av liv här på borgen igen, berättar Lindholm.

Berusad varje dag på slottet

Det hela fick ändå ett abrupt slut då ölkällaren rasade in. Ölen utgjorde en viktig del av näringsintaget för folket på borgen under den tiden.

- Vi vet att man drack mellan tre och fem liter öl per person här på borgen. Ju högre upp i rang man var desto starkare var ölen, så de allra högst uppsatta kan man tänka sig var lite på lyran hela tiden, säger Lindholm och skrattar.

En vacker augustimorgon år 2016 är det ganska folktomt på borggården så när som på en museichef, några arkeologer och en redaktör. Om man går 460 år tillbaka i tiden så var det desto mer livat på gården.

"Som julafton för oss"

- Där vi står nu skulle det ha rört sig en hel del tjänstefolk, de som skötte köket och bryggeriet. Uppe i tornet hade borgherren och borgfrun hållit till i sin kammare, förklarar Lindholm.

Beroende på hur högt upp i rang man var så rörde man sig i olika delar av slottet. Muren till Raseborgs slottsruiner. Bild: Yle/Nicole Hjelt Raseborg,Raseborgs slott,raseborgs slottsruiner,Snappertuna

Utgrävningarna pågår fram till fredag (12.8) men redan nu har man gjort stora fynd. Lindholm visar upp en vackert glaserad bit av ett pottkakel, det vill säga den äldsta varianten av en kakelugn.

- Så vitt jag vet är det första gången något motsvarande hittats på slottet, säger Lindholm.

De allra högst uppsatta kan man tänka sig var lite på lyran hela tiden.― Museichefen beskriver det dagliga ölintaget på medeltiden.

- Vi vet från inventarierna från 1540-talet att det funnits stora grytor här, så det är lite pirrigt att tänka att den här grytan kanske varit en del av det inventariet, konstaterar Lindholm ivrigt.

Museichef dan Lindholm visar upp biten av pottkalet och grytörat man grävt upp. Museichef Dan Lindholm visar upp en kantbit från ett gammalt pottkakel och örat från en gammal gryta. Bild: Yle/Nicole Hjelt arkeologi,museichef dan lindholm,Raseborgs slott

Hela projektet har känts som julafton för Lindholm och arkeologerna, berättar han.

- Det som har varit viktigt för oss har varit att bekräfta att de gamla kulturlagren finns kvar. Det är mycket viktig information för fortsatt forskning. Det har vi nu fått bekräftat, berättar Lindholm nöjt.

Personer som flyttar utomlands kan behöva tillstånd för att få ta med sig allt som finns i bohaget. Det här gäller både föremål som är tillverkade i Finland och utomlands.

Lagen om begränsning av utförsel av kulturföremål håller på att uppdateras. Riksdagen behandlar lagändringen i höst.

I princip omfattar lagförslaget allt från mormorsmors kaffeservis till Akseli Gallen-Kallelas tavlor. Föremål som är äldre än hundra måste ha lov för att få föras ut ur landet.

- Det handlar om allt man kan tänka sig, säger intendenten Jouni Kuurne på Nationalmuseet; möbler, åkdon, bilar, mynt, arkivenheter, konstverk.

Intendenten Jouni Kuurne har hand om tillstånden för utförsel av kulturföremål. Man intervjuas i rum med gamla golvur i Nationalmuseet. finlands nationalmuseum,intendent,jouni kuurne

I de flesta EU-länder bestäms rätten att föra ut kulturföremål på basis av värdet. I Finland har man valt att göra det via ålder. Orsaken till det är att det inte finns värdefulla föremål i samma utsträckning som i övriga länder eftersom Finland inte har haft ett adelsskrå.

Lagen ska främst kartlägga, inte förbjuda utförsel

Jouni Kuurne understryker att syftet med lagen inte är att begränsa var mans och kvinnas rätt till sin egendom. Lagen handlar främst om att myndigheterna vill få en uppfattning om de nationellt kulturhistoriskt värdefulla föremål som finns för att kunna göra en kartläggning av var i världen de befinner sig.

Också föremål som inte är tillverkade i Finland måste ha tillstånd för att få föras ut ur landet. Gammalt fickur med mönster i utställningsmonter Fickur,finlands nationalmuseum,klocka

Om man så äger den viktigaste tavlan som Akseli Gallen-Kallela målade får man ta den med sig om man flyttar utomlands.

- Om det är fråga om att man flyttar bort så kan vi inte säga nej, säger han. Sin egendom får man alltid ta med sig. Om man äger den viktigaste tavlan som Akseli Gallen Kallela målade, får man ta den med sig om man flyttar utomlands.

Det samma gäller arvegods från Finland för personer som är bosatta utomlands. Ansökan till myndigheterna bör ändå alltid göras.

ett gammalt österbottniskt skåp som går i grönblått. Detaljer i orange. Bild: Yle/ Tiina Grönroos antika möbler,antikmässa,antikt skåp,experttimmen gammalt och antikt,gammalt skåp,helsingfors antikmässa,österbottniskt skåp

Också för föremål som utlänningar köper i till exempel antikvitetsaffärer borde ansökan göras,

- I princip borde man kolla om det krävs ett utförseltillstånd, men ganska ofta blir det inte så, säger Kuurne.

Fyra huvudgrupper och många undergrupper

I lagförslaget delas de nationella kulturföremålen in i fyra huvudgrupper; Föremål som rör landets historia eller bemärkta personer, fornminnen, värdefulla arkiv eller samlingar samt övriga föremål. I gruppen som rör landets historia eller bemärkta personer finns ingen tidsgräns.

I de fall där myndigheterna absolut vill att ett föremål ska stanna i Finland är det möjligt för Nationalmuseet eller Nationalgalleriet att köpa föremålet. Det finns ändå inget tvång vare sig att köpa eller sälja ett sådant föremål.

Många föremål som används i dag når snart tidsgränsen på 100 år. Tapio Wirkkala -utställning i Riihimäki. glas,kärl,riihimäki,tapio wirkkala,utställning

Det är Nationalmuseet och Nationalgalleriet som har hand om ansökningarna om och beviljandet av lov för utförsel av nationella kutlruföremål. Årligen får de ta emot ett tjugotal ansökningar. Främst är det fråga om flyttningar från Finland.

- De flesta har beviljats tillstånd, säger Kuurne. Bara i några enstaka fall har föremålen bedömts vara så viktiga att de inte har beviljats tillstånd.

Tullen övevakar sedan att inte föremål förs ut ur landet utan tillstånd.

Riksdagen behandlar uppdateringen av Lagen om begränsning av utförsel av kulturföremål i höst. Det är meningen att lagen ska träda i kraft från och med januari 2017.

Vad rör sig i huvudet på en konstnär och forskare? Det berättar Hannah Kaihovirta om i sitt sommarprat. Hon berättar utgående från fem bilder som har gett henne nya perspektiv och fått henne att förstå saker på ett nytt sätt.

Hannah Kaihovirta pendlar mellan rollen som konstnär, forskare och universitetslärare i konstvetenskap vid Åbo Akademi i Vasa, men reflekterar också över sitt privata liv. Alla rollerna vävs in i varandra men bilder och skapande har alltid haft en central plats.

Vi söker inte meningen med livet - vi skapar den!― Hannah Kaihovirta

Redan som liten fascinerades hon över illustrationer i böcker. I all synnerhet den ryska författaren Ivan Bilibins berättelser om Baba Yaga. Redan då tyckte hon sig uppfatta skillnaden mellan verklighet och fantasi i bilderna.

Bilibin: Baba Yaga Bilibins tavla av Baba Yaga. Baba yaga,Bilibin,Konst

Ikon föreställande den heliga Gudsmodern. Ikon föreställande Den heliga Gudsmodern. Gudsmoder,ikoner,Jungfru Maria

- Att en potta kan ställa till en sådan brytning var alldeles enastående tyckte jag då jag för första gången under mina studier vid konstskolan blev medveten om det här, berättar Hannah Kaihovirta.

Marcel Duchamp: Fontän Marcel Duschamps konstverk Fontän. Bild: ©succession Marcel Duchamp/ADAGP, Paris. Foto: Alfred Stieglitz Fontän,Konst,Marcel Duchamp,Pissoar,Urinoar

- Då jag tecknar tänker jag linjen som en järntråd som jag formar. Linjen är för mig fysiskt påtaglig och papprets yta är mer än yta. Ytan är ett rum som linjen tar i besittning.

Hannah Kaihovirta känner igen sitt förhållningssätt till svärtan i Malevitch måleri, till exempel i målningen SVART KVADRAT. I det svarta finns alla färger, så som i det vita. Kvadraten är en bas, en form, ett innehåll, en möjlighet.

Malevitj: Svart kvadrat. Malevitj: Svart kvadrat Kazimir Malevitj,Konst,Kvadrat,modern konst,svart kvadrat

Hannah Kaihovirta kom över ett fotografi där hon och hennes syskon leker som barn vid en strand. Det får henne att se likheterna med Albert Edelfelts ”Lekande pojkar vid vattnet” – ljuset, kompositionen och berättelsen. Hon reflekterar över hur viktigt det är att vara medveten om och att få känna igen inte bara sin egen historia, utan sammanhangets, omvärldens berättelse.

Albert Edelfelt: Lekande pojkar på stranden Albert Edelfelt: Lekande pojkar vid stranden Albert Edelfelt,Konst,konstverk,Lekande pojkar på stranden

- Just nu är det så här jag tänker om tillvaron som bildkonstnär, forskare och lärarurbildare. Alla bilder får rum på en gång, på varandra, samtidigt.

Hannah Kaihovirta: Tavla från 2004. Hannah Kaihovirtas tavla från 2004. Bild: Hannah Kaihovirta hannah kaihovirta,,konstnärer,konstverk

Musikvalet är kvinnliga artister som valts för att genom sin röst, genom lyriken eller sin utstrålning målar stämningar och skapar energi.

Dessutom spelas i sommarpratet Maria Mena, Mitt lille land. Här kan du se den på Youtube.

Listan på alla Radio Vegas sommarpratare.

Här är en musikfri podcast som hörs även utomlands.

Under Konstens natt 25.8.2016 tar Yle Radioteatern publiken på en vandring genom tid och rum i Lappvikens gamla mentalsjukhus. För er som inte kan delta då bjuder vi här på olika versioner av installationen.

Formatet med dramatiseringar av patientöden i kombination med virtuell verklighet och laserskannad 3D-miljö från Lappvikens sjukhus är unikt. Projektet är ett samarbete mellan Yle och Aalto-universitet, och är aningen experimentellt till sin natur. Så en del barnsjukdomar kan förekomma i tekniken.

Lappvikens sjukhus har under sin 160-åriga historia vårdat såväl vanliga människor som många berömda personer som lidit av mentala problem. Den vackra byggnaden ritad av Carl Ludwig Engel har sett och hört många historier.

Vi får bland annat träffa Aleksis Kivi som togs in 1871, året efter utgivningen av Sju bröder, med diagnosen "kronisk melankoli". Vi får också träffa Josef Julius Wecksell, sin tids mest lovande unga lyriker och dramatiker. Han blev intagen 1865, blott 27 år gammal, och kom att spendera resten av sitt liv på Lappviken fram till sin död 1907. Samt många fler scener bl.a. från krigstid, om elchocksbehandlingar, besök av anhöriga och från sjukhusets vardag.

360-graders video

• Om du använder en dator klicka play på videorna nedan. För att se dig omkring i rummen använd med datorer musen och dra på videon för att byta vy.
• Med smartmobiler och pekplattor lönar det sig att klicka på länkarna nedan om videospelarna för att öppna klippen i Youtubes app. Då kan du se dig omkring genom att vända pekskärmen åt olika håll. Och då blir även en version för Google Cardboard VR-glasögon tillgänglig.

Scen från Aleksis Kivis rum, år 1871. Klicka med mobil på länk för att öppna i Youtube-applikationen.

Scen från Josef Julius Wecksells rum, år 1892. Klicka med mobil på länk för att öppna i Youtube-applikationen.

Vandra omkring i en 3D-modell av Lappvikens sjukhus

• Klicka på den turkosa rutan nedan för noggrannare instruktioner, och på bilden nedan för att stiga in i den virtuella versionen av Lappviken.
• OBS att 3D-modellen är mycket stor att ladda in och fungerar enbart på moderna datorer, dvs tyvärr inte med mobiler eller pekplattor.

Klicka här för tekniska specifikationer och anvisningar för den virtuella verkligheten

OBS! En del scener i den virtuella verkligheten är kraftiga och kan väcka starka och obehagliga känslor och/eller rädsla hos känsliga personer.

Desktopversion

• Virtualverkligheten kräver mus och tangentbord och fungerar tyvärr inte i mobila apparater
• Applikationen är mycket stor (ca 180Mb) och kan därför ta upp till flera minuter att ladda över långsamma förbindelser
• Den är gjord med spelmotorverktyget Unity och publicerad med webgl-javascriptbiblioteket
• Du behöver en modern webbläsare för att utforska världen. De flesta versioner av Internet explorer fungerar inte.
• Du behöver en relativt modern dator för att den skall orka visa världen smidigt utan hackighet
• Se dig omkring i världen med hjälp av musen, och gå omkring med hjälp av piltangenterna
• Orientera dig eller hoppa från rum till rum via bottenplanen som visas och döljs då man klickar på tangenten M

Till WEBGL-versionen för bordsdatorer Bildkapning från Röster ur själarnas rum VR Bild: Yle 3D-grafik,3D-modellering,lappviken röster ur själarnas rum,Lappvikens sjukhus,mentalsjukhus,virtuell verklighet

Android-applikation

• För de mest experimentlystna finns en Android-apk tillgänglig för nedladdning (319Mb)
• För att installera den se till att dina Android-telefon tillåter installation av applikationer som inte finns på Play store
• Klicka på länken ovan
• Klicka på filen då den laddats ner och installera den
• Styrningen fungerar genom två virtuella kontrollers som ligger över skärmen
• Rör dig med hjälp av vänstra tummen, och se dig omkring genom att röra på den högra
• Öppna och stäng planritningen med snabbnavigation via ikonen uppe i högra hörnet

Klicka på bilden nedan för att stiga in på Lappvikens sjukhus - Röster ur själarnas rum VR

Klicka på bilden för att stiga in i den virtuella verkligheten Lappviken - Röster ur själarnas rum VR Bild: Svenska Yle 3D-grafik,3D-modellering,lappviken röster ur själarnas rum,Lappvikens sjukhus,Radioteater,virtuell verklighet

Bilder från Lappviken - Röster ur själarnas rum

Om projektet

• Projektet är oss veterligen unikt och gjort i samarbete mellan Svenska Yle och Aalto-universitetets specialenheten för laserskanning.
• Lappvikens sjukhus 3D-laserskannades och fotograferades som 360-graders panorama
• Denna data kombinerades i ett program som heter Matterport. Därifrån exporterades modellen till Unity och försågs sedan med Radioteaterns ljud
• Vi publicerar nu resultatet i form av 360-graders Youtubevideor ovan, som en virtuell värld för bordsdatorer via webgl, och som en Android-applikation (fristående apk-fil)
• Hela projektet och dess resultat är rätt experimentell verksamhet för att lära oss mer om framtidens möjligheter för berättande i virtuella miljöer, och vi hoppas ni som publik har överseende med de tekniska brister och barnsjukdomar som applikationerna kan innehålla. All feedback är mer än välkommen, antingen via kommentarsfältet nedan eller till mikael.hindsberg@yle.fi.

Se tv-inslag om ljudinstallationen:

För några år sedan gav Maria Antas ut en personligt hållen essäbok om städning, En stor bok om städning (2013), där hon knöt ihop sitt eget inte alldeles problemfria förhållande till städning med allt från städningens kulturhistoria till städningens globala och ekonomiska dimensioner.

I sin nya bok Hår – fint, fult, fräckt och fusk utgår Maria Antas likaså från sitt högst privata hår, men gör en tidsresa bakåt genom århundraden, för att inte säga årtusenden, av hårhistoria.

Den essäistiskt hållna texten gör en vindlande färd från aposteln Paulus och den romerska statsmannen Tacitus via afroamerikanernas frihetskamp till Charlies ängel-Farrah Fawcett och handeln med löshår i dagens Indien. Och allt däremellan.

Det står snart klart att håret spelar, och alltid spelat, en stor roll – inte bara som kronan på verket, utan både som handelsvara och som laddad symbol.

Hår är politik och könskamp, hår är kulturhistoria och mode, hår är diskriminering och förtryck, hår är religion och mytologi, hår är rock och fotboll, hår är krigshistoria och brottshistoria, hår är att förhålla sig till en rådande norm. Bland annat.

Den centrala utgångspunkten för Maria Antas bok om hår är hennes eget ofta problematiska förhållande till sitt eget tunna och – enligt egen utsago - hopplöst oformbara hår:

”Jag vill veta varför jag alltid har tvekat inför mitt hår och haft svårt att respektera det.”

