Den 6 februari firar Teets Vänner i Finland Tedagen för andra året. Föreningen vill hylla den ädla drycken som har både historiska och filosofiska undertoner. Helsingfors tedistrikt sträcker sig från Rödbergen till Kronohagen.

På Elisabetsgatan i Kronohagen finns TeHelmi. Vi befinner oss på tsarens hustrus gata och i butiken finns hallondoftande te för tsaren, krämigt grönt te med toffesmak åt Kejsarinnan Alexandra och ett mäktigt svart te smaksatt med röda och svarta frukter för Katarina den Stora. Butikens mörkbruna apoteksliknande skåp är fyllda av te och olika antika tetillbehör, slitna plåtburkar och porträtt på tsaren.

Ryskinspirerade tesorter hos TeHelmi. Tre olika teförpackningar med ryska motiv. Bild: Yle/Pia-Maria Lehtola te,tehelmi

Jag slår mig ner vid ett av de små runda borden vid fönstret och väntar på att träffa Olga Liebkind som är född i St Petersburg men numera Kronohagenbo. Olga är uppvuxen med den passionerade ryska tekulturen. Olga stiger in i butiken och sätter sig framför mig. Vi blir serverade ett rykande hett svart te smaksatt med frukt.

Olga Liebkind älskar att smaka på olika teer och analysera deras smak. Olga Liebkind sitter och dricker te på ett tehus i Helsingfors. Bild: Yle/Pia-Maria Lehtola olga liebkind,te

- Det finns flera ordspråk som handlar om te hemma hos oss i Ryssland. Ett mycket använt är att har du inte ens tid att dricka ditt te, det betyder att någon har så bråttom.

Vägen till himlen går förbi en tekanna― Ryskt ordspråk

Olga berättar att man i hemlandet avslutar alla måltider med en kopp te. Det är en helt egen kultur kring teet och det är en familjetradition. Testunden räcker flera timmar och man häller nytt kokande vatten och tillsätter nytt te på det gamla i tekannan.

- När du besöker dina vänner får du alltid te serverat med något sött, konfekter, kex, kakor eller sylt.

Ja, sylten, den fascinerar mig. Jag har sett flera fotografier där det ryska teet serveras med hallonsylt, vackert upplagd i en skimrande kristallskål.

- Hallonsylt äter vi bara med teet då vi är förkylda. Jag älskar min mammas hemgjorda svartvinbärssylt, tranbärssylt och krusbärssylt smaksatt med apelsinskal. Hon tillreder dem av bären från vårt landeställe. Vi rör inte sylten i teet utan äter den med silversked till teet.

Olga minns hur hon som barn älskade att äta russinbullar till teet. Som ung hoppade hon ibland över lunchen och drack hellre flera koppar te med tilltugg.

- Sen blev man ändå hungrig!

En samovar står mitt på bordet och får tiden att stanna. En samovar på ett bord. Bild: Yle/Pia-Maria Lehtola samovar,te

Vad skall jag göra med bladen?

Olga berättar att alla dricker te i Ryssland. 95% av befolkningen gör det. Ryssland är det mest tedrickande folket utanför Kina, säger hon. Den ryska teceremonin inleddes år 1638 då den ryska tsaren Michael Fedorovich fick en fick en gåva av Altyun-Khan, Mongoliets härskare, några teblad. Han frågade vad skall jag göra med bladen? När han lärde sig njuta av teet började Ryssland byta ut pälsar och tyger till te från Kina.

- Först var teet en exklusiv dryck som hämtades med kameler till Ryssland. Till en början var det en societetsdryck. Teeboomen föddes på 1800-talet då massorna började dricka te när transporten blev billigare.

- Vi har alla egna tekoppar i min familj. Min storasyster har den största koppen! Min kopp är också stor för det är tröttsamt att stiga upp och fylla den. Därför har vi också två kannor, den lilla med det bryggda teet i och den stora med hett vatten i.

En antik tesil i silver som placeras i tekannans pipa. En tesil i silver. Bild: Yle/Pia-Maria Lehtola silver,tesil

Olga arbetar som elingenjör och brygger sitt eget te också på kontoret. Tepåsar kommer inte på frågan. När hon får gäster dukar hon fram sitt fina ryska porslin. Olga berättar att det inte kommer på frågan att i Ryssland bara köpa två tekoppar, det skall vara ett halvt dussin eller ett helt dussin med bullfat, kannor och sockerskål till. Tack vare teets popularitet på 1800-talet så skapades de första porslinsfabrikerna.

- I Ryssland är det ofta kallt ute så då tar man en kopp te. Min man har börjat dricka mer te efter att vi träffades. Vi hämtade nyligen te smaksatt med torkade frukter, ingefära och blommor från vår resa till Israel.

Olga är så förtjust i att sitta och diskutera brevid sin tekanna av glas som är fylld av vatten och en teblomma.
- Det är ljuvligt att se hur blomman blir större under diskussionerna.

Teet skall njutas med silverskedar. Två silverskedar med N-monogram på en vit duk med brodyr. Bild: Yle/Pia-Maria Lehtola silverskedar,te

Från kråkpiss till fint Darjeelingte

Petra Tandefelt hör till de teentusiaster från föreningen Teen Ystävät - Teets Vänner, som för två år sedan skapade Tedagen. Hon har vuxit upp bland samovarer och ryskt te. I dag är hon föreståndare för Leksaksmuseet på Sveaborg. Museet är inhyst i en gammal ljusröd trävilla som den ryska kaptenen Vasiljev lät bygga 1911. Hennes passion för teet har åstadkommit ett eget svart ryskinspirerat te för villan. På Leksaksmuseet serverar hon Vasiljevs te för sina besökare från när och fjärran.

Det finns olika ryska tesorter i Finland. Två olika ryska teblandningar och två tesilar. Bild: Yle/Pia-Maria Lehtola te,tesil

- Som barn drack vi te som matdryck och kaffe till efterrätt. När jag tänker på samovarte tänker jag på att där finns hett vatten och teet läggs i den lilla porslinskannan som placeras på samovarens topp. Teet kan ligga i kannan hela dagen. Kvaliteten på teet måste hålla. Mitt te har skapats med det syftet. Som barn drack vi te som smakade kråkpiss för att det hade legat så länge i kannan och vi hällde mera te och vatten på det gamla.

Petra Tandefelt njuter varje dag av flera koppar gott te. Petra Tandefelt sitter och dricker te på en soffa. Bild: Yle/Pia-Maria Lehtola petra tandefelt,te

Darjeeling för den franska smaken

Petra Tandefelt börjar sin dag med en stor kanna nybryggt grönt te. En annan favorit tesort är Darjeeling.

- Fransmännen älskar Darjeeling. Teet fick en boom på 1980-talet. Då klassificerades Darjeeling precis som vinerna i Frankrike. Det är också populärt med kryddade teer där.

Petra väntar på tevärldens beaujolais nouveau, first flush, vårens första skörd av Darjeeling. Hon vill också påminna oss om att vi har ett gammalt tehus i Finland.

- Sergejeffs tehus startade 1854 i Viborg och i dag får man fortfarande deras ryska teer hos oss.

När jag tänker på min känsla för teet minns jag hur jag en kväll stod och bryggde te i mitt kök. Jag kände mig tidlös på något sätt. Teet är uråldrigt och samtidigt evigt. Teets estetik är lugnande och gör vardagen festlig på ett spirituellt sätt. Teet får mig att känna släktskap med Romanovs, Tsehov och Dostojevksi. Det var inte länge sedan tågen till St Petersburg gick på den kraft samovarerna alstrade.

Ett ryskt fat från slutet av 1800-talet får bli ett serveringsfat för kanelbullarna till teet. Ett gammalt porslinsfat med blomsterdekorationer fyllt med kanelbullar. Bild: Yle/Pia-Maria Lehtola bullar,porslinsfat

Då en grundskoleelev börjar lära sig ett nytt språk vill hen lära sig praktiska meningar och några fräckisar. Det samma gäller också i latinet, berättar Robert Luther.

Efter 30 år i tjänsten som lärare i latin i grundskolan Norsen i Helsingfors är det nu dags för Robert Luther att bli på sommarlov en sista gång.

- Jag kommer att sakna skolan, kollegerna och förstås eleverna, säger han, lite som man förväntar sig av en lärare med en lång och trogen tjänst bakom sig.

- Den dagliga kontakten med eleverna kommer jag att sakna alldeles fruktansvärt. Det kommer att lämna ett stort hål efter sig, men i något skede ska det ändå ske, säger Robert Luther med emfas.

Om det här med yoghurt och mysli

Inför en radiointervju är det inte helt ovanligt att reportern ställer en fråga om vad intervjuobjektet åt till frukost, för att få ett ljudprov. Då en grundskoleelev ska lära sig ett nytt språk är det inte ovanligt att hen ber läraren översätta både det ena och det andra.

Hemma hos Robert Luther möttes dessa två världar då reportern försökte få latinläraren att säga meningen om frukosten, på latin.

- Non possum dicere, svarade Robert Luther. Att översätta en mening om, yoghurt, flingor och blåbärssoppa låter sig inte göras så bara.

I helsingforsfamiljen Luther har man i flere generationer läst latin. Och jo, någonstans långt bak i leden finns ett släktskap med Martin Luther. Robert Luther poserar framför järnvägen mellan Helsingfors och Böle. Bild: Yle / Ted Urho latinist,robert luther

Skillnaden till övrig språkundervisning

Före man börjar i sjuan ska man veta om man vill läsa latin eller inte. Då terminen börjar brukar Robert Luther gå igenom vad eleverna har för förväntningar på de kommande tre åren av latin.

- Det blir ofta ett lite oklart samtal, medger Luther.

Läroboken i latin börjar med en supvisa från 1200-talet. Foto på en lärobok i latin, med en penna. Bild: Yle / Ted Urho bibit hera,in media res,latin,läromedel i latin

- Och så upptar skillnaderna mellan subjekt och objekt ganska mycket tid, det vill säga vem som gör vad till vem.

Till skillnad från annan språkundervisning så sker undervisningen främst på svenska.

- Det finns elever som efter tre år säger att de inte ens lärt sig att säga vad de heter, men det stämmer nog inte. Vi går också igenom praktiska meningar om namn och väder, och också några svordomar, tillägger Luther.

Ödet avgjorde karriären

I den lutherska klanen har det varit kutym att läsa latin i skolan, så det var ett helt naturligt val även för den lille Luther.

- Redan i folkskolan läste jag allt jag kom åt om antikens mytologi och historia, så det sade sig självt att jag skulle börja läsa latin i Norsen. Sen fick min lärare Åke Groundstroem mig att också läsa grekiska i gymnasiet.

Den unge Robert Luther siktade in sig på en karriär inom det akademiska, men en tråkig händelse satte stopp för det.

Hur framtiden för latinet i Norsen ser ut vet Robert Luther inte. Han har inget namn på lut för vem som kunde efterträda honom.

- Det finns nog flere som jag utsett till mina efterträdare under årens lopp, men de har alla andra karriärer, så det kommer nog inte på fråga, konkluderar Luther intervjun.

I en ny serie om Tove Janssons liv handlar det bland annat om Tove under kriget. Redaktören Kira Schroeder tänker sig att yngre som i dag ser bilder från krigsområden som Syrien, kan få perspektiv på hur det har varit också i vårt land, faktiskt för inte så länge sedan.

En liten människobörjan som redan från sin första tillblivelse inne i sin mor får leva med Tove Jansson, det låter väl bra? Det har journalisten Kira Schroeders baby fått vara med om från våren 2016 när Kira och kollegan Nanette Forsström påbörjade en audiodokumentärserie på åtta program om Tove Jansson.

Kira Schroeder med sin dotter i mars 2017. Kira Schroeder med sin dotter i mars 2017. Bild: Mi Wegelius/Yle babyer,kira schroeder

Ida lånar dessutom sin röst i programmen för citat ur Toves brev, medan berättarrösten i serien görs av skådespelaren Oskar Pöysti. Kira tänkte inte desto mera på saken när hon kontaktade honom, så det var roligt att sedan slås av den täta familjekopplingen till Tove i och med att Oskars farmor, Birgitta Ulfsson också hörs i flera avsnitt.

Det är helt omöjligt att heltäckande skildra vem som helst i en programserie och kanske speciellt någon som var så produktiv och hade ett så spännande liv som Tove Jansson.

Hon var så otroligt mångfasetterad både som konstnär och vad hennes levnadsbana beträffar, säger Kira. Det har varit en utmaning, men efter mycket funderande kom Kira och Nanette fram till en ganska kronologisk grundstruktur. I åtta halvtimmes program följer vi Toves liv från barndomen till hennes död och också tiden därefter.

Avsnittens uppbyggnad

Tove Jansson som barn Tove Jansson som barn Bild: Moomin Characters barnet tove jansson tecknar,Tove Jansson,tove jansson som barn

Tove Jansson med pappa Viktor Tove Jansson med sin pappa Viktor Bild: Moomin Characters Pappa,Tove Jansson,viktor jansson

Samtidigt som serien är allålders tänker sig Kira att detta är intressant för till exempel högstadieelever som ser bilder från Syrien i dag. Att höra Tove Janssons upplevelser av kriget i Helsingfors, hur hon evakueras till Pellinge och skräcken inför bombardemangen och hur man ändå klarar av en vardag och försöker jobba, försöker ha relationer och till och med festa mitt i kriget, åskådliggör Kira.

Ritad bild av Tove Jansson och mumintrollen Bild: Moomin Characters mumintroll,Mumintrollen,Tove Jansson

Tove Jansson i sin ateljé 1956 Tove Jansson i sin ateljé 1956 Bild: Per Olov Jansson, Moomin Characters Tove Jansson

Det är faktiskt jättespännande hur Tove ganska tidigt har en idé om att Muminkaraktärerna skulle kunna lämpa sig för serier, men ingen i Finland är intresserad, säger Kira. Tove erbjuder dem till flera stora tidningar, men det blir bara kalla handen ända tills en jättestor tidning i Storbritannien nappar på det här och det blir en helt otrolig resa, som vi följer i det femte avsnittet.

Tove Jansson och Tuulikki Pietilä på Klovharun Tove Jansson och Tuulikki Pietilä på Klovharun Bild: Moomin Characters Klovharun (Finland),Tove Jansson,Tuulikki Pietilä

Tove och Tooti i Europa. Tove och Tooti i Europa Bild: Privat arkiv / Tuulikki Pietilä 4232 4900 000,fst5,tove jansson,tove och tooti i europa,tuulikki pietilä

Nu börjar hon också skriva noveller och romaner om helt andra karaktärer. Det sista avsnittet handlar om arvet efter Tove, dels det konstnärliga arvet och det kommersiella, affärsmässiga.

Självporträtt av Tove Jansson 1942. Självporträtt av Tove Jansson 1942 Bild: Yle/Åsa Thodén Ateneum,självporträtt,Tove Jansson

Boel Westin, som har skrivit den första stora biografin om Tove, säger i en intervju att Tove de facto inte var så bohemiskt omedveten som många kanske tror. Bilden är stark av henne som den bohemiska konstnären som bor ute på sin ö och inte har något hum om pengar och världsliga saker.

Tove Jansson på havet med dragspel. Tove Jansson sitter i båt. Bild: © Moomin CharactersTM pellinge,tove jansson,tove jansson 100,tove janssons jubileumsår

Toves böcker på export

Den brittiske manusförfattaren, filmskaparen och barnboksförfattaren Frank Cottrell Boyce, började läsa muminböckerna som liten pojke i Liverpool och i dag läser han dem med sina barnbarn. Som barn själv blev han väldigt, väldigt berörd av dem och den stora kärleken till Tove har på något sätt burit honom genom hela livet, har han anförtrott Kira.

Han blir fortfarande rörd till tårar när han tänker på vissa scener i muminböckerna och hur han vill föra det vidare också i sitt eget författarskap, det tycker Kira är jättefint för det säger verkligen någonting om hur stor konst det är som Tove har skapat.

Under sitt besök i England talade Kira också med den store experten på serier, Paul Gravett, som sysslar med serier ur ett globalt perspektiv. Han har satt sig in i Toves Muminserier och är även han ett stort fan av Mumin.

Syskonen Tove och Lars Jansson, som båda tecknade muminserier Tove och Lars Jansson Bild: Per Olov Jansson, Moomin Characters Lars Jansson,Tove Jansson

Förläggaren i England har faktiskt haft ganska stor framgång med att i engelskspråkig översättning ge ut novellerna och vissa av romanerna. Med henne talade vi bland om vad det är som gör att Toves produktion lockar ännu i dag flera årtionden efter att hon skrev de här verken, berättar Kira.

Och hur det är att försöka få ut översatt skönlitteratur från ett ändå ganska litet språkområde till en större internationell publik, där den saknar den naturliga relationen att läsandet går i arv. I och för sig har verken funnits också i Storbritannien redan i många decennier, så de finns i medvetandet hos flera generationer även där och till exempel Sommarboken har sålt väldigt bra.

Höjdpunkter

Förutom forskare och förlagspersoner medverkar även Toves familjemedlemmar, vänner, kollegor och människor som kände henne kanske mera som privatperson, berättar Kira. Dessutom finns personer med i serien som helt enkelt känner väldigt starkt för Tove, även om de kanske inte har träffat henne, som president Tarja Halonen, författarna Mark Levengood och Philip Teir – den sistnämndas kontakt till Tove är ett brev.

En av höjdpunkterna för Kira under seriens framväxt var när hon åkte ut till Toves barndomssomrars platser i Östnyland, i Pellinge skärgård och pratade med familjen Gustafsson, som har varit vänner till den Janssonska familjen i flera generationer. Cay Gustafsson förde tillsammans med sin son ut Kira till Klovharun.

När man vandrade på samma stigar som Tove och Tuulikki har vandrat, fanns där faktiskt den starka, personliga kontakten till dem som var jättefin, säger Kira.

Stugan på Klovharun. Stugan på Klovharun. Bild: Martina Moliis-Mellberg klovharun,Klovharun,Klovharun (Finland),Skärgård,Tove Jansson

För Kira har det också varit en jätteberikande upplevelse att få en bredare bild av Tove Janssons konstnärskap. Det är helt överväldigande när man försöker ta till sig de mängder hon gjort och sedan tänka att hon verkligen har haft kraften och tiden att skapa allt detta, påpekar Kira.

I det första avsnittet säger Tuula Karjalainen, som också har skrivit en biografi om Tove, att hon skapade för minst sju människors behov eller gjorde sju människors karriärer inom en livstid. Och så känns det faktiskt när man sätter sig in i detta, hon var så otroligt begåvad på så mycket att man baxnar, säger Kira.

Förvånansvärt lite arkivmaterial

Detalj ur självporträtt av Tove Jansson Detalj ur självporträtt av Tove Jansson Bild: Moomin Characters självporträtt,Tove Jansson

Under programseriens framskridande har det också varit otroligt fint att sitta i Yles arkiv och lyssna på material där Tove själv kommer till tals, berättar Kira. Med tanke på en hur stor konstnär och författare Tove var, hur länge hon verkade och hur mycket hon gjorde så finns det ändå förvånansvärt lite arkivmaterial, tycker Kira.

Vissa intervjuer har återanvänts i program efter program. Men Tove var kanske inte så hemskt ivrig på att ge intervjuer verkar det som, säger Kira. Och det som finns är verkligen en kulturgärning, att Yle har lyckats få de intervjuerna och sparat dem, påpekar hon.

Tove Jansson på 1990-talet Tove Jansson på 1990-talet Bild: Moomin Characters Tove Jansson

Tove har en otroligt fin, välmodulerad röst och det är helt fantastiskt att lyssna på uppläsningarna, tycker Kira. Hon är glad att seriens avsnitt kommer att finnas på Arenan utan tids- och regionbegränsningar.

Det skulle ju vara roligt om till exempel svenska fans av Tove Jansson i Sverige också kunde ta till sig en lite bredare bild av hennes konstnärskap via Arenan, hoppas Kira.

Personlig ingång

Kira Schroeder i mars 2017. Kira Schroeder i sitt hem. 2017. Bild: Mi Wegelius/Yle journalister,kira schroeder,tove janssonserie

Det har verkligen varit ett drömprojekt att nästan på heltid få sätta sig in i ett så här stort konstnärskap och få tiden att arbeta med det så länge som ända från våren 2016. Som journalist har det varit en jättestor förmån.

Och också att få träffa alla de här människorna som brinner för Toves skapande. Det har varit väldigt fint, understryker Kira.

Vad Kiras egen relation till Tove beträffar handlar hennes första minne om bilderboken Hur gick det sen?, den med de fascinerande hålen i boksidorna. Hos familjen Schroeder fanns och finns ett gammalt exemplar som Kiras far hade i sin barndom på 50-talet, som han har klottrat i med kulspetspenna, som ju inte gått att sudda ut.

Tove Jansson invid Hur gick det sen? Tove Jansson läser Hur gick det sen? Bild: Schildts & Söderströms och Yle hur gick det sen?,tove jansson,Tove Jansson

Vissa bilder minns man fortfarande extra tydligt, som vinjetten där Mumintrollen flyger på molnen, den såg vi ju också så många gånger.

Toves egen estetik annorlunda

Estetiken i tv-serien är helt en annan än den som Tove själv använde i sina teckningar, påpekar Kira. Det har också varit intressant att höra experter som talar om linjeföringen i Toves eget tecknande, säger hon.

Tove hade en unik kunskap att med få linjer skapa väldigt uttrycksfulla figurer. Det har varit roligt att gå tillbaka och titta på de här bilderna med andra ögon än man gjorde som barn, dessutom nu med den analys i bakfickan som intervjuerna har gett, berättar Kira.

