Gurkan, Cucumis sativus, hör till familjen gurkväxter. Familjen Cucumis omfattar cirka 30 arter.
Gurkan lär härstamma från Indien, där gurka antas ha odlats för åtminstone 3000 år sedan. 1000 år senare hade gurka kommit till Egypten, vilket kan härledas ur ett bibelavsnitt i vilket palestinierna minns måltider i samband med fångenskapen i Egypten.
"Vi komma ihåg fisken som vi åt i Egypten för intet, så ock gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken.", står det i Fjärde Mosebocken 11:5 i Gamla Testamentet.
Man antar också att palestinerna förde med sig gurkodlingskonsten till Kanaans land, dvs dagens Palestina. Från Palestina har sedan gurkan sedan spritt sig över världen, inte minst med grekerna och romarna.
Plinus d.ä. skriver att kejsar Tiberius dagligen hade gurka på sitt bord, såväl sommar som vinter "Sannerligen, han var aldrig utan dem, för han hade låtit göra (driv)bänkar på hjul så att gurkorna kunde flyttas i fullt solljus och vintertid skyddas med ramar täckta med oljeinmorda textilier, sk specularia. Plinius d.ä. beskriver också den italienska, vilda gurkan som väldigt liten, jämförd med den odlade.
Han beskriver också en metod för att framställa medicin utav gurka, sk elaterium. Det är fråga om sprutgurka, Ecballium elaterium eller Cucumis silvestris asininus, som är en monotypisk art i sprutgurkesläktet. Sprutgurkan växer naturligt i medelhavsområdet. När gurkan är mogen flyger frukten iväg och sprutar ut frön och fruktsaft. Exakt vilka sjukdomstillstånd sprutgurkan använts till framkommer inte i Plinius texter, men romarna använde gurka till att lindra skorpionbett, nedsatt syn och för att skrämma iväg möss. Fruar som önskade barn bar gurka runt midjan. De bars också av barnmorskor och slängdes när barnet hade fötts.
Gurkan ingår också i uppräkningen av råvaror som ätits i det forna Ur och i eposet Gilgamesh äter folk gurka. Det finns källor som hävdar att gurka odlades i det forna Trakien på Balkanhalvön, viket kunde bekräftas av att gurka är en stark ingrediens i det moderna bulgariska och turkiska köket.
Det finns belägg för att gurka har odlats i Frankrike på 900-talet, i England på 1400-talet, i den nya världen i slutet av 1400-talet (Haiti, Kanada), i Sverige på 1500-talet och i övriga Nordamerika på 1600-talet.
Mest vatten
Slanggurkan består till cirka 96 % av vatten och socker 1,0–2,5 %. Resten är mest cellulosa (kostfiber) med en liten mängd A-, K- och C-vitaminer. Energiinnehållet i gurka är lågt, maximalt 59 kJ (14 kcal) per 100 g gurka. ORAC-värdet (ett mått på förmågan att reducera oxidanter, dvs. innehållet av antioxidanter) för 100 g gurka är 60, vilket är lågt jämfört med värden för andra grönsaker och bär.
Däremot innehåller gurkan biologiskt vatten och en stor mängd hälsosamma mineraler. Gurkan förebygger tarmfunktioner, hårväxt och förhindrar att naglar spricker. För att få en dagsranson med vatten (ca 2 liter) behöver man äta ca 5 genomsnittliga gurkor.
Folktro
Inom folktron och folkmedicinen hävdar man att gurkskivor lagda över ögat är välgörande för svullna ögonlock. De kan också användas mot påsar under ögonen.
Gurksaft kan ges som svalkande dryck till febersjuka, där den medicinska effekten snarast ligger i tillförseln av vätska ifall patienten svettas mycket. Fördelen med gurksaft är dock att den är nära steril. Växtens rötter filtrerar så effektivt att de flesta bakterier stoppas, även om plantan vattnats med smutsigt vatten. Vid brist på rent dricksvatten kan alltså gurksaft vara ett bra alternativ.
Gurka kan användas utvärtes för behandling av frostskador på händer och fötter. Enligt traditionell islamsk medicin är torkade och malda gurkfrön bra för tänderna.
Gurka äts ofta rå som sådan eller i sallad. Gurkan är också tacksam att lägga in, salta och krydda på olika sätt. En vanligt sätt att äta gurka är att skära den i tunna stavar, julienne och servera tillsammans med en gräddfil- eller yoghurtbaserad dipsås.