Pärmbilden till Maria Antas bok "Hår". Bild: Förlaget M håret,maria antas

Varför är det så viktigt med hår?

- Jag tror att andra kvinnor skulle kunna skriva en bok om t.ex. näsor. De flesta av oss har väl någon svag punkt i kroppen som vi förstorar, problematiserar och nojar över alldeles för mycket. Jag kan inte säga att det är bara håret jag tar stress över, det finns också andra delar av mig som jag skulle ha kunnat skriva om, men håret är nog den punkt där jag har tvekat mest och kanske också förtvivlat mest ur det perspektivet att jag ändå, som de flesta andra, jämför mig med något slags norm och alltid har känt och sett att jag inte passar in i den normen, säger Maria Antas.

Hon konstaterar också att det som har med norm och kropp att göra ofta blir så tungt och sprängfyllt därför att vi aldrig blir av med det:

- Det är där hela tiden och påminner oss om vår lilla problematiska roll i våra liv. Sedan kan man ju tycka att det är trivialt att fokusera på håret när det finns så mycket värre saker som människor varit med om under sin uppväxt, verkligt traumatiska händelser, och jag kan förstå att någon kan irritera sig på att man väljer att ägna så mycket uppmärksamhet åt hår.

Maria Antas säger att hon i sina texter inte vill gå in i de klassiska traumaområdena och psykologiska träskmarkerna, utan precis som med boken om städning vill hon tränga in i det som är vardagligt, och enligt många också väldigt trivialt:

- Jag vill se vilka betydelseladdningar det finns kring städning och hår. För mig hänger de båda dimensionerna mycket klart ihop: städning handlar om att gå in i det sunkiga och håret handlar om det som har varit sunkigt i mig och som jag har varit tvungen att ta i rent konkret. Med städning måste man ta i världen och med håret måste man ta i sin egen kropp med sina egna händer. Jag fascineras av hur vi möter världen och oss själva på ett så taktilt sätt.

Lyssna på en intervju med Maria Antas om hår:

Vad är en riktig hamburgare och varifrån kommer den? Den officiella historien lär att själva biffen ursprungligen var rå och härstammar från Djingis khan. Genom handel med ryssar kom råbiffen till Tyskland, emigrerade sedan till USA där den stektes och fick en semla runt sig. Men är Hamburg rätt stad för benämningen eller borde den rent av heta romare eller Apiciusbiff?

Den ursprungliga defintionen av en hamburgare (hamburg sandwich) avsåg antingen själva biffen eller den färdiga produkten, d v s en biff av nötkött mellan två skivor bröd med tillbehör. Idag är det möjligt att kalla vad som helst som serveras mellan två bröd för hamburgare eller burgare.

Burgare med oxbringa och karamelliserad lök Burgare med oxbringa och karamelliserad lök. Bild: Leo Gammals Brioche,Brisket,brisketburgare,bröstkorg,Gatukök,gatumat,hamburgare,Lök (Art),oxbringa,Snabbmat,street food,såser

Rågburgare med rödlök Freddies rågburgare Bild: YLE/Strömsö Fredrik Smulter,hamburgare,rågburgare,snabbmat,strömsö

Oumphburgare med tillbehör Oumphburgare med tillbehör Bild: Leo Gammals Granatäpplen,hamburgare,hummus,majonnäs,oumph,oumphburgare,rödlök,sojaprodukter,Vegan,vegetariska rätter

Idag räknas hamburgare som nordisk husmanskost. En hamburgare behöver inte längre ha en biff av nötkött för att få kallas burgare, utan mellan brödet kan man lägga en tjock skiva länkkorv, fiskbiffar, strimlat kebabkött samt de mest fantasifulla vegetariska produkter tillsammans med diverse tillbehör och såser. Så har det inte alltid varit.

Låt oss ta en närmare titt på produkten som blev en nordamerikansk symbol och nationalrätt.

Förberedelser inför en bankett efter jakt. Förberedelser inför en romersk bankett efter jakt. Bild: Yle/Public domain/Jerzy Strzelecki Bankett,jakt (fångst),Mosaik,Romerska kejsardömet,Romerska riket,Villa Romana del Casale

En strid ström av människor, djur och vagnar passerar Porta Capena i riktning Via Appia och Via Latina. Invid stadsmuren sitter tiggare och fattiga i skuggan i hopp om att någon skulle visa barmhärtighet och skänka en slant.

Slavar har bråttom att handla inför kvällens middag. Kvinnor och barn väljer grönsaker, ostar, frukter och fisk med omsorg i det öronbedövande ljudet av bräkande får och getter, skällande hundar och ropande köpmän. Två män bär ett nyslaktat vildsvin fastbundet på en stör. Amforor med vin, olja och garum lastas på vagnar som dras av slitna oxar.

Vi ser inte plebejen som tillbringar eftermiddagen i badhuset med att förhandla till sig middag hos patriciern han är klient hos. Om britsarna runt bordet är upptagna är han villig att stå längs väggen och iaktta måltiden. Om han dessutom lyckas underhålla värdarna och gästerna får han garanterat en korg mat med sig hem. Det lyckas inte alltid och då blir det en billig rätt i ett thermopolium.

Thermopolium var gatukök i antikens Grekland och Rom. Thermopolium betyder ordagrant ett ställe som säljer något varmt.

De var kommersiella, små etablissemang med färdiglagad mat, en sorts föregångare till dagens korvkiosker och restauranger. Där åt fattiga, frigivna slavar och plebejer som saknade egna kök i sina lägenheter eller inte lyckades bli bjudna på middag hos en patricier.

Thermopolium i antikens Pompeji. Matservering med i antikens Pompeji. Bild: Yle / Public domain / Jensens Gatukök,krukor,matserveringar,Plebej,Pompeji,restauranger,romarriket,Romerska riket,Snabbmat,snabbmat,snabbmatställen,thermopolium

Thermopolium i Ostia Antica. Matservering i antikens Ostia Antica. Bild: Yle/ Public domain / Marie-Lan Nguyen antiken,Gatukök,matserveringar,Ostia Antica,Plebej,restauranger,snabbmat,snabbmatställen,thermopolium

Små blodkorvar (botulus) och korv (farcimen) från Lucania (dagens Basilicata) var populära rätter, men också pyttipannor (minūtal) och gryträtter (patina).

På menyn fanns också rätter av grovhackat nöt- och griskött, bl a isicia omenata, d v s köttbullar och –biffar inlindade i näthinna. Historiker tror att denna rätt hade likheter med en modern hamburgerbiff.

Apicius snabbmat

Recept från kejsardömets tid (27 f.Kr – 476 e.Kr) finns bevarade i Apicius receptsamling/kokbok De re coquinaria (Om kokkonsten) från ca 400-talet, skriven på vulgär latin. Det andra kapitlet är tillägnat rätter av malet kött, malda inälvor och fisk. Här finns också receptet till isicia omentata.

I De re coquinaria förekommer begreppen isicium och omentata som lätt kan förväxlas med varandra. De har nämligen flera betydelser. Genom att läsa recepten förstår man vilken råvara eller teknik som avses samt vilken rätt det är fråga om.

Isicium (plur. isicia) betyder stekta eller kokta bullar av olika sorters färs eller fett. Bullarna kan lagas av t ex malen bläckfisk, isicia de lolligne eller räk- och hummerfärs, isicia de scillis vel de cammaris amplis. I vissa fall avser isicium också fyllning till stor korv eller en slät och fin fyllning som i en paté.

Omentata är en rätt av malet kött eller inälvor inlindad i tarm eller bukens fetthinna (omentum), som också kallas näthinna. Omentata kan vara en stor korv, men också bullar eller biffar.

Alexis Soyers porträtt av Apicius Apicius porträtt av Alexis Soyer från 1800-talet. Bild: Yle/Public domain/PD-US 100-talet (decennium),1800-talet,Alexis Soyer,Apicius,Apicius,Apicius,Finsmakare,gastronomi,kokbok,Marcus Gavius Apicius,Romerska kejsardömet,Romerska riket

Pärmbild till Apicius kokbok. Pärmbild till Martin Listers version av Apicius kokbok: De opsoniis et condimentis. Bild: Yle/Public domain/Kansas State University 400-talet (decennium),Apicius,Apicius,de opsoniis et condimentis,de re coquinaria,kokbok,Marcus Gavius Apicius,Martin Lister,Recept,receptsamling,Romerska kejsardömet,Romerska köket,Romerska riket

Isicia omentata åts av alla samhällsklasser. De godaste bullarna lagades av påfågel, fasan, kanin, kyckling, kräftdjur och spädgris. Apicius recept lagas på t ex nöt- eller griskött.

Apicius isicia omentata (Bok 2, recept 43)

Isicia omentata: pulpam concisam teres cum medulla siligine in vino infusi. Piper, liquamen, si velis, et bacam myrtae exenteratam simul conteres. Pusilla isicia formabis, intus nucleis et pipere posiis. Involuta omento subassabis cum caroeno.

Köttbullar i näthinna: Hacka bitar av kött och märg till färs och blanda med bröd som blötlagts i vin. Mal peppar och myrtenbär utan frön. Blanda kryddorna och garum i färsen. Rulla till små bollar, pressa i pinjefrön och hela pepparkorn i dem. Svep in bollarna i bukens näthinna och stek dem med caroenum (mycket söt vinreduktion).

I det här receptet fungerar näthinnan som skydd för pinjefröna och pepparkorna, som riskerar falla ur när köttet krymper under stekningen.

Åt romaren en romare?

Hur sannolikt är det då att romaren åt sin isicia omentata som en komplett hamburgare, om defintionen är en stekt, platt biff av malet nötkött (helst black angus) mellan ett bröd, med ringar av rå lök och inlagd frilandsgurka?

Brödet: De tidiga romarna åt huvudsakligen runda, flata bröd (panis) av emmer, men under kejsartiden introducerades också bröd av vanligt vete, bl a focaccia (panis focacius). De rika åt bröd tillsammans med ägg, ost och honung. Ibland doppades brödet i vin och åts med oliver, ost och vindruvor. Fattiga fick nöja sig med enbart flata bröd och salt.

Lök och gurka: Romarna var av tradition vegetarianer och odlade frukter och grönsaker, inklusive gurkor (cucumis) och lök (cepa) som åts färska och inlagda. Skörden förvarades i beckade kärl eller lades in i olika sorters lag, vinäger, vin eller honung. Lök ingår i ett flertal av Apicius recept, men inte inlagd frilandsgurka (cucumis anguria), även om kunskapen och en förkärlek för inlagda grönsaker fanns.

Sannolikheten att en plebej, en fattig romersk medborgare eller en frigiven slav åt en isicia omentata mellan två flata bröd tillsammans med skivad rå lök och inlagd gurka i ett thermopolium måste nog ses som mycket liten. Rätten serverades troligen med garum (fisksås) och en bit bröd. Romarna använde fisksås på samma sätt som vi använder ketchup idag.

Malet eller hackat kött inlindat i bukhinna, tarm, palmblad eller annat hölje var och är ingalunda unikt för romarna eller italienarna, utan förekommer runt om i världen. Vi har t ex fransk crepinette, sydafrikanska skilpadjies, engelsk faggot och samisk gurpi som alla påminner om varandra, men Apicius recept på isicia omentata torde vara de äldsta bevarade.

En romersk bankett av Bompiani. En romersk bankett av Roberto Bompiani. Bild: Yle/Public domain/J. Paul Getty Museum 1800-talet,Bankett,italien,italienare,J. Paul Getty Museum,Roberto Bompiani,Romerska kejsardömet,Romerska riket

Köttrester under sadeln

Hamburgarens officiella historia är en annan än den du precis läst om. Den börjar i Mongoliet 1206 när härskaren Djingis khan (1167 - 1227) inleder sina erövringar och skapar ett av världshistoriens största sammanhängande imperium.

Djingis khans armé bestod i huvudsak av krigare till häst, soldater som red långa sträckor över stäpperna utan att sitta av hästarna. De stannade sällan upp för lunch eller middag, utan fick nöja sig med bitar av helkött som förvarades och mörades under sadeln. Uppvärmda köttrester skrapades ihop och plattades till med en hand och äts råa medan de red.

Kött fanns det gott om. Med armén följde trossen, d v s vagnar med proviant och stora flockar av får, getter, oxar och hästar som slaktades efter behov.

När Djingis khans sonson, Khubilai khan (1215 - 1294) invaderade Moskva följde det skrapade köttet med. Ryssarna välkomnade rätten som biff tartar efter tatarerna, en då vanlig benämning på mongoliska stamfolk.

Strid mellan mongoler och kineser av Rashid-al-Din Strid mellan mongoler och kineser av Rashid-al-Din Bild: Yle / Public domain / Sayf al-Vâhidî 1200-talet,1211,Djingis khan,erövring,invasion,kineser,mongoler,Mongolernas invasion av Kina,Mongoliet,Rashid-al-Din Hamadani,strider

Hur sannolik är denna återgivning eller handlar det om en myt?

Historiker bekräftar, att mongoliska stamfolk, i synnerhet nomader i delar av Eurasien (Mongoliet, Korea, dagens Urkraina) åt råbiff av nöt- eller hästkött. Med mongolväldets utbredning spreds traditionen och introducerades i något skede i det ryska köket. Det har troligen hänt under en längre tidsperiod, men senast på 1400- eller 1500-talet, när mongolväldet upplöstes och tsardömet Ryssland utropades.

Mathistoriker framhåller, att stamfolken i första hand åt mjölkprodukter och att råbiff bara åts i samband med slakt. Helkött skall nog ha placerats under hästsadeln, men inte för att ätas utan för att förebygga skavsår. Det kan naturligtvis inte uteslutas, att mörat kött med stark hästarom kan ha fungerat som nödproviant. Kritikerna hävdar tillika, att även om tatarer och andra stamfolk åt råbiff kan den inte specifikt kopplas till varken Djingis Khan eller Khubilai Khan.

Den första personen som nämner tartarbiff i Europa är den franske kartografen och arkitekten Guillaume Levasseur de Beauplan i publikationen Description d'Ukranie (1651). G. L. de Beauplan befann sig i Ukraina på uppdrag av den polska armén och bevittnade hur man tillredde en två fingrar tjock råbiff av nyslaktat hästkött.

Hamburgerbiffen föds

I samband med Hansans avveckling under Trettioåriga kriget (1618 – 1648) började Hamburg segla på ryska och baltiska hamnar. I Baltikum fanns en tradition att skrapa köttet av oxben och steka små biffar av det. Sjömännen hämtade med sig kunskapen om dessa och rysk tartarbiff. I hemlandet stekte hemmafruar biffarna (frikadeller), medan gatukök även sålde dem råa. Hamburgerbiffen var nu född och en variant introducerades i 1700-talets England med den tyska emigrationen, nämligen hamburgerkorv.

Ett recept på Hamburgh Sausage finns dokumenterat i Hannah Glasses kokbok The Art of Cookery Made Plain and Easy (1758). Korven består av hackat nötkött, talg och kryddor. Författaren rekommenderar, att korven serveras med rostat bröd. Glasses kokbok publicerades i USA 1805 och blev väldigt populär i det koloniala Amerika.

Råbiff med äggula och tillbehör Råbiff med äggula, saltgurka, lök och rödbeta. Bild: Leo Gammals köttprodukter,Lök (Art),lökar,malet kött,nötkött,ryska köket,Råbiff,rödbeta,rödbeta,saltgurka,tartarbiff,Äggula

Den tyska hamburgerbiffen fick nu samsas med den ryska tartarbiffen, som i fina kretsar gjordes av färskt, finhackat nötkött av hög kvalitet, t ex stekar eller filéer. Den serverades med hackad lök och rödbeta, en rå äggula, peppar och kapris.

I Hamburgs hamnkvarter såldes i sin tur råbiff av betydligt sämre kvalitet för en billig penning. Köttet var saltat och torkat och måste därför hackas rejält innan tillredning. Råbiffen kom med en skiva bröd och ibland med ett stekt ägg.

Beskrivningen stämmer rätt väl med hur the Oxford English Dictionary definierade en hamburgerbiff 1802. Encyklopedin talar om en skiva, salt och lätt rökt, hackat kött blandat med lök och skorpsmulor. Betoningen låg snarare på hållbarhet än på smak.

På 1820-talet började den stora emigrationen av tyskspråkiga européer till USA. Kunskapen om hamburgerbiff seglade över Atlanten.

Tartarbiff på oceanångarna. RMS Lucitania anländer till New York 1907. Bild: Yle/Public domain/N.W. Penfield 1907,emigranter,Lucitania,new york (staden),Oceanångare,Royal Mail Ship

Hamburgerbiff fanns t ex ombord på oceanångarna mellan Hamburg och New York på 1850-talet.