Verket Lek II målat för Aurora barnsjukhus av Tove Jansson. Verket Lek II målat för Aurora barnsjukhus av Tove Jansson. Bild: © Moomin Characters Oy Ltd ™. Kuva: HAM / Hanna Kukorelli aurora barnsjukhus,ham,leikki ii,lek ii,Tove Jansson

Det som också talar jättestarkt till Kira är det hon kallar Toves otroliga humor och vilken människokännare hon var. Kira tycker att när man som vuxen läser till exempel Muminböckerna eller novellerna sitter man och nickar på var och varannan sida att:

Nämen så där är det ju! Den där människan känner jag ju, jag har sett den där människan i min närhet. Det där är mina värsta sidor, hur kan hon veta att det är just så här?

Tove Jansson fotograferad för The Sunday Times. Tove Jansson. Bild: The Sunday Times författare,konstnärer,Tove Jansson

Som ett led i Tysklands firande av reformationsjubileet åker en 35 tons lastbil runt i hela Europa. Från Dublin i väster till Sibiu (Herrmannstadt) i öster och från Rom i söder till Åbo i norr.

Lastbilen är lastad med en hel del Lutherrelaterad stuff men lastningen kompletteras med lokalt material vid varje anhalt. I Åbo fokuserar man först och främst på Mikael Agricola, Finlands egen Luther, som lämpligen står staty bara ett stenkast från Lutherlastbilens parkeringsplats mitt emot Åbo domkyrkans portal.

Geschichten auf Reisen. Europäischer Stationenweg (Historier på resan. En väg i stationer genom Europa) heter projektet. Under mottot Kan jag skåda framåt genom att titta tillbaka startade man resan i början av november i schweiziska Genève.

Genom ett snöigt Norden

En som var med från första början är tourmanagern Johannes Göring.

Sextiosju städer i nitton länder på sju månader kommer hans saldo att vara när lastbilen och han ruller in i Lutherstaden Wittenberg den 20 maj 2017. Till Åbo kom de via danska Viborg och norska Bergen. Därifrån skulle färden gå över de norsk-svenska bergen till Västerås men för mycket snö satte stop för den resan.

I stället åkte Lutherlastbilen tillbaka till Viborg och sedan från Danmark vidare till den svenska Mälarstranden och sedan med färjan från Stockholm över till Åbo. Resan fortsätter också med färjan: från Helsingfors till Tallinn och sedan vidare till Riga och tillbaka till Mellaneuropa.

Unga frivilligarbetare följer med lutherlastbilen genom Europa Unga frivilligarbetare i Lutherlastbilen Bild: Yle/Peter Lüttge frivilligt arbete,lutherlastbilen

Agricola för hela slanten

På de olika stationerna är sedan de lokala samfunden eller kyrkorna tillsammans med tyskarna ansvariga för programmens utformning. I Åbo ligger fokus på Finlands stora reformator Mikael Agricola.

Också han begav sig en gång i tiden från Åbo till Wittenberg. 1536 till 1539 studerade han teologi och språk. Martin Luther var en av hans föreläsare. Han återvände som magister till Finland och blev rektor för anrika svenska Katedralskolan i Åbo.

Så småningom översatte han Nya testamentet till finska och blev därmed det finska skriftspråkets fader. Kyllä se kuulee Suomen kielen, joka ymmärtää kaikkein mielen var hans valspråk.

Lutherlastbilen framför Åbo Domkyrkan Bild: Yle/Peter Lüttge lutherlastbilen,Mikael Agricola

Han som ser i allas hjärtan neder, nog förstår han ock vad finnen beder.― Mikael Agricola (Översatt av Zacharias Topelius för Boken om Vårt land)

Finlands egen Luther

Det är väl ingen överdrift om man påstår att Mikael Agricola är Finlands egen Luther. Tidigt vandrade han i Luthers fotspår och Martin Luthers inflytande syns i mycket som Mikael Agricola företog sig efter att han kom hem från Wittenberg.

Innan han började översätta det nya testamentet till Finska skrev han en finsk ABC-bok, Abckiria. Det var den första boken som skrivits på finska när den utkom år 1543. Den försökte lära ut grundläggande läsning och skrivning med hjälp av alfabetet och stavningsövningar. Men den innehöll också katekesen med de tio budorden och Fader vår.

Mikael Agricola (teckning av Albert Edelfelt) Mikael Agricola (teckning av Albert Edelfelt) Albert Edelfelt,Mikael Agricola,Nya Testamentet

Därefter skrev Agricola den cirka 900 sidor tjocka böneboken Rucouskiria och sedan kom översättningen Se Wsi Testamenti. Kung Gustav Vasa lär förresten inte har varit särdeles förtjusta i den finska översättningen av det nya testamentet.

Han anade väl redan då att utvecklingen av det finska språket till ett skriftspråk på längre sikt kunde leda till ett oberoende Finland. Någonting som de facto hände cirka 350 år senare. Knappast skulle ha ett självständigt Finland sett dagens ljus utan ett eget skriftspråk.

R.W. Ekman: Mikael Agricola överlämnar den första finska bibelöversättningen till Gustav Vasa (fresk i Åbo domkyrka 1849-54) R.W. Ekman: Mikael Agricola överlämnar den första finska bibelöversättningen till Gustav Vasa (fresk i Åbo domkyrka 1849-54) Gustav Vasa,Mikael Agricola,Nya Testamentet,Robert Wilhelm Ekman

När man firar de första 100 år av Finlands självständighet finns det således en klar anknytning till det andra stora bemärkelseåret vi uppmärksammar i det här landet i år. Utan 500 år av reformation inget självständigt Finland. Historien knyter ihop de här två händelser.

Celebert besök

Lutherlastbilen för ofta något protestantiskt högdjur med sig. I Åbo var det Tysklands Lutherambassadör Prof. Dr. Dr. h.c. Margot Käßmann. Hela hennes officiella titel ljuder Botschafterin des Rates der EKD für das Reformationsjubiläum 2017 (Ambassadörska av Rådet för den Evangeliska kyrkan i Tyskland för reformationsjubileet 2017).

Hon var själv ordförande för den protestantiska kyrkan i Tyskland och biskop. Efter en fylleskandal (!) 2011 avgick hon från alla sina poster men utnämndes det oaktad till Lutherambassadör. Luther var själv känd för att inte spotta i glaset så det passar kanske helt bra.

Ja tog tillfället i akt för att tala med henne om den protestantiska kyrkans värderingar men också om den nuvarande påven Franciskus som har fått så mycket uppmärksamhet. Vad hon tycker om honom ville jag veta:

Hennes svar lägger säkert fingret på en öm protestantisk punkt. Hur skall den protestantiska kyrkan placera sig gentemot den politiska och ekonomiska makten och eliten? Allt som oftast intar man en betydligt försiktigare ståndpunkt än den katolska kyrkan.

- Jag skulle aldrig använda ett uttryck som Den här kapitalismen dödar, säger Margot Käßmann.

Nu var det inte så påven uttryckte det den 24 november 2013 i sin apostoliska förmaning Evangelii gaudium (Evangeliets glädje). Franciskus skrev Näringslivet dödar. Men det här skulle Margot Käßmann inte heller våga säga. Inte vår egen biskop Björn Vikström heller för den delen. Men varför egentligen?

Luther i enrum är en sällsynt bra titel för en monolog som försöker beskriva Martin Luthers liv och verk fram till hans översättning av Nya Testamentet år 1522. Pjäsen som har skrivits och framförs av skådespelaren Johan Fagerudd tar upp enrummet som en både positiv och negativ faktor i människans liv.

I enrummet kan man i bästa fall få lugn och ro. Man lämnas i fred. Men vad händer, när man brottas med existentiella tankar där i enrummet? Är det då bra att stanna där? Får man den hjälp man är i behov av? Hör någon när man skriker eller gråter i sitt enrum? När man, som Luther, anfäktas av djävulska krafter utifrån och inom sig?

Enrummet kan ge skydd. Men man är ensam i det. Frivilligt eller ofrivilligt. Luthers första enrum var i ett kloster. Klostrens enrum kallas för celler. Ett namn som väl betecknar faran i att vistas i ett sådant enrum. En klostercell är ett enrum som man kan vara och känna sig inlåst i, även om man själv valde att låsa in sig där.

Luthers enrum i augustinerklostret i Erfurt Martin Luthers cell i augustinerklostret i Erfurt Bild: EPA/MARTIN SCHUTT klostercell,Martin Luther

Luthers andra enrum var i en borg. Där blev han inlåst. Eftersom man försökte skydda honom. Också om han inte befann sig i det där andra enrummet av fri vilja kändes det betydligt tryggare för honom än det första. Men jag går händelserna i förväg.

Tankar om Luther

Johan Fagerudd som själv är hemma från bibelbältet i Österbotten fick en förfrågan om en sådan pjäs för ett och ett halvt år sedan och tackade genast ja. På min fråga hur troende han själv är, på en skala från 1 till 10, svarar han: 8. Han betecknar sig som en ganska typisk lutheran: duktig, prestationsinriktad och laglydig. Var och varannan finländare kan känna igen sig i den här beskrivningen.

I början tänkte han berätta Martin Luthers liv från vaggan till graven. Men efter en stunds betänketid förkastade han idén. Det här berodde på det faktum att han skulle framföra monologen i kyrkor, men också i skolor. Då fick den ha längden av en lektion, det vill säga 45 minuter, vilket inte skulle ha räckt till för att beskriva hela Martin Luthers liv.

Skådespelaren Johan Fagerudd som Martin Luther Bild: Yle/Peter Lüttge Johan Fagerudd

Dessutom tänkte sig Johan Fagerudd att det skulle vara mycket mera intressant att inte presentera en gammal man som ser tillbaka på sitt liv utan en man mitt i livet. På det sättet kunde han också lyfta fram andra, mindre kända sidor av Luther. Han kunde känna igen sig i Luthers frustration och hade ofta en känsla av att han ville försvara honom. Den unge Luther, märk väl.

Fagerudd besökte också Luthers enrum i Erfurt och Eisenach som båda finns bevarade för att kunna känna på rummens geometri, både den konkreta och den andliga.

Det andra enrummet

Det var alltså ett antal år Martin Luther tillbringande i enrum fram tills han fyllde 40 år den 10 november 1523. Det året hade han återvänt till Wittenberg, staden där han år 1512 blev teologie doktor och började jobba på universitetet.

Han återvände till Wittenberg från enrummet på borgen Wartburg. I detta hans andra enrum hade han vistats i nästan ett år efter att han på riksdagen i Worms hade avböjt att retirera från sina omstridda teser med de berömda orden Här står jag och kan icke annat, Gud hjälpe mig, amen!

Martin Luthers enrum på borgen Wartburg. Martin Luthers rum på borgen Wartburg där han översatte bibeln till tyska Martin Luther,Wartburg

Som så mycket i Luthers liv är de här orden snarare en efterhandskonstruktion, en myt som skapades av hans anhängare. I verkligheten sade han Jag är bunden av Bibelns ord och mitt löfte till dem och mitt samvete är knutet till Guds ord. Jag kan inte och kommer inte att göra avbön för något, eftersom det varken är säkert eller rätt att gå emot sitt samvete. Gud hjälpe mig. Amen. Också det helt bra sagt men mycket mindre slående, eller hur?

Bara Gud kunde få mig att tiga.

Efter dessa ord förklarades Martin Luther laglös och all läsning och innehav av hans litteratur blev bannlyst. Det här så kallade Ediktet i Worms tillät vem som helst att döda honom utan rättsliga påföljder. För att skydda honom iscensatte hans kurfurste Friedrich III av Sachsen en kidnappning och förde honom under ett fingerat namn till Wartburg norr om staden Eisenach.

Det var säkert mången där som undrade vem den där Junker Jörg var för någon; han som satt där i sitt enrum, sitt Studierzimmer, och skrev och översatte så att fingrarna blödde och bläcket sprutade.

Martin Luther som Junker Jörg Martin Luther som Junker Jörg junker jörg,Martin Luther

Johan Fagerudd är mycket övertygande som Martin Luther. Med ett hårsvall lika bångstyrit som Luthers brottas han uppriktigt med både Gud och Djävulen. Jag såg uppsättningen i en kyrka (Johanneskyrkan i Helsingfors) och det gjorde pjäsen inte sämre, snarare tvärtom.

Det första enrummet

Pjäsen börjar med skildringar av Martin Luthers barn- och ungdom. Den senare tog slut tidigt som det var på den tiden. Som fjortonåring skickades han i väg, först till Mansfeld, senare till Magdeburg och Eisenach för att utbilda sig.

Som sjuttonåring påbörjade han sina studier i Erfurt. Där läste han först juridik tills han, efter en traumatisk ovädersupplevelse med blixt och åska, lovade att gå i kloster och studera teologi, om han skulle komma helskinnad hem. Under medeltiden var åskväder djävulens påhitt.

Sagt och gjort. År 1505 inledde han sin bana som munk i augustinerklostret i Erfurt. Han flyttade in i en tidstypiskt mycket spartansk cell, hans första enrum. Och det här enrummet gjorde honom inte gott.

Ni kanske tror att jag går omkring här på mitt rum helt sysslolös. Nej! Jag skriver hela tiden. För att stå ut! Det är med bläcket jag bekämpar djävulen!

Luther och enrum är egentligen en riktigt dålig kombination. Luther var ju en barockmänniska ut i fingerspetsarna. Det kommer väl fram i hans Bordssamtal som han höll för sina vänner och underhöll sina vänner med. Han var en levnadsglad katolik som sjöng och söp och skröt. Han hade åsikter om än det ena, än det andra och inte alls bara om Gud, kyrkan och nattvarden.

Johan Fagerudd som Martin Luther Bild: Siri Fagerudd Johan Fagerudd

Ensam i sin cell i augustinerklostret blev han bra mycket märklig. Han fastade, bad och biktade excessivt. Han späkte sig så mycket att till och med klostrets ledning tyckte att nu får det räcka och förvisade honom ur klostret för att göra en akademisk karriär. I Wittenberg.

Den 31 oktober, klockan 12 på dagen, 1517 hängde jag upp mina 95 teser på porten till slottskyrkan i Wittenberg. Jag visste faktiskt inte vad det vad jag satte igång.

De 95 teserna

Där lugnade han ner sig. Till synes. Men en resa till Rom och avlatsförsäljningen i hans hemknutar, för att uppbåda finansieringen av det pågående bygget av Peterskyrkan, gjorde att han började koncentrera sig på de missbruk som han tyckte sig se i 1500-talets katolska kyrka. De var många. Så många att de blev till hela 95 teser om avlatens innebörd. Han skrev dem förresten på latin: Disputatio pro declaratione virtutis indulgentiarum.

Kyrkporten i Wittenberg som Luther spikade upp sina teser Dörren till slottskyrkan i Wittenberg där Luther offentliggjorde sina 95 teser. Bild: CC/A. Savin De 95 teserna,Wittenberg

Efter att han hade skrivit dem sökte han efter ett sätt att publicera dem också. På den tiden fanns det ju inte några tidningar eller nätsidor. Så han gjorde som de flesta då gjorde när de ville ha någonting sagt: han spikade upp teserna på slottskyrkans dörr. Hans anhängare kom på en ännu bättre idé. De översatte teserna till tyska och lät trycka dem som flygblad. Det var möjligt tack vare uppfinningen av boktryckarkonsten några decennier innan.

Sedan tog det hus och kyrka i helsike. Men det är en annan historia. Den historien berättar Johan Fagerudd inte, och det gör han rätt i.

Fortsättningen följde

Fortsättningen är inte längre bara Martin Luthers historia. Han blev nämligen så småningom en makternas spelknapp: både för den katolska kyrkan och de olika protestantiska kyrkorna som började växa fram på olika håll i Europa. Men också för de världsliga makthavarna som försökte få en del av den katolska kyrkans kaka eller, varför inte, hela kakan. Såsom en viss Gustav Vasa i Sverige, och Finland därmed.

Wartburg ovan om staden Eisenach Wartburg Bild: EPA/FELIPE TRUEBA Martin Luther,Wartburg

Johan Fagerudd framför sin självskrivna monolog utan hjälp av vare sig scenografi, rekvisita eller ljus- och ljudplanering. Två enkla strålkastare lyser upp honom. Ibland sjunger eller nynnar han på en psalm skriven av Luther. Annars litar han på berättelsens inneboende dramaturgi. Och på det faktum att alla åskådare är någorlunda bekanta med Dr. Martin Luther.

Jag såg som sagt monologen i en (lutheransk) kyrka som gav berättelsen extra tyngd och proveniens. Men skådespelet ges inte bara i kyrkor utan också i skolor. Hur den ter sig i en skolas aula eller gymnastiksal kan jag inte uttala mig om. Månne inte att Martin Luthers liv är tillräckligt intressant även i sådana sammanhang? Det är ju ett av de mest omvälvande i mänsklighetens historia.

De som rätt läser och förstår min lära gör inte uppror. Låt er inte föras vilse! Inte med våld! Tar ni till våld har ni inte mitt stöd. Bara genom ordet! Jag vill predika det, jag vill säga det, jag vill skriva det. Men jag vill inte tvinga på någon ordet med våld. Tron vill bli antagen frivilligt, utan tvång.

Pjäsen Luther i enrum spelas fram till de ekumeniska kyrkodagarna i Åbo den 20 maj 2017. Spelplanen hittar du här.

En korsfästelse är en utdragen process av lidande där olycksoffret långsamt utmattas och kvävs till döds. Jesu lidande och död på korset är därför en av de mest dramatiska händelserna i Nya testamentet. Kort före Jesus ger upp andan ger romerska soldater honom ett skvätt vinäger. Var det av ren illvilja eller för att släcka törsten?

Korsfästelsen är en viktig del av det kristna påskfirandet och en naturlig del av kyrkoåret om man växer upp i en troende familj. Det gjorde jag. Den årligen återkommande episoden, med psykisk och fysisk misshandel inklusive fyrtio piskrapp och en traumatisk avrättning, var både spännande och traumatisk.

Lyckligtvis uppnåddes ett katarsis i uppståndelsen två dagar senare tillika med en lammbog på middagsbordet och en hög med chokladägg.

Korsfästning var ett fruktansvärt straff där man långsamt kvävdes till döds.

Korsfästelse eller korsfästning var ett fruktansvärt straff som troligen uppfanns av perserna på 600-talet före vår tideräkning. Korsfästning var också vanligt i det Romerska riket, men romarna korsfäste sällan varandra utan straffet utfördes på riktat till slavar, politiska fångar och rövare.

Jesus dömdes som upprorsmakare. Efter att han spikats upp på korset, kastade soldaterna lott om hans kläder och prydde honom med en törnekrona. Folket hånade honom med förolämpningar och skällsord.

Evangelisterna nämner att Jesus erbjöds dryck två gånger i samband med korsfästelsen.

Vy över Golgota i Jerusalem. Vy över Golgata i Jerusalem. Bild: Public domain / Footballkickit Golgata,Israel,Jerusalem,Jerusalem,Korsfästelse,korsfästelse

Matt 27:33-34

När de kom till ett ställe som kallas Golgata, vilket betyder Skallen, gav de honom vin att dricka, blandat med galla. Han smakade på det, men ville inte dricka. (Bibel 2000)

Mark 15:23

Där gav de honom vin med myrra, men han tog inte emot det. (Bibel 2000)

Vin med garum eller myrten?

Enligt evangelisten Matteus var det oinos meta kholis på grekiska, det vill säga vin med galla, men enligt Markus esmyrnismenos oinos, vin smaksatt med myrra eller vinum murratum på latin.

Smaksatte romarna verkligen vin med galla eller var drycken en av många förnedringar som offret fick utstå i samband med avrättningen?

Är formuleringen vin med galla en senare språklig konstruktion för att stämma överens med profetian i Psaltaren i Gamla Testamentet? Eller är det måhända fråga om bristande översättning från hebreiska till grekiska?

Ps 69:22

Och de gåfvo mig galla äta och ättiko dricka uti minom stora torst. (Karl XII bibel, 1703)

De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst. (1917-års översättning)

De förgiftade min mat, i min törst fick jag ättika att dricka. (Bibel 2000)

Eventuella brister i översättningar får teologer och språkvetare kommentera, men det saknas historiska belägg för att romarna av hävd smaksatte sina viner med galla, däremot med honung, frukter, kryddor och örter.

Däremot kan soldaterna ha blandat ihop ett kärl med oenogarum eller hydrogarum, det vill säga vin eller vatten utspätt med fisksås (garum, liquamen, muria, allec) för eget bruk. Fisksåserna användes som kryddsåser och i synnerhet hydrogarum hörde till de romerska soldaternas stapelvaror.

Fisksåserna gjordes av fermenterade fiskrester och inälvor, där även galla väl kan ha ingått. Ett billigt vin spetsat med billig fisksås kan ha haft en viss smak av galla och möjligen bjudits de dömda för törst, men även som en förnedrande handling.

Blommande myrten. Blommande myrten Bild: Public domain / Giancarlo Dessì Medelhavet,Myrten,örter

I fråga om myrra (Commiphora myrrha) är det långsökt att soldaterna hade smaksatt ett billigt vin med en oerhört dyr parfym. Myrra är en sorts kåda eller harts som växer vilt i Jemen, Somalia och östra Etiopien. Under antiken var myrra mer värd i vikt än guld. Välbärgade romare brände myrra vid begravningar för att blidka gudarna och ge god doft.

