I samband med Vetenskapsdagarna 2013 ifrågasatte fil.mag. Agneta Rahikainen från Svenska Litteratursällskapet sanningshalten i bilden av poeten Edith Södergran som hungerpoet och isolerad eremit. Presentationen ingick i ett seminarium med rubriken Bröd och nöd, livsmedelskriser och dess följder.
Agneta Rahikainen inleder med att skilja på en hungerpoet och en svältkonstnär. En svältkonstnär har ofta själv valt att avstå från mat, medan en hungerpoet är drabbad av yttre omständigheter. Franz Kafka har kallats svältkonstnär eftersom han var väldigt medveten om vad han åt eller valde att inte äta. Han skrev dessutom om ämnet i t ex en berömd novell, En svältkonstnär. Det viktigaste är dock att göra självsvälten till en konst, även oberoende av eventuella konstnärliga ambitioner.
Rahikainen framhåller att bilden eller myten av en svältande och isolerad poet kom från Elmer Diktonius och Hagar Olsson, som odlade myterna kring Edith Södergran efter hennes död, 1923. Diktonius träffade Södergran endast en gång vid några år före hon dog. Södergran hade då tagit sin tillflykt till Raivola, på Karelska näset, där hon bodde med sin mor. Det är tiden efter Oktoberrevolutionen 1918, efter att hon förlorat en stor egendom och blivit tvungen till ett enklare liv.
Vad Diktonius och Olsson inte nämner eller väljer att inte betona, är de år Södergran gick i en av de bättre tyska skolorna i St. Petersburg eller hotellvistelserna i samband med sanatorielivet i Schweiz 1911-1914. De visste helt enkelt inte så mycket om detta, eftersom Södergran var rätt förtegen om sitt liv.
Möten i Raivola
Pudelns kärna är att de fixerar sin bild av Edith Södergran vid de enda mötena med poeten kring 1920. Diktonius besökte Raivola en gång, 1922. Hagar Olsson träffade poeten fem gånger. Diktonius förbiser att Raivola var en ekonomiskt och kulturellt viril järnvägsort med småindustri. Resan till Raivola från Helsingfors var 324 km. Man åkte tåg till Viborg, där man bytte till tåget mot St Petersburg. Diktonius försökte skapa en bild av att vägen till Raivola var lång och snårig, och att platsen låg långt ut i ödemarken. I verkligheten är det ungefär lika långt mellan Helsingfors och Mariehamn, men den vägen och målet har inte befästs med liknande konnotationer.
I ett möte 1919 bekräftar Hagar Olsson också bilden av Raivola som ett sagolandskap i ödemarken, där Edith Södergran och hennes mor Helena, i skuggan av en rysk kyrka, lever i ett litet hem i fattigdom. Här finns också ett inslag av deklassering, där en tidigare borgerlig familj med välstånd tvingats till ett enkelt liv vid den ryska gränsen, isolerad från civilisationen.
Det var endast de fem sista åren Södergran levde fattig. I praktiken hade Södergran bättre ekonomiska tillgångar och möjligheter att resa, besöka metropoler samt insupa och inhandla kultur än den ständigt utfattige Elmer Diktonius. Den främsta orsaken till myten om hungerpoeten ligger i en klassisk romantisk genimyt, att konstnären skapar ur sig själv opåverkad av sin omgivning.
Konsten kräver svält
I en artikel med rubriken ”Södergran som uppfostrare” från 1926, skriver Diktonius:
En konstnär, en Södergran kan tänkas segra trots allt, d v s pinas ihjäl av livets små misärer, för ingenting. Han måste sakna sitt bröd idag och sin månadshyra imorgon, gå klädd i trasor och skriva sina dikter med sitt blod i sitt kala rum. Ty annars blir det intet av honom, annars har han intet som eggar, annars saknar han inspiration.
Diktonius talar om sig själv och andra hungerpoeter och konstnärer, t ex Kafka och van Gogh. Diktonius själv utsatte sig ibland för svält och var emellanåt tvungen att försörja familjen med bl a litteraturkritik i dåligt betalande tidningar. Diktonius ansåg samtidigt, att hungrandet var en viktig komponent i konstnärskapet och det är därför inte långsökt att han överdrev i betoningen av denna aspekt i sin beskrivning av Edith Södergran. Vi bör samtidigt minnas att de borgerliga konstnärerna höll ihop, konsumerade stora mängder alkohol och försåg varandra med större eller mindre lån när kassan sinade.
Södergran själv romantiserade aldrig kring fattigdom och matbrist, i synnerhet då hela regionen drabbades genom revolutionen. Gränsen mot St. Petersburg stängdes och matbrist var ett problem för alla som bodde på Karelska näset.
Men till en romantisk konstnärsmyt hörde svälten, undernäringen och, i förlängningen, sjukdomen. En mätt och konstnär ansågs inte vara lika fullödigt kreativ och genial som en hungrig. Dessutom föreställde man sig att om konstnären svalt kunde han skapa ett euforiskt transtillstånd, vilket passade väl in i Södergranbilden.
Skapelse är hunger, mättnad är impotens.
Elmer Diktonius
Du kan höra Agneta Rahikainens hela föreläsning här.