- Ombord serverades en berömd Biff Hamburg som var saltad och ibland lätt rökt för längre hållbarhet. Köttet var hårt, därför malet och ibland utökat med blötlagt skorpmjöl och hackad lök. Den var i synnerhet populär bland judiska emigranter, som fortsatte laga hamburgerbiffar av färskt kött i USA.

Så skriver den irländska matskribenten och kokboksförfattaren Theodora Fitzgibbon i The Food of the Western World - An Encyclopedia of food from North American and Europe (1976),

Biffar av nötkött på skärbräda. Två biffar av malet nötkött med mortel och saltkvarn. Bild: Leo Gammals biffar,hamburgare,hamburgerbiff,Kryddkvarn,malet kött,Mortel,nötkött,Peppar,salt (kryddor),Skärbräda

Märk att benämningen hamburgerbiff aldrig lanserades i Tyskland där man alltjämt pratar om frikadelle, boulette, brisolette, klops (köttbullar, köttfärs, biffar), fleischpflanzerl, hackhuller och hacktätschli.

I det tyska köket finns också hacksteak, hackbeefsteak eller Deutsches Beefsteak (Beefsteak haché), men då avses en pannbiff (Salisbury steak), inte en hamburgerbiff (Hamburg steak).

De tyska emigranterna tog biffen med sig i land och i nedre Manhattans hamnkvarter sålde de stekta och råa biffar av kryddat, hackat kött av sämre kvalitet till fattiga och sjömän i sina gatukök. Den annonserades som biff i Hamburgerstil, varpå sjömän i New York började kalla den för kort och gott hamburgare.

Vem uppfann hamburgaren?

Hamburgerbiffen blev känd i stora delar av USA under den andra hälften av 1800-talet. Grillade, halstrade och stekta hamburgerbiffar såldes i första hand av ortsbor och kringresande försäljare på olika marknader och evenemang. Köttet var av betydligt bättre kvalitet än det tyska saltköttet i Hamburgs hamnkvarter.

Biffen såldes på eller med en skiva bröd, och det är inte helt solklart vem som uppfann produkten hamburgare, d v s en biff mellan två skivor bröd och tillbehör.
I USA har flera personer utnämnts till hamburgarens upphovsman. De har kommit från Oklahoma, Wisconsin, Texas och Connecticut.

1885 styrde 15-årige Charlie Nagreen från Hortonville, Wisconsin sin kärra till lantbruksmässan Outagamie County Fair i Seymour. Där sålde han köttbullar med dålig åtgång. Charlie insåg att köttbullar var klumpiga att äta medan man strosade omkring. Han plattade då till dem, lade dem mellan två skivor bröd tillsammans med rå lök och inlagd, dillkryddad gurka och kallade sin uppfinning för hamburgare.

Namnet tog han från hamburgerbiffen som redan var populär i trakten. Hamburger Charlie sålde sina hamburgare på marknaden varje år fram till sin död 1951.

Skylt vid Charlie Nagreens staty. Skylt med hyllning till hamburgaren Bild: Yle/Public domain/Wimharter 1855,Charlie Nagreen,hamburgare,Outagamie County,Wisconsin

Bröderna Frank och Charles Menches från Akron, Ohio hade rest runt till olika evenemang och marknader i Mellanvästern sedan början av 1880-talet. De sålde sandwichar med hemlagade korvbiffar (hot sausage patty sandwich). När de nådde marknaden Erie County Fair i Hamburg, New York på rundresan 1885, tog grisköttet till sandwicharna slut och då gris inte fanns hos de lokala slaktarna fick bröderna nöja sig med nötkött istället.

Frank och Charles malde köttet, blandade det med farinsocker, kaffe och kryddor och sålde dem som hamburgare, med en stekt biff mellan två skivor bröd. Namnet tog de från platsen de befann sig i. I nekrologen i Los Angeles Times 1951 nämns Frank Menches som hamburgarens skapare.

Frank och Charles Menches från Ohio. Köpmännen Frank och Charles Menches från Ohio. Bild: Yle/Public domain/PD-US 1885,charles menches,Erie County Fair,frank menches,Gatukök,hamburgare,Ohio

På självständighetsdagen den fjärde juli 1891 grillade Oscar Weber Bilby från Tulsa, Oklahoma biffar av black angus som han lade på hustruns hembakta semlor. Det här var första gången biffar åts med traditionellt hamburgerbröd. Hamburgarna blev en stor succé bland grannar och vänner.

Händelsen noterades också i den lokala dagtidningen. Traditionen med hamburgare på självständighetsdagen fortsatte i många år och ibland dök fler än 100 gäster upp på familjens gård. Historiker noterar, att Bilby kan ses som upphovsman till den moderna hamburgaren, eftersom den åts på eller mellan en semla, medan övriga innovatörer i praktiken sålde hamburgersmörgåsar (hamburg sandwich).

Louis Lassens gatukök med hamburgare. Louis Lassens lunchvagn (bilden tagen 1907-1916) Bild: Yle/Public domain/PD-US 1895,Gatukök,hamburgare,Lassen,louis lassen,New Haven, Connecticut

Louis' Lunch gör reklam för sig att vara den första restaurangen som sålde hamburgare och som fortfarande är verksam i USA idag. Den grundades som en liten matvagn 1895 av den danske emigranten Louis Lassen i New Haven, Connecticut. Enligt Louis Lassen skapades hamburgaren 1900 när en jäktad kund, Gary Widmore, bad om att få något snabbt med sig. Han lär ha sagt:

- Louie! I'm in a rush, slap a meatpuck between two planks and step on it!

Louis rafsade åt sig malet kött, gjorde en biff av det, som stektes och lades mellan två skivor rostat bröd. Tidskriften New York skrev att rätten vid den tidpunkten fortfarande var saknade namn bland allmänheten och att det var först flera år senare som sjömän började kalla smörgåsen för hamburgare. Detta ifrågasätts av både historiker och matkritiker.

1917 flyttade Louis' Lunch in i ett gammalt garveri och fungerade där till 1975 då man flyttade fyra kvarter till sin nuvarande adress, 263 Crown Street. Hamburgarna steks alltjämt på en gjutjärnsspis från 1898 och brödrosten är från 1928. USA:s kongressbibliotek nämner Louis Lassen som hamburgarens upphovsman.

Hamburgare med angusbiff och pommes frites. Hamburgare med pommes frites. Bild: Leo Gammals biffar,hamburgare,hamburgare,hamburgerbröd,lökar,majonnäs,malet kött,pommes frites,snabbmat,tomat

Genombrottet i St. Louis

Genombrottet för flera snabbmatsrätter kom 1904 med världsutställningen i St. Louis, Missouri. Där såldes bl a varm korv med bröd, glass i våffelstrut och hamburgare. Fletcher Davis var en försäljare som sålde grillade biffar med rå lök mellan två skivor rostat bröd. The New York Tribune skrev då om en ny sandwich som kallades hamburgare.

Vy från världsutställningen i St Louis 1904 Vy från världsutställningen i St Louis 1904 Bild: Yle/Public domain/David R. Francis/PD-US 1904,Paviljong,regeringsbyggnad,Saint Louis,Världsutställning

1916 utvecklade kocken Walter Anderson från Wichita, Kansas, ett speciellt hamburgerbröd, med tyngre deg än vanlig bröddeg. Bröden var rektangulära och formpassade för de grillade biffarna.

Walter sade snart upp sig från sitt dåvarande jobb och köpte en gammal spårvagn som han förvandlade till en diner. 1921 grundade han USA:s äldsta hamburgerkedja, the White Castle Hamburger, med försäkringstjänstemannen Edgar Waldo Billy Ingram. White Castle serverar fortfarande rektangulära hamburgare med 400 grams, ånggrillade biffar på en bädd av hackad lök.

Märk, att det inte blev populärt med ost i hamburgare förrän mot slutet på 1920-talet. Även här tävlar ett flertal om vem som var först, men det lär ha varit den 16-årige kocken Lionel Sternberger, som skall ha experimenterat med att förse biffar med en skiva amerikansk ost (cheddar) i faderns sandwichshop i Pasadena, Kalifornien 1926. .

OS med hamburgare i Helsingfors

Den amerikanska hamburgaren anlände till Finland i samband med OS i Helsingfors 1952, men förblev ett kuriosum de följande tio åren. Fram till 1973, när hamburgerkedjan Wimpy öppnade tre restauranger i Helsingfors, hade det bara varit möjligt att smaka på hamburgare i några få grillar i amerikansk stil. Matkaravinto hämtade konceptet från England, där hamburgare åts med gaffel och kniv. Med Wimpy öppnades marknaden för ny snabbmat.

1975 öppnade andelslaget Elanto två restauranger med namnet Speedy. Hamburgarna var enkla med semla, biff, stekt lök, ketchup och senap.

Samma år köpte Kesko licens för den amerikanska hamburgerkedjan Carrols som öppnade i Citypassagen i Helsingfors. Samtidigt utökades utbudet av hamburgare med nya huvudingredienser, fisk och höna.

1980 öppnade Hesburger på Kristinegatan i Åbo. Restaurangens flaggskepp var dubbelburgaren som redan hade skapats i slutet på 1970-talet. Förebilden fanns hos McDonald's som hade lanserat sin Big Mac 1968.

På 1980-talet öppnade också kedjorna Burger King, Clock, Rolls, Hesburger, McDonald's sina restauranger, men de var rätt sällsynta i den finländska gatubilden. Genombrottet kom på 1990-talet med hamburgerrestauranger och gatukök i varje köpcentrum och kyrkby. På bara tio år flerdubblades antalet restauranger och trenden har fortsatt in på 2000-talet.

Levande Arkivets artikel om när amerikanska hamburgare kom till Finland.

Samisk burgarbiff

Ett kuriosum i det samiska köket är rätten som påminner om romersk isicia omenata, nämligen nordsamisk gurpi (uttalas gorpi). Gurpi är kallrökt renkorv eller knyten av malet renkött inlindade i näthinna. Gurpi känns också igen som trollkorv.

Gurpi lagar man genom att mala ner och salta köttet och sedan rulla in det i näthinna. Efter det kallröks korven på traditionellt vis i en rökkåta. Färdig gurpi grillas på pinne eller steks i panna med renfett eller smör. Man skivar upp korven eller knytet och steker den på medelvärme tills den är genomstekt. För tunna skivor kan göra den stekta korven torr. Gurpi kan också torkas och ätas som sådan och passar utmärkt som t ex lätt utelunch.

För vidare läsning och fördjupning:

Litteratur:

Phyllis Pray Bober: Art, Culture, and Cuisine - Ancient and Medieval Gastronomy (1999)

T. Elo, H. Laakkonen, E. Valjakka: Apicius - Roomalainen keittokirja (De re coquinaria) (2002)

Internet:

Wikipedias allmänna artikel om hamburgare och artikel om hamburgarens amerikanska historia. (på engelska)

Webportalen What's cooking Americas sida om hamburgarens historia.

Lee Raynors artikel om hamburgaren och artificiellt framställt kött på webportalen HubPages

The Yorkshire Posts artikel om ett brittiskt evenemang där man återskapar romersk burgare.

Annie Grays blogginlägg om romersk isicia omentata.

Wikipedias artikel om olika sorts inlagd gurka. (på engelska)

Matti Markkolas artikel om Finlands första hamburgarrestauranger. Ylioppilaslehti.(14.5.2010)

Sametingets publikation: Ur Samisk mat - Exempel på mattraditioner som grund för det moderna samiska köket (2010)

Renskötarhustruns blogg med bilder från när hon lagar gurpi.

Längtan till havet och ångesten i stan ledde till att konstnären Stina Ericsson flyttade ut på landet. Nu är hon aktuell med en ny utställning på Villa Lande i centrum av Kimito.

Att gå omkring med Stina Ericsson i Villa Lande, allaktivitetshuset i Kimito centrum, innebär många skratt och glada utrop. Hon är spontan, anspråkslös och med en härligt smittsam iver.

Samtidigt är hennes tema högst allvarligt. Sin nya utställning har hon döpt till En levande skärgård i Östersjön

- Det ska vara lite så där grovt, säger Stina till sin man Martin – Mara – Ericsson när han hjälper henne att såga detaljer till verken. Mara har svårt att låta bli att sandpappra lite extra.

De åtta arbetena i trä och granna färger har namn som; Skarvens arv, Havsprat, Algflak och Överlevnadsvillkor = infrastruktur.

En levande skärgård i Östersjön

Allvar och humor i blomlådor

Sina träinstallationer har Stina byggt in i gamla blomlådor. Jämsides med allvaret glimtar också humorn fram.

I Havsprat är det fiskarna som står för pratet. I Varifrån kommer föroreningen? ser fiskarna högst konfunderade på en kran som tittar fram hos dem på havsbottnen.

Själv karakteriserar Stina sin humor som lik sin fars, PON eller Peppe, Per-Olof Nyströms. En lite så där enkel, inte grov humor, säger hon.

- Nå okej, pappa ritade bland annat karikatyrer, något som jag inte har vågat mig på. Man ska nog veta precis vad man gör när man ritar av en politiker, konstaterar Stina.

Någon gång har hon själv också i sitt arbete varit tvungen att göra det. Men om pappa PON säger hon att han kunde få fram en människas karaktärsdrag med bara en linje och två streck - en nisch för sig.

PON:s, Per-Olof Nyströms självporträtt. PON:s, Per-Olof Nyströms självporträtt. Tuschteckning. Bild: Stina Ericsson per-olof nyström,PON,tuschteckning

PON var under flera år på 1900-talet utställande konstnär och en av Finlands främsta affischmålare. År 1964 bad Museum of Modern Art i New York PON om att få av hans affischer till sina samlingar. För Marimekko, eller Printex Oy som det först hette, gjorde PON tyger.

Men i likhet med Stina var självkritiken hos honom stor. Stina minns när han hemma på Brändö natten före en utställning stod och skrapade bort färg från oljetavlor han lagt i badkaret. Efter att mor Mita räddat dem var de sedan de första som såldes under utställningen.

Stina Ericsson med pappa PON under 1990-talet. Stina Ericsson och hennes far Per-Olof Nyström, PON eller Peppe. Bild: Stina Ericsson per-olof nyström,stina ericsson

Att ta över en annans tecknande

Det var jobbiga tider, säger Stina om åren i slutet av 1980- talet när Parkinsons sjukdom konstaterades hos hennes far. När han sedan blev så dålig att han inte längre kunde göra sina teckningar till dagboksverserna i Hufvudstadsbladet fick Stina ta över.

Gemensamt kom de överens om att han fortsatt skulle komma med idén till bilden. Stinas roll var att förverkliga den. Men:

- Jag tyckte att han ju var så känd redan och alla visste hur han ritade. Och det mesta hade kretsat kring Bez, journalisten och författaren Benedict Zilliacus som vid det laget hade slutat skriva dagsverser, säger Stina.

Så att komma bort från influensen av de här parhästarna kunde vara lite problematisk. Att kämpa med att hålla standarden och ändå bli självständig var en utmanande process som tog henne ungefär tio år, berättar hon.

Och Stina fortsätter att lära sig nytt hela tiden. Hon kollar i förlagor hur saker ser ut så det blir rätt, samtidigt som hon gör det på sitt eget sätt, med en egen linje.

Tidigare gjorde Stina illustrationer till Hufvudstadsbladets dagbokssida alla dagar. Numera är det tre gånger i veckan och teckningarna betyder mycket för henne.

PON:s råd till Stina var en gång att om hon inte hittar på illustrationen utgående från dagboksversen kan hon ta den från rubriken. Istället för att komma exakt ur texten, kan bilden på det sättet berätta samma sak, men från ett annat håll.

Självkritikens hårda framfart

Under Stinas första årtionde i livet hade hennes far ännu flera konstutställningar med tavlor som han hade målat i hyresbostaden på Brändö eller på sommarstället Kogrynnan i Korpo.

Också i Stinas verk syns Korpo i allt från flöten till klarblåa himlar. Men hon betonar att skapandet är sådant här spontant som man inte kan tvinga fram.

Stina Ericsson är mångsidig som konstnär. Hon arbetar med allt från akvareller, akrylfärger, färgpennor och tuschteckningar och hon gör både i äldre stil och i modernare mera stiliserad.

Stina är mångsidig

Ångest i staden

2010 lämnade Stina och Mara Helsingfors centrum. Stina kände att hon inte längre kunde andas i stan.

Mitt i det urbana kom också upplevelsen av att inte riktigt få vara sig själv. Det ledde i sin tur till känslor av otillräcklighet.

- Alla är så himla bra och alla är så instängda i sina egna, personliga liv i stan. Man kunde inte öppna sig och berätta om sina motgångar och besvär utan då var det liksom att det var en helig sak, säger Stina Ericsson.

Men många år har det tagit Stina att gå ner i varv och acklimatisera sig till livet på landet med sina allehanda andra problem, som frusna rör och de fotisgolfbanor vars gräs ska klippas under sommarhalvåret.