Myrten (Myrtus communis) var däremot en ört som växte vild i hela Medelhavsområdet och som användes flitigt i samband med offerceremonier. Grekerna helgade myrten åt Afrodite, romarna åt Venus. Myrtens blommor är aromatiska och pepparlika. Bären är svarta till färgen, smaken är syrlig och kryddig.

Matt. 27:36

Och strax skyndade en av dem fram och tog en svamp och fyllde den med ättikvin och satte den på ett rör och gav honom att dricka.

Matt. 27:48

En av dem sprang genast bort och tog en svamp, fyllde den med surt vin och satte den på en käpp för att ge honom att dricka.

Vi har anledning att tro, att Jesus fick syrligt vin blandat med vatten, enligt tidens sed.

Efter sex timmar fick Jesus surt vin för att släcka törsten. Strax efter det gav han upp andan. Drycken fanns sannolikt i ett kärl för soldaterna att släcka törsten med under den långa vakten vid avrättningen.

I det grekiska originalet till Johannes 19:29 står det oxous (även oxos, oxus och omphax), som betyder surt vin, ättika eller vinäger. Oxos är synonymt med hebreiskans chomets, latinets acetum och franskans vin aigre. Chomets är också termen för ättika profetian i Psaltaren 69:22.

I svenska bibelöversättningar varierar benämningen på drycken. I 1917-års översättning talas det om ättikvin, i Bibel 2000 om surt vin. Idag skulle vi prata om vinäger, vinättika eller rent av äppelcidervinäger.

Posca - soldaternas kryddade vin

Enligt historikern och lingvisten Andrew Dalby var posca, det vill säga surt eller syrligt vin blandat med vatten och smaksatt med örter, en populär dryck bland de lägre klasserna och en standardvara som ingick i soldaternas ransoner. Posca var också populärt i Grekland.

Vi har därför all anledning att tro, att det Jesus fick var syrligt vin blandat med vatten enligt tidens sed. Och att det var av medlidande som soldaten lät Jesus släcka törsten med en svamp läskande posca.

För mera läsning och fördjupning:

Svenska Bibel Sites hemsida med bibelöversättningar på flera språk, inklusive grekiska och hebreiska.

Svenska Bibelsällskapets hemsida med bibelöversättningar och annan information.

Svensk reformationsbibelns hemsida med flera bibelöversättningar.

Wikipedias sida om Vulgata, den första översättningen av Bibeln till latin.

Wikipedias sida om Septuaginta, den äldsta översättningen av Gamla Testamentet från hebreiska till grekiska.

Wikipedias artikel om alkohol i Bibeln. (engelska)

Wikipedias artikel om viner och vinproduktion i Romerska riket. (engelska)

Terror på bägge sidan om vårt lands gränser, hungersnöd och gasattacker - hur skall man förhålla sig till lidandet i världen och vilket hopp ligger i att Jesus knappt talade på korset? Carolin Ahlvik-Harju är teolog och skriver i den här kolumnen om uppståndelse och smärta:

Påsken innebär olika saker för olika människor. Den är otvivelaktigt en viktig religiös högtid i första hand, men har också kommit att bli en efterlängtad familjehögtid och en kommersiell högtid.

I den kristna traditionen är påsken årets höjdpunkt och runtom i världen är det stor fest i kyrkorna på påskdagen – uppståndelsens dag. För någon vecka sedan sa jag därför till min man: ”Visst ska vi gå i kyrkan på påskdagen?” Efter en riktigt tungrodd vinter längtade jag så mycket efter att få fira denna glädjens, hoppets och nyvaknandets fest.

Uppståndelsen och hoppet om kärlekens seger

Under påsken uttrycks glädjen och hoppet genom specifika ritualer: palmblad, barnkör och hurrarop. Uppståndelsefesten är en stark symbol för vad den kristna tron – och många andra religiösa traditioner – handlar om, nämligen hoppet om att godheten och kärleken alltid vinner över smärtan, lidandet och det onda.

De senaste veckornas nyhetsrubriker har dock distraherat min längtan efter glädjeritualerna. Deportationer i Finland, bombattacker i Syrien, hungersnöd i Somalia, terrordåd i St Petersburg och Stockholm. Varje punkt på listan (som kunde göras betydligt längre) tvingar mig att hålla andan och för varje ny rubrik känner jag hur min själ vittrar sönder lite mer. Uppståndelsefestens ritualer känns plötsligt helt malplacerade. Istället är det långfredagens tunga mörker som är mera i samklang med min själ.

Allt detta våld, all orättvisa, all den oerhörda ondska som manifesteras i de händelser som når över nyhetströskeln. All den ondska som omedvetet framträder i små gester mellan oss människor. Har vi alls några förutsättningar att utstå smärtan, lidandet, ondskan? Finns det överhuvudtaget något utrymme för hopp? Är vi redo för uppståndelse?

Lidandet som gör oss stumma

Den tyska teologen Dorothee Sölle som på 1970-talet starkt tog ställning mot samhälleliga orättvisor och krigsgärningar skriver om lidandet: ”Det finns former av lidande som dämpar en till en tystnad som hindrar all form av diskussion... den sortens malande och ihärdiga lidande som holocaust, eller den fruktansvärda hopplöshet som de tusentals människor som är i nöd bortom all kontroll gör människor förstummade och utan ord.”

Den särskilda tystnad som Sölle beskriver är den som uppstår till följd av djupt lidande. Den chockartade tystnad som framträder då en cancerdiagnos ges, efter avslöjandet av otrohet, i efterdyningarna av en våldtäkt, vid nekande beslut på en asylansökan, efter terrorattacker vi inte såg komma. Den sortens lidande som helt enkelt är för överväldigande för att låta sig kläs i ord. Den sortens lidande som på ett ögonblick tycks förändra hur man ser på världen och människorna i den.

Den kristna traditionen bär på ett budskap om att det goda ska segra, men berättelsen är också genomsyrad av en konstant spänning mellan den smärta som är nu och den frihet från smärta som ska komma. Påskberättelsen – passionsberättelsen – är ett uttryck för denna spänning. Jesus led och dog före han uppstod. Någon kan se denna spänning som ett bevis för att Gud inte finns, eller om han finns, som ett bevis för att han inte är allsmäktig och god. För mig blir det här en påtaglig del av mitt eget liv.

Det som gör Jesus betydelsefull handlar om att hans lidande och död var så makaber och brutal. Det var just den sortens lidande som finns inbäddat i nyhetsrubriker, i blicken på alla de flyktingar som vi - om vi vågar - möter i vårt land idag. Människor som bär på en berättelse som faktiskt kunde vara min egen.

Korset

I skildringen av korsfästelsen pratas det sällan om Jesu tystnad. Enligt bibeltexterna hängde Jesus på korset i sex timmar, och ändå uttalar han bara några få meningar under den tiden. Vi är vana att höra Jesu ord citeras, men har också Jesu tystnad något att säga oss?

Jag tänker att Jesu tystnad är talande just för att den kapslar in den övergivenhet, outhärdliga smärta, isolation, och ensamhet som han upplevde. Den lidande tystnad som så många av oss känner igen. I möte med denna tystnad vill vi så gärna hitta orden, förklaringarna och trösten. Vi vill så gärna hitta glimten av hopp och förmedla den till den lidande. Men kanske är de brådstörtade trösteorden en föreställd genväg till känslan av hopp? Kanske det måste få finnas en tystnad kring själva lidandet för att vi ska kunna skapa rum för hoppet?

Det svåra med tystnad i vår kultur är förstås att den strider mot så många av våra ideal.

Hoppet i att stanna kvar trots lidandet

Tystnad kräver tid och i en effektivitetskultur där snabbhet är biljetten till den vinnande sidan finns det inte tid att vara tyst. Tystnad kräver lyssnande och det går dåligt ihop med kravet på att höras. Tystnad kräver kroppslig närvaro och det är svårförenligt med begäret att vara uppkopplad i den mediala sfär där man kan vara ”närvarande” på många platser samtidigt. Tystnad kräver utrymme för en utgjutande klagan och den klingar dåligt ihop med jakten på någon att skuldbelägga.

Det allra svåraste med tystnaden verkar vara att den kräver ett ”vi”. Vi:et strider mot föreställningen att ensam är stark och idén att vi själva är ansvariga för vår egen lycka. Hoppet kräver att någon är villig att lyssna, hålla om, och motstå frestelsen att försöka fixa situationen. I Jesu tystnad anar jag ett budskap som säger att om det bara finns någon som är villig att lyssna till den lidande tystnaden finns det också utrymme för hopp att glimta fram. Kan det vara så att hoppet finns i själva brustenheten och i den gemenskap där lidande får finnas? Kanske börjar solidariteten just precis där - i att lyhört lyssna till tystnaden?

Uppståndelsen är orsak till glädjefest, och vi behöver på alla sätt vi kan manifestera att godheten och kärleken är större än ondskan. Men kanske är det i tystnaden och viljan att stanna kvar mitt i lidandet som själva hoppet finns?

Text: Carolin Ahlvik-Harju, doktor i teologi.

Martin Luther tillbringade två tredjedelar av sitt liv i två olika kloster. Det här är en viktig faktor om man vill förstå hans agerande under reformationen.

Som ung student blev han medlem i augustinerorden. Det här skedde efter att han hade hamnat i ett våldsamt åskoväder. Blixten slog in nära honom och han gav ett löfte om att både bli munk och börja studera teologi om han överlevde.

Så skedde sedan också. Sagt och gjort var redan den unge Luthers valspråk.

Martin Luthers första kloster. Augustinerklostret i Erfurt. Augustinerklostret i erfurt där Luther levde som munk 1505 -1512 Erfurt,kloster,Martin Luther

Det katolska klosterlivet var ingen höjdare för Luther. Fastän han späkte sin kropp och sin själ med excessiva exerciser av både bikt, bön och botgörelser, så till den milda grad att till och med hans vän och gynnare, augustinerordens generalvikarie Johann von Staupitz uppmanade honom att ta det lite lugnare, hittade han aldrig den nåd han var ute efter.

Om någon skulle kunna nå himlen som munk, så skulle det verkligen ha varit jag.― Martin Luther

Drygt tjugo år senare, 1524, lämnade han augustinerorden. Året därpå gifte han sig med den förrymda cisterciensernunnan Katharina von Bora. Vis av egen erfarenhet gick han in för att avskaffa klosterväsendet. Men han själv lämnade det egentligen aldrig. Varken mentalt eller fysiskt.

Luther som munk. Kopparstick av Lucas Cranach den äldre (1520) Lucas Cranach den äldre: Luther som munk Lucas Cranach den äldre,Martin Luther

Luther avskaffade aldrig klostren

Jag träffade teologen Patrik Hagman i Åbo för att diskutera Martin Luthers ambivalenta hållning gentemot klosterlivet med honom. Han har ägnat det här ett helt kapitel i sin och Joel Halldorfs pinfärska bok Inte allena. Varför Luthers syn på nåden, bibeln och och tron inte räcker (2017).

Kapitlet heter Luther avskaffade världen och Hagman och Halldorfs resonemang går ut på att man innanför klostermurarna skapade förutsättningar för ett liv helt inriktat på Gud. Ett liv som kunde tjäna som inspirationskälla och förebild för andra kristna som i sin vardag försökte följa Jesus.

Pärm till Patrik Hagmans och Joel halldorfs bok Inte allena. Varför Luthers syn på nåden, bibeln och tron inte räcker Bild: Libris förlag Joel Halldorf,Patrik Hagman

- Denna aspekt går förlorad när världen blir ett kloster, skriver de vidare. Kyrkan förlorar möjligheten att stå för en annan vision av samhället, och reduceras lätt till att bidra med religiöst understöd till den rådande ordningen.

Genom de här åtgärderna försvann en viktig opposition. Framför allt i Norden blev samhällen betydligt mera autoritära efter reformationen. Den demokratiska utvecklingen tog ett steg tillbaka.

- När klostren avskaffades försvann dessa maktcentra. Kvar var bara kungen, som i de protestantiska länderna i princip hade biskopar och präster som tjänstemän. De förändrades från att ha varit en värld med en utspridd, komplex och mångfacetterad maktstruktur, till samhällen med ett enda centrum, en enda makt - och parallellt med detta, ett enda accepterat sätt att leva.

- Världen före reformationen hade varit indelad i världen och klostervärlden. De var två våningar i det medeltida samhället, förklarar Patrik Hagman för mig.

När klostren avskaffades och Luther skulle börja skapa regler för hur man skulle leva som kristen i den nya protestantiska världen tog han, mer eller mindre omedvetet, väldigt mycket över från den medeltida klostervärlden.

Luther tänkte sig en värld där alla skulle vara kristna på det sätt som munkar och nunnor var kristna. Han tänkte sig en värld som liknade ett kloster.― Patrik Hagman & Joel Halldorf: Inte allena (2017)

Så han skapade egentligen en idé om hur vi ska leva i världen som mera liknar det medeltida klosterlivet än det medeltida lekmannalivet. Världen försvann och vi fick i stället ett stort kloster som alla gick i.

Frikyrkor är protestantiska kloster

I sin ofta citerade och mest kända bok Den protestantiska etiken och kapitalismens anda (1905) tänkte den tyska sociologen och filosofen Max Weber i liknande banor. I och med avskaffandet av klostervärlden försvann för honom möjligheten att dra sig tillbaka ur den riktiga världen till en parallell värld där man kunde leva ut sina religiösa och asketiska ideal.

Max Weber Sociologen och nationalekonomen Max Weber Max Weber

Och samtidigt bevisar för världen att man som munk på sätt och vis är utvald till att visa för den övriga världen att man är mera gudfruktig än andra. I och med att den här möjligheten försvann var man hädanefter tvungen att bevisa sin utvaldhet på andra sätt: till exempel genom framgång i arbetslivet.

Men han förde resonemanget snäppet vidare. Enligt honom liknar många frikyrkor med sin stränga tukt och starka inåtvändhet medeltida klostersamhällen, framför allt de puritanska sådana som till exempel pietisterna, calvinisterna eller metodisterna. Om Max Weber skulle ha känt till laestadianismen skulle han säkert ha tagit med den i sina resonemang.

De lidelsefulla, allvarliga, känslosamma individerna som hittills utgjorde munkväsendets bästa representanter, var hädanefter tvungna att förverkliga sina asketiska ideal inom det världsliga yrkeslivet.― Max Weber: Den protestantiska etiken och kapitalismens anda (1905)

Om Luther avskaffade världen och gjorde hela den om till ett kloster är ju det enda sättet att visa för de icke troende, och kanske ännu mera för de bara så där lagom troende, att man hör till den lilla skara utvalda genom att man drar sig tillbaka till en gemenskap som utåt ger sken av att vara en del av världen, men som ändå håller världen utanför.

- I princip skapades en ny uppdelning, skriver Hagman & Halldorf. De som hade en innerlig gemenskap med Kristus var de "sant troende". Övriga, som bara gick i kyrkan och försökte leva som kristna i sin vardag, betraktades som "namnkristna", "ljumma" eller i värsta fall som avfällingar.

Sommarstugor är dagens kloster

Jag samtalade om det här också med psykohistorikern Juha Siltala, professor i Finlands historia vid Helsingfors universitet. Även han konstaterade att klosterväsendets försvinnande lämnade ett tomrum efter sig i de nordiska samhällena.

Till skillnad från Max Weber 100 år tidigare tycker han dock inte att finländarna försöker förverkliga sina inneboende asketiska ideal genom ett exemplariskt uppförande inom arbets- och yrkeslivet. Snarare tvärtom.

Juha Siltala Porträtt på Juha Siltala, professor i historia vid HU Bild: Helsingfors Universitet / Linda Tammisto Helsingfors universitet,Juha Siltala,Professor

- Människornas längtan efter lugna, asketiska stunder i sina hektiska liv tillfredsställs i dag av en terapeutisk kultur, säger Juha Siltala. Det finns erbjudande som Kloster för en dag och olika former av så kallade retreats (to retreat = att dra sig tillbaka). Men jag undrar om inte de finska sommarstugorna fungerar som små, privata och temporära kloster för dagens finländare?

Jag tycker att det ligger någonting i Juha Siltalas resonemang. Stugorna är ofta asketiska. De ligger långt från allfarvägarna och saknar ofta el och vatten.

Därtill kommer bastun, där det försiggår ett rituellt svettande som för finländare har en i det närmaste religiös betydelse. Nästan som en bönestund. Vistelsen på sommarstugan finns till för att hitta tillbaka den inre klockan, den egna rytmen.

Martin Luthers eget kloster som han fick till skänks av den sachsiska kurfursten Fredrik den vise. Lutherhaus i Wittenberg. Luthers eget kloster som han fick till skänks av den sachsiska kurfursten Fredrik den vise. Lutherhaus,Martin Luther,Wittenberg

Martin Luther slutade där han började

På något sätt slapp Martin Luther aldrig klostervärlden han opponerade sig mot. Eller i alla fall inte dess fyra väggar. Efter att han lämnade sitt första kloster, augustinerklostret i Erfurt, fick han nämligen augustinerklostret i Wittenberg, det så kallade svarta klostret, klostret han levde i, till skänks av sin kurfurste Fredrik den vise.

Där bodde han fram till sin död tillsammans med "sin nunna" Katharina von Bora och sex barn. Helt konsekvent bytte han ut klostrets andliga innandöme. Ut flyttade de katolska klosteridealen och in flyttade världen som i och med det här bytet avskaffades och förvandlades till ett nytt klosterideal, ett protestantiskt sådant. På gott och ont, får man väl säga.

Luther gjorde alla kristna till munkar och nunnor.― Patrik Hagman & Joel Halldorf: Inte allena (2017)

I dag kallas det svarta klostret i Wittenberg för Lutherhuset. Namnbytet till trots förblev klostret omisskännligt ett kloster. Och dess mest kända invånare en munk. Luther avskaffade klostret utan att någonsin lämna det.

En gång munk, alltid munk.

När tyskarna firar, firar de på tyskarnas vis: med besked. Ta årets reformationsjubileum som exempel. 500 år av protestantism skall uppmärksammas. Inte bara i Tyskland, utan i hela världen. Så vad gör man?

För det första bestämmer man sig för att slå på stort. Man muss die Feste feiern, wie sie fallen, säger tyskarna. När det finns möjlighet till fest skall man ta vara på den.

Kyrkan och staten hostade upp en ordentlig summa pengar för bemärkelseåret. Den protestantiska kyrkan satsar dryga 50 miljoner euro, delstaten Sachsen-Anhalt 100 miljoner. Det tyska kulturministeriet 40 miljoner. Allt som allt kommer firandet att kosta cirka en halv miljard euro. Inte illa pinkat.

En extra helgdag åt hela det tyska folket

Det tyska näringslivet måste dock ta den största smällen. Regeringen bestämde nämligen att reformationsdagen, tisdagen den 31 oktober, dagen då Martin Luther spikade upp sina 95 teser på slottskyrkans dörr i Wittenberg, är en helgdag i hela Tyskland. Normalt är den en helgdag bara i de östtyska delstaterna minus Berlin. Har man en protestantisk prästdotter som Bundeskanzler så har man.

Det tyska reformationsjubileets logo Bild: EKD Martin Luther

Uträkningar visar att det här kommer att kosta den tyska ekonomin ungefär 10 miljarder euro och att tillväxten minskar med circa 0,5 procent. Nu får man bara hoppas att inte alltför många människor utnyttjar dagen, som lämpligt infaller på en tisdag, till ett förlängt veckoslut i rekreationens tecken. I så fall stiger nämligen summan ytterligare.

År 2012 bestämde de 16 tyska delstaternas ministerpresidenter att införa undantagshelgdagen år 2017. Det här betydde att de elva delstaterna som inte har reformationsdagen som en helgdag var tvungna att införa en lag som undantagsvis gjorde dagen till en helgdag. Det gjorde de.

Människan är född för att arbeta, liksom fågeln för att flyga.― Martin Luther

Jag undrar förresten vad Martin Luther skulle ha sagt om en extra helgdag, honom till ära?

Annat är det i Finland

Det här med en extra helgdag för arbetstagarna är naturligtvis en fullständigt främmande tanke för Finland, ett land, där man har flyttat helgdagar till lördagar eller söndagar och strukit dem helt.

Det hela började redan år 1772 under Gustav III:s regeringstid. Då genomfördes "den stora helgdöden", då cirka 25 gamla helgdagar slopades eller flyttades till söndagar.

Men det självständiga Finland ville inte vara sämre. 1955 flyttades midsommardagen till den lördag som infaller under tiden 20-26 juni. Tidigare inföll midsommardagen alltid den 24 juni, på Johannes döpares dag. Samtidigt flyttades Allhelgonadagen (1 november) till en lördag och Marie bebådelsedag (25 mars) till närmaste söndag.

Förr kunde man tända en midsommarbrasa mitt i veckan. Midsommar 2014 Bild: Yle / Victoria Wirén midsommar,midsommarbrasa,öppen eld

1972 stipulerades i kyrkolagen, att de så kallade söckenhelgerna (helgdagar som inte inföll på en söndag) skulle firas på den lördag som inföll närmast den egentliga dagen. Från och med 1973 flyttades trettondagen, Kristi himmelsfärdsdag och pingst till lördagar. Pingstlördagen fick då benämningen pingstens beredelsedag och söndagen pingstdagen. Allt det här alltså med den lutherska (och ortodoxa) kyrkans godkännande.

Efter idoga protester från kyrkligt håll, som alltså helt gladeligen tidigare hade gått med på att flytta helgdagarna, fick 1992 trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag tillbaka sina tidigare, rätta platser.

Pingsthelgen omfattar från och med 1992 bara en dag, söndagen, som benämns pingstdagen. Den andra helgdagen, pingstens beredelsedag strök man helt. I Tyskland är pingstmåndagen en helgdag i hela landet.

2014 föreslog så näringslivet att flytta trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag tillbaka till sina respektive lördagar. Som om de skulle vara de rättmätiga dagarna. Kyrkan motsatte sig planerna.

Grattis till ett nytt försök till att flytta eller bli av med söckenhelgerna. Den här gången kallar vi det konkurrenskraftsavtalet. Bild på arbetsmarknadsparterna som skakar hand efter att konkurrenskraftsavtalet uppnåtts i juni 2016. Bild: Petteri Paalasmaa / All Over Press konkurrenskraftsavtalet

2016 kom så ett nytt försök. I konkurrenskraftsavtalet mellan regeringen, arbetsgivarna och arbetstagarna kom man överens om att förlänga arbetstiden med 24 timmar. Hur man gör det skall man branschvis komma överens om. I regeringens planer fanns en flytt av just helgdagar till lördagar. Gissa vilken lösning arbetsgivarna (och regeringen) skulle föredra?

Det är en viss skillnad mellan en troende lutheransk prästdotter som Bundeskanzler och en troende laestadiansk miljonär som statsminister.

Det gnidiga Finland

Samtidigt som Tyskland firar reformationens första 500 år, firar Finland sina första 100 år som ett självständigt land. En begivenhet som borde firas med pompa och ståt. Men om man jämför Tysklands och Finlands festande är skillnaderna stora. Åtminstone när man ser på hur mycket länderna är villiga att betala för sitt firande.

Sidhuvud för Suomi Finland 100 på Arenan Bild: Yle Finland 100,suomi 100 -kanava,Yle Arenan

Tyskland satsar alltså i runda slängar 10,5 miljarder euro på reformationens bemärkelseår. Och Finland? Helhetsbudgeten för projektet Finland 100 år är 19 miljoner euro för åren 2013-2018, läser jag i ett pressmeddelande. Det låter rätt lite. Även om de också skriver att de sammanlagda insatserna, som görs av finländare och Finlands vänner, kommer att utgöra en betydligt större andel.

Låtom oss jämföra summorna per invånare: Finlands 19 miljoner utgör drygt 3,5 euro per capita. Tysklands 10,5 miljarder utgör 137 euro. Även om man bortser från den extra helgdagen (men varför borde man det, egentligen) så betalar Tyskland 500 miljoner för sitt party, det vill säga drygt 6 euro per capita.

Och fördes vi att bo i glans
Bland guldmoln i det blå,
Och blev vårt liv en stjärnedans,
Där tår ej göts, där suck ej fanns,
Till detta arma land ändå
Vår längtan skulle stå.― Johan Ludvig Runeberg: Vårt land

Tyskland slår med andra ord på en betydligt större trumma. Ännu större om man tar i beaktande att bara ungefär var fjärde tysk är protestant. Och de tyska katolikerna, muslimerna eller ateisterna kanske tycker att 500 år av reformation inte är något värt att fira. Varje finländare vill säkert fira Finlands första hundra år. Minus inbördeskriget, kanske?

Lutherambassadören

Redan år 2011 började man planera reformationsfirandet i Tyskland. Sedan dess finns en organisationskommitté och en officiell Lutherambassadör: Prof. Dr. Dr. h.c. Margot Käßmann. (Också Sverige har förresten en Lutherambassadör: Ola Söderberg)

Fram till år 2010 var hon ordförande för den protestantiska kyrkan i Tyskland och biskop. Men den 20 februari 2010 körde hon i Hannover mot rött ljus framför näsan på en polisbil. Dumt nog i en redig fylla. 1,54 promille alkohol i blodet var för mycket för allt möjligt.

Tysklands Lutherambassadör Prof. Dr. Dr. h.c. Margot Käßmann framför Åbo domkyrkan Tysklands officiella lutherambassadör Prof. Dr. Dr. h.c. Margot Käßmann Bild: Yle/Peter Lüttge lutherambassadör,Margot Käßmann

Så hon drog sina konsekvenser och avgick som ordförande, och som biskop för att sen bli Lutherambassadör, eller Botschafterin des Rates der Evangelischen Kirche in Deutschland (EKD) für das Reformationsjubiläum 2017 (Tyskarna älskar att ge titlarna tyngd och längd!) räckte det till. Hon tycktes ju ha en bra festvana.

Lutherabilia

Också annars finns det mycket pengar i rullning i Tyskland. Till exempel finns olika Lutherföremål att köpa. Lutherkrääsä som man så fint säger på klingande finlandssvenska. Det tyska leksaksföretaget Playmobil kom till exempel på den genialiska idén att tillverka en liten Lutherfigur.

Martin Luther som leksaksfigur Playmobils lilla Lutherfigur reformationsåret till ära Bild: Yle/Peter Lüttge Luther-Bibeln,lutherabilia,Martin Luther,Playmobil

Den första upplagan på 34 000 exemplar som kom ut i februari 2015 sålde slut på tre dagar. Efteråt krävdes upp till 1000 euro på ebay för en leksaksluther. I början av reformationsåret låg försäljningen på över 500 000 exemplar.

Sankt Luther

Nu är ju det här med Lutherdyrkan inte något nytt påfund. Det började redan under hans levnadstid. I utställningen Sankt Luther. Reformator zwischen Inszenierung und Marketing (Den helige Luther. Reformatorn mellan iscensättning och marknadsföring) som visas i Nikolaikyrkan i Berlin, finns det till exempel en Lutherrelik från 1543.

Sankt Luther. Utställning om Lutherkulten i Berlin. Bild: Yle/Peter Lüttge Martin Luther,reformationen,utställningar

Uppsatt på ett papper ser vi ett stycke tyg från en mässhake som han bar på när han vigde den första biskopen i staden Merseburg. Reliken ägs idag av stadsmuseet i Berlin och om du tittar noga på pappret kan du höger om tygstycket läsa att den är en gåva av Dr. Apitz. Tack för det, får man väl säga.

Mässhaken finns fortfarande och den är fullständigt sönderriven. Man kunde konstatera att reliken i fråga är äkta. Det ni!

En tvättäkta Lutherrelik Lutherrelik. Ett stycke tyg från en mässhake som Martin Luther hade burit på sig. Bild: Yle/Peter Lüttge Martin Luther,reformationen,reliker,relikvarium

Min personliga favorit är dock reagensglaset med spån av Martin Luthers säng. Det här var en mycket användbar relik.

År 1530 bodde och arbetade Martin Luther på borgen Veste Coburg och sov i en säng som så småningom karvades sönder av hans anhängare. Eller sov och sov. Sängen konstaterades vara från 1600-talet. Den togs bort 1908 då den var i mycket dåligt skick.

Spånen användes förresten som tandpetare eftersom legenden visste berätta att tandpetare gjorda av spån från Luthers säng i Coburg hade en saliggörande effekt på tandvärk.

Luthers saliggörande tandpetare Relikvarium med spån av Martin Luthers säng som skulle användas som saliggörande tandpetare. Bild: Yle/Peter Lüttge Martin Luther,reformationen,reliker,relikvarium

Med tanke på att Martin Luther genom sina 95 teser satte sig emot handeln med avlatsbrev som man kunde köpa för att bli av med olika synder man begått, och att Luther själv tyckte att handeln med reliker och dess tillbedjan var värdelös, eftersom frälsning och nåd bara kan fås genom tron allena (sola fide) och att handledningen hur man gör står att finnas i Bibeln, böckernas bok (sola scriptura), är det nästan komiskt att Luther själv är så gott som helgonförklarad av många av hans anhängare.

Avlaten, som avlatspredikanterna högljutt prisar som en utomordentlig nåd, kan förvisso sägas vara utomordentlig när det gäller att tjäna pengar.― Martin Luthers tes 67

Strumpfota för Luther

Till sist undrar jag om inte Lutherstrumpan tar hem priset som den löjligaste Luthersouveniren? Nu kan man äntligen gå där hemma i bara strumplästen och tänka på Luther som i fördraget i Worms försvarade sig med orden som finns tryckta på strumpan: Här står jag och kan icke annat.

Fortsättningen Gud hjälpe mig, amen saknas på strumporna. De skall också kunna bäras av ateister eller agnostiker. Var det någon som klagade på avlatshandeln i den katolska kyrkan?

Lutherstrumpan Lutherstrumpa Bild: Luthersocke Martin Luther

Ett urval av lutherabilia

I samband med att man gräver upp Krämaregatan och Mellangatan för att lägga ny kommunalteknik har en flera meter lång trottoar i trä blottats.

Museiverket tror att trägatan är från 1600- eller 1700-talet.

I området som gatan hittades har det på den tiden funnits vanliga bostadskvarter. Forskare Petro Pesonen från Museiverket säger att det måste ha gått en större gata på platsen eftersom inte vilken gränd som helst skulle ha beklätts med trä.

Stockar i rad. Trätrottoar från 1600-talet i Borgå. Bild: Yle / Hanna Othman arkeologiska fynd,Borgå,Museiverket,trottoarer,trätrottoar

Han tror att gatan har haft breda trätrottoarer på sidorna, medan hästar och kärror kunnat köra i gruset mitt på.

Exakt hur omfattande trottoaren varit kommer man inte vid det här skedet att ta reda på, eftersom marken bara grävs upp där kommunalteknikens rör och kablar ska dras.

Pesonen säger att han och hans kolleger är förvånade över att hitta trottoaren så pass djupt nere i marken. Trottoaren har bevarats en meter under dagens gatunivå i flera hundra år tack vare den syrefattiga marken.

Krämaregatan har grävts upp. Krämaretorget i Borgå. Bild: Yle / Hanna Othman krämaregatan,krämaretorget,Museiverket,trätrottoar

Trävirket verkar vara inhemskt, och på vissa ställen har det varit täckt av kvistar. Arkeologerna har till och med hittat en stekel bland virket.

Pesonen räknar upp Uleåborg, Helsingfors och Torneå som andra städer i Finland som haft liknande trägator.

Fyndet kartläggs men de gamla trädstammarna kommer att kastas bort.

Skip Facebook iframe

Petro Pesonen säger att man ändå med flit lämnar bitar av trätrottoaren kvar under gatan. Då bevaras den där och kan vid behov grävas fram i framtiden för närmare undersökning.

Annat som hittats vid grävningarna kring Krämaretorget är kritpipor och en bit av en så kallad Bartmanskanna från Köln, daterad till 1500-talet.

"Näin on, sa Gardbergs John" är ett uttryck som används i Karistrakten. Det har uppstått kring mannen som var allt från folklivsforskare till censurövervakare och krematorieaktiv. Men vet du var uttrycket kommer ifrån och varför? Det behövs för en ny bok om John Gardberg.

Karisbon John Gardberg jobbade som föreståndare för Karis-Billnäs samskola, idag Katarinaskolan, i 35 år. Han var också utbildad historiker och folklivsforskare.

John Gardberg jobbade i det som idag är Katarinaskolan mellan åren 1929 till 1964. Skolgården vid Katarinaskolan i Karis, Raseborg. Bild: Yle Karis,karis svenska lågstadium (tidigare namn på katarinaskolan),katarinaskolan,Skolbarn,skolgård,Västnyland

- Han var en mångbegåvad person, säger Wilson.

Gardberg förekommer också i dagligt tal, säger han och ger ett exempel:

- Näin on, sa Gardbergs John.

Wilson skulle vilja veta varför det finns sådana här uttryck.

- Det kan vara mycket mer talande än 100 brev, säger han.

Samlade in svenskbygden

Gardberg levde mellan 1899 och 1974 och hade verkligt många järn i elden. Ett av dem var att han sysslade med sockenbeskrivningar.

- Det fanns nämligen en idé från 1920-talet och framåt att svenskbygden höll på att försvinna i och med att folk flyttade in till städerna, förklarar Wilson.

Därför gjordes insamlingsresor där man fotograferade och ritade av den finlandssvenska landsbygden. John Gardberg var en av dem som var mycket aktiv.

Historikern Victor Wilson gör en djupdykning i Karisbon John Gardbergs liv. En man framför en gul träbyggnad. Bild: Yle / Veronica Montén doktorer,historiker (forskare),John Gardberg,Karis,victor wilson,Västnyland

Bland de större arbeten Gardberg gjorde var en omfattande sockenhistorik om Karis från 1500 till 1700-talet. Han gjorde också historiker om Kimito och Snappertuna. Snappertunahistoriken utgavs postumt.

Censurövervakare

Ett av hans mer udda yrken i livet var att han jobbade som censurövervakare vid telefoncensuren i Karis under vinterkriget.

- På den tiden var man tvungen att först ringa till växeln i Karis köping. Den kopplade vidare till den person man skulle prata med. En telefoncensur satt sedan med hörlurar på och avlyssnade i princip all telefontrafik.

Telefoncensuren kunde sedan avbryta samtal som innehöll något som ansågs vara förbjudet.

Gardberg höll koll på området runt Karis järnvägsstation. Trähus invid Karis järnvägsstation. Bild: Yle/Minna Almark Karis,karis järnvägsområde,Karis järnvägsstation,Västnyland

En ordningsrätt tillsattes då samhället runt Karis järnvägsstation började byggas upp. Då bebyggelsen växte fram så skedde det naturligt och ganska oplanerat, och ordningsrätten behövdes för att till exempel se till att invånarna inte skulle leda ut sitt kloakvatten på gatorna.

- John Gardberg cyklade omkring och såg hur folk skötte sina gårdar, hur man drog sitt avträdesvatten och ordnade sina trädgårdar. Han skulle se till att allt var planerat och ordnat, säger Wilson.

Aktiv i Krematorieföreningen

Han var aktiv i många föreningar. En lite mer udda förening som han var med i var Krematorieföreningen. Den verkade i hela Finland och yrkade på att man skulle frångå kistbegravningar.

- Det var en för tiden väldigt ny idé, säger han.

I Karis fanns tillsammans med Gardberg flera aktiva i krematoriefrågan och Karis fick landets andra krematorium i Finland efter Helsingfors. Det invigdes i januari år 1964.

En förening som han länge var aktiv i var Västnyländska ungdomsringen.

Gardberg var också aktiv inom lokalpolitiken, inom SFP.

Efterlyses: Personliga berättelser

Victor Wilson samlar nu in material. Till pappers finns det i överflöd.

- Han var väldigt systematisk och ordningsam. Och hans personliga arkiv finns kvar. Det finns bland annat i Åbo Akademis bibliotek och i lokalarkivet Arresten i Karis.

Men Wilson efterlyser berättelser om John Gardberg, något personligt om honom.

John Gardberg fick för ett år sedan en egen gata. Tom Simola avtäcker gatuskylten. Bild: Yle/Nicole Hjelt john gardbergs gata,Karis,tom simola

Tanken är att biografin ska ta ett år att sammanställa.

- I början av 2018 är det meningen att ett manuskript ska vara färdigt, förutsatt att finansieringen ordnar sig.

Bakom boken står föreningen Gardberg Center som bland annat renoverat familjen Gardbergs hem vid Nabogatan invid Katarinaskolan i Karis. Det uppfördes år 1937.

Utställningens underbara namn, Der Luthereffekt, ger för handen att Martin Luther och reformationen hade ett mätbart inflytande på några utvalda länder: Sverige, Tanzania, Sydkorea och USA.

Men hur mäter man effekten? Vilket mätinstrument har tyskarna använt sig av för att mäta den? Och, den kanske viktigaste frågan, vilken mätenhet valde man?

För att få reda på det stämde jag träff med Ewa Gossart, en av utställningens kuratorer. Det är hon som skall guida mig genom Sverigeavdelningen och svara på mina frågor.

Skampåle från Husby/Dalarna Skampåle från Husby/Dalarna Bild: YLE/Peter Lüttge der luthereffekt,Martin Luther,reformationen,skampåle

Förtryck som mätenhet

Utställningen är kronologiskt ordnade, det äldsta kommer först. Förutom i den första salen där det hänger olika baner ner från taket. På baneren finns citat av mer eller mindre kända svenska personligheter, nutida och dåtida.

Då slagen väl utdelats, skulle man kyssa fars hand, därefter meddelades förlåtelse och syndabörden föll till jorden, befrielse och nåd inträdde.― Ingmar Bergman

Och här antyds redan mätenheten för Luthereffekten. Den blir ännu tydligare ju närmare man kommer nutiden. I utställningens sista salar är effekten påtaglig och mätenheten mycket tydlig. Luthereffekten mäts bäst genom att använda enheten Förtryck. Värst drabbades samerna. Men vi börjar med vanligt folk.

Ju större förtryck desto mera Luther

Efter salarna med de äldsta föremålen, de fina målningarna, de vackra gamla böckerna och de mastiga fördragen med mängder av sigiller, kommer vi till avdelningarna som närmar sig nutid.

Här berättas om hur kyrkans, församlingernas och prästernas makt ökade i landet. Pietismen får ett allt större inflytande på den svenska protestantismen och kyrkan slår över till det totalitära hållet. Vi talar alltså nu om en renodlad statskyrka, där prästen hade nått en ställning som kan jämföras med domarens och/eller polisens roll i andra samhällen.

Okänd konstnär: Den breda och den smala vägen (Umeå 1740-50) Okänd konstnär: Den breda och den smala vägen (Umeå 1740-50) Bild: YLE/Peter Lüttge der luthereffekt,Martin Luther,pietism,reformationen

Maktfördelningen är det lite si och så med. Samma makt, läs här den protestantiska kyrkan, väcker åtal, dömer och verkställer domen. Ett kännetecken för totalitära stater.

Samma profeter som i ena andetaget predikar evig fred, kärlek till nästan och kamp mot sociala orättvisor kan i nästa andetag girigt fantisera om den blodigaste hämnd och upprättelse.― Jonas Gardell

Kyrkan skipar rätt och gör det med hård hand. Det blir läsförhör och visitationer. De som felas hamnar vid skampålen eller på skambänken. Utställningen visar exempel på båda. Många drabbade hittade sig i båda förnedringsinstrument: först knäböjandes på skambänken inne i kyrkan och sedan dinglades vid skampålen utanför kyrkan.

Häxor och trummor på bål

Kvinnor som inte ville foga sig efter den rådande kyrkliga ordningen kunde stämmas för trolleri och häxkonster. Häxorna brändes sedan på bål. Den sista häxan avrättades i Sverige så sent som 1704.

Ännu sorgligare är de oförrätter den protestantiska kyrkan gjorde sig skyldig till gentemot den samiska ursprungsbefolkningen i Sverige. Här talar vi inte om enstaka övergrepp utan om förtryck av ett helt folkslag.

Med intresse och fasa läser jag den svenska prästen Samuel Rheens En kortt relation om lapparnes lefwerne och sedher, wijdskiepellsser, sampt i många stycken grofwe wildfarellsser, en handskrift från 1671. Vem befann sig i grova villfarelser, undrar jag i mitt stilla sinne: prästen eller samerna?

Ewa Gossart, kurator för utställningen, visar var kyrkan i Lappland skulle stå Ewa Gossart, kurator för utställningen Der Luthereffekt i Berlin Bild: YLE/Peter Lüttge der luthereffekt,ewa gossart,Martin Luther

Samernas land gavs till kyrkan eller dess företrädare (Samma hände för övrigt i Nordamerika, där indianerna drabbades. Utställningens USA-avdelning har många exempel på det.), de heliga platserna vanhelgades, de samiska språken kringskars och schamanerna förbjöds utöva sina så kallade trollkonster.

Tillsammans med min guide och expert Ewa tittar jag på samiska ceremonitrummor. På 1700- och 1800-talet pågick en veritabel jakt på de här trummorna som var djävulens. De brändes för det mesta.

Min generation kämpar för att läka den skada som kyrkan tillförde den samiska kulturen.― Tomas Colbengtson. Samisk konstnär

Men inte alltid. Den danska kungen Fredrik IV utnämnde den norska prästen Thomas von Westen till ledare för Lapplandsmissionen. Han missionerade i Norge, men också i Sverige och det som i dag är Finland. Han övertalade många samer att ge bort sina "trolleritrummor". Men han brände dem inte utan samlade på dem. Tyvärr gick hans stora samling ironiskt nog upp i rök under Köpenhamns brand år 1795.

Utställningens banerförare

Vid den fantastiska tavlan Dis sint de Sitten von Lappland (Så är sederna i Lappland), målad av en okänd konstnär i mitten av 1600-talet, tar jag avsked från Dr. Ewa Gossart och tänker att tyskarna kan det här med utställningar.

De satsar på en fin utställningsarkitektur kombinerad med ett ofta gediget vetenskapligt arbete. Utställningskatalogen på över 400 sidor är ett bra exempel på det. Den är fyllig, informativ och en ren guldgruva.

Lite pliktskyldigt kommer härefter skildringen av den resterade utställningen. Den är också intressant men kanske först och främst för den historiskt intresserade åskådaren.

Tråkig nutidskonst

Det är Deutsches Historisches Museum i Berlin som har tagit sig an uppgiften att mäta Luthereffekten och museet slår på stort. Så stort att det egna museet som finns på praktgatan Unter den Linden inte räckte till.

Utställningen Der Luthereffekt. 500 Jahre Protestantismus in der Welt (Luthereffekten. 500 år av protestantism i världen) visas i stället på anrika Martin-Gropius-Bau, en av Berlins största utställningslokaler.

Tyska Historiska Museum var för liten för utställningen. Därför pågår den i Martin-Gropius-Bau Plansch för utställningen Der Luthereffekt framför Martin-Gropius-Bau i Berlin Bild: YLE/Peter Lüttge Berlin,der luthereffekt,Martin Luther,Martin-Gropius-Bau,reformationen

Utställningen har lagt beslag på hela den stora nedre våningen som är byggt kring ett stort atrium. Atriumet uppfylls av en stor installation av tysken Hans Peter Kuhn som heter Übergang. Med övergången menas den från katolicism till protestantism.