Gärna skulle folk också få hitta fram till Uppgårds där sju kilometer utanför Kimito centrum. Att prata med stadsfolk sommartid är något helt annat än den urbana hetsen.

Stina och Martin Ericsson på Uppgårds. Martin och Stina Ericsson i köket på sin gård Uppgårds i Kimito. 2016. Bild två. Bild: Mi Wegelius/Yle konstnär,martin och stina ericsson

Sympatisk, ödmjuk, tar stort ansvar för sommarteatern och omtyckt "fabo". Så beskrivs Årets eldsjäl Björn "Bjösse" Sjögren.

Karisbon Sjögren tilldelades titeln Årets eldsjäl under veckoslutet som tack för 50 år av frivilligt arbete vid Raseborgs sommarteater.

Titeln delades ut av Nylands svenska ungdomsförbund.

Sjögren har gjort det mesta på sommarteatern. Han har transporterat rekvisita, dirigerat bilar vid parkeringen, bryggt kaffe och stått på scenen. Och så har han förstås hunnit mingla med alla teaterbesökare.

Världen är vilja och den är ond – sådant tänkande var mycket populärt för hundra år sedan. Ger de tankarna oss någon förståelse för livet just nu?

Vad gör du då du sitter på bussen, väntar på att träningarna skall börja, åker till sommarstugan? Kanske slösurfar du på din mobil och försöker få tiden att gå åt?

Kanske försöker du hålla långtråkigheten borta?

Frågan om långtråkighet, eller leda är central för att förstå det västerländska tänkandets stora pessimist, Arthur Schopenhauer. Han ansåg sig se igenom livet och tillvarons villkor till den grad att han menade att upphörandet av att vilja är ett mål i sig för människan.

Det betyder att han ansåg livet vara ett så utdraget lidande att det vore bättre att inte finnas till.

Hur kom han fram till något sådant?

Indiskt tänkande och det tyska jaget

Schopenhauer föddes under slutet av 1700-talet i det som idag heter Gdansk och ligger i Polen. Under sin livstid var han en rätt marginell filosof som levde på sitt fadersarv.

1819 kom hans huvudverk ut och det hette ”Världen som vilja och föreställning”. Immanuel Kants filosofi hade myntat begreppet ”tinget i sig”, som man inte kunde känna till, men Schopenhauer ansåg att man bakom varje väsen och varje företeelse kunde ana en världsvilja, en kraft som bara strävade efter att existera.

Då han såg ut över naturen kom han fram till att den här viljan var ond. Sin pessimism och längtan efter icke-existens hämtade han också i de klassiska indiska skrifter vars översättningar börjat nå Tyskland – i synnerhet läste han uphanishaderna.

Romantiskt tungmod

Schopenhauer skrev sitt huvudverk i ett Tyskland som starkt drabbats av romantiken, där bland annat den store författaren Goethes verk ”Den unga Werthers lidanden” lästes flitigt; en beskrivning av en ung mans kärleksolycka som drev honom till självmord. Boken ledde till att unga män tog sina liv i inspiration.

Schopenhauers verk är tudelat. Den ena delen handlar om kunskapsteori, om just vad vi som människor kan veta, om tinget i sig och hur vi som betraktare eller de som erfar världen präglar vad man kan säga om den. I Kants anda diskuterar han våra förnuftskategorier.

Goethe Målning av Goethe Bild: Creative Commons Johann Wolfgang von Goethe

Men verket har också en etisk och existentiell sida, som handlar om människans liv och villkor.

Schopenhauers problem är den vilja han känner i sig själv, hur den driver människan att vilja en sak, tröttna, vilja något nytt, tröttna och i jakt på lycka jaga omkring efter den i hela sitt liv.

Det här är något som präglade Schopenhauers pessimistiska syn på tillvaron och för honom gällde det då att hitta sätt att släcka viljan, släcka det egna egoistiska begäret.

I betraktelsen av konst och konstens inneboende platonska idé fanns det för människan en möjlighet att glömma sig själv.

På grund av svaghet i vår mänskliga natur tänka vi alldeles för mycket på den mening andra hysa om oss.― Schopenhauer i Aforismer om levnadsvishet

Schopenhauer skiljde sig från Kant då han, likt Platon, ansåg attreflektion kring den materiella världen kan ge oss kunskap om den verkliga världen. Kant ansåg att vi inte kunde veta något om tinget i sig. Shopenhauer såg den bakomliggande viljan i allt som existerade.

Det fanns ytterligare ett sätt som hjälpte människan att befria sig från den materiella och karga världen; medlidandet.

Korsfästelsen av Eugène Delacroix från 1846 Bild: Studio Tromp, Rotterdam jesus,konstutställning,london

Medlidandet i etiken

Schopenhauer satte medlidandet i centrum av sin etik – i det intresselösa hjälpandet av en annan människa glömde man sig själv och kunde lösgöra sig från viljans grepp om ens liv.

Schopenhauer var ingen kyrkans man, trots att predikandet av medlidandet också är någonting som finns i Nya testamentet.

Schopenhauer var en man som suktade efter erkännande som han inte fick under sina aktiva år – kring hans död och efteråt blev hans kulturpessimism trendig.

Han ansåg livet vara ett lidande, det lärde också Uphanishaderna ut, och han ogillade en filosofi som ger människan en falsk optimism, att allting händer av en orsak.

Den stora tyska kompositören Richard Wagner var också mycket inspirerad av Schopenhauer.

Interiör från Villa Wahnfried, Richard och Cosima Wagners hem Bild: CC BY-NC-SA 2.0, author: janwillemsen bayreuth,cosima wagner,richard wagner,villa wahnfried

Under Schopenhauers livstid lästes däremot Hegel, vars filosofi ännu idag gör sig påmind i världen, i forskning, i kulturteori, marxism med mera.

Schopenhauer såg i Hegel sin stora fiende. Hegels filosofi är en historiefilosofi, om historiens (eller andens) framåtskridande i världen, om hur anden blir medveten om sig själv.

Schlesingers målning av Hegel som gammal Bild: wikicommons/Schlesinger 1831 Friedrich Hegel

Förnuftet och historien

Både Schopenhauer och Hegel är delar av ett 1700-tal där förnuftets roll var centralt för det filosofiska tänkandet. Frågan om förnuftet och om det egentligen inte bär sin egen motsats inom sig ställdes efter det andra världskriget. Då frågade man sig om det var (det organiserande) förnuftet som fanns som grund för Auschwitz.

Hegel skrev många storverk – bland andra Andens fenomenologi där historiens utveckling hela tiden går framåt genom erfarenheter, misstag och övervinnandet av dessa.

Hegels kunskapsmodell kallas dialektik och hans världshistoria var förnuftets – något som Schopenhauer förkastade.

Hegel ansåg att det inte fanns någon dold sanning, däremot att historien bestod av olika skeden, grader av medvetanden, sammanhang där människorna är agenterna – det vill säga de handlande varelserna som för historien framåt.

Historien går mot ett slutmål – och exempel på hegelianskt tänkande under 1900-talets slut stavades filosofen Francis Fukuyama som konstaterade att vi nått historiens slutpunkt, det perfekta samhället. Fukuyama har reviderat sin optimistiska slutsats senare.

Bokpärm - jean Jaques Rousseau. Bild: Sebastian Bergholm/Yle Jean-Jacques Rousseau

Filosofen Jean-Jaques Rousseau myntade ett svårtolkat begrepp; allmänviljan, som betyder att det finns en gemensam vilja i samhället, en vilja där människors individuella viljanden möts. Det handlar om vad som är bra för samhället i stort.

I Hegels ”Ande” finns en mycket besläktad tanke, i den ser vi vår kollektiva identitet.

Moralens död och så vidare

Ytterligare en tysk stor tänkare som fortfarande läses och som under nazisttiden dessutom utnyttjades heter Friedrich Nietzsche. Inspirerad av Schopenhauer och det antika tänkandet kastade sig Nietzsche över frågor som vilja till makt, guds död, moralens grund – och han gjorde det med en litterär kvalitet som många filosofer innan honom saknat. Efter också.

Nietzsche vände sig mot sin samtida förnuftskultur men också mot den futtighet som präglade de seder och bruk som människor enligt honom levde efter.

Han vände sig mot jaget och de universella värdena – istället var hans filosofi nihilistisk, ett avståndstagande från eviga sanningar.

Foto på Friedrich Nietzsche Bild: wikicommons/Benders/Oettermann Friedrich Nietzsche

Schopenhauers medlidande förkastade han, bland annat i termer av hur just en flockmoral, en kärlek till nästan, ett medlidande, var exempel på slavmoral. De var dygder i ett maktspel som handlade om att tränga ut mera livsbejakande sätt att leva.

Nietzsche beundrade de stolta grekerna, de som bejakade livet, de som inte förnekade det.

I högre människor, det lider mot midnatt― Nietzsche i Så talade Zarathustra

Nietzsche vände sig mot Tysklands borgerliga dygder och lyfte fram antikens stora andar.

Han vände sig mot Immanuels Kants sanningsbegrepp och såg själv på sanning som något som fanns till ”för oss”, som instrument för det vi vill i våra liv.

Han frågar sig varför vi skulle ta på oss moralens börda, varför vi ger dem en roll som sättet för oss att bli lyckliga eller trygga.

Vilja till makt är ett viktigt begrepp för att förstå Nietzsche och vetandet är ett sätt att nå den makten. Då Nietzsche förkunnar guds död så vill han understryka att människan inte längre tror på Gud – också om hon kanske säger sig göra det. Det handlar inte om en fysisk guds död.

Bok av Nietzsche. Bild: Otava/ Yle/ Ulrica Fagerström Friedrich Nietzsche

Filosofin som hammare

Nietzsche petar till sanningar, knackar på dem med sin hammare så de spricker. Han vill blotta de olika makter som begränsar människans liv – han vill att livet skall bestå av stor glädje, att bejaka dem men också livets avigsidor.

Kanske man man säga att hans filosofi handlar om att leva för fullt, utan ånger och motsvarande mentala begränsningar.

Han talade om vilja till makt, men menade inte diktatorers makt utan mera ett livsbejakande, inte ångrande, sätt att förhålla sig till sitt liv.

Nietzsches tal om övermänniskan, om att överskrida normer och lagar och skapa nya sådana misstolkades och användes av nazisterna vars språkbruk också tidvis satt Nietzsche i en suspekt dager. Den som läser Nietzsches skrifter kan konstatera att han går lika hårt åt sin samtids antisemitism som så mycket annat också. Han dog år 1900.

Den sista delen i den här artikelserien kommer att handla om 1900-talets existentialism och feminism.

Lilla O och Molly diskuterar den onda världen:

Källor:
Svante Nordin: Filosofins historia
Robert Solomon: Continental Philosophy Since 1750
Vattimo: Nietzsche - en introduktion
Vår tids filosofi
Orginaltexter

I den här kolumnen hädar it-entrepenören och Nagutysken Kaj Arnö och berättar om att han i Tyskland varit med om bastu som slår de finska varianterna.

Tysk badkultur är inte fy skam. Gammal är den också. Den medeltida tyska staden Reval hade en gata vid namn Badstube, som numera i estnisk tappning givits namnet Sauna. Och det finsk-ugriska ordet för bastu kör också post-medeltida tyskar med.

Annorlunda är inte samma som sämre, sa min mamma. Visst är tysk bastukultur något annorlunda. I många hänseenden är den rentav bättre, fast det kanske vore hädiskt att hävda. Trettio år av tyskt bastubadande har satt sina spår i mig.

Jag minns mina första stapplande försök på Kellinghusenstraße i Hamburg under 1980-talet. Stora bastur. Flera av dem, endel var ångbastur. Konstgjorda vågor i bassängen. Många snäpp bättre än Hagalunds simhall, eller SVUL:en på Topeliusgatan.

25-meters bassängen i Vasa. Bild: Yle/Anna Ruda simhall,Vasa,vasa simhall

Män och kvinnor i samma ångor

Märkvärdigast var dock tyskarnas sätt att spara pengar genom att inte ha skilda bastur för damer och herrar. Det var gewöhnungsbedürftig, krävde tillvänjning. Nu roar jag mig då gäster från Finland får ögon som tallrikar då denna lilla skillnad går upp för dem. Enklare är det att vänja sig vid att man inte får kasta bad själv (det gör Bademeister, på angivet klockslag), och att man alltid bör sitta på en handduk (Kein Schweiß aufs Holz, Ingen svett på träet)

I München finns det ett antal kommunala simhallar, i Stadtwerke Münchens regi – stadens lokala energi- och vattenbolag. I centrum finns Müller'sches Volksbad i jugendstil, från tidigt 1900-tal.

Lite längre ut finns Michaelibad, Dantebad, Westbad och Olympiahalle från 1972. Den ena är mer påkostad än den andra. Dantebad (inte långt från Olympiazentrum) är att rekommendera, så även Westbad.

Att märka gäller framför allt att en vanlig inträdesbiljett inte gäller för bastun, som man alltså måste betala extra för. Gör det.

Efter ett antal år i Münchens kommunala bastubad upptäckte jag något ännu större. Tänk om världens bästa bastu inte alls ligger i Finland?

Det blir min hädiska slutsats efter många års intensiva och angenäma bastuupplevelser i Therme Erding, drygt tio minuter från Münchens flygfält.

Att antyda något sådant är förstås ett helgerån för varje patriotisk finländare, men jag låter inte det politiskt korrekta överskugga det uppriktiga.

Inte bäst såhär? Sompasauna i Helsingfors Bild: YLE/Peter Lüttge Bastu,sompasauna

Att komma till Tyskland och upptäcka vad bastu kan vara

Jag går inte in på någon renlärig definition av Bastuns Sanna Väsen. Jag talar inte ens om en enskild bastu, dess utsikt, dess design eller läge invid lämplig havsstrand.

Vad jag utgår ifrån är helhetsupplevelsen, värmen, ångan, dofterna, njutningen. Att få umgås, kasta bad, simma, dricka öl, äta något gott. Rengöra sig, slappna av.

Jag talar om en upplevelse som kan räcka i timtal.

Låt mig börja med chockbehandling: Therme Erding är Europas största vattenpark (tänk Serena gånger tio) och världens största bastuområde. Det finns över fyrtio olika bastur, och mellan jul och nyår kan de på en gång släppa in över tvåtusen personer.

Låt mig fortsätta med facit: Jag har under de senaste tio åren haft ett antal släktingar och vänner på besök från Finland. Att gå i bastu i Tyskland har för dem känts som att gå över ån efter vatten. På förhand, märkväl.

I efterskott har jag hört klagomål om varför jag inte berättat tidigare om denna plats, och varför jag inte sagt att vi skulle reservera mer tid än några få timmar före flygets avgång.

Inom parentes sagt: Ja, jag brukar säga det, men ingen tror utan att se med egna ögon.

Bastu, konst och en druid

Och sedan till pudelns kärna: Förra lördagen i Keltenthronsauna, 75°C. Drygt hundra bastubadare, av vilka en sitter högst uppe på en keltisk tron.

Druiden (Bademeistern) kommer in för att ge offergåva åt den påhittade keltiska guden Ötzelmötz (om jag nu uppfattade namnet rätt). Druiden har en stor fana, om 3 m x 3 m, som han viftar med, efter att först kastat bad genom att hälla ett stort ämbar med iskross doftande av Sibirische Tanne på den enorma bastuugnen.

Han talar bred bayersk dialekt med oss, skämtar och utmanar oss. Och dagens Keltenkönig är påfallande slagfärdig i sina svarsrepliker.

Själva föreställningen understöds med ljud och ljus på ett sätt som får tanken att gå till son-et-lumière-förevisningarna vid pyramiderna i Gizeh.

Föreställningen har tre akter (tre Saunaaufgüsse i form av ämbar som det kastas bad med): Först Carmina Burana av Carl Orff, sedan modern techno av någon adept till Hans Zimmer, och sist Rammstein. I den tredje och sista akten viftar druiden frenetiskt till publikens hängivna applåder i takt med Rammstein.

Till sist släpps vi ut på bar backe och småpratar med både druiden och andra badgäster. Den sociala isen har definitivt smultit.

Någon säger att samma druid nyss bjudit på en annan minnesvärd upplevelse, då med tema Venedig.

Gondoler påträffas trots allt inte i denna bastu Venedig Bild: Seppo Sarkkinen venedig

Digga musik i bastun?

"Nämen snälla Kaj, det där är ju inte bastu!", kanske läsaren tycker. Jaha. Jag fann det respektfullt, värdigt och Carmina Burana ger kalla kårar på ryggen.

Men förvisso, faller det inte på läppen med klassisk musik i bastun, tag då någon annan av de drygt fyrtio basturna. Är läsaren konservativ finntållo, välj då bastun Kelosauna (uttal: Keeloosaunaa, med surrande talfel på s:et).

Direktimporterad torkad lappländsk stock. Drygt 110° och absolut tystnad. Inte så många gäster, och ingen show. Bastukammaren har träinredning som påminner om en lyxig lappländsk skidstuga. Definitivt i enlighet med finsk bastutradition.

Den mer flexible läsaren går till Sole-bastun, där Bademeistern bjuder varje gäst på en halv liter salt. Saltet gnuggar man in i huden i bästa peeling-stil.

Undvik ansiktet och eventuella nyrakade hudpartier, förmanas vi. Osmosen suger ut slagg ur övre hudpartiet. Här är det bara 60°C, så man ska orka sitta kvar i de rekommenderade nio minuterna för att osmosen ska ha sin verkan innan man sköljer bort saltet. Efteråt känns huden oljig och mjuk; känslan håller i sig i flera dagar.

Lokala läckerheter istället för bastukorven

Törsten besvärar förstås snart. Att helnaken avnjuta sitt lokalbrygda öl i blandat sällskap i någon av barpoolerna är till en början utmanande för en halvpryd nordbo van vid treans öl och grillkorv med handduken runt höfterna.

Men våra gäster av varierande ålder och kön har vanligen återfått den tappade hakan och samlat anletsdragen efter den första halvtimmen, för att sedan kommentera senaste mode rörande tatueringar och frisyrer i regioner som annars inte får så mycket dagsljus.

Grillkorv på grillen. Bild: Yle/Jonas Blomqvist grilla,grillkorv,grillning,korv

Therme Erding är i första hand en ort man besöker i sällskap, oftast som par, ibland i större grupp, sällan ensam. I direkt förbindelse med poolbaren, så att man kan ta ölglasen med sig, finns en utebassäng med bubbelbad och strömmande vatten, flitigt frekventerad av ömt omslingrade par.

"Sedlighetsroteln" i form av anställda håller ett litet öga på att inte ömhetsbetygelserna eskalerar. Den bubblande vattenytan skyler det mesta och jag har inte märkt att någon tagit illa vid sig av att folk blivit för närgångna.

Illustrationerna till artikeln är tyvärr inte direkt från mina egna upplevelser. Eller snarare: tursamt nog.

Kameror och telefoner är givetvis bannlysta i tyska bastur, vilket är en grundförutsättning för att man ska kunna slappna av och njuta i anslutning till allt bastubadande. Och det är tyskarna bra på.

Kanske bättre än vi finländare, hävdar jag, men ta mig inte på orden utan pröva själv, om du har extra tid före ett hemflyg från München.

Text: Kaj Arnö

Du som har tröttnat på den traditionella, finländska julmaten eller av någon anledning inte kan äta den behöver inte skämmas. Sök istället inspiration från miljön och stämningen i stallet i Betlehem på julnatten.

En helg som julen ger rum för filosofiska spörsmål, som till exempel om Jesus skulle fira en kristen jul eller en judisk channukah om han återvände till jorden i december. Skulle han hellre fira med gefilte fish och fyllda munkar eller med skinka, lådor och julöl?

Eller skulle han föredra mångfalden i dagens internationella israeliska kök, med rätter som kubeh, tagine, falafel och couscous, cholent, empanadas, daal och moussaka?

Skapa ett bibliskt julbord

Vårt finländska julbord är ett hopkok av tyska, ryska, brittiska och inhemska rätter som började introduceras kring medeltiden. De har inte förändrats nämnvärt sedan 1950-talet. Förutom nya vegetariska och veganska alternativ till fisk och skinka hör glögg, pepparkakor, jultårtor, lutfisk, gravlax, inlagd sill och strömming, rotfruktslådor, rosoll, skinka och risgrynsgröt till en traditionell jul.

Låt oss därför söka inspiration från det heliga landet vid Jesu tid och försöka skapa en julmeny som är såväl etniskt autentisk, välsmakande som litet trendig.

Tiden vid Jesu födelse kallas det andra templets tid (530 f,Kr - 70 e.Kr). Regionen var starkt influerad av hellenistisk och romersk kultur, även matkulturen. Bland Jerusalems präster och aristokrater fick husmankost ge vika för fulländade måltider pikanta förrätter, alkoholhaltiga drycker, fisk, kött, färska och inlagda grönsaker, oliver och bakverk av söta frukter.

De nya influenserna stod i bjärt kontrast till de sju sorter som vanligtvis låg som grund för all matlagning, nämligen olivolja, mullbärsfikon, dadlar, granatäpplen, vete (enkorm, emmer, spelt), korn och vindruvor. Utöver dessa när- och lokalproducerade produkter ökade också importen av kryddor och örter.

Bröd, vin och oliver

Om du firar jul i det heliga landet idag har du ett sammelsurium av asiatiska, afrikanska och europeiska rätter att välja mellan. Menyn skulle kunna innehålla pikanta, kryddiga förrätter, färgglada bubblande soppor, fyllda grönsaker, utsökta sidorätter, kokt, grillat eller stekt kött och fisk samt salta och söta desserter.

Vid vår tideräknings början var matkulturen inte riktigt lika spektakulär.

Bröd, vin och olivolja var den heliga treenighet som fanns vid varje måltid redan på gammaltestamentligt tid. Brödet revs i bitar, doppades i olivolja eller honung och åts tillsammans med olika färska eller torkade frukter.

Vi bakar in torkade frukter (fikon, dadlar, aprikoser) in bröd och kakor samt lägger russin och mandlar i glöggen. På Jesu tid dukade palestinier och israeliter (judar från Judeen) fram dem i nätta skålar och åt dem som sådana.

Av vindruvor gjordes vin, men druvorna åts också färska, torkades till russin och vinbladen fylldes till dolmar med ris och kött. Oliver pressades till olja, tills romarna introducerade tekniken att konservera oliver i lut och saltlag för avlägsna bitter smak och göra dem ätliga som sådana.

Av spannmål kokade man också gröt och välling. Grötbasen användes bland annat till olika kakor som fylldes eller toppades med torkade eller färska frukter och olivolja innan de gräddades i ugnar.

Linser, bönor och ärter

Vårt julbord är fyllt av rotfrukter och grönsaker, men i Bibeln nämns de sällan och när de gör det är uppskattningen delad. Rotfrukterna var långt ifrån lika frodiga som dagens korsade varianter och bladen användes både till mat och läkemedel. Rotfrukter och grönsaker odlades sällan utan plockades vilda. De åts råa eller kokta.

I den så kallade bördiga halvmånen växte till exempel olika varianter av luffa, kurbits och meloner, rädisor och rättikor samt olika sorters lök. Vilda örter och sallat plockades också efter smak och behov.

Falafel med hummus Tallrik med falafel och hummus. Bild: Public domain / Peteravivangel Arabiska köket,falafel,frukost,Förrätt,hummus,Kikärt,Kikärtssläktet,Legymsallad,mattradition,Mellanöstern,salladsväxter

Ärt- och baljväxter, såsom linser, kikärter, ärter och bondbönor odlades i hela Levanten och i synnerhet bondbönorna har på senare tid fått ett uppsving i vårt land. Kanske rätter av baljhavre och bondbönor ersätter kålrots-, potatis- eller morotslådan i framtiden.

Linssoppor och kikärtsrätten falafel med hummus är två populära stapelrätter i hela Mellanöstern. Med sina varma kryddor spiskummin och kardemumma fungerar de också bra vid julbordet.

Johannesbröd kan användas istället för kakao.

Johannesbröd eller carob är en ärtväxt som var välkänd och omtyckt i Mellanöstern redan under preisraelisk tid. Johannesbröd har en naturlig sötma och kan ersätta kakao, men också användas i söta bakverk och kakor. Namnet kommer från Johannes Döparen, som lär ha ätit frukten i öknen. Baljor och frön som malts till carobpulver hittar du i hälsokostaffärer.

Potatisen är en nykomling i det eurasiatiska köket, men sedan mitten av 1800-talet ingår latkes i väst- och östeuropeiska judars channukahtradition. Latkes är små potatispannkakor med potatis, ägg och mjöl som bas och har sin motsvarighet i rösti, råkakor och raggmunkar, malawach och paratha.

Små hjärtformade pannkakor av överbliven potatis kan vara precis det som behövs till lunch under mellandagarna. Latkes kan också lagas av olika rotfrukter och grönsaker beroende på vad som finns i kylskåpet.

Fisk och kött

När Jesus föddes bjöds det inte på lutfisk i Palestina. Det är en tradition som vi nordbor fick till oss under senmedeltiden. Traditionen med att bleka vit fisk (torsk, gädda) med aska eller lut kommer troligen från Holland eller Tyskland. Fisken blektes för att symbolisera Jesu oskuldsfullhet och ju blekare fisk desto bättre.

I Genesaret och Galileiska sjön fiskades istället karpfiskar och abborfiskar, till exempel silverkarp och kinneret bleak, grå multe, barbel och tilapia. Bröderna Andreas och Simon Petrus var fiskare och träffade Jesus för första gången vid Galileiska sjön. De blev hans första lärjungar.

Du kan ersätta lutfisken med till exempel stekt abborre, gös eller sik. Den rödmagade tilapian kallas också på engelska för St Peter' s fish efter ett mirakel i Matteus evangeliet där Petrus fångar denna abborrfisk med ett silvermynt i munnen. (Matt. 17:27)

Stekt tilapia med pommes frites. Stekt tilapia med pommes frites. Bild: Public domain / Etan Tal abborrfiskar,fisk,fiskrätter,Galileiska sjön,Israel,pommes frites,rödmagad tilapia,st peters fish,Tilapia,Tilapia zillii

Sedan medeltiden har judarna också ätit gefilte fish till channukah. Det är en rätt med vit fisk som mals tillsammans ägg, lök, bröd eller fullkornsmjöl, peppar, salt och eventuellt andra kryddor. Fiskbullarna kokas sedan i fiskbuljong.

Cholent lagas till sabbaten. En gryta med den judiska rätten cholent. Bild: Public domain / Gilabrand bönor,Cholent,gryta,Hanukka,Judiska köket,korn (sädesslag),kött,köttprodukter,Morot,Morotssläktet,Ragu,sabbat,stuvning,ägg

Julskinka serverades inte heller i Betlehem och blev heller inte vanlig vid våra middagsbord förrän en bit in på 1900-talet. Ännu på 1930-talet kunde en rökt lammlägg eller en nötstek pryda det finska julbordet istället för en grisskinka.

På Jesu tid åt man kött endast till högtider, vid offerceremonier eller andra festiviteter. Då var getkött vanligast, följt av lamm. Köttet stektes över öppen eld, men långkok (grytor, raguer eller stuvningar) med kött, grönsaker och örter var vanliga i Mellanöstern redan flera hundra år före vår tideräkning.

En judisk vintergryta från 1100-talet som hade tilltalat Josef och Maria i det mörka och kyliga stallet är cholent eller varianten hamin. Den lagas på kött eller fågel, potatis, bönor och korn eller ris beroende på tradition.

Andra judiska gryträtter som spreds i Europa under medeltiden lagades på höna, lamm eller nöt och kokades med persilja, mynta eller oregano, lök, tomatsås eller tahini samt koncentrerad fruktsaft, melass eller vin av granatäpple, vindruvor, dadlar eller tamarind.

Istället för traditionella rotfrukter som morot eller potatis användes ärter, kikärter, vita bönor. ögonbönor och gröna bönor, till exempel bondbönor.

Gryträtten hamin lagas till chanukah. En tallrik med en judisk gryträtt som kallas hamin. Bild: Public domain / AlexMilkis bönor,Cholent,gryta,hamin,Hanukka,Judiska köket,köttprodukter,linser (ärtväxter),Morot,sabbat,stuvning

Fylld höna är en vanlig rätt i hela Mellanöstern. I Israel fylls fågeln vanligtvis med ris, lamm eller nöt, persilja, torkade frukter (dadlar, aprikoser, russin), varma kryddor (kanel, kryddpeppar, muskot) och toppas med färska örter (timjan, oregano).

Du kan också fylla hönan med torkade katrinplommon, lingon, havtorn och röda vinbär för att framhäva bekanta, nordiska smaker.

Vad vore mat utan dryck?

Vi inleder vanligtvis advent med varm glögg med russin och mandlar i och pepparkakor som tilltugg. Pepparkakan fick vi av tyskarna på 1300-talet, men tros ha anor från Mesopotamien, ca 1700 f.Kr.

Glöggen introducerades i Norden som glödgat vin av tysktalande européer under sen medeltid, men har sina rötter i grekiskt och romerskt sött, uppvärmt vin. Vi fick i sin tur vår glöggtradition från Sverige. Glögg är alltså en fullkomligt korrekt aperitif till maten.

En kastrull med starkvinsglögg. En kastrull med starkvinsglögg.. Bild: Public domain / Mr. Choppers advent,alkoholdrycker,apelsin,drycker,glögg,jul,kanel,Kryddnejlika,mattradition,Nejliksläktet,Pomerans,Rött vin,Starkvin

Apicius recept på Conditum Paradoxum ur kokboken De re coqueria lyder så här:

Femton pund honung lägges i ett metallkärl vari du förut hällt först två sextarier vin så att du nu kan koka ihop vin och honung. Drycken upphettas över en sakta eld på torra grenar och rörs om med en käpp medan det kokar. Om drycken börjar koka över bör den dämpas med friskt vin eller också tas den från elden för att på så sätt lugnas. När drycken svalnat upphettas den åter. Detta görs en andra och en tredje gång. Först därefter tas grytan från elden och drycken skummas nästa dag. Nu tillsätter du fyra uns peppar, tre skrupler riven mastix, en drakm var av folium och saffran samt fem torkade dadlar, vilka dessförinnan blötts upp i vin av rätt slag och mängd, urkärnats och malts. När allt detta är färdigt häller du i aderton sextarier milt vin. Denna färdiga dryck upphettas över kol till dess att den börjar sjuda.

Bröllopet i Kana av Hieronymus Bosch Hieronymus Boschs målning av Bröllopet i Kana. Bild: Public domain 1500-talet,Bröllopet i Kana,Hieronymus Bosch,konstverk,oljemålning

Det var en uppskattad gärning vid bröllopet i Kana när Jesus förvandlade vatten till vin (Joh. 2:7-9), vilket samtidigt ger oss två klara alternativ till matbordet. Förutom vin av vindruvor jästes även alkoholhaltiga drycker av frukter med hög sockerhalt och så bryggde man öl.

Det är naturligtvis maten som avgör dryckesvalet och rött vin kombineras traditionellt med kötträtter, men du kan testa ett mörkt, maltstarkt julöl till lamm och ett ljusare öl (pils, lager, veteöl) till fisk- och asiatiska rätter. Till efterrätter med choklad eller johannesbröd kan du prova ett litet glas malaga, marsala eller portvin vars smakbild faktiskt påminner om kyrkvinets.

Inred ett stall om du kan. Rita Bergmans gamla djurstall i Kårlax, Pargas. Bild: Yle/Monica Forssell lada,stall

Om du har tillgång till ett stall eller en gårdsbyggnad kan hela måltiden eller delar av den flyttas dit. Låt en mjuk belysning av täckta led-lampor, lyktor eller stearinljus skapa rätt stämning.

Att sitta till bords är korrekt, men också att sitta upprätt vid ett lågt bord på golvet. Golvet kan täckas med halm, dynor och filtar.

Rätter och ingredienser läggs upp på serveringsfat och i mindre skålar, från vilka man serverar varandra och sig själv.

Drycker görs sig bättre i krus än kristallglas och den finaste servisen kan sparas till nyåret istället. Skålar och tallrikar av lergods, keramik eller metall är tidsenliga, men vanliga porslinstallrikar duger bra.

Vid bordet äter man i lugn och ro, utan att vräka i sig mer än man orkar äta upp. Kutymen på Jesu tid var att ta mindre bitar av de olika rätterna och doppa dem i någon sås innan man åt upp dem. Genom att äta små munsbitar i taget känner man bättre både doft och smak, och maten smälter lättare efteråt.

De tre vise männen på väg till Betlehem. Mosaik av de tre vise männen. Bild: Public domain 500-talet (decennium),Balthasar,Baltsar,Basilica of Sant'Apollinare Nuovo,Betlehem,Caspar,guld,jul,Melchior,Mosaik,Myrra,Ravenna,Rökelse,Tre vise männen

Om de tre vise männen hade hämtat en harirasoppa, en tagine med couscous och lamm och en dadelkaka istället för guld, rökelse och myrra hade Jesus kanske blivit kock istället för timmerman. Det får visare män och kvinnor än jag spekulera om, men här följer recept och förslag till ditt julbord:

Smårätter:

Bröd serverades till varje måltid. Du kan till exempel baka Martin Johanssons surdegsbröd eller Jamie Olivers marockanska flatbröd.

Du kan också prova Zeinas manakish som toppas med kryddblandningen za'atar, (timjan, kyndel, sumak, oregano och mejram) ost och rostade sesamfrön. Zeinas Kitchen utsågs till en av fjolårets bästa matbloggar i Sverige.