Den stora skulpturen av metall, glas och trä kan genomskridas och visar sig då vara en ljudinstallation, som lämnar mig tämligen oberörd som så mycket annat som dagens konstnärer har hittat på angående årets reformationsjubileum.

När man har tragglat sig genom åbäket kommer man så småningom till en port där det står Sverige över. Här börjar utställningen på riktigt.

Finland var också Sverige under reformationstiden. Och tvärtom. Neonskylt ur utställningen Der Luthereffekt i Berlin Bild: YLE/Peter Lüttge der luthereffekt,Martin Luther,reformationen

Med polska ögon

Ewa är ursprungligen från Polen och ser på reformationen i Sverige med ganska så polska ögon. Och det gör hon i och för sig rätt i. Det katolska Polen var ju under stora delar av 1500- och 1600-talet en av Sveriges stora motspelare.

En av huvudpersonerna i konflikten är en gammal finlandsbekant: Katarina Jagellonica, dotter till den polska kungen Sigismund den första, hustru till hertig Johan, Gustav Vasas son och sedermera kung av Sverige. Hon var också själv mor till en Sigismund som var kung över Polen i hela 45 år (Zygmunt III Waza) och också kung över Sverige de sista åren på 1500-talet.

Katarina bodde med sin man på Åbo slott 1562 och 1563 och blev där tillfångatagen tillsammans med honom av hans bror kung Erik XIV. Det är inte lätt att hålla reda på alla krumbukter historien och dess protagonister företog sig på den tiden. Kurator Ewa Gossart har i alla fall stenkoll över det som hände.

Den helige Gustav II Adolf

Vi förflyttar oss till nästa sal. Där hittar vi målningen Apoteos av Gustav II Adolf. Apoteos betyder förgudande och det är exakt det man ser på tavlan.

Okänd konstnär: Apoteos av Gustav II Adolf (1600-talet) Okänd konstnär: Apoteos av Gustav II Adolf (1600-talet) Bild: Nationalmuseum Stockholm Apoteos av Gustav II Adolf,der luthereffekt,Martin Luther,reformationen

Gustav II Adolf, lejonet från Norden, eller lejonet från midnattslandet som han kallades i Europa, sitter i sitt harnesk på sin häst. Han omsvärmas av änglar och försvarar den lutherska tron gentemot djävulen, alltså katolikerna. Den uppslagna bibeln ligger på marken. I utställningens katalog kallas han för det enda protestantiska helgonet.

Ett protestantiskt helgon är ju i och för sig en omöjlighet men till och med Martin Luther fick och får ta del av ett nästan helgolikt dyrkande, vilket jag också påvisade i min tidigare artikel Luthermania i Tyskland.

Drottning Kristina som fotnot

I samma rum ser vi tavlan på drottning Kristina, Gustav II Adolfs dotter, när hon underkastar sig påven Alexander VII. Jag frågar Ewa Gossart om Kristinas abdikation och konvertering till den katolska tron var en stor triumf för kyrkan i Rom? Hon förnekar det.

Angelo Trevisani: Allegori över drottning Kristinas underkastelse inför katolska kyrkan och påven Alexander VII Angelo Trevisani: Allegori över drottning Kristinas underkastelse inför katolska kyrkan och påven Alexander VII Bild: YLE/Peter Lüttge Alexander VII,Angelo Trevisani,der luthereffekt,Kristina av Sverige,Martin Luther,reformationen

- Vatikanen ville förstås utnyttja det i propagandasyfte men sist och slutligen var hon bara en fotnot i historien. Det var hon som försvann från Sverige och folket där tyckte att det var bra så. Hon hade gjort sig ett rykte som mycket slösaktig och rikets ekonomi var kört i botten när hon lämnade landet.

De komplicerade maktpolitiska spelen mellan reformationen och motreformationen slutar här. Därefter lugnade läget ner sig och man kunde se om sitt eget hus. Eller snarare sagt sin egen kyrka. Och det var egentligen först nu problemen började hopa sig för vanligt folk och ursprungsfolk.

Det var nu förtrycket började på bred front. Förtrycket som är mätenheten för Luthereffekten. Ju större förtryck desto mera Luther.

Neonskylt för utställningen Der Luthereffekt i Berlin Bild: YLE/Peter Lüttge der luthereffekt,Martin Luther

En studio i Helsingfors förvandlas till en boudoir med fransk vikskärm från 1700-talet och guldspegel i helfigur. På golvet poserar Anu Sinisalo i klädd en svart lång kjol i frasande tyg. Hon drar ner den svarta långärmade övre delen och blottar sin axel. Marilyn Monroe är här.

Anu Sinisalo har tagit in Marilyn Monroe i sin kropp och i sin själ. Anu Sinisalo som Marilyn Monroe i svart klänning framför en spegel. Bild: Yle/Pia-Maria Lehtola anu sinisalo,marilyn monroe

Skådespelaren Anu Sinisalo har alltid varit fascinerad av Marilyn Monroe.

Den mytomspunna filmstjärnan Marilyn Monroe föddes som Norma Jeane Mortenson senare Baker år 1926 i Los Angeles i Amerika. Hon blev en sexsymbol med ett sårigt själsliv.

- Jag tycker att hon är den tidens Afrodite. Om hon skulle ha levt på 1300-talet kunde hon ha blivit ett helgon.

Det är just det oskuldsfulla och det generösa i hennes gestalt som trollbinder oss ännu i dag. Anu tycker att Marilyn hade någonting väldigt speciellt i sig. Någonting nästan övernaturligt.

Någonting som tar människor bort från den här tiden och och den här stunden.

- Som skådespelare så tycker jag att Marilyn tyvärr gjorde lite snäva roller. Hon var alltid lite blond och lite barnslig. Det var synd.

- Hon fick aldrig riktigt visa hur stark och hur vid hon skulle kunna vara.

Anu Sinisalo som den flickiga, sexiga Marilyn Monroe. Anu Sinisalo i svart dress som Marilyn Monroe. Bild: Yle/Mikko Kilpinen Anu Sinisalo,Marilyn Monroe

Marilyn Monroes ikoniska look

För att få Anu Sinisalo att likna Marilyn Monroe formar sminkaren Kati Koskela Anu så att hennes benstomme skall se mjuk ut. Ögonen har formen av mandlar. Blicken är avslappnad.

På kinden ritas Marilyns kännetecken, en mouche. Läpparna är målade i en ljus persikofärgad nyans som var typisk för Marilyns 1960-tals make-up.

Huden har en ljusbrun ton. Kinderna har fått en omgång av svagt persikofärgat rouge.

Ögonen är målade med en ljus beige ögonskugga som formats som en banan. Vit kajal i inre ögonkanten ger filmstjärneblicken det rätta ljuset.

Marilyn Monroes look är den docklika kvinnan som utstrålar en flickig sexighet.

Marilyn Monroe gjorde Chanel no:5 känd. Hon sov iklädd enbart två droppar av parfymen. En vikskärm från 1700-talet och ett sminkbord med en Chanel-parfym. Bild: Yle/Pia-Maria Lehtola Chanel,parfym

Som vackrast före sin död

Vi valde fotoserien Marilyn Monroe with the Black Dress, eller The Last Sitting som den amerikanska fotografen Bert Stern skapade för Vogue år 1962.

Marilyn blev fotograferad i tre dagar och var bland annat klädd i en svart dress. Hon poserar sittande på en antik stol.

- Det var ju ett av de senaste fotona som togs av henne. På något sätt hade jag en känsla av att hon skulle ha anat sin död.

- Hon var väldigt sorgsen. Hon var mer sig själv än någonsin annars.
Där var något paradoxalt och något väldigt sorgligt och trist.

En silverfärgad klacksko i 1960-tals stil. En högklackad silversko och en svart kjolfåll. Bild: Yle/Pia-Maria Lehtola klänning,silversko

Här kan du se när undret sker. Marilyn Monroe tog Anu Sinisalos skepnad för några timmar i en studio i Helsingfors.

Mjödet och struvan är ett oskiljbart par under valborgshelgen i Finland. Men hur långt bak i tiden måste vi gå för att få veta när de träffades för första gången?

Vikingarna var inte först med att brygga mjöd på honung och vatten. Mjöd har funnits i nästan alla forna kulturer. Mesopotamier, egyptier, greker, romare och mayaindianer har alla haft någon form av mjöd, som oftast har varit en gudarnas dryck.

Mjöd i 9000 år

Mjödliknande drycker tros ha bryggts redan för 8000-9000 år sedan. De tidigaste spåren av honung, ris och organiska sammansättningar som kopplas ihop med jäsning har arkeologer hittat i keramikkärl i norra Kina.

De första resterna av mjöd på den europeiska kontinenten antas härstamma från klockbägarkulturen för cirka 4800 - 3800 år sedan.

Mjöd har funnits i alla forna kulturer och ansetts vara en gudarnas dryck.

Den tidigaste texten där mjöd nämns är Rigveda, den äldsta samlingen av de indiska vedatexterna för cirka 3700 – 2100 år sedan.

Mjöd dricks fortfarande i någon form över hela världen. I Etiopien kallas den tej, i Sydafrika för iQhilika, midus i Litauen och balche i Mexiko.

I sin enklaste form är mjöd en jäst dryck av honung och vatten, men det finns också varianter av björksav, rosenblad och nässlor.

Mjöd med farinsocker och russin

I Finland lagar vi en nästintill alkoholfri variant av mjöd på vatten, citron, farinsocker, jäst, russin och möjligen en skvätt pilsner eller mellanöl.

Flaskor med mjöd. Bild: Yle/Roger Källman Mjöd,mjöd,Mjöd (Dryck),Russin,österbottens stormässa

Russinen fungerar egentligen som en indikator på när mjödet har jäst färdigt. När de har svullit och flutit upp till ytan är den klar att dricka. Många tycker också om att äta russinen, i likhet med russinen och mandlarna i julglöggen.

I värsta fall nöjer sig finländaren med artificiell mjöd, det vill säga sockerdricka som smaksatts med juicekoncentrat, essenser, aromer och färgämnen.

Mjöd görs på honung

Men mjöd på honung var standarden på 1700-talet och genom hela 1800-talet,

I Tidningar utgifne af et Sällskap i Åbo den 7.8. 1783 publiceras en underrättelse at brygga förträffeligt mjöd.

Mjödrecept från 1783 Mjödrecept från 1783 Bild: NATIONALBIBLIOTEKETS DIGITALA SAMLINGAR 1783,Mjöd,mjöd,mjöd,Mjöd (Dryck),Recept,tidningar utgifne af et sällskap i åbo

Receptet är på vit honung och publicerat i augusti(!). Under 1800-talets två första årtionden annonserar köpmän för mjöd flera gånger om året. Traditionen att dricka mjöd till Valborg etablerades på 1810-talet.

Mjöd och struvor njöt man främst av hemma. Finlands första café, Kaffehus, grundades visserligen i Åbo 1778, men det dröjde nästan hundra år innan borgaren kunde njuta av mjöd och struvor vid en kaffeservering i staden.

Däremot drack akademins studenter mjöd i störa mängder mellan vårfesternas lekar och sång.

Under 1900-talet byttes honungen ut mot farinsocker eller vanligt strösocker. Det skedde i samband med att tillgången på socker blev bättre och sockret blev billigare.

Trend med kryddat mjöd

På 1820-talet dyker kryddat mjöd plötsligt upp i köpmännens lager.

Väl kryddat mjöd, uti gården no 3 i Kloster-Qvartret, hos Malmros. (Åbo Tidningar, 30.4.1825)

Varför kryddat mjöd blev populärt i Åbo just då är något oklart, men ursprunget hittar vi i recept från tidig medeltid, till exempel engelsk melomel, cyser, morat, pyment och walesisk meddyglyn (eng. metheglin).

Mjödet kryddades för god smak och läkande egenskaper. De var smaksatta med alltifrån örter (rosmarin, timjan, isop) frukter (äpple, vindruor) och bär (svarta vinbär, mullbär) till dyra kryddor (kanel, ingefära, kryddnejlika, muskot).

Godt kryddadt Helsingfors Mjöd 1 m. 60 penni kannan, 45 p:ni boutelj, 10 mark korgen hos AMANDA HAGGREN. (Tampereen Sanomat 26.4.1870)

Kryddat mjöd var populärt genom hela 1800-talet. Det bekräftas inte bara av annonserna utan också i kokböcker av dåtida författare.

I C.E. Hagdahls Kokonsten som vetenskap och konst(1879), kokas honung och vatten med kanel, ingefära, nejlikor, citronskal och två händer fulla av humle innan själva jäsningen.

Testa själv genom att byta ut sockret mot honung samt smaksätta med kryddor. Du kan antingen brygga ett örtté eller göra ett extrakt av olika kryddor i brännvin, som du sedan blandar ut i mjödet.

Struvor på ett vitt fat. Bild: Yle/Elsa Rinne struvor,valborg

Rosetter, struvor och trattkakor

Mjöd och strufwor jemte memma finnes från idag att tillgå i f.d. Hjärneska gården wid Esplanaden, första dörren till wenster i paraduppgången. (30.4.1861 Helsingfors tidningar)

När annonsen ovan publicerades är mjöd och struvor till valborg redan en sed. Traditionen är så väl förankrad i den finländska kulturen, att man nästan kunde tro att bakverket är av inhemskt ursprung.

Men benämningarna Strauben, Straboi del Trentino eller Frittelle tirolesi för samma bakverk tyder på att struvan är en immigrant i vår gastronomi.

Struvan är en av många invandrare på vårt kaffebord.

Struvan, eller trattkakan, har ett tidigt medeltida arabisk och persiskt ursprung, där jästa rätter gjordes för att senare spridas till Europa.

Straboi del Trentino avslöjar, att bakverket passerat den norditalienska provinsen Trento, som före 1918 tillhörde det österrikiska Tyrolen.

Det är i dessa regioner, det vill säga Sydtyskland, Österrike och Sydtyrolen, som den europeiska struvan tros ha sin hemvist.

En platt sydtyrolsk struva Platt struva som kallas Strauben i Tyskland. Bild: Public domain / User:Haneburger bakverk,Bayern,frityr,första maj,mattradition,rosettjärn,Struva,struva,Tyrolen,Tyrolen,Tyskland,Valborgsmässoafton,Österrike

Salta och söta trattkakor

Den österländska struvan består mestadels av kristalliserat socker och är väldigt söt, medan den västerländska (och finländska) är gjord av ägg, socker, mjölk eller grädde, vetemjöl och citronskal eller -saft. Degen friteras och den färdiga struvan dekoreras med pudersocker.

Den finns olika varianter, luftiga struvor som påminner om fågelbon, men också platta struvor som fylls med till exempel vaniljkräm eller sylt.

Det finns platta struvor och sådana som påminner om storkbon.

Den tidigaste dokumentationen av en struva torde finnas i Küchenmeisterei (Nürnberg, 1485) med anvisningar för både salta och söta struvor med salt och persilja, som gräddas i ugn.

Den äldsta beskrivningen av struvor, där degen ringlats ner i olja eller smör med en tratt, är från 1538. Struvorna är platta med pudersocker på.

Strufwan kommer till Finland

Strufwor och kryddadt (2:ne sorter) mjöd, hos Fru Lindström, boende uti Enkefru Öfwerftröms nya gård inwid Trekantige torget. (22.4.1848 Helsingfors Tidningar)

Första gången det annonseras om struvor är våren 1848. Struvorna anlände tillsammans med tysktalande sockerbagare och konditorer som flyttade till Norden i början på 1800-talet.

De öppnade schweizerier, det vill säga en kombination av konditori och kaffehus med alkoholservering.

Den första tyskatalande sockerbagaren i Helsingfors var Christian Menn (1814), efter honom kom bland annat Johan Kestli, Andreas Bonorandi, Raget Bandli och Florio Catani. Även Karl Fazer (f. 1866) var son till en inflyttad schweizisk korsnär.

Struvan kom till Finland med tysktalande sockerbagare.

Schweizerierna etablerade sig väl och fick goda samarbetspartners i nygrundade hotell som lockade till sig gäster och kunder.

Senast på 1840-talet slås mjöd och struvor, tillsammans med andra festliga bakverk, samman med firandet av Valborg och första maj.

Recept 1614. Strufwor

12 ägghwitor och 3 gulor wispas tillsammans; sedan wispas deri 50 ort (212 g) socker och 56 ort (238 g) hwetemjöl. En stålkastrull sättes på elden med skirdt smör eller flottyr uti, och när detta kokar, hälles ett skedblad af smeten i en sprittratt (en wanlig tratt kan äfwen begagnas, men det går långsammare).

Tratten hålles högt öfwer det kokande smöret, samt föres fram och åter i ringlar. När strufwan synes gulbrun, wändes den nätt; när den är jemt brun, upptages den och lägges på gråpapper, på det att det feta må urdragas. De anrättas på fat och öfweströs med fint socker.

(Gustafva Björklund: Kokbok för husmödrar, 1882)

Den svenska rosetten

I Sverige har struvan formen av en rosett, istället för ett fågelbo. Degen är den samma, men rosetten är en tunn, spröd kaka, som friteras med ett struvjärn eller rosettjärn som doppas i smeten och friteras i oljan. Rosetterna kan se ut som rosor, hjärtan, stjärnor eller fjärilar.

Rosetter bakades i svenska överklasshem redan på 1700-talet och kan därför ses som en variant av våra struvor eller trattkakor.

Gammaldags rosettjärn Rosettjärn ellere struvjärn med rosett och fjäril. Bild: Public domain / Abc10 bakverk,frityr,första maj,mattradition,rosettjärn,Struva,struva,Tyrolen,Tyrolen,Valborgsmässoafton,Österrike

Rosetter av struvdeg Struvor formade som rosetter. Bild: Public domain / Jonathunder bakverk,Bayern,frityr,första maj,mattradition,rosetter,rosettjärn,Struva,struva,Tyrolen,Tyrolen,Tyskland,Valborgsmässoafton,Österrike

På 1870-talet emigrerade trattkakorna dessutom till Pennsylvania i USA med tysktalande européer. Amerikanska struvor kallas funnelcakes och är platta struvor med florsocker på.

För vidare läsning och fördjupning:

Nationalbibliotekets digitala samlingar med inhemska dagstidningar och tidskrifter.

Tidskriften Brew your owns artikel om gammaldags engelsk mjöd med recept (engelska)

Sedan jag kom till Finland för ett kvart sekel sedan har jag hört det många gånger. Snacket om det lutherska arvet. Om den protestantiska arbetsetiken. Om Martin Luther som sitter på finländarnas axel.

Min vän, teaterchefen Paul Olin, brukar säga att han under hela sitt liv har varit drabbad av Luther. Fastän han är ateist.

Men hur bra sade det inte Finlands ärkebiskop Kari Mäkinen: En finländsk ateist är en lutheransk ateist.

Jag bestämde mig för att undersöka fenomenet. Och jag började med att leta fram en sociologisk klassiker.

En klassiker som nämns ofta när man talar om det protestantiska inflytandet på protestantiska länders arbetsetik. Max Webers Den protestantiska etiken och kapitalismens anda från 1904.

Svensk Översättning från 1978 Pärm till Max Webers bok Den protestantiska etiken och kapitalismens anda (svensk översättning från 1978) Bild: Argos/Palmkrons förlag Max Weber

Jag måste direkt säga att jag tyckte om vad jag läste. Max Weber hällde liksom vatten på alla mina protestantkvarnar.

Att tjäna i stället för att förtjäna

Max Weber utgick ifrån att människans natur är sådan att hon inte vill förtjäna mera och mer pengar utan att hon vill att livet går sin gilla gång och jobbet finns till för att få smör på bordet.

Vårt dagliga bröd giv oss i dag, som det står i bibeln (Matt 6-11).

Sociologen och nationalekonomen Max Weber Sociologen och nationalekonomen Max Weber Max Weber

Sedan kom Luther. Ut for fokuset på det dagliga brödet och in kom fokuset på det dagliga jobbet. Det var inte längre förtjänsten som var det viktigaste utan tjänsten.

Nu var det Paulus ord som gällde: Den som inte vill arbeta får inte heller äta (2 Thess 3-10)

Samtidigt tog Luther bort möjligheten att genom givande av gåvor köpa sig fri från synder och får förlåtelse den vägen. Och en plats i himmelriket.

Men arbetet är dessutom, och framförallt, ett mål i sig självt för livet, vilket föreskrivits av Gud.― Max Weber

Platsen måste hädanefter förtjänas. Det fanns inte några genvägar längre.

Också avskaffandet av klosterväsendet bidrog till kapitaliseringen av samhället. Luther ville avskaffa klostren men han avskaffade världen. Om det har jag skrivit i en tidigare artikel.

Predestinationsläran

De puritanska protestantiska rörelserna så som kalvinisterna gick ännu ett steg längre med sin predestinationslära. Den hävdar att människans liv på jorden och livet efter detta är förutbestämt av en allsmäktig gud, eller att Gud utväljer vissa människor till frälsning.

Du är antingen frälst eller du är det inte. Men du vet inte det. För att vara på den säkra sidan är det bra att du gör allt som du ställs inför så bra som du bara kan. Så att inte din redan förutbestämda frälsning faller på några dumheter du gjorde under ditt jordiska liv.

Johannes Calvin målad av Hans Holbein den yngre Johannes Calvin målad av Hans Holbein den yngre Jean Calvin

Max Webers slutsats är lika enkel som bestickande: Att arbeta och koncentrera sig på sitt yrke, att vara måttfull i sin konsumtion och att spara är i normala fall begrepp som faller inom det ekonomiska området. Men det ekonomiska området kan inte förstås utan en kontext.

Kalvinismens Gud fordrade inte enstaka goda gärningar av de sina, utan ett liv i system av goda gärningar.― Max Weber

Den ekonomiska vetenskapen och vad som anses som ekonomiskt handlande är i allra högsta grad färgat av den protestantiska tron. Det är protestantismen som lagt grunden för den kapitalistiska andan som finns i västvärlden.

Klart som korvspad och lätt som en plätt. Men stämmer det här? Weber skrev det här för över 100 år sedan.

Historikerns syn

Jag stämde träff med historieprofessor Juha Siltala vid Helsingfors universitet för att diskutera Max Webers tes. Det visade sig att han hösten 2013 hållit ett föredrag på Björneborgs församling om just det här temat.

Direkt i början påminde han mig om att Martin Luther var en medeltida munk och tänkte i en medeltida munks banor.

- Arvsynden var påtaglig för honom. Och besvärade honom.

Martin Luther som munk. Målad av Lucas Cranach den äldre Lucas Cranach den äldre: Luther som munk Lucas Cranach den äldre,Martin Luther

- Vetskapen om den omintetgör egentligen varje egen ansträngning för att kunna bli frälst.

Därav avlaten, där man helt enkelt kunde köpa sig fri. En passiv frälsning. Men det, tyckte Luther, var fel väg.

- Det är en frälsning von oben, utan egna förtjänster.

- Luther tyckte också att det inte finns någon skillnad mellan andlig virtuositet som till exempel munkarna och nunnorna i klostren stod för eller världslig virtuositet, det vill säga framgång i livet. Båda är de betydelselösa.

- I stället ville han ha en aktiv frälsning. En fortlöpande skapelse. Människan kan hjälpa Gud genom bibelläsning. Och den vägen når nåd.

- Samtidigt var Martin Luther en frodig människa som uttryckligen tillät världsliga förnöjelser och uppmuntrade till dem. Man skulle använda sig av sina talanger.

- Kalvinisterna och senare pietisterna tyckte sedan att människan i sig är fördömd. Att människan är syndig. Och att det inte egentligen går att göra något åt det. Och att frälsningen är något som har givits eller ges av Gud. Att den varken kan uppnås genom passiva gåvor (den katolska synen) eller aktiv bön (den lutheranska synen).

Puritanen ville ta sitt arbete som ett kall, vi måste göra det. Ty när asketismen flyttades ut ur munkcellen och in i det dagliga livet och började dominera den världsliga moralen, bidrog den till att bygga det mäktiga kosmos, som den moderna ekonomiska ordningen utgör.― Max Weber

Kapitalisering av protestantismen

- De här kalvinistiska idéerna kapitaliserades sedan. Framför allt i Amerika. Man sekulariserade dem. Man förvärldsligade dem helt enkelt.

- Bättring skulle visas genom rikedom och framgång. Du skulle som kristen visa upp en successtory. I Amerika skedde en kapitalisering och ekonomisering av protestantismen.

Även om kapitalismen inte kan skyllas på protestantismen har den grepp om den: Luthersouvenirer som finns att köpa i Tyskland Martin Luther-läkemedel, -godis, -pennor, -skrivblock, -leksaker, -kyksåpsmagnet osv. Bild: Yle/Peter Lüttge Martin Luther,reformationen

Juha Siltala jämför det här med dagens portfoliotänk. Att du hela tiden måste bevisa att du har gjort något. Och att det är det som räknas. Det du har gjort och inte det du är.

- Vi lever i en järnbur av restriktioner. Världen styrs av statistik. Framgång (och därmed välstånd) är byggd på effektivitet.

- Dagens kapitalism är ännu värre än den kapitalism som Weber hade känt till. Förtrycket har blivit allt mera horisontalt.

- Och det som är det värsta är att vi undertrycker alla varandra. Och vi kontrollerar varandra. Det är bara det yttre som räknas. Det som kan räknas. Och visas upp. På Facebook och Instagram. Och där bedömer vi varandra och ger tummen upp eller ner åt våra vänner.

Specialist utan ande, njutningsmänniska utan hjärta, Och denna nolla inbillar sig ha nått ett aldrig tidigare uppnått stadium i mänsklighetens historia.― Max Weber

- Förr styrdes vi av en inre kompass, i dag styrs vi och styr vi oss själva utifrån.

- Det syns också i arbetsvärlden som inte längre är kollektiv utan individualistisk. Vi skall alla bli egenföretagare. Ich AG:s. One persons solutions.

- I dag är det så att kyrkorna egentligen är kapitalismens motkrafter. De försöker vara en garant för kontinuitet och koherens, det vill säga sammanhang.

Det här var en exkurs som hette duga insåg jag, när jag lämnade Juha Siltalas arbetsrum. Han plockade sönder och samman Max Webers hela idé om en kapitalism som föddes i protestantismens kölvatten.

Nå, ja, tänkte jag. Det här är hur en historiker ser på det hela. Och hur bra är en historiker egentligen för att svara på problem som i grund och botten är religiösa spörsmål.

Teologens syn

Jag for till Åbo och stämde träff med en av Svenskfinlands främsta Lutherexperter, teologie doktor Patrick Hagman, docent vid Åbo Akdemi, som i våras kom ut med boken Inte allena. Varför Luthers syn på nåden, bibeln och tron inte räcker (tillsammans med den rikssvenska teologen Joel Halldorf).

Jag ställde honom frågan: Hur fick Max Weber egentligen idén till sitt axiom om den protestantiska etiken som vägberedare för kapitalismen; ett påståendet som verkar vara så självklart?

- Det som hände var att kyrkor blev statskyrkor. Därefter kunde staten använda kyrkans präster och kyrkans strukturer för att disciplinera folket.

- Därför får vi väldigt totalitära stater, där man betonar lydnad och underkastelse väldigt starkt. Det här finns hos Luther, men är inte så starkt betonat.

Också Martin Luther var teologie doktor. Här ser du honom iklädd doktorshatten. Observera: Inte bara påven har en lustig mössa. Lucas Cranach den äldre: Martin Luther med doktorshatt Lucas Cranach den äldre,Martin Luther

- När man sedan kombinerar det här med ett kapitalistiskt tänkande då får man en idé om att man skall arbeta hårt och underkasta sig och lyda som passar bra för fabriker.

- Människor som är disciplinerade till att göra sin plikt blir duktiga arbetare och entreprenörer.

Var det då en god idé av Max Weber?

- Max Weber har en väldigt smart idé, det måste man säga. Han tänker sig då att i och med att man inte kan förtjäna sin frälsning, den så kallade predestinationsläran, det vill säga Gud har valt ut vem som blir frälst och vem som inte blir frälst.

- Och så tänker han sig att människorna blir oroliga. Är jag nu predestinerad eller inte? Och så tänkte han om man har framgång i världen betyder det att Gud har välsignat mig. Och så arbetar man hårt för att få framgång. Att det skulle vara ett tecken.

Teologen Patrik Hagman Patrik Hagman Bild: Yle/ hedvig Långbacka patrik hagman

- Det här var Webers idé. Problemet är att det finns ingenting som styrker att folk skulle ha tänkt så här. Det är en skrivbordskonstruktion.

- Alla kristna, den katolska kyrkan före och efter reformationen, alla de stora religiösa grupperna var emot att man skulle få ta ränta på lån, emot de grundläggande mekanismerna som skapade kapitalismen.

- Men reformationen gör att kyrkornas makt försvagas. Då stiger andra makter in. Borgarna i städerna får en allt större betydelse och där föds kapitalismen.

Sida vid sida, tillsammans stryker de fram,
staten och kapitalet, två vargar fromma som lamm.― Ur Ebba Gröns låt Staten och kapitalet (1980)

- Så det är enkelt. När kristendomens makt försvagas så växer kapitalismen upp av sig själv.

- Drivkraften efter att förmera sin förmögenhet verkar finnas inbyggd i människan. Om den inte motarbetas då kommer den att blomma ut.

Banker som bovar

Så det är alltså människan själv som har uppfunnit kapitalismen på grund av sin egen inneboende drivkraft. Den här insikten genererar hos mig ännu en fråga.

Om det inte var kyrkan som är boven i dramat, vem är det då?

- Om Luther skulle ha levt i dag och varit samma sorts människa skulle han säkert ha kritiserat bankväsendet i stället för kyrkan.

- Där finns samma sorts mekanismer och samma maktkoncentration och maktfullkomlighet som fanns i den katolska kyrkans topp just under hans tid.

- De här har dansat med varandra genom århundradena av historia. I dag är det kapitalet som sitter och styr.

Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt,
staten och kapitalet, dom sitter i samma båt.― Ur Ebba Gröns låt Staten och kapitalet (1980)

- För inte så länge sedan var det ganska unikt för våra länder att det var den demokratiskt valda makten som kontrollerar den ekonomiska makten. Det är ovanligt om man ser på världshistorien.

- Nu är det igen tillbaka. De mäktigaste styr och just nu är de mäktigaste de som sitter på den ekonomiska makten.

Staten och kapitalet

Det här låter mycket övertygande. Tyvärr. Ebba Gröns låt Staten och kapitalet klingar i mina öron. Jag tar fram den och lyssnar på den. Texten känns kusligt aktuellt.

Kapitalet höjer hyrorna
och staten bostadsbidragen.
Så kan man fiffla en smula
med den järnhårda lönelagen,
och till och med betala mindre i lön
än priset för mat och för hyra,
för staten skjuter så gärna till
om levnadsomkostnaderna blivit
allt för dyra.

Här hittar du en beskrivning av dagens Finland. Finland år 2017. Det 100 års jubilerande Finland. Det är en skrämmande läsning.

Det var Ebba Gröns Joakim Thåström som sjöng om staten och kapitalet som sitter i samma båt. joakim thåström Bild: Amanda Ooms joakim thåström,thåström

Tempot höjs vid maskinerna,
här drillar man eliten,
Produktionen har inte plats för den
som blivit illa sliten.
men för att ingen skall tro att det är något fel
med de tunga ackorden,
betraktas han som ett sjukdomsfall och behandlas
av den barmhärtiga arbetsvården.

Sedan år 1980 klingar den här låten för döva öron. Eller egentligen sedan år 1972. Låten är nämligen en cover på det svenska proggbandet Blå Tågets låt Den ena handen vet vad den andra gör.

Bra i teorin, fel i praktiken

Tja, gott folk, så kan det gå. Man tror sig veta något, får belägg för det med hjälp av stora auktoriteter* som Max Weber och så går man ut för att kolla om det hela stämmer.

Man gör ett bra journalistjobb, helt enkelt. Samtidigt får man sina idéer och teorier sönderplockade av experterna man talar med. Och så står man där med byxorna nerdragna.

Det är alltså bara att inse att protestantismen inte hade en andel av kapitalismens uppkomst. Samtidigt kan man inte heller tala om den lutherska arbetsetiken. Så det är bara att konstatera:

Glöm det lutherska arvet. Det finns helt enkelt inte. Det är en myt.
__________________________

*Fotnot: Begreppet auktoritets betydelse utvecklades också av Max Weber, som definierade det som "sannolikheten att en order med ett givet innehåll åtlyds av specifikt angivbara personer". Auktoritet är en form av makt: makt som grundas på frivillig underkastelse från de åtlydande. (Wikipedia)

Förlåt Martin Luther, förlåt! Flygblad till 350 års firande av reformationen Bild: Yle/Peter Lüttge Flygblad,Martin Luther,reformationen

Du har gjort det redan en tid. Och jag tycker att du gör väldigt klokt i att svara minst sagt undvikande på alla de frågor som du får angående det rådande läget i ditt hemland.

Det sägs att pennan är vassare än svärdet. I teorin, ja. Men när de möts på samma arena är det alltid svärdet som vinner. Eller kniven. Eller pistolen.

Dessutom har du ju redan sagt allt det du ville ha sagt. Du har till och med skrivit en hel roman om det. För nästan 20 år sedan. Då beskrev du på ett skrämmande aktuellt sätt det som händer i dag.

Romanen heter Snö. Det är den enda politiska romanen du har skrivit. Det har du själv sagt. Och jag håller med dig.

Varje liv är som en snöflinga― Rubriken för Kapitel 41 i Orhan Pamuks roman Snö

När jag läste den för många år sedan tyckte jag att den hörde till dina svagare alster. När jag nu läste den igen, skrämde den mig på grund av sin nästan kusliga aktualitet. Och växte och växte och växte.

Orhan Pamuk Orhan Pamuk Bild: EPA/ROLF VENNENBERND Orhan Pamuk

Ka – Kar – Kars

I romanen Snö beskriver du hur författaren Ka, ditt alter ego får jag anta, reser till en gudsförgäten håla i nordöstra Turkiet som heter Kars. ”Den ensligaste och mest förgätna staden i Turkiet”, skriver du i din essä Kars och Frankfurt som du höll som tacktal för Den tyska bokhandelns fredspris år 2005.

Kars finns alltså på riktigt. Staden ligger vid den armeniska gränsen och har tidigare varit en armenisk stad. Du nämner många gånger i romanen alla de tomma armeniska husen som finns runtom i staden.

Du berättar aldrig varför de står tomma. Det behöver du inte heller. Det vet ju alla i Turkiet. Också de som inte vill veta det.

Kars Vy över den turkiska staden Kars Kars

Ka kommer till Kars för att skriva en artikel för en Istanbultidning om staden och konflikterna som blossat upp mellan de europeiskt sinnade turkarna, kemalisterna, och de islamska traditionalisterna som har växt sig allt starkare.

Däremellan står de militanta kurderna som man inte riktigt vet vad de står för. Det toksnöar när Ka kommer till staden. Och det fortsättar att snöa under hela den tid handlingen pågår.

Därför heter romanen Snö. Snö är Kar på turkiska. Ka som kommer till Kars som är täckt med snö, alltså Kar. Den här fantastiska alliterationen som genomsyrar hela romanen går tyvärr förlorad i översättningen. Men den visar vilken fantastisk författare du är.

Kafkas K. och Pamuks Ka

Hur som haver kommer Ka alltså till Kars. På grund av snöfallet stängs staden av från yttervärlden. Ingen kommer längre in i staden, än mindre ut ur staden. Den är insnöad.

När de så klockan tio, tre timmar efter utsatt tid, kom krypkörande in på Kars snötäckta gator kände Ka inte alls igen staden.― Orhan Pamuk: Snö (2002)

De invigda börjar kanske haja till när de läser det här. Har det inte funnits en annan Ka som har kommit till en igensnöad gudsförgäten håla?

Javisst. Den tyska författaren Franz Kafkas K. (kåå uttalas kaa på tyska) som är huvudfiguren i hans två mest kända böcker Processen och Slottet.

Franz Kafka Författaren Franz Kafka (1883-1924) Franz Kafka

Det är den sistnämnda boken du, Orhan, syftar på. Kafkas Slottet och din roman Snö börjar nästan identiskt. Besökarna som kommer till de respektive insnöade hålarna heter bägge Ka. Båda är desorienterade och försöker förstå vad som pågår i staden och det samhälle som utgör den.

Den tyska filosofen Theodor Adorno skriver i sin essä Notiser om Kafka att Kafkas samhällen i Processen och Slottet är totalitära, fascistiska samhällen. Samhällen som förebådar den annalkande nationalsocialismen. Kafkas samhällen är därför arketyper också för kommande totalitära system.

Det var sent på kvällen när K. kom fram. Byn låg inbäddad i djup snö.― Franz Kafka: Slottet (1926)

Adorno har rätt. När man läser Kafkas Slottet och din Snö vaggas man in i samma olycksbådande stämning. Makten finns någonstans långt borta (Istanbul) eller högst uppe (Slottet). Den är onåbar och har delegerats till de subalterna: underofficerare, portierer, hemliga poliser, arbetslösa, kypare osv..

Verhaftung ist Überfall, Gericht, Gewalttat― Theodor Adorno: Aufzeichnungen zu Kafka (1953)

Det är exakt så samhället i Snö ser ut. Centralmakten är långt borta men alla åberopar den. Det är som Adorno säger i sin essä om Kafka: "Arrestering betyder samtidigt överfall, rättegång och våldshandlingar". Det är de totalitära samhällenas rättvisa.

Ka som aldrig tidigare har varit i Kars tar in på hotellet Snöfästingen. Han försöker orientera sig i staden och börjar träffa människor som kunde hjälpa honom att skriva artikeln.

Han möter hotellägaren Turgut Bey, den före detta kommunisten, och hans två döttrar İpek som inte bär slöjan och Khadife som bär slöjan. I början besöker han också tidningen Gränsstadsnyheterna och dess chefredaktör Serdar Bey.

Orhan Pamuk Den turkiska författaren Orhan Pamuk Bild: EPA/ROLF VENNENBERND Nobelpriset i litteratur,Orhan Pamuk

Fake news

Serdar Beys tidning är för övrigt ett perfekt exempel på hur media fungerar i ett totalitärt samhälle. Så gott som alla artiklar i hans tidning är skrivna på förhand. Han skäms ingalunda för det. ”Man kunde kunna påstå att det varit hans starka sida”, som det heter i romanen.

Ursäktande säger han till Ka: "Låt mig först tala om att jag själv inte tror ett enda ord av det jag har skrivit. Om ni tror att jag gör det, så krossar ni mitt hjärta.”

Det finns människor som föraktar oss för att vi skriver nyheter innan de äger rum. Ni skulle se hur häpna de blir när saker och ting utspelar sig precis så som vi först har beskrivit dem. Det är detta modern journalistik handlar om.― Orhan Pamuk: Snö

Hans försvarstal liknar en analys av dagens fake news:

”Det är klart att vi tar in den sortens nyheter som prenumeranterna vill ha. Världen över – till och med i Amerika – skräddarsys nyheterna efter läsarnas smak. Och om läsarna uteslutande vill ha lögner, vem i all världen ska då kunna sälja tidningar som säger sanningen? Om sanningen skulle kunna höja upplagan, varför skulle jag då inte skriva den?”

Om Donald Trumps presstalesman Sean Spicer skulle få nog skulle Serdar Bey vara en fullgod ersättare.

Diktsamlingen som icke är

Det skrivs också annars mycket i staden Kars förutom prefabricerade tidningar: pamfletter, arresteringsorder, dagböcker, dikter, skådespel. Men det som skrivs är antingen inte värt pappret det skrivits på eller så ser det aldrig dagens ljus.

Ta till exempel diktsamlingen som Ka skriver på medan han vistas i Kars. Den som heter Snöns tystnad. Den finns inte. Fastän var och en av de 19 dikterna omnämns i boken, vad de handlar om och i vilken situation de har författats.

När man börjar leta efter den, efter Kas våldsamma död, så finns den bara inte. Det enda som hittas är en ritning i form av en snöflinga som föreställer hur Ka hade tänkt sig uppbyggnaden av boken.

Uppbyggnaden av den fiktiva diktsamlingen Snöns tystnad ur Orhans Pamuks bok Snö. Uppbyggnaden av den fiktiva diktsamlingen Snöns tystnad ur Orhans Pamuks bok Snö. Bild: Yle/Peter Lüttge Orhan Pamuk

I ett totalitärt samhälle är dikten du bär med dig bara i ditt huvud din bästa livsförsäkring. Du har uppfostrat ditt alter ego i romanen väl, Orhan.

Vad hände i Kars?

Andra sagesmän Ka kommer att träffa så småningom är den karismatiska islamisten shejk Saadettin, den radikala islamistledaren Blå som Ka möter i hemlighet eftersom han har gått under jorden, och två koranskoleelever, Necip och Fazıl.

Kas gamla vän från studietiden Muhtar bor också i staden. Han är före detta kemalist men kandiderar nu för Islamistpartiet inför det stundande borgmästarvalet. En galen men ack så viktig skådespelare, Sunay Zaim, och en lika galen upprorsmakare, Z Demirkol, kompletterar persongalleriet.

Och så har vi berättaren Orhan Bey, herr Orhan, ännu ett alter ego till dig, Orhan. Du är som vanligt bra på att få din röst hörd i dina romaner.

Orhan Pamuk Orhan Pamuk Bild: EPA/ALEJANDRO GARCIA Orhan Pamuk

Handlingen i din roman är snabbt berättad. Efter att Ka kommit till Kars och staden blir insnöad skall det första direktsända lokala tv-programmet äga rum på Nationalteatern.

Programmets huvudattraktion är teaterföreställningen Slöjan. En gammal kemalistisk klassiker om en kvinna som tar av sig slöjan och frigör sig från sitt ok. Pjäsen framförs av den fornstora skådespelaren Sunays kringresande teatertrupp.

Denne Sunay reser land och rike runt för att övertyga människorna om de europeiska värderingarnas fördelar. Ett frustrerande jobb i ett land som håller på att förvandlas från sekulär republik till muslimskt envälde.

Även om tyska demokrater brännmärker en militärkupp i Turkiet så kommer de att tycka det är väldigt obehagligt om det är islamister de försvarar.― Huvudfiguren Ka i Orhan Pamuks Snö

Sporrad av den tilltagande islamismen också i den här staden och det faktum att staden för tillfället är avskuren från yttervärlden på grund av snöfallet, tar han det gyllene tillfället i akt och genomför en kupp.

Mitt under teaterföreställningen, och med benägen hjälp av några soldater som finns med i pjäsen som statister, börjar han skjuta skarpt mot koranskoleeleverna på bakersta bänkraden som protesterar högljudda mot den förkastliga västliga pjäsen. Och så är våldsspiralen i gång.