Challah bakas till högtider. En längd judiskt ljust bröd som kallas challah. Bild: Public domain / Aviv Hod Barkis,bröd,challah,Chanukka,Hanukka,Judiska köket

Baka ett challah efter Rona Pomoells recept. Challah är ett ljust, sött bröd som påminner om en bullalängd. Det bakas alltid till judiska högtider eller sabbaten. Det kan också bakas på speltvete eller något annat fullkornsmjöl.

Huvudrätter:

Recept: Skala och riv sex stycken potatisar fint. Låt dem stå en stund i en sil och krama eller häll av vattnet som separerats från potatisen. Blanda riven potatis med en finhackad lök. Lägg till tre msk, två ägg, två tsk salt och ett krm svartpeppar.

Stek tre-fyra klickar smet åt gången. Bred ut smeten så att plättarna blir tunna i kanterna.

I Nadia Jebrils recept på gefilte fish lagas fiskbullarna på gädda, sill och torsk. Smaksättningen är mycket enkel och består endast av morot och lök.

Recept: Krydda en höna inuti med salt och peppar. Fyll fågeln med en klyftad citron, två matskedar kryddsmör (dragon, mynta, körvel) och två matskedar hackad persilja. Gnugga salt och peppar utanpå hönan och häll över litet citronsaft. Stek i en dryg timme på 175 grader. Pensla då och då med med smält blandat med litet soja.

Kan serveras med kokt ris som blandats med gula russin och rostade pinjefrön.

Romarna hade en stor förkärlek till syrad mat och rätter som kryddades med vinäger. De hämtade även med sig den fermenterade fisksåsen, (garum) till sina provinser. Jesus och hans lärjungar lärde sig med stor sannolikhet uppskatta romarnas kalla såser i vilka man doppade bröd, fisk och kött. Om du har en passion för syrliga och nötiga smaker kan du steka vietnamesiskt ris med skinkbitar som blivit över från julbordet.

Recept: Blanda samman fyra msk fisksås och en halv dl soja med en bit finhackad ingefära och tre finhackade vitlöksklyftor samt en liten bit finskuren chili. Låt stå.

Stek en hackad gul lök, två skivade morötter och fyra dl kokt ris gyllenbrunt i olja i en stekpanna på hög värme. Knäck i två ägg, rör runt ordentligt och lägg till 200 gr strimlad skinka, 200 gr räkor, en dl gröna ärter och fem finskurna salladslökar.

Smaksätt med sojablandningen. Lägg upp på tallrik och toppa med grovskuren koriander.

Efterrätter:

Dagsgammalt challah kan torkas och stekas till fattiga riddare. Här kan du använda Niklas Ekstedts recept på fattiga riddare med äppel och lönnsirap.

En stor delikatess under channukah i dagens Israel är sufganiyot. De är gräddade, hela munkar fyllda med sylt, choklad eller vaniljsås och pudersocker på. Recept på syfganiyot och andra judiska rätter hittar du på bloggen Daniela testar judiskt.

Riset introducerades av perserna under det andra templets tid. Ett alternativ till traditionell risgrynsgröt med mandel är en risgrynsgrötstiramisù, där du blandar kall gröt med kvarg och smaksätter med amarettolikör. Sedan doppar du biskvierna i kaffe, varvar biskvier med risgrynsblandning och litet kakao i dessertskålar eller glas.

Chokladkex bakade med johannesbröd. Mörkbruna chokladkex som bakats med johannesbröd. Bild: Public domain / Keith McDuffee Carob,choklad,Johannesbröd,Johannesbrödssläktet,Kex,kex,småbröd

Johannesbröd eller carob är en ärtväxt som i bland annat vegetarianer och veganer ersätter kakao med. Prova bloggaren Sannaspaleos kladdkaka med kaffe och carob eller den kroatiska bloggaren Dalmatian Moms recept på tigerkaka med johannesbröd - mramorni kolač od rogača:

Recept: Smält 200 gr smör och låt svalna. Rör i fyra äggulor, en äggvita och 300 gr socker vitt och pösigt. Tillsätt 150 gr mjölk och det avsvalnade smöret. Vänd ihop 225 gr vetemjöl och tre tsk bakpulver och blanda med resten av smeten. Vispa resten av äggvitorna och vänd ner dem försiktigt i smeten så att den blir pösig.

Häll bort 1/3 av smeten i en annan skål. I den skålen lägger du i två msk johannesbrödspulver och vispar. I skålen med mera smet lägger du till två tsk vaniljsocker. Vispa.

Smöra en form och täck botten och kanter med ströbröd. Häll i hälften av den större (ljusa) smeten. Häll på johannesbrödssmeten och resten av den ljusa smeten till sist.

Grädda i ugnen på 175°C i ca en timme. Kakan skall vara helt torr när den är färdig. Servera kakan sval.

För mera information och fördjupning:

Wikipedias engelska hemsida om det judiska köket, med information om råvaror och rätter från hela världen.
Wikipedias engelska hemsida om det israeliska köket, med tips om vad som äts i landet idag.

Det har inte alltid varit lätt att vara barnbarn eller brorsdotter till de älskade sagomästarna Astrid Lindgren och Tove Jansson. Omgivningens obetänksamhet har kunnat vara rent besvärande.

Det ligger något sårande i att inte få bli sedd som den man är, utan alltför ofta jämföras med någon annan. Det är något som både Astrid Lindgrens barnbarn och Tove Janssons brorsdotter har upplevt.

Annika Lindgren, barnbarn till Astrid, säger så här om barnbarnen:

- Jag tror att vi alla tyckte att det var ganska jobbigt att vara släkt på det viset.

Ute på stan kunde folk komma fram och be om autografer och liksom älska Astrid Lindgren. Det kunde vara lite besvärande, säger Annika.

Ett annat exempel är från skolan när det kom en vikarie. Då var det första alla sade: ”Haha där sitter Astrid Lindgrens barnbarn!” Det kändes som en obekväm uppmärksamhet.

Annika Lindgren, vars farmor är Astrid Lindgren. Annika Lindgren, vars farmor är Astrid Lindgren. Göteborg 2016. Bild: Mi/Yle annika lindgren,Astrid Lindgren,barnbarn

- Och det sade hon liksom för att jag hade en farmor som heter Astrid Lindgren. Och det fanns sådana där tillfällen när man tyckte att ”Nä fy sjutton vad tråkigt, hon skulle bara vara en vanlig farmor, det hade varit bättre”, konstaterar Annika.

Också för Nils Nyman var släktskapet med mormor Astrid ett visst problem då han blev lite äldre. Han brottades med hur han skulle förhålla sig till det.

Nils började undra om folk skulle tycka att han var konstig eller så. Samtidigt som han kunde vara stolt över att han hade den här fantastiska författaren som mormor, tyckte han att det var lite svårt att vara öppen med vem som var hans mormor.

Nils Nyman, vars mormor är Astrid Lindgren. Nils Nyman, vars mormor är Astrid Lindgren. Göteborg 2016. Bild: Mi/Yle Astrid Lindgren,barnbarn,Nils Nyman

Klantiga slutsatser

Sophia Jansson har också erfarenheter av att folk jämför henne med hennes faster Tove Jansson. Och det får dem ibland att dra klantiga slutsatser, konstaterar hon.

Man förväntar sig på något sätt att det genetiska materialet måste betyda att hon också är begåvad. Många undrar om även hon ritar, skriver eller målar.

- Och det ställer ju hemska förväntningar på en själv att borde jag vara lika duktig som Tove och borde jag på något sätt vara jätte konstnärlig och också hålla på med det här, säger Sophia.

Som vuxen nu spelar det absolut ingen roll, men som ung är det ganska jobbigt. Det är en tid när man själv inte har någon aning om vad man ska bli och vem man är.

Sophia Jansson, brorsdotter till Tove Jansson. Sophia Jansson, brorsdotter till Tove Jansson. Bild: Wikipedia Faster,Sophia Jansson,Tove Jansson

Bara för att du är släkt ska du plötsligt vara lika begåvad eller lika duktig som de här ganska unika, speciella och enastående damerna. Varför det? Då skulle det ju gå att kopiera så där bara.

- Men folk är ju mänskliga och de tänker inte riktigt efter och så säger man ibland dumma saker, tillägger Sophia med ett litet skratt.

Kyla och is har i många olika kulturer förknippats med död och hot. Många av de mytiska karaktärerna som vuxit fram inom folktro och mytologi är kyliga kvinnor - en motsats till den varma, trygga moderliga famnen.

Visst finns det också kulna karlar, som ryska Fader Frost och Yeti, snömannen i Himalayabergen (om man nu kan tillskriva honom ett kön). Här har vi plockat fram några favoriter - fyll gärna på vår lista!

Mårran & Isfrun

Stackars Mårran - hon är den första många av oss kommer på när vi tänker på otäcka sagofigurer och köld. Den kalla, ensamma figuren i Tove Janssons Mumindal har skrämt slag på barn (och vuxna) sedan Jansson skrev sina Muminböcker, och speciellt sedan animationsserien började visas på tv i början av 1990-talet.

Mårran är så isande kall att hon släcker en brasa om hon sätter sig på den - och alla är rädda för henne, hennes kyla och ensamhet är förödande.

Mårran. Skrämmande också när man bara ritat hennes stirriga blick på en sten i Pellinge, Borgå skärgård. Mårrans ansikte målat på en sten på Pellinge i Borgå skärgård Bild: Yle/Sune Bergström borgå,mårran,pellinge,sten,östnyland

Men titta nu då. Huj. Mårrans ansikte målat på en sten på Pellinge i Borgå skärgård, blomsterkrans på huvudet Tove Jansson100-årsjubileet till ära Bild: Yle/Sune Bergström blomsterkrans,borgå,mårran,pellinge,sten,östnyland

Den enda i Mumindalen som till och med Mårran är rädd för är Isfrun. Otroligt vacker och farlig som få kommer hon ridande på sin snöhäst en gång om vintern. Den som ser henne i ögonen fryser till is. Hu.

Yuki-onna

Det här är ingen man skulle vilja möta i en snöstorm - eller någonsin, någonstans, för den delen. Yuki-onna (Yukionna, Yuki onna) är en figur i japanska folksagor. Hon är ett naturväsen som kommer svävande inför borttappade vandrare i snöstormen, med vackert svart hår och blåa läppar, iklädd vit kimono. Hennes genomskinliga hud blandar sig med det snötäckta landskapet och hon är förödande vacker.

Men vandrarna överlever inte mötet med Yuki-onna eftersom hon andas på dem och lämnar djupfrysta kroppar efter sig när hon svävar vidare, utan att lämna några fotspår efter sig. En annan variant gör gällande att Yuki-onnan kan bli kär i en vandrare och besparar honom från döden. Hon kan förklä sig till vanlig kvinna och gifta sig och få barn - men för det mesta blir hon ändå avslöjad.

Gammal målning av den japanska mytiska figuren Yuki-Onna. Bild: Wikimedia Commons Yuki-Onna

Varifrån legenden om yuki-onnorna fått sitt ursprung är okänt, men en del forskare menar att det kunde ha att göra med att febersjuka personer yrat ut ur sina hus iklädda bara tunna vita sommarkimonor och skrämt slag på folk som sett dem vandra omkring i snön.

Snödrottningen

För att göra en lång historia kort: En vinter kommer Snödrottningen, iklädd vit päls, i en släde och kidnappar den lilla pojken Kaj. Hon ger honom två kyssar: Den första för att han ska tåla kyla, den andra för att han ska glömma bort sin bästis Gerda. En tredje kyss skulle ta livet av honom. Men Gerda ger sig iväg för att rädda honom. I slutändan är det hennes hjärtas värme som räddar läget.

Snödrottningen sattes upp av Nationaloperan 2012. Snödrottningen Bild: Kansallisooppera nationaloperan,opera,snödrottningen

H.C. Andersens klassiker har omarbetats till otaliga konstverk: allt från opera, teater, balett och film - Disney lät sig inspireras av sagan om den onda, kalla drottningen men tog bort det där med ondska i animationsfilmen Frost (2013). Andersens saga publicerades inför julen 1844 som en sjudelad historia.

Louhi - Pohjolan akka

Louhi regerar över det kyliga Pohjola i norr i det finska nationaleposet Kalevala. Hon är en ond och slug häxa som kan anta flera olika former, hon kan härska över väder och vind, sol och måne och kan föda fram de mest fantastiska monster. Louhi har vackra döttrar som Lemminkäinen och Ilmarinen försöker vinna till sig, utan att lyckas särskilt bra.

Akseli Gallen-Kallela målade Kampen om Sampo: Här har Louhi förvandlat sig till ett förfärligt monster med vingar på vilka hon bär en här av soldater. Flyförbannad är hon när hon går miste om den fantastiska Sampo. Målning föreställande scen ur Kalevala: Kampen om Sampo. Bild: Wikimedia Commons Akseli Gallen-Kallela,Kalevala,Louhi

Naturligtvis är Väinämöinen hennes störste motståndare och de kämpar om den magiska kvarnen Sampo. Kalevala är full av historier om slag mellan den onda Louhi och de goda från kalevalasidan, det ena värre än det andra.

Verkar som en rätt taskig typ, Louhi.

Vita häxan Jadis i Narnia

När Jadis regerar i Narnia är landet täckt av en evig vinter - utan jul. Vita häxan är extremt mäktig: Hon läser tankar, med sitt trollspö kan hon förvandla människor till sten, och hennes fysiska styrka gör det möjligt för henne att plocka upp vuxna karlar från marken med lekande lätthet. Så fort hon lämnar Narniavärlden blir hon av med sina krafter, men är inte sen med att lära upp sig i magi igen. Naturligtvis är hon extremt vacker och imposant ståtlig. I Narnia-böckerna är hon antagonist till det goda lejonet Aslan.

Vita häxan (Lina Ekblad) i Häxan och lejonet på Wasa Teaters scen år 2010. En scen ur Wasa Teaters uppsättning av Häxan och lejobet. Från vänster: Jakob Johansson, Simon Holmberg, Lina Ekblad. Bild: Jan Ericsson häxan och lejonet,narnia,teater,wasa teater,österbotten

C.S. Lewis böcker om Narnia har också omarbetats till radiohörspel och för teaterscenen. År 2005 spelade Tilda Swinton Jadis i den Disneyproducerade filmen Berättelsen om Narnia: Häxan och lejonet.

Jäätikkinen

En helt ny kylig prick figurerar i Yles barnprogram Pikku Kakkonen: 2016 års julkalender hette Jäätävä seikkailu - “Ett isande äventyr” - och där sysslar tomten Jäätikkinen (jää = is på finska, red.anm.) med frostiga konster. Hon förtrollar de kollriga tomtarnas pyssel till isbeklädda prydnader och ordnar en festival där alla fryser (Pakkasfestivaali).

Jäätikkinen spelas av Minttu Mustakallio. Karaktären Jäätikkinen från Yles finska tv-julkalender Jäätävä seikkailu. Bild: Yle/Kari Pekonen Joulukalenteri: Jäätävä seikkailu,julkalender (tv),jäätävä seikkailu,Pikku Kakkonen,Yle Arenan,Yle TV2

Hon är inte direkt ondskefull, men opålitlig och klurig.

Ismonstret i Alaska

Den här kunde kategoriseras under rubriken "modern some-folktro". I slutet av oktober i fjol spreds en video som en löpeld över nyhetssajterna i Nordamerika: Ett ismonster simmade omkring i en havsvik i Alaska! Vad var det?!

Ett pärlband med isklumpar som flyter omkring - ett ismonster? Skärmdump av video på en rad isbitar som flyter omkring i vatten. Bild: Skärmdump från npr.org ismonstret i alaska

Men vad var det då? En gigantisk arktisk krokodil? En vansinnigt stor karp som somnat under ett isflak? Tyvärr var förklaringen väldigt tråkig. Det var…

...ett rep. Ett isbelagt rep som fastnat i en brygga.

Så man kunde kanske dra slutsatsen att vad gäller frostiga monster överträffar vår fantasi verkligheten.

Det finns flera andra isiga odjur och svala typer i mytologi och sagor - vilken är din favorit?

Den här texten handlar om varför våra barndomsmiljöer är så viktiga för oss, varför det är betydelsefullt att bygga en modell av sin hemstad, varför det är angeläget att ha kvar delar av sin usprungsmiljö - något som inte förunnas dem som råkar illa ut, till exempel i dagens krigshärdar.

I dag bor där andra, för mig helt främmande människor i mitt allra första hem. Nu är det de som äger reviret, som tittar ut genom fönstren, antingen ut mot gatan eller mot parken åt andra hållet.

Jag flyttade bort redan på 1970-talet när jag var tretton år. Sedan dess har jag bott på flera ställen, både på landsbygden och i olika städer, ja länder. Men trots det återvänder jag emellanåt till mitt allra första hem där uppe på Kaskisbacken i Åbo.

Det är främst i mina drömmar jag går upp från den bullriga gatan, förbi den då solbuckliga asfalterade planen ovanför garagen och in genom glasdörren med träramen - den som min lillebror flög genom i ett regn av splitter - förbi den farligt vresiga gårdskarlens och den milda disponentens ytterdörrar till den lilla hissen bakom hörnet och trycker på fyran.

Det är ju bara en betongkoloss – eller?

Varför är den betongkoloss som mitt barndomshöghus bestod av med de avgasstinna luftmassorna omkring sig så viktig för mig att jag fortfarande söker mig till det i mina drömmar? Javisst, jag kan vara nostalgisk, men det kan väl inte vara hela förklaringen?

Och huset står ju ändå kvar, det är varken rivet eller sönderbombat. Om jag så vill kan jag resa tillbaka till Åbo och vandra omkring i den yttre miljön, söka mig upp i parken med Aleksis Kivi-statyn, den vi hoppade upp på sockeln till och blev till sprattelgubbar tack vare återspeglingen i den blanka graniten…

Vad är det jag egentligen är fascinerad av? Varför vill jag bibehålla så mycket som möjligt också av det yttre i mitt barndomslandskap?

Miniatyrstaden Mariehamn på 1920-talet Miniatyrstaden, Mariehamn på 1920-talet. Byggd av Nybyggarna. Fotot taget hösten 2016. Bild: Mi/Yle mariehamns stadsmuseum,miniatyrstaden mariehamn på 1920-talet

Miniatyrstaden, Mariehamn på 1920 – talet

Frågor som de här och många andra återväcks i mig när släktingar i Mariehamn tar mig till ett före detta diskotek i bottenvåningen i ett hus i centrala Mariehamn. Här vandrar jag omkring bland över sexhundra miniatyrhus fint utplacerade i elva vitriner.

Översiktsbild av miniatyrstaden Mariehamn i början av 1900-talet Miniatyrstaden, Mariehamn på 1920-talet. Bild: Sten Hansen mariehamns stadsmuseum,miniatyrstaden mariehamn på 1920-talet

En viktig startpunkt hittar vi i rivningen av Societetshuset, Socis, i Mariehamn i mitten av 1970-talet. När den kära samlingsplatsen försvann upprörde det mången men väckte också idén att samla människor kring att bygga upp den igen i miniatyrformat.

Socis i Mariehamn i fornstora dagar. Svart-vitt foto av gamla Socis, societetshuset i Mariehamn. Bild: Mariehamns stadsmuseum mariehamns stadsmuseum,miniatyrstaden mariehamn på 1920-talet,societetshuset i mariehamn

Sydöstra hörnet av Societetshuset i miniatyrformat. Miniatyrstaden Mariehamn på 1920-talet, gaveln av gamla Socis. Bild: Mi/Yle mariehamns stadsmuseum,miniatyrstaden mariehamn på 1920-talet,societetshuset i mariehamn,trämodell

En mecenat träder fram

Frustreringen har länge varit stor när ålänningarnas förmodligen främste välgörare, kommerserådet Anders Wiklöf, 2014 erbjuder sig att ta emot Mariehamnsmodellen. I början av 2016 har discobollarna så fått stryka på foten i hans nattklubb. Nerför de rätt branta trapporna bärs de stora vitrinerna försiktigt, försiktigt som en fast del i det som nu blir Mariehamns nya Stadsmuseum.

En som är mycket fascinerad av att få se sin stad i miniatyrformat är DoDo Ingman, i dag återflyttad pensionär efter många år i Sverige som språkkonsult. Hon tycker bland annat om att jämföra vad som fanns och inte fanns på 1920-talet för det ger henne perspektiv.

DoDo, Doris Ingman. Doris, DoDo Ingman på Mariehamns stadsmuseum 2016. Bild: Mi/Yle doris ingman,miniatyrstaden mariehamn på 1920-talet

Före det hade hon besökt Mariehamn bara några gånger. Det var i samband med folkskolans tandläkarbesök.

Åttböle ser vi ju inte i modellstaden, men Torggatan, där DoDo bodde hos en av tanterna, och som hon råkar bo på också i dag, den finns med. Också skolan finns kvar och nu väcks minnen…

Torggatan finns med i miniatyrstaden Mariehamn på 1920-talet. Miniatyrstaden, Mariehamn på 1920-talet. Bild: Sten Hansen mariehamns stadsmuseum,miniatyrstaden mariehamn på 1920-talet

Det fick henne att skriva exakt samma adress som klassföreståndaren, för det måste ju vara rätt när läraren hade skrivit så. Läraren fick DoDo att rodna när han skrattande sade:

-Jag har inte förstått att vi bor i samma hus, du och jag.

En märklig mojäng på ett bord

En gång när DoDo skulle telefonera fick hon gå till kaptenskan Andersson. Hon visade in DoDo i ett rum där hon lämnade henne ensam så hon skulle få ringa ifred.

På ett bord stod en underlig mojäng, helt annorlunda den väggtelefon de hade hemma i Åttböle. Det slutade med att hon fick gå och be kaptenskan om hjälp. Och för att kunna ringa hem till Finström måste man först ringa telegrafen och beställa fjärrsamtal. Efter en god stunds väntan kom det en signal att man var framme.

-När man tänker på det här förstår man… hur fruktansvärt gammal man har blivit, säger DoDo med ett glatt hummande. Hon tillägger att det närmast är häpnad hon känner när hon reflekterar över hur mycket som har förändrat sig så totalt.

DoDo Ingmans inkvartering på Torggatan i Mariehamn som elvaåring. DoDo Ingmans inkvartering på Torggatan i Mariehamn som elvaåring. Bild: Sten Hansen/Mariehamns stadsmuseum mariehamns stadsmuseum,miniatyrstaden mariehamn på 1920-talet

Miljön lägger grunden för den man är

-Så på ett sätt var jag ju ensam, men jag har ingen känsla av att jag var ensam. Det fanns vuxna omkring mig och Wilhelm som bodde bakom stora salsspegeln. Han var en väldigt bra bästa kompis eftersom han - som den fantasifigur han var - precis förstod vad jag tänkte.

I en av sina böcker, Mormor och jag och Wilhelm bakom spegeln, har DoDo, Doris Ingman, skrivit mera om sin barndomsmiljö. När jag frågar varför barndomslandskapet är så viktigt för de flesta av oss svarar hon:

Det är ju då grunden för hela ens liv läggs. Beroende på det blir man väl den man blir. Men har man haft ett dåligt barndomsliv är det svårt att tänka sig att man skulle längta tillbaka.

Också om DoDos barndomsliv var allt annat än dåligt har hon själv inte varit särskilt nostalgisk av sig, utan alltid trivts i den miljö hon befunnit sig i. Dessutom har också Mariehamn förändrats kraftigt. Därför blev hon mycket förvånad över sin reaktion när hon för drygt tolv år sedan flyttade tillbaka tillsammans med sin man Folke Ingman:

-Det underliga var att jag kände att jag kom hem. Det var inte alls något jag hade förväntat mig för jag hade trivts alldeles utmärkt i Åbo och i Vaxholm. Men nu var det bara en stor värme i hjärtat.

DoDo och Folke Ingman. Doris, DoDo och Folke Ingman på Mariehamns stadsmuseum 2016. Bild: Mi/Yle doris ingman,folke ingman,mariehamns stadsmuseum,miniatyrstaden mariehamn på 1920-talet

-Det är som att komma till ett välbekant främmande ställe. Där finns ju flera av mina släktingar, så man kommer som gäst, man kommer inte hem. Men ändå är där någonting som finns kvar. Och i Mariehamn känner jag mig numera mycket hemma.

Och alla krigshärdars barn?

Om allt i Åttböle försvann förmodar DoDo att hon skulle bli urarg och att det skulle kännas mycket tomt:

-Jag tänker på Aleppo för att ta ett exempel av många. Vilken barndom är det de kommer att minnas? Vilka hus, vilka bostäder finns kvar? Så det är klart att om Åttböle försvann så skulle barndomen kanske försvinna.

Hur mycket finns den då i den yttre, fysiska miljön när du tidigare pratade om att barndomen finns inom dig?

Att jag bär den inom mig behöver inte hindra att det är bra att den finns kvar där utom mig också. Om den försvann skulle ju någonting ha förstörts.

I dag råkar DoDo bo mittemot det hus som hon bodde i som elva - tolvåring. Jag undrar om det är en förlängning av den DoDo som fanns då, som bidrar till att hennes barnajag finns kvar.

-Jo, jag kommer ihåg en gång när jag och min rumskamrat låtsades sova och efter att tanterna sagt god natt hoppade vi ut genom fönstret och sprang och jagade pojkar. Det var mycket spännande. Och det är klart att den sortens minnen dyker upp när jag ser huset. Liksom det dyker upp det där hur jag måste gå till grannen och ringa och så vidare.

Så det att du fysiskt ser miljön aktiverar den DoDo du var då, envisas jag.

-Just det, så kan man nog säga, svarar hon.

Sten Hansen, en av Nybyggarne tillsammans med DoDo Ingman. Sten Hansen och DoDo, Doris Ingman intill miniatyrstaden Mariehamn på 1920-talet. Bild: Mi/Yle doris ingman,miniatyrstaden mariehamn på 1920-talet,sten hansen,sten hansen och doris ingman

Jämförelse som ger perspektiv

Sten Hansen för sin del är född i början av 1930-talet, han kommer från Tosarby nära Kastelholm där hans mor var lärarinna i skolan. Hans far arbetade först ombord på segelfartyg, sedan på ångfartyg och han kom ju inte hem ens varje år.

Efter sitt vuxna liv i Sverige har också Sten återvänt, det för ungefär fjorton år sedan. Som DoDo tycker han att det är roligt att röra sig i Mariehamn och titta på de gamla byggnaderna och jämföra med modellstaden.

Sten Hansen. Sten Hansen intill miniatyrstaden Mariehamn på 1920-talet. Bild: Mi/Yle miniatyrstaden mariehamn på 1920-talet,nybyggarne,sten hansen

- Å vad det huset är fint just i den här belysningen och så vidare… Vi njuter av skönheten men också ibland av när det ser lite ruggigt ut.

Ett av husen på Södra gatan promenerar eller cyklar Sten mycket ofta förbi. Det väcker speciellt många minnen för där bodde hans morfar och den äldsta av hans mostrar och det är roligt att titta in på gårdsplanen som han har lekt så mycket på.

-Det värmer hjärtat varje gång man kan konstatera att det har bibehållits i sitt ursprungliga skick som gården var i på 1930-talet, säger han och berättar några minnen:

-Morfar hade på sitt skrivbord ett skrivtyg, pennställ med ett lejon på, som jag var väldigt intresserad av. Det har min egen son nu fått ärva av mig.

Grundläggande identitetsskapare

En gång när han som treåring var hos morfar bjöds det på stekt strömming. ”Den ska man inte bena utan bara skära i bitar och äta hel”, hade Stens mamma lärt honom, så som morfar i sin tur hade lärt henne.

Morfar frågade nu om han skulle bena skötströmmingen åt honom. Sten svarade:

-”Nej, den ska man äta så här!” och så skar jag upp den, vilket gjorde morfar mäkta imponerad. Och nu äter också mina barn strömming på det sättet.

Miljön är verkligen en del av ens identitet, det är den, säger Sten. Han tror definitivt inte att det skulle vara samma sak om den bara fanns kvar i hans sinnevärld.

Miniatyrstaden Mariehamn på 1920-talet. En ångbåt intill en brygga i miniatyrstaden mariehamn på 1920-talet. Fotot taget hösten 2016. Bild: Mi/Yle mariehamns stadsmuseum,miniatyrstaden mariehamn på 1920-talet

-Känslan av kontinuitet skapar en mening, har en jättestor betydelse, säger Sten. Och man träffar ålänningar – vi är kanske lite konstiga, vi försöker hålla ihop överallt vart vi än kommer.

Finns det någon form av idyllisering, nostalgi i modellbyggandet, undrar jag.

Utan tvekan, svarar Sten. Men det viktiga är att vi har fått komma samman och skapa. Och vi är faktiskt väldigt stolta över modellstaden.

Harmoni och känslor av lycka

Vi vill ha den kvar så att vi kan visa framförallt för våra barn och barnbarnsbarn att så här såg Mariehamn ut på 1920 - 30-talen. Vi tycker att det är viktigt att man har bra kontakt med sina rötter för det gör att man blir mera harmonisk, lyckligare, tror Sten.

Jag associerar till Pia Ingströms utmärkta bok: När känslor äger rum. I den ägnar hon sig åt ett systematiskt utforskande av olika sorters hem som en förlängning av människans själ.

Också städer kan vara hem och delar av ens identitet, tänker jag och beger mig än en gång i mina tankar upp för Kaskisbacken i Åbo och in i det höghus som kom att ge mig mitt första hem.

Kaskisbacken i Åbo en höstdag 2010. Bild: Yle/ Nora Engström höst,kaskisbacken,kaskisgatan,trafik,åbo,åbo centrum

Kommer du ihåg scenen i Astrid Lindgrens Vi på Saltkråkan där Tjorven ber sin bön till Gud om att hon ska få ta en tårtbit till? Eller Lasse Hallströms amerikansk-brittiska film Chocolat från år 2000, i vilken Juliette Binoche som Vianne med sin dotter öppnar en chokladbutik i en inskränkt fransk småstad?

För att inte tala om den euforiska stämningen som de kulinariska läckerheterna väcker i general Löwenhjelm i Karen Blixens Babettes gästabud. Ja röster och bilder som de här kommer till mig extra mycket just nu.

General Löwenhjelm hade nu nått så långt att han inte längre kände någon förundran över vad som än hände. Då han efter en stund såg druvor, persikor och färska fikon framför sig, log han mot sin granne vid bordet och sade: ”Vackra druvor!

Frestelser i filmvärlden

Orsaken till att allt detta kommer till mig just nu, tänker jag mig har att göra med den våg av inspiration om vegankost som för närvarande sköljer över oss. Vegantrenden är inte helt ny, men ju fler artiklar jag läser desto mer börjar min hjärna processa mat överlag, och då också läckra anrättningar i böcker och filmer.

Fiktiva kulinariska beskrivningar av de mest underbara slag samsas med minnen av egna matupplevelser. I extremändan handlar de egna upplevelserna om fastekurer under 70 - 80-talen när den första fastevågen kom. Också då gällde det att få i sig mycket grönt och jag glömmer isynnerhet inte den vedervärdiga palsternacka - rödbetssaften som skulle ätas med sked.

Tankar som kretsar kring mat

Och jo, under fastan infann sig efter ett tag en härlig känsla av upprymd lätthet. Dessutom sjönk vikten på önskat sätt.

Men snart satte också bildkavalkaden igång på näthinnan av de härligaste maträtter ända tills munnen efter slutförd fasta och lyckad återgång till fast föda, i längden igen inte kunde motstå för mycket av det goda.

Dignande bord på ett Thanksgivingday kort. Dignande bord på ett Thanksgivingday kort. Bild: NATIONAL ASSOCIATION OF PHOTO ENGRAVERS. The New York Public Library. https://digitalcollections.nypl.org/ Dörrmatta,Kalkon (Fågel),Thanksgiving

Mat och sinnlighet

Men även det sinnliga med mat har följt mig under åren. Redan i folkskolan hände det att jag vek in till bageriet på Sirkkalagatan i Åbo och köpte en härligt tjock bebé- bakelse.

Äcklas inte nu, men den vita krämen inuti och den rosa glasyren på toppen var ljuvliga emot tungan. Likaså den hemgjorda leverlådan med de söta russinen i, där man ju åtminstone kunde tänka sig att den järnrika levern var hälsosam.

Inga bebéer syns här, däremot härligaste marsipanen. Bild: YLE/Rolf Granqvist bageri,bakelser,bakverk,kafe,konditor,konditori,socker,sötsaker

Men i själva verket har vällusten ofta också flätats samman med känslor av skam eller åtminstone skämmighet. Den korta njutningen med de ljusröda bebéerna, som därtill åts i ensamhet, följdes lätt av en rodnad på kinderna och ett inre äckel.

Reklamfoto för chokladdonits. The New York Public Library. https://digitalcollections.nypl.org/ Choklad donits. Automat chocolate doughnuts promotional photo. Bild: NATIONAL ASSOCIATION OF PHOTO ENGRAVERS. The New York Public Library. https://digitalcollections.nypl.org/ choklad,chokladglasyr,Dörrmatta,Skräpmat

Du skall icke missbruka socker, fett och alkohol

Reklamaffisch. Reklamaffisch med kvinna som gör Fruit Syrups. Bild: NATIONAL ASSOCIATION OF PHOTO ENGRAVERS. The New York Public Library. https://digitalcollections.nypl.org/ affischer,Dörrmatta,frukt,reklambilder,Sirap

Jag hör alltså till de miljontals människor som när jag missbrukar, mycket väl vet hur jag borde äta för att hålla mig inom rimliga, miljövänliga och hälsosamma gränser. Men ändå missbrukar jag, lik en alkoholist som ”faller dit”.