Operettkuppen

Också kuppen är ett bra exempel på det som händer eller icke händer i Kars. När den spritt språngande galna Sunay omvandlar sin föreställning till en kupp vet ingen om det är lek eller allvar.

”Vad jag försöker är att driva konstens sanningar till deras yttersta gränser, så att de blir ett med myten”, så förklarar Sunay sin lilla agitation.

Kuppförsöket i Turkiet år 2016 blev inte heller så bra Stridsvagn kör över en bil Bild: EPA/TOLGA BOZOGLU militärkuppförsöket i Turkiet 2016

När snön till sist smälter efter tre dagar och kuppen kväses på bara några timmar kommer generalstaben och kansliet vid regeringens tillsynsmyndighet överens om att var och en gör klok i ”att betrakta den ”iscensatta kuppen” mer som en teaterhändelse än som politisk händelse".

Många av invårna i Kars - som alltså var obekanta med moderna teaterkonventioner - uppfattade det som ytterligare ett uttryck för någon experimentell regi.― Orhan Pamuk: Snö

Snö som metafor

Och det sista genialiska draget i din roman Snö, Orhan, är just snön. Den är ju en av bokens huvudaktörer. Bara den gör allt det som händer i boken möjligt.

Om det inte hade snöat så in i Norden, hade inte staden Kars blivit avskuren från omvärlden och ingenting som hände skulle då ha hänt.

Det kan snöa mycket i Turkiet. Den här bilden är från Istanbul januari 2017. Det kan snöa mycket i Turkiet. Den här bilden är från Istanbul januari 2017. Bild: EPA/TOLGA BOZOGLU Istanbul,snö,vinter

Det är lite så som Tage Danielsson förklarar det i sin berömda Monolog om sannolikhet: Det som hände i Kars kan inte hända någon annanstans, ”eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände”.

Dessutom täcker snön som vräker ner under hela den tid handlingen pågår allt det som händer i boken. Två timmar efter att någonting har hänt finns det inte ett spår längre. Snön sväljer och döljer allt: spår, ljud, händelser.

Snön är i din roman, tycker jag, en metafor för censuren och självcensuren. Den har samma funktion i din bok som den har i Franz Kafkas Slottet. Den gör att alla och allt blir svårframkomliga. Den vitmålar alla och allt. Den klär alla och allt i en täckmantel.

Kapitelrubrik ur Orhan Pamuks bok Snö Kapitelrubrik ur Orhan Pamuks bok Snö Bild: Yle/Peter Lüttge Orhan Pamuk

Det stora i det lilla

Det som du skriver om i den här romanen i det lilla, i den gudsförgätna staden Kars, är ingenting annat än det som händer just nu i det stora, i hela Turkiet.

Du beskrev alltså det här scenariot redan dryga 20 år innan det äger rum på riktigt. Det är det som gör romanen till en så skrämmande upplevelse när jag nu läser om den inför ditt besök i Helsingfors som gäst på litteraturfestivalen Helsinki Lit.

För mig är du en siare. Redan för tjugo år sedan kunde du förutse både ett taffligt kuppförsök (”den löjliga militärkuppen”, skriver du), systematisk förföljelse av oliktänkare, mediernas likriktning och i slutändan Erdoğans maktövertagande.

I och med romanen blev du redan då en persona non grata i de nationalistiska kretsarna i Turkiet. Men också de europeiskt sinnade turkarna, de ”västerniserade” som du har kallat den grupp du själv är medlem i, började titta stint på dig. I din roman är de och islamisterna lika goda kålsupare.

Orhan Pamuk fick Den tyska bokhandelns fredspris år 2005 Den turkiska författaren Orhan Pamuk Bild: EPA/BORIS ROESSLER Nobelpriset i litteratur,Orhan Pamuk

År 2005, efter att din roman blivit översatt till en mängd olika språk och du fick Den tyska bokhandelns fredspris för ditt verk ”som sammanför Europa och det muslimska Turkiet” som det hette i prismotiveringen, blev du i ditt land åtalad för att du "har kränkt nationens heder".

Du hade i en intervju med den schweiziska tidningen Zürcher Tages-Anzeiger sagt att "trettio tusen kurder och en miljon armenier har dödats här och nästan ingen annan än jag vågar tala om det".

Åtalspunkten Ha kränkt nationens heder låter kanske lite lustig i våra nordiska öron men den är ingen liten sak i Turkiet, ett land där många tycks vara lättkränkta. Den kunde ha renderat dig upp till fem års fängelse.

Den där gången slapp du lättare undan. År 2008 fick du böta 6000 turkiska lira (ca 1500 euro) till 6 personer som hade känt sig särskilt kränkta. En summa som du säkert hade råd med att hosta upp eftersom du två årtidigare hade fått nobelpriset i litteratur och kammat in ca 830.000 euro.

Orhan Pamuk när han år 2005 lämnar domstolsbyggnaden i Istanbul åtalad för att ha kränkt nationens heder Den turkiska författaren Orhan Pamuk när han lämnar domstolen 2005 Bild: EPA/UGUR CAN Orhan Pamuk

Damoklessvärdet

Allt har sitt pris. Och det som du betalar högst för är ingalunda den här domen utan det faktum att du i dag är tvungen att leva ett liv omgiven av säkerhetsvakter. Ett Salman-Rushdie-liv.

Och när jag i början av det här brevet till dig skrev att pennan aldrig är vassare än svärdet när de används på samma arena så är det just svärdet som är det största hotet mot dig just nu. Du har nämligen ett permanent Damoklessvärd hängandes över dig.

Din överhängande fara är att kunna bli skjuten av en turknationalistisk galning när som helst. Hur rätt sjöng inte det svenska punkbandet Ebba Grön i sin låt Die Mauer: "Med en k-pist är det svårt att diskutera".

Att mordhotet inte är tomt prat fick du erfara i januari 2007 när din goda vän, den turk-armeniska skribenten Hrant Dink, sköts på öppen gata av en blott 16-årig nationalist.

Orhan Pamuk när han lämnar den dödade turkiska journalisten Hrant Dinks hus januari 2007 Den turkiska författaren Orhan Pamuk när han lämnar den dödade turkiska journalisten Hrant Dinks Hus 2007 Bild: EPA/KERIM OKTEN Hrant Dink,Nobelpriset i litteratur,Orhan Pamuk

Många tyska författare, Thomas Mann, Bertolt Brecht, Kurt Tucholsky - för att bara nämna några, trodde in i det sista att de med hjälp av litteraturens makt kunde förhindra Hitlers maktövertagande som ju, liksom i Erdoğans fall,i början föddes på helt lagliga vägar.

Men i januari 1933 vaknade de med en enorm baksmälla och fick illa kvickt rafsa ihop sitt pick och pack för att undgå koncentrationslägren. De fick lära sig det den hårda vägen.

Bakom trumman
travar kalvarna.
Skinnet på trumman
kommer från dem.― Bertolt Brecht: Kalvarnas marsch(1933)

Och senast när riksdagen i Berlin stod i lågor en månad senare förstod även de sista att det är dags att ge sig av eller börjar tiga, om man ville överleva. I dag tror man att det var nazisterna själv som lekte pyroman.

Hur säkra är vi att militärkuppen i Turkiet verkligen är ett verk av Gülen-rörelsen?

Därför en gång till min vädjan: Snälla Orhan, säg ingenting! Ingenting som kan föranleda en nationalistisk galning att ta lagen i egna händer. Du är en av mina favoritförfattare. Jag vill läsa fler böcker av dig.

Hüzün

"Men varför går han inte i exil?" Den fråga har jag hört många gånger när jag med vänner eller kollegor diskuterar din situation. De som har läst dina böcker vet att det är omöjligt för dig.

Många av dina böcker är rena rama kärleksförklaringar till Istanbul. Jag tänker här inte bara på din bok med samma namn, Istanbul, utan också till exempel på romanerna Det tysta huset och Oskuldens museum.

Du beskriver i boken Istanbul ingående för dina läsare vad hüzün är. Hüzün, det här ordet som inte riktigt låter sig översättas. Den här blandningen av melankoli och vemod som lägger sig som ett töcken över Istanbul och människorna som bor där.

Istanbul Istanbul Bild: EPA/TOLGA BOZOGLU Bosporen,Istanbul

Du behöver hüzün lika mycket som en Lissabonbo behöver sin fado. Utan Istanbul och stadens hüzün är du dömd att förlora ditt hjärta och din själ. Då dras du ut med rötterna. Då kommer du att vissna illa kvickt. Och vad skall du sedan skriva om?

Därför ber jag dig: Fortsätt med att skriva dina romaner om Istanbul och människor som bor där, utan att blanda in uppenbarligt politiska element.

Ett eget museum

Det är ju inte så att dina böcker inte är politiska även om du inte nämnar politiken i dem. Den finns alltid där, outtalad, mellan raderna.

När jag för några år sedan besökte ditt eget lilla museum i Istanbul, Oskuldens museum, museet du byggde medan du skrev en roman, Oskuldens museum, om en person som samlar på artefakter av det Istanbul som en gång har varit för att sedan bygga ett museum för det, Oskuldens museum, var det för mig som om jag skulle gå genom en politisk utställning.

Jag behövde inte köa för en biljett. Biljetten fanns bak i boken och stämplades vid ingången, ännu ett exempel på hur otroligt bra du är på att väva ihop dåtid med nutid, teori med praktik, vitterhet med realitet.

Den stämplade biljetten ur mitt exemplar av Oskuldens museum Inträdesbiljetten till Orhan Pamuks Oskuldens museum Bild: Yle/Peter Lüttge Orhan Pamuk,Oskuldens museum

I ditt museum, som blev valt till Årets museum i Europa år 2014 och som du byggde med nobelprispengarna, minus böterna för att du hade kränkt nationens heder, där, i Oskuldens museum, mitt i Istanbul, stod det klart för mig att hela utställningen är en enda åklagelse.

Genom att skriva om och visa ett Istanbul as it once was, skriker du ut ett ringande j’accuse, jag anklagar, mot spekulanter, fastighetsbolag, folk som bygger illegalt och, framför allt, myndigheter som ser mellan fingrarna och tillåter allt och lite därtill. Och som har förstört staden och fortsätter att förstöra den.

Är inte det politiskt?

Föremål ur Orhan Pamuks Oskuldens museum Föremål ur Orhan Pamuks Oskuldens museum Bild: EPA/TOLGA BOZOGLU Orhan Pamuk,Oskuldens museum

Självuppfyllande profetia?

Nej Orhan, förlåt att jag duar dig men genom dina böcker känns du för mig som en förtrogen gäst, fortsätt att skriva om Turkiet och fortsätt att tiga om det rådande politiska läget. Det är inte din uppgift att lösa de politiska problemen som finns i ditt hemland.

Fortsätt att vara ”den gröthjärtade liberala européhärmare” (så beskrivs Ka av de mera hårdföra kemalisterna i Snö), att vara ”låtsaseuropén” som skriver ”sina löjliga poesiböcker”.

Politik i ett litterärt verk är ett pistolskott mitt i en konsert.― Citatet ur Stendahls bok Kartusianklostret i Parma (1839) finns med som ett motto i boken Snö

Du har själv i Snö beskrivit vad som väntar dig om du skriver vidare på samma sätt.

”Låt mig få tala om hur det går för dumskallar som går omkring här i Kars och låtsas vara européer. Tre dygn behövs det bara, tre dygn och sen är de döda, borta, skjutna, bortglömda”, säger chefredaktören Serdar Bey till Ka.

Och Ka själv tillägger: ”Livet handlar inte om principer, det handlar om lycka. Men i ett brutalt land som vårt där ett människoliv inte är särskilt mycket värt, är det idiotiskt att förstöra sig själv för det man tror på. Tro? Höga ideal? Det är bara folk i de rika länderna som har råd med en sådan lyx."

Han säger det medan ”raden av författare som på senare år har dött för islamisternas kulor passerade revy för hans inre öga. Med innerlig sorg tänkte han på dessa offer och konstaterade att de hade varit naiva. Av detta skäl tänkte han att det intelligentaste vore att dra sig undan i ett hörn och försöker finna lite lycka.”

Orhan Pamuk Orhan Pamuk Bild: EPA/Felipe Trueba Orhan Pamuk

Sanna dina ord! Gör det. Dra dig undan och finn lyckan. Svara inte på alla de frågor du får av journalisterna om det rådande läget i Turkiet. Hänvisa till din roman Snö. I den har du förutsagt det mesta.

Be journalisterna att fråga politikerna vad de tänker göra. Politikerna från väst som besöker Turkiet. Eller be dem att fråga Nato vad den tänker göra med sin medlem Turkiet. Eller, varför inte, be dem fråga vem som helst. Om du skall ha en åsikt, kan du lika väl kräva en åsikt av alla de andra först. Oss andra. Mig.

När en bra poet konfronteras med svåra fakta som han vet är sanna men också är fientliga mot poesin, har han inget annat val än att fly ut i marginalerna.― Huvudfiguren Ka i Orhan Pamuks Snö

Så, Orhan, snälla Orhan, fortsätt att tiga om den politiska situationen i Turkiet! Och fortsätt att skriva om det land som du älskar så mycket som inget annat i världen.

Jag vill läsa ännu många fler böcker av dig. Ditt alter ego Ka dog i slutet av din roman Snö, lönnmördad på öppen gata ”mellan turkiska kebabställen, resebyråer, frisersalonger och ölhallar” i staden Frankfurt som han trodde var hans fristad.

Det räckte med honom! Tack på förhand!

Peter
__________________

Pärm till Orhan Pamuks Snö Pärm till Orhan Pamuks Snö Bild: Norstedts Orhan Pamuk

Nu när Finland fyller 100 år finns 30 Rivet ur arkivet program tillgängliga på Arenan, precis när du vill. Mycket av Finlands självständiga historia ryms med.

Rivet ur arkivet: Skärgårdsliv Bild: Yle 6566 6607 000,avsnitt 3,rivet ur arkivet,skärgårdsliv,yle fem

Var det faktiskt sådär, tänker de flesta när de ser programmen, som gör nedslag i arkivet.

Serien får oss att reflektera över tiden som är och tiden som varit. Här finns något konkret och påtagligt att ta fasta på, men också nya insikter, som kan ge en aha-upplevelse.

Rivet ur arkivet dyker ner i arkivets oändligt många program och associerar fritt och vilt kring personer, årtal, citat och händelser. Vi tänker oss lager på lager av tapet och river fram olika årtionden.

En svartvit bild av en man som tänder en cigarett 2012,rivet ur arkivet,rivet ur arkivet: tobak,vdieostill,vetamix

Rökning, charterresan, sexualitet, revolt, fotografiet, motion, homosexualitet, måltiden, telefonen, spårvagnen och vansinnet - vad döljer sig under tapeten och vad säger vi idag?

Åhå!

Idag behöver du inte gå ner i källaren för att nå arkivet, utan materialet finns tillgängligt när programmen är digitaliserade. En hel värld öppnar sig!

Det gäller att hitta den röda tråden i ett virrvarr av klipp, citat, kända och mindre kända personer, stora och små tankar, bortglömda idéer och visioner om framtiden.

Mika D Rubanowitsch i tv-studion för Rivet ur arkivet Bild: Mika D Rubanowitsch intervjusituation,mika d rubanowitsch,rivet ur arkivet,TV-studio

I det här programmet har vi en gränslös frihet att riva oss fram, kontrastera tider och attityder, som får tittaren att tänka till eller hoppa till.

Lager av spännande historia

”Rivet ur arkivet” presenterar förstås inte hela sanningen om ett fenomen, men det ger en känsla av hur vi har sett på ett fenomen under olika tidsperioder och det lockar fram minnen och associationer hos tittaren.

• Till exempel om bilen där kvinnan först var osynlig, sedan ett lättklätt reklamobjekt, senare en förebild för många som en ovanligt förnuftig bilist

• Eller om renlighet, där det självständiga Finland växte upp med tvål och vatten som främsta vapen mot sjukdom och död.

RIvet ur arkivet: Tidningen Bild: Yle 6566 6608 000,avsnitt 4,rivet ur arkivet,säsong 2,tidningen,yle fem

• Eller om opinionsbildaren dagstidningen som har vidgat våra vyer, förklarat världen, mobiliserat massor och skapat tillhörighet under hela 1900-talet.

• Eller mångkultur, vem får komma och vem vill komma till vårt kalla land i norr?

Rivet ur arkivet: Mångkultur Bild: Yle 6566 6606 000,avsnitt 6,mångkultur,rivet ur arkivet,säsong 2,yle fem

• Eller datorn, en historia om den första skräcken, nördarnas upprättelse och lite kärlek
• Eller ovanan som i Finland planeras vara ett minne blott år 2040:

Rivet ur arkivet:Tobak Bild: Yle 6558 2901 000,avsnitt 1,rivet ur arkivet,tobak,yle fem

a wonderful visual and fast-paced plunge into the history of smoking in Finland.― The FIAT/IFTA Award Jury

Underbart visuellt och med full fart dyker Rivet ur arkivet ner i cigarettens historia./.../ Ett grafiskt, roligt berättande om en tid som flytt, en serie som till fullo drar nytta av vad Yles arkiv har att erbjuda

The serial has successfully used up to 90% of the program from the archive― The FIAT/IFTA Award Jury

Så stod de i juryns utlåtande när Rivet ur arkivet för några år sedan fick pris för “best use of archive” på International Federation of Television Archives FIAT / IFTAs konferens i Dubai med temat ”Keeping the Past Relevant”.

neon och natt i Dubai Bild: Lotta Wigelius-Wulff natt,Skyskrapor i Dubai

Diplom för FIAT IFTA tävling för "best use of archive" Bild: Lotta Wigelius-Wulff 2013,Internationellt erkännande,tävlingar

Hype kring arkiv

I vår digitala värld finns det just nu en slags hype vad gäller användning av arkiv. Alla är måna om att sortera metadata, digitalisera och göra arkiven tillgängliga för den stora allmänheten. Nabil Khatib från Al Arabiya News Channel konstaterade att de som jobbar med arkiven är den moderna historiens trädgårdsmästare och att allt som sparas idag är ännu värdefullare imorgon.

Nu finns 30 delar Rivet ur arkivet tillgängliga på Arenan: Ta för dig med omsorg utvalt arkivmaterial paketerat i dagens snabba tempo. Här några smakprov:

Det var mycket nära att ett av världens allra kännspakaste landmärken aldrig hade blivit byggt.

”Ikonisk” är ett ord som ofta missbrukas och som det har gått otrolig inflation i, men i det här fallet må det vara hänt.

Operahuset i Sydney med sina enorma, vita svällande segel, eller snäckskal – vem vet inte omedelbart exakt i vilken stad man befinner sig då man ser det?

Inte att undra på att Sydneys operahus har kallats ”världens åttonde underverk”. Det har till och med skrivits en opera om byggandet av huset, med titeln ”The Eight Wonder”, det åttonde underverket.

Operahuset i Sydney en eftermiddag i april. Bild: Marcus Rosenlund Operahuset i Sydney,Sydney

Men känner folk till storyn om hur på håret det var att huset aldrig blev byggt, åtminstone inte i sin nuvarande skepnad? Och att det finns en stark Finlandskoppling bakom det hela?

Utan en viss Eero Saarinen skulle huset nämligen knappast ha sett ut som det gör i dag.

Danmarks gåva till Australien

Men det är klart, ära den som äras bör: geniet bakom designen var ingen annan än en ung, lång och stilig dansk arkitekt vid namn Jørn Utzon, som knappt någon hade hört talas om 1956 då han vann arkitekttävlingen för det nya operahuset i Sydney.

Domarkåren lät sig till en början inte imponeras alls, de tyckte att Utzons design var på tok för överdådig och omöjlig att förverkliga i praktiken. Så de förpassade skissen till mappen för ratade förslag.

Detaljerna i det som sedan utspelade sig är lite luddiga, men legenden går hur som helst så här.

Arkitektlegenden Eero Saarinen. Arkitekten Eero Saarinen. Bild: Balthazar Korab arkitektur,Eero Saarinen (arkitekt)

Eero Saarinen, den finskfödde, sedermera amerikaniserade arkitekten som satt med i juryn, men hade missat de inledande överläggningarna på grund av andra projekt, kom in och ögnade igenom förslagen som hade valts att gå vidare.

Saarinen var inte imponerad alls. Det ena förslaget tråkigare än det nästa.

"Genialiskt!"

Så Saarinen gick till mappen för förkastade ritningar, och fick syn på Utzons skisser, som i det här skedet på riktigt inte var mycket mer än grova skisser.

Och det Saarinen såg fick honom att kippa efter andan.

”Kom igen nu alltså grabbar, är ni inte kloka, det här är ju guld!” Eller på riktigt ska han ha sagt någonting i stil med att ”alltför många operahus ser ut som stövlar. Utzon har löst problemet.”

Vad Saarinen än sade, skruv tog det hur som helst och Utzons förslag utsågs till vinnare.

Och resten är, som de säger, historia.

Operahuset i Sydney en eftermiddag i april. Bild: Marcus Rosenlund Operahuset i Sydney,Sydney

"Får jag den där ponnyn nu?"

Nyheten om att Utzons förslag hade vunnit nådde Utzon själv i ett vintrigt Danmark via hans tioåriga dotter Lin, som trampade på sin cykel genom snön och gav Utzon budet, varpå hon sade ”Nå, kan jag få den där ponnyn nu?”

Det här borde ha varit början på Utzons segertåg, men det var nu som allt började gå snett. Det som utspelade sig härnäst är någonting som får vanliga australiensare att skruva på sig obekvämt och vilja byta samtalsämne.