Hur kommer det sig?

Varför kan jag helt enkelt inte följa den unge killens råd till mig en gång: ”Men det är ju bara att låta bli att äta!” Sagt rakt ur hjärtat utan något vidare psykologiserande eller annat bortförklarande tjafs.

Citrontårta. En gul tårta som en hand med en kakspade i har tagit en bit ifrån. Bild: Mi/Yle Dörrmatta,kakor

Själv hade jag – trots allt mitt funderande - aldrig på allvar reflekterat över mat i religiösa termer. Men det står ju faktiskt rätt mycket om mat och människans ätande i den heliga skriften och inom katolicismen räknas frosseriet som en av de sju dödssynderna.

Dödssynden frosseri, detalj från målningen ”De sju dödssynderna” av Hieronymus Bosch. Dödssynden frosseri, detalj från målningen ”De sju dödssynderna” av Hieronymus Bosch. Bild: Wikipedia dödssynder,Dörrmatta,frosseri

1 Moseboken 1:29: ”Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta.” Och efter syndafloden då växtligheten är knapp talar Gud i 1 Moseboken 9:2-4 om att hans utvalda också får äta kött från markens, havens och luftens djur såvitt köttet inte har blod i sig, det vill säga är levande.

I 3 Moseboken befalls Guds utvalda folk vidare att göra en skillnad mellan ätlig mat och tabumat, mellan det rena och det orena. Men de orena djuren är svåra att passa in i tydliga kategorier, i ordning och reda och befallningen är därmed tvetydig.

Här kan jag bara konstatera att det där om fröna är lite intressant. Kan man dra slutsatsen att Bibeln i begynnelsen förespråkade veganism?

Mat som identitetsskapare

Filosofen Julia Kristeva drar en parallell mellan våra uråldriga kulturella mattabun och fenomenet abjektion, som hon behandlar i boken The Powers of Horror (1980, Fasans makt).

Hennes tes är att abjektion, som är en känsla, inte endast utvecklar människan till individ utan även driver fram den symboliska ordningen och påverkar dess innehåll, som religion, filosofi med mera.

Abject betyder ungefär "äcklig" på engelska och franska. Det är känslor av avsky, äckel, förnedring och innebär oftast någonting som man vill stöta bort.

Fruktkaka. The New York Public Library. https://digitalcollections.nypl.org/. En teckning av en fruktkaka. Bild: NATIONAL ASSOCIATION OF PHOTO ENGRAVERS. The New York Public Library. https://digitalcollections.nypl.org/ Dörrmatta,fruktkaka,Russin,torrkaka

Som ett exempel skriver hon om den fas småbarn går genom när de börjar matvägra och kanske också spotta ut födan. Barnets behov att bli ett eget subjekt har vaknat.

En sparris dansar grönsaksbalett. Melle. Fitz-James, de l'Académie royale de musique, rôle d'une asperge dans un ballet de légumes. En sparris dansar grönsaksbalett. Melle. Fitz-James, de l'Académie royale de musique, rôle d'une asperge dans un ballet de légumes. Bild: NATIONAL ASSOCIATION OF PHOTO ENGRAVERS. The New York Public Library. https://digitalcollections.nypl.org/ Dörrmatta,naivism,sparris,teckningskonst

Varför har jag inte gett utlopp för det inre trycket till exempel som en av mina vänner? Redan i tonåren och hela sitt vuxna liv har hon småsprungit upp för backar istället.

Joe Louis´Restaurant i New York City på II West 125th Street. Gammal reklamposter. Joe Louis´Restaurant i New York City på II West 125th Street. Gammal reklamposter. Bild: NATIONAL ASSOCIATION OF PHOTO ENGRAVERS. The New York Public Library. https://digitalcollections.nypl.org/ Dörrmatta,New York (staden),restauranger

Maten som ett språk

I Elisabeth L´Órange Fursts text Den äckliga maten. Att vända avskyn till njutning handlar det mycket om mat och identitet. Hon påpekar att den franske antropologen och strukturalisten Claude Lévi-Strauss ser maten som en slags grammatik eller djupstruktur i kulturen.

Man kunde säga att han betraktar maten som ett språk. Den kan därmed läsas som en sorts text som kan berätta om allt från konsumtion till könsrelationer. Det sistnämnda kanske främst i samband med dess tillagning och servering.

Matlagning i en restaurang i USA. Food preparation and Service. Förberedande av mat i en restaurang i USA. Food preparation and Service. Bild: NATIONAL ASSOCIATION OF PHOTO ENGRAVERS. The New York Public Library. https://digitalcollections.nypl.org/ Dörrmatta,restauranger,USA,utskänkning

L´Orange Furst säger att det är uppenbart för henne att den kvinnliga huvudpersonen Marians problem är djupt existentiellt. Här handlar det just om ångesten och äcklet vid identitetens gräns, med andra ord det som Kristeva kallade abjektion.

De triggas i sammanhanget av rädslan att förlora sig själv. Den unga Marian utvecklar till sin förtvivlan en stigande vämjelse inför mat.

Nogsam vägning av frukter. Sittande kvinnlig fruktförsäljare som håller upp en våg. Seated female fruit vendor holding a balance. Bild: NATIONAL ASSOCIATION OF PHOTO ENGRAVERS. The New York Public Library. https://digitalcollections.nypl.org/ Bananer – bland annat...,Dörrmatta,frukt

Marian uppfattar att hon försvinner under förväntningarna inför en konventionell förlovning, som hon innerst inne inte vill gå in i. Hon känner att hon håller på att bli bara ett objekt för honom och omgivningen.

Hon använder alltså sin mataversion till att försöka avgränsa sig och skapa tydlighet. När hennes inre kaos förbyts i klarhet och hon inte längre drivs av rädslan att förlora sig själv kan hon börja äta igen.

Kvinna bär frukt i korgar med hjälp av en rem. West Indies. Fruits. En elegant klädd kvinna som bär frukt i korgar förenade av en rem över nacken. Bild: NATIONAL ASSOCIATION OF PHOTO ENGRAVERS. The New York Public Library. https://digitalcollections.nypl.org/ ananas,Dörrmatta,frukt

Mat som glädjespridare

Kristeva betraktar vämjelse inför mat som den mest elementära och ålderdomliga av alla former för abjektion. Som ett motsatt fenomen diskuterar hon begrepet ”jouissance”, njutning, nöje.

Café eller barinteriör i USA. Interiör på ett café eller en bar i USA. Interior with Windows and Flag and woman, 33rd st. Bild: NATIONAL ASSOCIATION OF PHOTO ENGRAVERS. The New York Public Library. https://digitalcollections.nypl.org/ barer,Cafe,Dörrmatta,USA

Mästerkocken Babette förlorar allt i ett krigshärjat Frankrike. På osannolika vägar hamnar hon i boken i en liten gudfruktig nordnorsk kustby där återhållsamhet är en självklar dygd för de två systrar vars hushållerska hon blir. Hennes måltider innan, i Paris, sägs ha varit som:

… ett slags kärleksförhållande, ett upphöjt och romantiskt älskogsäventyr, där man inte längre kan skilja mellan kroppslig och själslig aptit eller mättnad.

Tedags för två kvinnor i Japan. Tea Time. Två japanska kvinnor dricker te i en teckning, förmodligen på rispapper. Bild: NATIONAL ASSOCIATION OF PHOTO ENGRAVERS. The New York Public Library. https://digitalcollections.nypl.org/ Dörrmatta,tedags

Den ömsesidigheten, må så vara i vardagligare form, är det väl få som vill säga nej till? I dagens samhälle umgås vi alltmer kring mat, vi går på lunch, vi går på kaffe, vi bjuder varandra på mat. Det är lustfyllt, men innebär samtidigt att vi kan betraktas som udda om vi inte alltid vill ingå i gemenskapen och till exempel utsätta oss för frestelser som kan trigga igång "sockerbergochdalbanan".

Lunch på Rogano Restaurant & Sea Food Bar. Lunch held by Rogano Restaurant & Sea Food Bar at Rogano Restaurant & Sea Food Bar. Bild: NATIONAL ASSOCIATION OF PHOTO ENGRAVERS. The New York Public Library. https://digitalcollections.nypl.org/ Dörrmatta,kräftor,menyer

Maten och sexualiteten

Den rätt som Babette serverar, cailles en sarcophage, sägs också tematisera detta att hon ger sig själv i sin konst, att hon så att säga låter även sig själv ”ätas”. Bilden av det manliga begäret förs in här, inte bara maten utan också hon blir föremål för mannens blickar.

I analysen sägs män alltså avnjuta matserverande kvinnor, åtminstone bildligt talat. Det får mig att undra om inte också kvinnor, eller överlag människor som dras till varandra, i dagens värld på motsvarande sätt avnjuter män som serverar dem mat?

Nå, i alla fall står det väl klart att det finns ett samband mellan maten och människans sexualitet. Den orala tillfredsställelsen som en del av sexualiteten är en betydelsefull komponent i sammanhanget.

Reklam för lunchrestaurangen Hazel's Pure Food Luncheon ägd av Siegel Cooper c/o på 6th Avenue and 18th Street. En lunchrestaurang. HAZEL'S PURE FOOD LUNCHEON [held by] SIEGEL COOPER CO. [at] 6TH AVENUE AND 18TH STREET (REST;). Bild: NATIONAL ASSOCIATION OF PHOTO ENGRAVERS. The New York Public Library. https://digitalcollections.nypl.org/ Dörrmatta,postrar,restauranger

Maten som en del av kulturen

När min mor gav mig min första näring från sin kropp fanns där också en sensuell njutning i närheten, värmen och sugandet. Fortfarande när munnen ”idisslar” något gott, kan det ge en del likartade förnimmelser, tänker jag mig.

Samtidigt funderar jag över hur viktig kulturen, tankegodset, idéerna och hela tidsandan är för den matväg vi vandrar i livet. För min del inträder min barndom i ett efterkrigstida Finland på 1960-talet. Det innebär bland annat ett ökat välstånd med ett växande matutbud.

Varmare länders mjölkbutik... Fruktförsäljning på Ceylon. Fruktförsäljning på Ceylon. A botique or betel and fruit shop, Ceylon. Bild: NATIONAL ASSOCIATION OF PHOTO ENGRAVERS. The New York Public Library. https://digitalcollections.nypl.org/ affisch,Dörrmatta,fotografier,frukt,teckningskonst

Plötsligt blir det också fint att äta än mer av processad mat, gärna med en efterrätt till. Mjölken ses som idel nyttig. Mina bröder och jag får – åtminstone som det känns - flera gånger i månaden Viri-chokladkräm som efterrätt.

Viri-pulvret, säkerligen fullt av socker, vispas i mjölk där det tjocknar fort. Det går med andra ord snabbt och enkelt att göra Viri-kräm och alla barn behöver ju få i sig mycket mjölk, är tesen.

Viri-kräm hörde till favoritefterrätterna. Reklambild på bland annat Viri kakaopulver. Bild: Vihtori Kosonen/Yle Chokladdryck,kakao,reklam (marknadsföring)

När vi åker för att hälsa på farmor och farfar och kusinerna på fars barndomsgård i Tavastland blir det snabbt oroligt där på baksätet i DKV:n.

För att få ens en liten föräldrafrist, hör det till resan att vi barn får varsin godispåse med på färden. Det är bara det att varje gång, rafs rafs, är karamellerna alltför fort uppätna och det blir livat igen.

Försäljare i Pakistan radar upp sötsaker inför festhögtiden Eid al-Fitr. Försäljare i Pakistan radar upp sötsaker inför festhögtiden Eid al-Fitr. Bild: EPA/ARSHAD ARBAB bakverk,Eid Al-Fitr,fasta,försäljning,islam,kex,Pakistan,Ramadan,religiösa högtider,sötsaker

Sockervatten på tutten

I vuxen ålder har jag fått veta att jag redan i vaggan som orolig kunde få ett russin i munnen att suga på. En kollega berättar att man doppade hennes tutt i sockervatten. Och Vilhelm Moberg skriver i romanen Sänkt sedebetyg (1935):

Det gjorde ont, det sprängde. Och hans mor tog sockerbitar som var doppade i kamfer och stoppade i hans mun. Hon frågade var det gjorde ont…

Den norska socialantropologen Hanne Mûller har skrivit om den så kallade Roxy-kakan, hennes ”barndoms söta utopi”. Den stora, ovala kakan är överdragen av ett tjockt lager marsipan, med chokladströssel på sidorna. Mûller har beskrivit den starka åtrån till det goda som någonting:

… som aldrig riktigt tillfredsställs av det söta eftersom hungern blixtsnabbt förvandlas till äckel.

Ett vykort med julhälsningar. Ett kort med en julhälsning: Veselé Vánoce! Bild: NATIONAL ASSOCIATION OF PHOTO ENGRAVERS. The New York Public Library. https://digitalcollections.nypl.org/ Dörrmatta,granris,jul,nötter,äpplen

Härifrån framåt

Nu har ändå något skett … Ett litet nytt hopp har vaknat.

Visst kan det igen bara vara frågan om en övergående trend. Den gröna kostvågen som tillfälligt verkar i mitt undermedvetna. Men än så länge känns det faktiskt bra. Och varför har jag inte själv under alla år kommit på detta?

Frukt på en fruktodling nära Pasadena i Kalifornien. Frukt på en fruktodling nära Pasadena. USA. Blossoms and juicy fruit on one tree in an orange grove, near Pasadena, Cal. Bild: NATIONAL ASSOCIATION OF PHOTO ENGRAVERS. The New York Public Library. https://digitalcollections.nypl.org/ Apelsiner,Dörrmatta,frukt

Filmmakare som inspiratör

Det började med att jag mötte australiensaren Joe Cross på filmduken. Han är entrepenör och dokumentärfilmare och har gjort åtminstone två filmer om sin egen och andras insikter.

Övervikt och allmänt illamående satte igång honom. När han dessutom fick besvärande eksem måste han definitivt göra någonting.

Det han bland annat tog sig för var att ta reda på vetenskapliga fakta om mat, därefter packade han bilen full med grönsaker och frukt. Med sig hade han också en blender, en hushållsmixer.

Fruktstilleben. 3rd Annual Convention på National Association of Photo Engraves, Hotel Victoria Put-In-Bay, Ohio. Fruktfoto. En skål med frukter i. 3RD ANNUAL CONVENTION [held by] NATIONAL ASSOCIATION OF PHOTO ENGRAVERS [at] HOTEL VICTORY PUT-IN-BAY, OHIO (HOTEL). Bild: NATIONAL ASSOCIATION OF PHOTO ENGRAVERS. The New York Public Library. https://digitalcollections.nypl.org/ Dörrmatta,frukt,Skål,stilleben

Det var början på en resa som kom att inspirera också många andra. Kanske inte för gott, för lyckligtvis är inte heller Joe mer än människa i sina två filmer.

I uppföljaren har han åter ökat i vikt. I den går han bland annat förbi ett bageri där han tittar trånande på allt det goda i skyltfönstret samtidigt som han med längtan i rösten säger om något av bakverken att han älskar sådana.

Inte heller lastbilschauffören han möter, som i början väger nästan tvåhundra kilogram och som minskar drastiskt i del ett, har lyckats fullt ut i del två. Men ingendera ger upp.

För resan är väl inte slut förrän den är slut. Och för egen del har jag nu, tack vare inspirationen från Joe och många andra, på djupet internaliserat det viktiga att äta mera istället för mindre och inte förvägra kroppen den näring den behöver. Och att den behöver mycket mindre protein än jag trott (dock en viktig B12 källa) och mycket mera grönt än jag har orkat få i mig.

Lösningen för allt det gröna, det är där blendern, mixern kommer in i bilden. Nermald med annat godare, som kiwi till exempel, går det till och med att få i sig palsternacka utan att det smakar palsternacka.

Med större mängder grönsaks- och fruktcocktails går det mycket lättare att undvika den ständiga sockerkarusellen. När blodsockret hålls på en jämnare nivå vaknar inte sockerbehovet och det goda som finns i frukter känns väldigt sött i sig.

Får se hur långt det här kommer att bära mig och andra med mig!? Väldigt gärna hör jag också dig berätta om din matväg i livet!

Vill du skriva lite längre, så långt att kommentarsfältet här under inte räcker till, nås jag även på: maria.wegelius@yle.fi.

Affisch med reklam för en Sea Foodrestaurang. Affisch med reklam för en Sea Foodrestaurang. Bild: NATIONAL ASSOCIATION OF PHOTO ENGRAVERS. The New York Public Library. https://digitalcollections.nypl.org/ affischer,havet,kaptener,rökare,seafood,Skepparkrans