Jørn Utzons konflikt med staden Sydneys fäder 1966 som ledde till att den envise och principfaste Utzon brände propparna fullständigt och lämnade Sydney med smällande dörrar och lovade dyrt och heligt att aldrig sätta sin fot Down Under någonsin mer.
Eller inte i Sydney i alla fall.

"Sann-australiensarnas" hämnd

Det var den 1965 valda höger-delstatsregeringen under Robert Askin som hade valt att göra populistiskt valfläsk av det blivande nya operahuset och dess skenande kostnader som Utzon fick bära hundhuvudet för offentligt även om han inte var ansvarig för det ursprungliga, alltför optimistiska kostnadsförslaget.

Operahuset i Sydney en eftermiddag i april. Bild: Marcus Rosenlund Operahuset i Sydney,Sydney

Det är en lång historia full av politiska intriger, mygel, fuffensmakeri och sårad stolthet – kort sagt, den perfekta operan.

Utzon hade inget tålamod för den här sortens opera, och hans humör blev knappast bättre av att Sydney vid det här laget (1966) var skyldig honom 100 000 australiska dollar, uteblivna pengar som innebar att Utzon inte kunde betala ut löner till sin personal.

Kalla handen vid hemkomsten

Det sista mötet med Robert Askin, det där Utzon sade upp sig, slutade med att Utzon lämnade Askins kontor bakvägen och klättrade över en mur för att slippa möta pressen.

Väl hemma i Danmark fick Utzon erfara att ingen är profet i sitt eget land.

Skattemyndigheterna försåg honom med en enorm kvarskatt och det danska arkitektförbundet svartlistade honom för livet och upplyste honom surt om att ”kunden alltid har rätt, man får aldrig lämna ett uppdrag på hälft”.

Svartlistningen av Utzon hävdes inte förrän 2013.

Hur som helst så blev det en annan arkitekt, Peter Hall, som fick ta över designen av byggnadens interiör. Slutresultatet, då byggnaden stod klar 1973, blev ett arkitektoniskt mischmasch med ett språk utvändigt och ett annat, betydligt mindre elegant, invändigt.

För att inte tala om att den nya interiördesignen spolierade Utzons noga planerade akustik fullständigt, bland annat för att man med våld klämde in tusen extrasäten i den stora konsertsalen som Utzon med avsikt hade begränsat till 2000 säten.

Utszons återkomst

Vid invigningsfestligheterna 1973 fortsatte de styrande i Sydney med sina barnsligheter: Jørn Utzons namn nämndes inte en enda gång i festtalen under ceremonin. Inte heller av självaste huvudtalaren, drottning Elizabeth II.

Utzon fick ju sedermera sin revansch i och med att han blev den andra levande människan i historien att få sin design, operahuset i Sydney, in på Unescos lista över världsarv. Det här skedde 2007.

Operahuset i Sydney en eftermiddag i april. Bild: Marcus Rosenlund Operahuset i Sydney,Sydney

Som ytterligare plåster på såren fick Utzon 2003 ta emot ”arkitekturens Nobelpris”, Pritzker Architecture Prize för sin design av operahuset i Sydney.

Utzon själv sträckte sig till och med så långt som att gå med på att göra comeback i projektet 1999 tillsammans med sin son Jan, och designa vissa om- och tillbyggnader av interiören.

Men detta skedde på distans; till Sydney återvände Utzon aldrig. Som utlovat. Själv skyllde han på sitt höga blodtryck, han skulle aldrig överleva stressen, sade han i en intervju 1992.

Segel eller snäckor?

Kan ju ännu nämnas att byggnadens karakteristiska ”segel” eller snäckskal, vad man nu än vill kalla dem, är täckta med glaserade, vita klinkerplattor (inalles mer än en miljon stycken) brända av lera från Ekeby i Skåne.

Jørn Utzon själv förnekar i en intervju för Sydney Morning Herald från 1992 att han skulle ha låtit sig inspireras av svällande segel eller snäckskal för sin design. ”Det är snarare som apelsinskal. Om du skalar en apelsin så får du liknande segment med samma sorts skepnader”.

Jörn Utzon: rubba inte mina cirklar. Den danske arkitekten Jörn Utzon. Bild: Sydney Opera House Jørn Utzon,Operahuset i Sydney

Om hur han utvecklade den vinnande designen säger Utzon att ”det var som en skulptur. Jag jobbade som en skulptör, jag gjorde miniatyrer snarare än ritningar. Det skulle vara omöjligt att skapa någonting av det här slaget på papper, det skulle inte vara levande.”

Och hur gick det sedan?

Jørn Utzon gick bort 2008 i nittio års ålder, förhoppningsvis väl tillfreds med hur saker och ting redde ut sig till slut. Tänk om han hade avlidit 1966 och aldrig fått uppleva vilken arkitektonisk legend han hade gett upphov till!

Man kan ju inte låta bli att småle åt hur Sydneys beslutsfattare i tiderna grät krokodiltårar och slet sitt hår teatraliskt över operahus-budgeten som hade spårat ur, med tanke på hur fullständigt synonymt huset senare kom att bli med staden Sydney, och till och med hela Australien.

Hur många gånger om har inte operahuset betalat tillbaka sig självt bara i form av turismintäkter? Och dess symbolvärde, PR-kapitalet som byggnaden har kammat in, är fullständigt omätbart.

Men framför allt så är det vackert, på ett tidlöst sätt som inte behöver förklaras.

Ögat vilar

Vilket är skönt då man anländer till Sydney, svårt jetlaggad efter den långa resan och står där och bara låter sina trötta ögon vila på de böljande vita skepnaderna som reflekteras från hamnens vatten.

Inga förklaringar behövs. Man behöver inte ens gilla opera. Man behöver bara stå där och njuta och nicka ett tyst godkännande genom tiden till Eero Saarinen som hade sinnesnärvaro nog att ge Jørn Utzons magnifika skapelse en andra chans.

Världen skulle vara bra mycket fattigare om han inte hade gjort det.

Operahuset i Sydney en eftermiddag i april. Bild: Marcus Rosenlund Operahuset i Sydney,Sydney

På den tiden var det helt otänkbart att det skulle finnas en kvinnlig president. Eller kvinnobänd.

Eller kvinnor överhuvudtaget i någon form av maktpositioner. Kommer ni ihåg?

Så låter det när Sunniva Drake, Katy Hertell och konstnären Cris af Enehielm tittar på diabilder från 70-talet på "Meckis", feministernas bostad på Mechelingatan där så mycket fick sin början.

Vi ser demonstrationer för jämlikhet på Helsingfors gator med handsydda banderoller, och vi ser fester på "Meckis".

- Först var det Marxistfeministerna, de var de första. Sen kom Rödkärringarna, och efter det många olika grupperingar med lite olika fokus. Fredsrörelse och miljöfrågor började intressera mig mer och mer, minns Katy Hertell.

Jag vet precis hur min livmodertapp ser ut

Sunniva Drake gick i spetsen för feministiskt självförsvar, men också för kroppslig självkännedom. Hon introducerade praxisen med gynekologisk självundersökning med spekula som en viktig form av maktåtertagande.

Sunniva Drake och Mariella Lindén på seminarium Svartvitt foto av kvinnor på seminarium Bild: yle/ Sunniva Drake mariella linden,sunniva drake

- Jag var med i en radiodebatt om det här. Det var jag och en manlig gynekolog. Han var väldigt upprörd och tyckte att man inte alls skulle hålla på med sådant. Hans främsta argument var att vi inte kunde sterilisera spekulan ordentligt i hemförhållanden.

Och jag minns att jag undrade: - Menar du alltså att man inte ska sätta in NÅGONTING i slidan som inte är steriliserat först? Alltså...?

Cris skrattar till: - Då kan man ju inte ha sex med en man heller!

Sunniva: - My point exactly!

Gapskratt följer.

Att kunna skratta och gråta tillsammans, och ha ett ställe där man alltid kunde göra det var en viktig förutsättning för sjuttiotalsfeministerna.

Ett café stänger en viss tid, och en föreningslokal har regler, men på Meckis kunde man alltid vara.

Fast i familjefängelset

En av dem som upplevde att hon kom hem när hon hittade till Meckis var Anita von Wright-Grönberg. Hon var med och grundade Marxistfeministerna.

Anita von Wright-Grönberg till vänster, på Meckis två kvinnor samtalar i en soffa Bild: Yle / Anita von Wright-Grönberg anita von wright-grönberg

- Jag satt fast hemma med två små barn och en man som reste mycket. Jag var arg och frustrerad över läget och tänkte att livet kan ju inte bara vara så här, det måste ju finnas mera.

Sedan läste jag ”Fräls oss ifrån kärleken” av Suzanne Brögger, och hittade den här gruppen av likasinnade. Då började det hända positiva saker.

Feministerna på Meckis diskuterade både sina egna privatliv och läste och diskuterade det aktuella som skrevs om feminismen och samhället.

De stödde varandra på alla sätt, både praktiskt , emotionellt och politiskt. Att bli medveten om alla dessa nivåer var en viktig frigörelseprocess.

Framför allt får man ett intryck av att de hade väldigt roligt.

Denna värld är vår

Utgående från mötena på Meckis skrev Carita Nyström och Birgitta Boucht boken Denna värld är vår - Handbok i systerskap. Den kom ut 1975, och ledde i sin tur till att många nya feministgrupper startades runt om i Finland.

Birgitta Boucht gammalt svartvitt foto med tidningsraster Bild: Yle/ Birgitta Boucht Birgitta Boucht (Författare)

Dags för avsked

I början av 90-talet var det dags för generationsbyte på Meckis.
Ann-Lis Söderholm flyttade ut, och in flyttade Cris af Enehielm med sitt måleri, sin dans och sin teater.

Cris hade besökt feministerna på Meckis ibland, som en lite yngre hangaround, och nu fick hon ta över.

Det tomma hemmets festival i november 2016 En svartklädd person dansar i en stor bostad med färgranna målningar på väggarna Bild: Yle cris af enehielm,det tomma hemmets festival,meckis

- I nästan 25 år har jag bott här. Jag fortsatte feministernas tradition här på så vis att jag alltid har levat mycket öppet.

Jag har aldrig tänkt på hemmet som något som är bara mitt. När det var dags att flytta ut och lämna allt detta beslöt jag mig för att ordna en festival med all slags konst här den sista månaden jag är kvar.

Det var faktiskt de här feministerna som höll till här före mig som till stor del inspirerade mig till mitt måleri. De hade otroligt fina handsydda banderoller. Bland annat dem tog jag intryck av.

På den tiden hade jag mycket feministiskt tänkande i mitt måleri, säger Cris af Enehielm.

Privilegium att få vara med

- Det var ett otroligt privilegium att få vara med mitt inne i kvinnokampen, säger Sunniva Drake.

Jag har egentligen alltid varit intresserad bara av de stora frågorna.

Nu är det flyktingfrågan som är vår tids stora fråga. Jag känner mig privilegierad i det också, att få vara med och kämpa igen - nu för asylsökarnas rättigheter.

Illustration ur tidningen Kvinnotid / Aikanainen kvinnosymbol med knytnäve och gröna blad teckand med tusch på papper Bild: yle / carita nyström feministsymbol

Ett stort motstånd mötte vi då också, med kvinnofrågan.

Ibland kändes det helt hopplöst, som att ingen ville lyssna på oss. Det var många som tyckte att vi var alldeles pilipalityper som höll på och väsnades om jämlikhet mellan kvinnor och män.

Så är det bara.

Kamperna ska utkämpas och rättigheterna erövras, steg för steg.

Se dokumentären om Meckis

Pål Pressli Show från 1980-talet var en blandning av sketchprogram och musikprogram. Vi får bland andra se Dingo, Remu Aaltonen, Pelle Miljoona, Kari Peitsamo och Eppu Normaali. Men vem var kultfiguren Pål Pressli?

I den här artikeln presenteras Pål Pressli Show och alla åtta delar. Pål Pressli för löst framåt handlingen och tar in kända och mindre kända band. Delarna går också att se på Yle Arenan.

Med Pål Pressli Show ville man skapa något provocerande. Det var en blandning av sketchprogram och musikprogram utgående från en ganska fånig idé.

Huvudpersonen Pål Pressli (Paul Olin) är, eller tror sig vara, en oäkta son till Elvis Presley. Han tror sig också vara en underbar sångare.

Pål Pressli med sin högra hand Pål pressli pratar i en soffa. 1985,handdocka,pål pressli

Som en motvikt till Pål Presslis skryt finns hans alter ego, hans högra hand, en handdocka som trycker ner Pål i skorna igen.

Pål Pressli träffar kända finska band och spelar också musikvideor.

Varje avsnitt av Pål Pressli Show börjar med att Pål Pressli anländer till Helsingfors-Vanda flygfält. Och till tonerna av Elvis "Hound dog" cyklar han genom Helsingfors med mängder av fans och groupies i hälarna.

Dingo - hysteri bland de unga

Pål Presslis riviga show börjar med gästartisten Dingo. Dingo var ett verkligt stort namn i mitten av 1980-talet med sångaren Neumann (Pertti Nieminen) och skapade hysteri, i synnerhet bland unga flickor med sina låtar Sinä ja minä och Autiotalo.

Pål Pressli intervjuar Neumann (Pertti Nieminen) och Pepe Laaksonen från Dingo med handdockan som tolk.

Dingo framför den egna låten Kirjoitan och Beatlescovern Penny Lane.

Paul Olin får också uppträda med dansorkestern Musta Hevonen (Peppe Karjalainen, Christian Lindblad, Timo Tuuri, Joakim Guthwert).

Rök över vattnet - heavy och manlighet

I den andra delen bekantar sig Pål Pressli med "tung rock". Gästartist är heavy rock-gruppen Zero Nine, och på musikvideo uppträder Whitesnake med Don't break my heart again.

Efter Pål Presslis yrande och allmänt pladder får det finska heavybandet Zero Nine börja med Deep Purples klassiska låt Smoke on the water.

Intervjun med Zero Nine koncentrerar sig på läderbyxor och machostil. Zero Nine kommer från Uleåborg så julgubben avhandlas också.

Mot slutet av showen sjunger Zero Nine "White lines".

Tosi paha ställe säger dom!― Pål Pressli om Borgbacken

Pål Pressli skall manligt testa hemska maskiner på Borgbacken. Han är blek av rädsla inför Enterprise, Spöktåget, Berg-och-dalbanan och andra fasansfulla apparater.

Pål Pressli på Borgbacken pål pressli, 1985 Bild: Yle videostill 1985,arkivet,borgbacken,karusell,oskarp bild,paul olin,pål pressli,videostill

Det är först när han sätter sig på giraffen i den traditionella karusellen som han kan andas ut.

Pål träffar också Peter Keränen, finländsk mästare i bodybuilding. På 1980-talet var bodybuilding ett stort fenomen. De talar om machokultur, läser dikter och tränar.

Pål Pressli (Paul Olin) tränar bodybuilding med Peter Keränen Pål Pressli, Peter keränen Bild: Yle videostill 1985,arkivet,bodybuilding,pale olin,paul olin,peter keränen,pål pressli,videostill

Susanne och Marianne - kärleksrock och kvinnor

I det här avsnittet av Pål Pressli Show blir Pål kär i en okänd flicka och får träffa flera flickor, bland andra Liisa Akimof med Tavaramarkkinat och Vera Telenius.

Pål intervjuar Liisa Akimof och berättar att han tycker om flickor. Akimof får inte säga så mycket om sin musik, utan mest om kärlek och kön.

Vi lyssnar på Akimofs band Tavaramarkkinat och deras sånger Pentu och Selitä, hani.

På musikvideo ser vi Leonard Cohens "Dance me to the end of love". Och vi får också höra Vera Telenius underbara coverversion av den "Tanssi loppuun rakkauden".

Pål Pressli beställer en hamburgare Pål Pressli beställer hamburgare. 1986,pål pressli

Jag drömmer om en jul hemma - Eppu Normaali och KY:s disko

För Pål Pressli är julen jätteviktig, men Eppu Normaali (eller De normala som Pål kallar dem) som kommer på besök verkar inte ta julen, Pål eller den högra handen på allvar.

Martti Syrjä från Eppu Normaali undrar vilken jul det är fråga om, Pantse Syrjä får agera julskinka och svara på frågan om hurudan julen är.

Eppu Normaali hade just kommit ut med skivan "Kahdeksas ihme". Här uppträder de playback med Vuosi 85 och Voi kuinka me sinua kaivataan.

Martti Syrjä spexar till Voi kuinka me sinua kaivataan Martti Syrjä sjunger och spexar, 1986 Bild: Yle videostill, Arkivet Eppu Normaali,Martti Syrjä,pål pressli,pål pressli show

Till sist går Pål på disko, det välkända KY på Norra Järnvägsgatan. Där får han stilråd av två ytterst trendiga och stilmedvetna kvinnor. Deras bedömning av Pål Presslis stil är mördande: Det där med grease i håret, glöm det pojke, det är helt out.

Pål Pressli ska gå på disko Pål Pressli pratar med två kvinnor. 1985,disko,nattklubb,pål pressli

Relax - stil med Liikkuvat lapset och Kari Peitsamo

Vår käre Pressli har en ny image - han har nu blivit yuppie. Frankie Goes To Hollywood, Kari Peitsamo och Liikkuvat Lapset hjälper honom att slappna av och fixa en ny stil.

Kari Peitsamo sjunger "Kun tukka lähtee" till Pål Presslis glädje.

Den dramatiska Tuula Amberla med sitt stora hår kommer in med bandet Liikkuvat lapset och sjunger sina låtar "Marssi" och "Sinut haluan". Pål Pressli vågar inte ens intervjua henne.

Anarki i tv - punk och riksdagsmän

Nu är Pål på äventyr i punkens värld. Gästartister är Pelle Miljoona och Hemo & The Roiders. På video ser vi Sex Pistols.

Det obskyra bandet Hemo & the Roiders börjar med lite hemlagad punk, där också Pål Pressli får delta.

Pelle Miljoona ger den äkta tonen med punkklassikern "Anarchy in the UK". Han får berätta om anarkismen och sjunga "Nuori, moderni (konservatiivi)".

Sex Pistols hör vi med "Pretty Vacant".

Pål Pressli testar på att bli scout. Till tonerna av Vårt land trampar Pål ut i skogen, utrustad med en jordglob och ett lakan.

Pål Pressli som scout Pål Pressli som scout. 1986,pål pressli,scout

Pål Pressli sitter i lugn och ro och tränar finska när två terrorister attackerar honom i tron att han är finansminister Kalevi Sorsa.

När Pål Pressli fått iväg terroristerna beger han sig till riksdagen för att ta reda på vad man gör där, om de alls gör något där och vem som har makten.

Pål Pressli med Ole Norrback Ole Norrback och Paul Olin, 1982 Bild: Yle videostill 1982,arkivet,ole norrback,paul olin,pål pressli,riksdagen,videostill

Efter att yrat i pater noster-hissen ställer Pål frågor till maktens män och kvinnor. Vi får höra bland andra Kalle Könkkölä, Esko-Juhani Tennilä, Ole Norrback och Georg C. Ehrnrooth.

Feberdrömmar och Pave Maijanen

I den nästsista delen vill Pål Pressli visa sina fina simhopp. Vi får se "bomben", "svanen" och "den farliga pantern". Men Pål visar även upp moderna överraskningar såsom "Löst slem".

Det myckna hoppandet är dock inte bra för Pål Pressli. Han insjuknar ordentligt, och tycker sedan endast synd om sig själv.

Pål Pressli hoppar bomb Pål Pressli simhoppar. 1986,pål pressli,simhopp

Vi hör gruppen Darling of the London Society med "Aids misbehaving". Och Pål Pressli blir bara sjukare och sjukare.

Finns det någon som kan hjälpa honom? Hur är det med Pave Maijanen? Vi får höra hans "Hyvä haltija" och en svensk version av "Fever", med text av Marita Lindquist.

Jailhouse Rock - kris och Remu Aaltonen

I den sista delen går det inte bra för Pål Pressli. Han känner sig trängd och vet inte längre om han verkligen är Elvis Presleys son.

Vi närmar oss Pål Presslis smärtpunkt: Om Pål inte är Elvis son, vem är han då, finns han ens?

Han går in på Ensamma Hjärtans klubb och hör Remu Aaltonen sjunga.

Remu Aaltonen ger råd åt Pål, om hur man alltid kan vara sig själv och vara äkta.

Vi hör också Helsinki City Healers med "Neigbourhood blues" och "Star Illusion".

Paul Olin gör en tillbakablick

Skådespelaren Paul Olin tittar tjugo år senare (2006) på klipp från 1980-talet, kommenterar dem och berättar mera om hur det var att göra Pål Pressli.

Pål Pressli var ett program som vissa gillade och Olin fick en hel massa fanpost, men många bekanta och vänner undrade hur han kunde göra något sådant.

Själva idén till Pål Pressli var otroligt "dorkig", säger Olin. Innehållet var en blandning av skrivet material, hugskott och en hel massa som var helt improviserat.

Det var en salig anarki då Pål Pressli-avsnitten gjordes, berättar Paul Olin.

Vi visste inte på morgonen vad vi skulle göra när vi for ut och filma.― Paul Olin om Pål Pressli

Men det är också något charmigt med hur man gjorde tv på den tiden. Det är så långsamt och rudimentärt.

Och så går vi här, och så går alla och dallar och det får ta precis den tid det tar.

Olin frapperas av den otroligt irriterande Helsingfors-intonationen. Tänk att folk måste lyssna på det. Med liksom, dethäran och detdäran instrött allt som oftast.

Klipp ur serien: